Landet Ingenstans
Av Dominika Borg
Varje dag begås det i Vitryssland brott mot de mänskliga rättigheterna; människor avrättas utan en möjlighet för deras anhöriga att ens få begrava kroppen, kritiker till regimen försvinner spårlöst eller sätts i fängelse, journalister hotas och misshandlas, etniska minoriteter förföljs, och det vitryska språket bannlyses till förmån för ryskan. Fri media existerar inte och journalister utbildas i den statliga skolan under ledning av president Lukasjenko. Informationen är inte ens fri på Internet; Internetkaféer tvingas registrera sina kunder, och utbudet på Internet kontrolleras noga av myndigheterna.
Den statliga indoktrineringen är påtaglig. Alla företag i Vitryssland med fler än 300 anställda måste anlita så kallade ideologiska överordnade. Dessa personer skall se till att den vitryska statsideologin förmedlas till alla anställda. Av samma anledning tvingas universiteten att ge kurser i vitrysk statsideologi. Dessutom måste alla statligt ägda företag, med andra ord i princip alla företag i landet, prenumerera på presidentens propaganda i form av tidskrifterna, ”Sovjetskaja Belarosija” och ”Republika”. Militären måste dessutom känna till innehållet i statliga ”Vo slavu Rodiny”(Till fäderneslandets ära). Indoktrinering av folkmassor bör, precis som historien så brutalt illustrerat, inte underskattas, i synnerhet när liknande tendenser även kan anas i Ryssland och till och med i Ukraina. Sannolikheten att även den senare staten på sikt påverkas av utvecklingen i grannländerna, i synnerhet när dess östra del präglas av uttalade sympatier med Ryssland, och då ett potentiellt medlemskap i EU synes tämligen avlägset, torde inte vara försumbar.
89 millimeter från Europa
I EU-dokumentet “European Security Strategy” berörs diverse hot mot den europeiska säkerheten. Här klargörs att ett av de allvarligaste hoten utgörs av så kallade svaga stater. Vitryssland kan onekligen betraktas som en svag stat, åtminstone om det i ordets betydelse läggs odemokratiska val, upprepade brott mot de mänskliga rättigheterna samt en konstitution inte värd mer än det papper som den nedtecknats på. Det är emellertid mycket viktigt att erinra sig om att situationen i Vitryssland, trots den senaste tidens flyktiga uppmärksamhet, ingalunda är ny. Det har aldrig handlat om någon försämring av demokratin som exempelvis UD skriver, någon sådan har det aldrig funnits i Vitryssland. Snarare har det rört sig om Dantes grader i helvetet, med en mer eller mindre förtryckande auktoritär regim. Samtidigt har Västvärlden beklagansvärt nog visat begränsat intresse för det lilla landet Ingenstans, som historiskt och kulturellt sett ligger någonstans mittemellan Väst och Öst. Tidigare val i landet bevakades enbart av en handfull utländska journalister; antingen engagerade själar eller dem i början av sin karriär som fick nöja sig med att rapportera om det ”obetydliga landet 89 millimeter från Europa”.
Cementering av ett totalitärt styre
I många avseenden innebar år 2004 en milstolpe i den vitryska historien. Inte för att året betydde någon förändring vad gäller respekten för mänskliga rättigheter, utan snarare för att det var året då auktoritärt styre, med Europas goda minne, cementerades för en sannolikt lång tid framöver. Det referendum som Lukasjenko anordnade, som sedermera tillät honom att ännu en gång ”tävla” om presidentmakten, befanns av flera internationella aktörer strida mot den vitryska konstitutionen. Detta åtgärdades dock resolut av presidenten genom lämpliga ändringar i landets viktigaste rättsakt. Konstitutionens själva grundvalar ändrades att passa den nya ordningen där Montesquieus maktdelningslära var ett minne blott och där tsarens tid vid makten var till synes oändlig.
Sedan dess har Lukasjenko enbart stärkt sitt järngrepp om Vitryssland. Fredliga demonstrationer, ett av de viktigaste uttrycken för ett sunt civilt samhälle och demokrati, har brutalt kommit att slås ned. Presidenten har hotat med att uttryckligen vrida huvudet av alla demonstranter som om de vore ankungar. Han har även liknat potentiella demonstranter vid terrorister, samt hotat med såväl hårda fängelsestraff som dödsstraff. Trots dessa uttalade hot har, med vitryska mått mätt, en inte obetydlig skara protestanter samlats. Diktatorns vrede har inte låtit vänta på sig; många demonstranter har fängslats, studenter har avstängts från universitet, journalister har misshandlats och under mystiska omständigheter har människor försvunnit.
