Landsbygdens bostadsproblem
1939
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
LANDSBYGDENS
BOSTADSPROBLEM
BEDÖMT MED HÄNSYN TILL
LANDSBYGDENS AVFOLKNING
Av riksdagsmannen hemmansägaren J;JARTiiV SEOGLUND, Doverstorp
DET har funnits tider, då jordbruksromantiken blommat för
fullt och förvärvet av en stuga på landet, med eller utan några
tunnland jord, framställts som en så stor lycka, att man frågat
sig huruvida något av det förlorade paradiset dolde sig bakom
stuguknuten. Denna sorts romantik har efterlämnat on del skrämmande exempel, varav de mest avskräckande torde kunna lokaliseras till de norrländska kolonaten.
Nu få vi se till, att vi icke äro på väg att slå över i motsatt
riktning. J ordbruket och kanske icke minst jordbrukarhemmens
arbete utföres många gånger under svåra förhållanden, varför dc
mörklagda skildringar, vi tid efter annan få från detta arbetsområde, äro nyttiga tankeställare för att driva fram önskvärda
förbättringar. Vi ha dock ingen anledning att svartmåla så kraftigt att det skrämmer bort ungdomen i onödan. Samma är förhållandet beträffande landsbygdens bostadsförhållanden, vilka f. n.
äro föremål för stor uppmärksamhet från skilda håll och dessutom gett stoff till en ordrik författares fantasifulla skildringar.
Det är mycket som brister, när landsbygdens bostadsbestånd utsättes för en noggrann syneförrättning. Men innan vi utan vidare
döma bort en stor del av landsbygdens bostäder, bjuder ldokheten att man tänker över, både varför dessa bostäder hållas så
dåligt som skett och sker och var människorna, som bo i dem,
skola kunna beredas bättre bostäder. Först om så sker, torde sikten klarna.
När orsakerna till landsbygdens dåliga bostäder skola anges,
nämnas vanligtvis bristande ekonomiska möjligheter för tusentals
lägenhetsägare, slentrian och liknöjdhet hos dem, som bebo Hi- 16
Landsbygdens bostadsproblem
genheterna, oginhet hos mäktiga jordägare o. s. Y. Var och en
talar i regel om de orsaker, han anser sig ha lättast att konstatera,
men förbiser oftast, att bakom det hela finnes också något annat
och mycket väsentligt, som förlamar handlingskraften och minskar
lusten att lägga ner pengar och arbete antingen på genomgripande reparationer eller på ombyggnad av landsby~dens äldre
bostadsbestånd. Stora delar av landsbygdens folk äro nämligen
l uppbrottsstämning. Man har på känn, att många av de nuYarande bostäderna komma att inom en icke alltför avlägsen framtid överges av sina innehavare och skatta åt förgängelsen. Det
är dessbättre inte tvunget att alla de, som nu överge stugorna
därute i backarna, flytta till städerna, men de vilja i alla händelser fram till stora vägen, där person-, kött- och brödbussarna
gå fram, där det går att få elektriskt ljus, telefon m. m. och där
det kanske också ges möjlighet att tillsammans med andra fastighetsägare eller genom samhällets försorg ordna vatten och avlopp.
Av kostnadsskäl och på grund av svårigheter att åstadkomma
tomtmark m. m. kan denna nybyggnadsverksamhet icke forceras
hur mycket som helst. Därför måste denna överflyttning från det
äldre till det nyare bostadsbeståndet draga ut över en rätt lång
tidsperiod. Under mellantiden bor man kvar i stugan där uppe
vid skogskanten. Det kan också hända, att ett par gamla stanna
kvar, när de unga flytta fram till samhället. Men underhållet av
huset blir i underkant. Om hälsovårdsmyndigheterna äro energiska, avhjälpas de svåraste bristerna eller också nödgas man
överge bostaden och söka sig en annan. Men då uppstår frågan:
var finna .en annan bostad och finnes den till ett pris, som är
överkomligU Detta spörsmål är oftast svårlöst, och inför bristen
på moderna och samtidigt billiga bostäder få hälsovårdsmyndigheterna ej sällan slå till reträtt.
Jag tror att den utveckling, jag här mycket kortfattat skisserat, är riktig. Ett beaktande härav gör det lättare att förstå,
varför en del av landsbygdens bostäder underhålles så bristfälligt
som nu i många fall sker.
