Lägre lägstalöner kan bromsa väljarflödet till SD

Lägstalönerna i Sverige måste kunna bli lägre än vad de är i dag för att många av de invandrare som nu flyr till vårt land ska få en verklig chans att komma i arbete och för att upprätthålla stödet för en generös flyktingpolitik, skriver Pär Holmbäck.

Vad är det som gjort att ett parti som Sverigedemokraterna kunnat gå från i praktiken noll procents stöd till att vara landets tredje största parti på relativt kort tid? Det finns flera anledningar till detta men ytterst handlar det naturligtvis om en vilja hos somliga att se mindre av invandring till Sverige. Eller, för att vara mer precis, en vilja att se mindre av de problem som en omfattande invandring upplevs föra med sig.

Jag tror att det i grunden sannolikt är ganska få i Sverige som tycker genuint illa om människor av annan bakgrund än den nordiska. I alla fall torde de inte vara så många som de 801 178 personer som i 2014 års riksdagsval röstade på Sverigedemokraterna.

Vad som i stället fått många av de ”icke-rasister” som röstade på Moderaterna och andra borgerliga partier i 2010 års val att nu gå till Sverigedemokraterna handlar snarare om att vad som upplevs som en kostnad för invandringen måste minskas. (Huruvida det är moderata kärnväljare som gått till Sverigedemokraterna eller om det snarare rör som om väljare ur LO-kollektivet som tillfälligt röstade på Moderaterna 2006 och 2010 är en fråga som jag diskuterat tidigare i denna tidskrift.) De exempel på sådana kostnader som jag fått höra från nära vänner – många av dem högt begåvade personer med examina från framträdande universitet och högskolor och därmed knappast några konspiratoriska nättroll – rör alltifrån återkomst av i Sverige utrotade sjukdomar och spridning av islamisk fundamentalism till gettofiering av storstädernas förorter och rent ekonomiska kostnader i termer av omfattande bidragsberoende.

Det kan ifrågasättas om detta är en i alla delar korrekt återgivelse av hur det de facto ser ut i Sverige idag. Jag har exempelvis för egen del ingen aning om hur det ser ut med eventuell återkomst av utrotade sjukdomar och om det skulle ha något med invandring att göra. Korrektheten i detta är dock mindre relevant, därför att som alla som sysslat med politik vet är det bilden av verkligheten som är det betydelsefulla, inte hur det verkligen förhåller sig.

Och bilden av invandringssituationen i Sverige idag är 1) att flyktingströmmen i princip är större än någonsin, 2) att det inte finns några direkta tecken på att detta flöde kommer att minska under överskådlig framtid och 3) att integrationen av de som kommer till Sverige inte fungerar. Av detta drar många slutsatsen att Sverige radikalt måste minska sitt mottagande av flyktingar eftersom vi inte förmår hantera situationen.

Många av de som vill att Sverige fortsatt ska ha ett mycket generöst flyktingmottagande menar att denna verklighetsbild och problemformulering inte får accepteras. I grunden håller jag med och det har också, om man bortser från övertygelse i sak, varit anledningen till att Moderaterna och de borgerliga partierna inför valen 2010 och 2014 inte valde att ”ta tag i frågan” som det ofta uttrycktes i debatten. Det vill säga vi valde inte att möta Sverigedemokraternas växande opinionsstöd med att anamma deras verklighetsbeskrivning eller närma oss dem vad gällde våra förslag.

Denna ”taktik” kom inte minst av erfarenheten från länder som Danmark och Frankrike där borgerliga partier i sin strävan att bromsa de främlingsfientliga partiernas ökande stöd började lägga samma förslag som de. Att den taktiken inte fungerade är dock alldeles tydligt. Snarare än att hejda det stigande opinionsstödet för partier som Dansk Folkeparti och Front National legitimerade detta agerande från de etablerade partierna de främlingsfientliga och deras stöd växte än mer. Kopian förmådde så att säga inte att slå originalet.

Att borgerligheten i Sverige inte valde att gå denna väg var därför högst rimligt givet erfarenheten från andra länder. Det fanns bara ett problem med denna taktik: inte heller den fungerade. Sverigedemokraterna växte kraftigt i valet 2014 och stödet i opinionsmätningarna fortsätter att öka. Det finns i grund och botten inget som säger att de inte skulle kunna få uppåt 20 procent i nästa val. Och att ha ett parti av den storleken som står vid sidan av blocken kommer antingen leda till att det blir fullkomligt omöjligt att styra Sverige – med eller utan decemberöverenskommelser – eller att borgerligheten aldrig mer kommer att kunna göra anspråk på regeringsmakten med mindre än att den får direkt stöd från Sverigedemokraterna.

Pest eller kolera med andra ord. Således måste något göras som en gång för alla bromsar och helst vänder väljarflödet från de borgerliga partierna till Sverigedemokraterna, samtidigt som vi inte kastar ut barnet med badvattnet genom att anamma deras politik – då vore tämligen lite vunnet.

Det problem som istället måste åtgärdas är ett som många väljare ser och som också statistiken bekräftar: medan tidigare stora inflöden av invandrare från Finland, Italien och det forna Jugoslavien i stort kunnat integreras, för dagens flyktingströmmar från Syrien, Eritrea och Somalia med sig helt andra utmaningar. Arbetslösheten bland utrikes födda var 16,2 procent under första kvartalet 2015 medan motsvarande siffra för inrikes födda var 5,3 procent. Det är en skillnad om cirka 11 procentenheter och som Alexander Nilson i Svenska Dagbladet (9 maj 2015) konstaterat är detta en mycket hög differens jämfört med andra länder och ett tecken på att den svenska integrationen inte fungerar. När stora flyktinggrupper som saknar annan utbildning än den mest grundläggande nu kommer till Sverige finns anledning att anta att denna differens kommer att öka alltmer.