Öppet förtryck
Dessa tydliga bevis till trots hävdar UD i en kort skrivelse om Vitryssland, daterad den 7 april 2006, att även om situationen för demokrati och mänskliga rättigheter gradvis försämrats i landet, är öppet förtryck av oliktänkande inte vanligt. Det är dock fel att över huvud taget tala om en försämring av demokratin, eftersom någon sådan aldrig har rått i landet. Nästintill alla val som hållits i Vitryssland sedan Sovjetunionens fall har av internationella organisationer som Freedom House förklarats som odemokratiska. När det gäller demokrati, eller snarare bristen därav, rankas Vitryssland på delad sista plats tillsammans med Turkmenistan, som sannolikt är vår kontinents främsta diktatur. Där får undersåtarna inte ens uttala diktatorns riktiga namn, utan tvingas kalla honom för ”Turkmenbashi” (ung. turkmenernas fader). I avseenden som t.ex. oberoende media, rättsstatlighet och civilt samhälle, placerar sig Vitryssland näst sist, alldeles efter ”Turkmenbashis” välde.
President Lukasjenko har gjort det i princip omöjligt för icke statliga organisationer att existera. Påverkad av utvecklingen i Ukraina, och övertygad om Västvärldens inblandning i den Orangea Revolutionen, är han än mer nitisk i sin vilja att utrota all tillstymmelse till ett civilt samhälle. Här kan dessvärre en oroande parallell dras till situationen i Ryssland och Putins senaste initiativ; lagen som i praktiken förbjuder ryska icke statliga organisationer att ta emot bidrag, eller ha något annat samröre, med Väst. Även Putin styrs av samma brinnande övertygelse, nämligen att dessa organisationers raison d’être är att förmedla Västvärldens intressen på bekostnad av Ryssland.
Det är väl mycket i underton av svenska UD att beskriva demokratin som gradvis försämrad när president Lukasjenko symtomatiskt åtalar, förföljer och kidnappar medlemmar ur oppositionen. Mycket oroande läsning står att finna i Belarusian Helsinki Committees senaste rapport om situationen i Vitryssland. Där berörs försvinnanden av oppositionella, studenter, journalister, poeter, intellektuella, m.fl. Där behandlas lagarna om förbud mot förolämpande av presidenten och myndigheterna. Lagar som, nota bene, kan ge upp till fem respektive två år i fängelse, och som tillämpas allt oftare och allt mer skönsmässigt. Efter en genomläsning av denna rapport förefaller det närmast som kränkande mot dem som utsatts för Lukasjenkos terror att, som svenska UD, hävda att öppet förtryck av oliktänkande inte är vanligt.
Förtyck av oliktänkande
År 2004 togs den politiske opponenten Mikhail Marynich i förvar av vitryska KGB. Där hölls han i förvar i nio månader innan rättegången där han, trots internationella protester, dömdes till fem års fängelse. Dessutom konfiskerades all hans och hans familjs egendom. När Marynich insjuknade under de ytterst inhumana förhållanden som utmärker vitryska fängelser vägrades han konsekvent vård. Detta ledde till ett apoplektiskt anfall med förlamning och talsvårigheter som följd. Såväl Marynichs anhöriga som organisationer för mänskliga rättigheter har vägrats kontakt med honom. Hur upprörande Marynichs historia än ter sig är den ingalunda unik, utan utgör snarare den så kallade toppen på isberget. Även andra personer, och barn till dessa personer har fängslats, sänts till fångläger, avstängts från universitetet och misshandlats för allt från satiriska dikter om presidenten till otillåtna möten.
I en rad av exempel på det kontinuerliga förtrycket av oliktänkande personer finns gripandet av oppositionsledaren Alexander Milinkevitj. Han hade dristat sig till att öppet smäda presidenten genom att kalla dennes styre vid dess rätta namn, nämligen diktatur. Milinkevitj greps den 27 april år 2006 under en presskonferens och han dömdes hastigt till 15 dagars fängelse för att ha organiserat en olaglig demonstration. Oppositionsledaren menade dock att något initiativ från hans sida till demonstrationen inte hade behövts, engagemanget hade redan funnits hos de unga. Hans roll var att ge de unga sitt stöd genom att delta i deras demonstration mot valfusket.
I oktober 2004 åtalades en man vid namn Hary Pahaniaila för påstådd kränkning av den vitryske presidenten. Han hade tidigare agerat juridisk rådgivare åt oppositionella. Hans brott bestod i att ge en intervju till en utländsk TV-kanal om försvunna oppositionella och journalister. Åtalsbeviset utgjordes av inspelningsbandet, som konfiskerades i samband med den utländske journalistens hemresa. Knappt två år senare skriver myndigheter i den utländske journalistens hemland att öppet förtryck av oliktänkande inte är vanligt i Vitryssland. Det var nog inte den respons som Phanaiaila väntade sig när han satte sin och sin familjs säkerhet på spel genom att ge en intervju till svenska TV 4.
Samtidigt talas det i Sverige, förutom vissa undantag, tyst om Vitryssland i den allmänna debatten. I senaste utrikesdeklarationen har fokus framför allt förlagts till geografiskt mer avlägsna platser, även om situationen i Vitryssland omnämns kort. Det är landet Ingestans.
–
Dominika Borg är jurist och östeuropavetare, verksam vid Institutionen för euroasiatiska studier, Uppsala Universitet.