Lämna inte Bromma utan plan

Nu vill regeringen lägga ned Bromma flygplats och flytta allt flyg till Arlanda. Förslaget läggs under en pandemi när resandet är minimerat.

Oberoende av om man är för eller mot en nedläggning av Bromma flygplats så aktualiseras frågan om vilken planering och vilka kompletterande beslut och åtgärder som krävs vid stora förändringar i infrastrukturen.

Det räcker inte med att konstatera att Arlanda just nu kan rymma allt regionens flyg eller att det finns planer för utbyggnad av Arlanda i en framtid.

Nedläggningen och stängningen av kärnkraft i Sydsverige kan tjäna som exempel på komplexiteten när man ändrar i system för infrastruktur.

Sverige hade byggt ett elnät utifrån förutsättningen att det skulle produceras el både i Skåne och i Västsverige. När Barsebäck och Ringhals avvecklades fick Sverige ett elnät i obalans. Det saknades kapacitet i elnätet för att föra över el från Norrland till södra Sverige.

Effekten blev icke avsedda och oönskade prisskillnader på el mellan olika delar av landet med negativa effekter både för hushållen och företagen i de drabbade landsdelarna. De som tog besluten om stängda kärnreaktorer hade inte planerat för de kalla dagar när företag tvingas stänga verksamheten på grund av att elpriset blivit för dyrt.

Etableringen av nya arbetsplatser hindras när företag inte tillåts eller vågar etablera sig i de landsdelar där det råder brist på elproduktion efter stängning av kärnkraftsverken. Det slår mot jobben i ett läge när Sverige har rekordhög arbetslöshet.

Riksbanken kan glädja sig åt att inflationen närmar sig deras mål om två procent under vintermånaderna på grund av rekorddyra elpriser, men det är till föga tröst för de familjer som får betala med hushållskassan.

Elnätet borde givetvis ha varit kompletterat och utbyggt redan innan kärnkraften avvecklades i södra Sverige. Det är trots allt mer än 40 år sedan folkomröstningen om kärnkraftsavveckling.

Lärdomarna från kärnkraftsavvecklingen är att en stängning av Bromma och en planerad flytt till Arlanda kräver många långsiktiga delbeslut.

Kapaciteten på Arlanda måste vara byggd och finnas på plats så att det under överskådlig tid finns utrymme för det flyg som vill vara där. Både reguljärt flyg, charterflyg och det så kallade privatflyg som behövs för näringsliv och andra organisationer, t.ex. regeringsflyg.

Det behöver också vara klart med alla de miljötillstånd och andra tillstånd som behövs inte bara för en framtida utbyggnad av själva flygplatsen utan även för alla de andra lokaliseringar som är naturliga och lämpliga i närheten av en storflygplats. Sådana utbyggnadsbehov på Arlanda som kan komma om till exempel 15 år måste ha alla tillstånd klara före stängningen av Bromma.

Det får inte bli så att en ny riksdagsmajoritet stoppar utvecklingen av Arlanda med ett ”tji fick ni, vi stängde Bromma och nu har vi makt att stoppa tillväxten på Arlanda”.

Processen i samband med en flytt måste till exempel ske så att det inte senare dyker upp nya miljökrav som hindrar Arlandas möjlighet att ta emot all den trafik som behövs eller de lokaliseringar i dess närhet som hör till en flygplats. Sådana risker måste mötas genom att tillståndsbesluten tas före Brommas stängning.

En stängning av Bromma flygplats kan inte heller motiveras av en överflyttning av resande till den snabbjärnväg som kanske aldrig blir av.

Ett beslut om förändrad infrastruktur för flyget i Sverige får inte leda till samma kaosartade situation som avvecklingen av kärnkraften. Det är inte bara en fråga för Stockholmsregionen utan berör alla de delar av Sverige som är beroende av bra kommunikationer med huvudstaden.

Örjan Hultåker är docent och vetenskaplig ledare för SKOP