Det kommer inte att accepteras av betydande delar av den svenska väljarkåren. Kan vi råda bot på arbetslösheten och bidragsberoendet torde chanserna för att minska stödet för Sverigedemokraterna vara goda samtidigt som en generös flyktingpolitik kan upprätthållas.

Det finns två grupper på svensk arbetsmarknad som generellt sett har svårare att skaffa sig ett jobb jämfört med andra: ungdomar och utrikes födda. Vad har dessa två grupper gemensamt? Jo, de är generellt sett mindre produktiva än andra grupper. Varför? För de unga handlar om det om avsaknad av erfarenhet medan det för de utrikes födda ofta handlar om bristande språkkunskaper. De producerar helt enkelt inte lika mycket per timme som andra gör. Ändå kostar de i termer av lön och sociala avgifter många gånger lika mycket eller nära nog lika mycket som sina betydligt mer produktiva kollegor.

Detta kommer av den i Sverige mycket begränsade lönespridningen. Under 2013 hade de 10 procenten som tjänar minst i Sverige en månadslön på cirka 20 800 kronor samtidigt som medianlönen för alla arbetande var 27 300 kronor. Som Susanne Spector på Svenskt Näringsliv påpekat i en studie från 2014 är detta i ett internationellt perspektiv en mycket liten skillnad. Vi har helt enkelt höga lägstalöner i relation till medianlöner i Sverige.

Att detta leder till högre arbetslöshet bland mindre produktiva personer, oavsett anledning till denna lägre produktivitet, torde vara uppenbart för alla. Ett läge med två arbetstagare där den ene kan utföra kanske 25-50 procent mer för i princip samma lönekostnad leder naturligtvis till att den andre blir utan jobb. Detta drabbar inte minst invandrare och särskilt dem som inte bara har problem med språket utan också har en jämförelsevis låg utbildningsgrad.

Socialdemokraternas svar på denna utmaning är mer utbildning. Problemet är bara att det tar tid att utbilda människor och under den tiden har de ofta fastnat i utanförskap och kommit allt längre från arbetsmarknaden. Därutöver har dessa utbildningsinsatser historiskt inte varit några direkta succéer.

Istället behöver nyanlända ett jobb för att integreras. Det kan bara ske varaktigt om lönekostnaden står i paritet med produktiviteten. I klartext: lägstalönerna i Sverige måste kunna bli lägre än vad de är idag för att många av de invandrare som nu flyr till vårt land ska få en verklig chans att komma i arbete. Det ligger inget rasistiskt i att konstatera att en person med endast några års skolgång från exempelvis Somalia förmår producera mindre per timme än en person som talar flytande svenska och som har såväl grund- som gymnasieutbildning. Att båda dessa för arbetsgivaren ska betinga samma kostnad medför naturligtvis att den som inte förmår leverera i paritet med sin lönekostnad förblir utan arbete.

Försök med sänkta arbetsgivaravgifter för utrikes födda genomfördes av den förra regeringen. Och de förslag om högre grundavdrag och liknande skattesänkningar som nu förs fram av Moderaterna och andra borgerliga partier är naturligtvis välkomna steg i rätt riktning. Jag tror dock att vi måste vara beredda att gå längre om vi menar allvar med att lyckas i integrationen av dessa människor.

Personer som står till vänster kommer att ha tusen och åter tusen invändningar mot det här resonemanget, inte minst att det skulle stå i strid med den svenska modellen och den ”solidariska” lönepolitiken. Att konsekvensen av den senare var att de som inte förmådde hänga med i produktivitetstillväxten dömdes till arbetslöshet är naturligtvis inget som det talas högt om på Sveavägen 68 eller vid Norra Bantorget. Just den konsekvensen blir dock högst påtaglig idag när många som flytt till Sverige har svårt att skaffa jobb till följd av de relativt sett höga lägstalönerna.

Hur en reform av det här slaget skulle genomföras rent tekniskt och avtalsmässigt har jag inget svar på. Men att det är angeläget att kunna erbjuda mindre produktiva människor jobb till en lön som är lägre än dagens lägstalön runt 20 000 kronor är som jag ser det en nödvändighet som vi ska kunna upprätthålla stödet för en generös flyktingpolitik.

Jag vill för min del nämligen att Sverige ska kunna vara en fristad för de som flyr från krig och förtryck och som vill kunna bygga sig en bättre framtid. Dels därför att jag anser det vara vår skyldighet som välmående land och dels, mer krasst, därför att vi av demografiska skäl är beroende av nettoinvandring för att klara vår framtida försörjning.

Jag tror att stora delar av de väljargrupper som idag ger sitt stöd för Sverigedemokraterna och som vill se en radikalt minskad invandring skulle vara beredda att ompröva sin inställning om de presenterades politiska förslag som på ett realistiskt och varaktigt sätt adresserar det som de ser som problemet: för mycket av arbetslöshet, utanförskap och bidragsberoende bland dem som kommer hit. Om man sedan väljer att kalla det för ”invandringens kostnader” eller inte är mindre relevant. Alldeles uppenbarligen har den bilden av verkligheten satt sig hos många och då är det en aspekt som politiker har att förhålla sig till. Försöken att motarbeta den verklighetsbeskrivningen har nämligen, som vi alla sett, misslyckats.

Slutsatsen är att vi måste pröva något annat. Hitta en lösning som markant ökar lågutbildade och språkligt mindre bevandrade personers möjlighet att skaffa sig ett jobb. Lägre lägstalöner skulle kunna utgöra en sådan lösning. Att det sedan skulle göra mycket för att råda bot också på ungdomsarbetslösheten får väl betraktas som en bonus.

Pär Holmbäck är aktiv partimedlem i Moderaterna.