Många människor med små inkomster komma i en svår belä-
genhet, när backstugorna och torpstugorna inte längre stå till
förfogande. De nya hus, som byggas, bli så pass dyra, att amorteringen eller hyran illa harmonierar med landsbygdsbefolkningens låga inkomster och smala marginal för hyran. Vi skola
icke heller bortse ifrån, att åtskilliga människor, vilka varit
17
Martin Sko_qlund
vana att bo för sig själva, icke minst äldre personer, med olust
tänka på att nödgas få sin rörelsefrihet beskuren av andra, närboende människor och därför dröja kvar i fallfärdiga stugor
längre än de behövde, till stort bekymmer för anhöriga och fattigvårdsmyndigheter. Man torde icke göra sig skyldig till något
större misstag, om man utgår ifrån att det är åtskilliga representanter för den sistnämnda kategorien, som Lubbe Nordström besökt under sin beryktade hundramilafärd genom Sverige.
Landsbygden har f. n. ett procentuellt avsevärt mycket större
antal åldringar och mindre arbetsföra personer att härbärgera än
städerna; proportionen åldringar är ungefär 10: 7. Det ser ut som
om den moderna stadsvåningen saknar utrymme för de gamla!
Ställa vi allt för stora fordringar på backstugorna och hyreslägenheterna vid gårdarna, driva vi förmodligen bort deras nuvarande innehavare. En bättre bostad och en bostad till överkomligt pris kunna de knappast beredas i staden, kanske inte heller
framme vid industrisamhället, där barnen oftast bo.
Socialministern har genom särskilda utredningsmän sökt få
fram förslag till särskilda pensionärsbostäder, vilka skulle uppföras av kommunerna. I själva tanken ligger det mycket tilltalande. Men det konkreta förslaget, som f. n. är ute på remiss, är
icke särdeles lockande vare sig för skattebetalarna eller för dem,
som skola bo i hemmen. 20 kvm. golvyta och en årlig kostnad pr lä-
genhet av 400 a 500 kr. är vad som ställes i utsikt. Siffrorna torde
tala ett tydligare språk, om man samtidigt erinrar om att på flera
håll i vårt land 500 kr. betraktas som ett skäligt arrende för en
tjugutunnlands gård, och att jordägaren då är skyldig hålla arrendatorn med bostadshus, ekonomibyggnader och vedbrand. Det
säger sig självt att pensionären icke förmår betala en hyra, som
svarar mot byggnadskostnaderna, utan att en avsevärd subvention
måste till.
I ett sådant läge, med byggnadskostnader som lägga hinder j
vägen för en stark forcering av nybyggnader, torde det vara riktigare att på ett sansat sätt rådas vid om ett nödtorftigt förbättringsarbete av någorlunda välbelägna bostäder än att genom nå-
gon Goebbelspropaganda skrämma fastighetsinnehavarna till att
riva eller stänga de nuvarande bostäderna. Staten har under senare år redan anslagit över 50 milj. kr. till förbättringsbidrag på
landsbygden. Det finnes följaktligen en icke ringa erfarenhet att
bygga vjdarc på. Mot användningen av detta anslag har den an- 18
Landsbygdens bostadsproblem
märkningen oftast framkommit – säkerligen ibland med fog –
att reparationerna icke utförts tillräckligt grundligt, eller att det
varit bättre med en om- eller nybyggnad o. s. v.; det är hälsovårdsnämndens och kontrollerande myndigheters sak att tillse,
att anslagna pengar användas på ett klokt sätt. I nuvarande läge
torde det få anses fullt försvarbart att beträffande ett bostadsbestånd, om vars framtida behövlighet tvivel i många fall kan
råda, nöja sig med icke alltför kostbara reparationer, givetvis under förutsättning att en ur hälsovårdssynpunkt acceptabel bostad
kan erhållas. Detta kan vara rationellare än att för dyra pengar
bygga smått och dåligt. Ty inom en icke alltför avlägsen framtid kunna familjer, och framför allt familjer med barn, komma
att kraftigt reagera mot att bo i de i fråga om moderna bekvämligheter väl utrustade, men beträffande golvyta vanlottade lägenheter, som nu synes vara det sista skriket. Skulle en så förnuftig
uppfattning komma att göra sig gällande och ekonomiska möjligheter finnas för åstadkommande av bättre familjebostäder, borde
de nu »moderna» lägenheterna med fördel då kunna upplåtas till
pensionärer eller ensamstående och på detta sätt ersätta de nuvarande backstugorna.
J ordbrukets lönehostäder och böndernas egna bostäder äro ett
kapitel för sig.
När det gäller lönebostäderna, har åtskilligt försummats. statsmakterna ha på olika sätt sökt påverka utvecklingen till det
bättre. Det pågår sedan några år tillhaka ett upprustningsarbete
av stora mått på detta område. Men även här är det i Yiss utsträckning fråga om bostäder, vilkas framtida öde är osäkert. Den
rationalisering, som med- våldsam kraft tvingar sig fram, och nödvändigheten för jordbruket att pressa ned produktionskostnaderna
måste säkerligen leda lill att antalet anställda och därigenom
även behovet av bostäder ytterligare minskas.
Beträffande jordbrukarnas egna bostäder är bristen på kvinnlig arbetskraft en starkt pådrivande faktor vid förbättringsarbetet. F. n. finnes det också ett påtagligt intresse för att så långt
ekonomien tillåter modernisera bostaden och förse denna med nutida bekvämligheter.
Mycket kan göras för att förbättra bostadsförhållandena utan
att det kostar några stora pengar. De liknöjda böra bearbetas att
hålla sin bostad i ordning; många småreparationer kunna utföras
utan anlitande av särskilda yrkesmän; en god propaganda i hem- 19
Martin Skoglund
vård kan betyda mycket o. s. v. Det stora flertalet av landsbygdens lägenhetsägare har i gärning visat, vad duktigt folk kan
åstadkomma även med begränsade medel. Unga arbetsföra och
ambitiösa människor ha dessutom icke ringa möjligheter att med
hjälp av egnahemslån, sparbankslån o. s. v. kunna på relativt goda
villkor anskaffa kapital för att bygga sig en god bostad. Framförallt få vi akta oss för att främja en sådan mentalitet, som kom
till uttryck, när en icke alltför energisk person tillfrågades av
hälsovårdsnämnden, varför det icke var bättre rengjort vid det
lilla hus, som förekommer ute på landsbygden och som Lubbe
Nordström så frossande skildrat vid sitt besök i Blekinge; vederbörande lägenhetsinnehavare tog sig en funderare och så svarade
han: ja, jag måste nog säga till kommunalordföranden att det
blir gjort. För människor med sådan mentalitet kunna råttorna
även i framtidens idealstat dansa på bordet.
De sista årens stigande byggnadskostnader ha emellertid på ett
fullständigt skrämmande sätt ökat avståndet mellan jordbrukets
produktpriser och utgifterna för jordbrukets byggnader. Den för
icke så länge sedan avgivna egnahemsutredningen lämnar lättfattliga exempel härpå. Det belopp på 9,000 kronor, som vid arrendeegnahemsverksamhetens tillkomst år 1934 beräknades komma
att åtgå för ett arrendeegnahems bebyggande och iordningsställande i övrigt, hade för de år 1937 upplåtna lägenheterna mer än
fördubblats. Dessa kostade nämligen då 19,800 kronor. .Även om
kvaliteten Då byggnaderna något förbättrats, är det en våldsam
fördyring.
En påtaglig brist råder på kunniga arkitekter och byggnadstekniskt utbildade ingenjörer, som kunna stå landsbygdens bostadsbyggare till tjänst. städernas byggnadsverksamhet har gett
större förtjänster ·även för dessa fackmän. Hushållningssällskapen i flera län äro mycket intresserade av att anställa byggnadskonsulenter, men de ha avvaktat resultatet av egnahemsutredningen-om denna med sitt förslag om egnahemsverksamhetens
förstatligande bäst främjar bostadsbyggandet är dock högst tvivelaktigt. Synnerligen angeläget är att utbilda yrkesmän- både
högre och lägre – som på ett förståndigt och ekonomiskt klokt
sätt kunna biträda vid saneringen av landsbygdens bostäder.
Goda bostäder äro av utomordentligt värde. De påverka hälsotillståndet i gynnsam riktning, öka trevnaden i samhället och –
20
Landsbygdens bostadsproblem
vill man hoppas – bidraga att bevara hemmet som en centralpunkt för familjemedlemmarna. statsmakterna ha gjort mycket
för att höja vårt folks bostadsstandard och böra icke heller försumma något i fortsättningen. Men de måste handla med blicken
öppen för den befolkningsförflyttning, som pågår. De ha små möjligheter att hindra backstugornas innevånare att flytta sina bopålar till annan plats, men de kunna göra åtskilligt för att på-
verka dem att icke överge landsbygden utan stanna, när de nå
stora landsvägen eller möjligen industrisamhället.
Åven om det är angeläget med krafttag i bostadsfrågan, böra
vi akta oss för att handla i någon sorts panikstämning. Vi veta
icke, huru de åtgärder, som vi hitintills vidtagit, om några år
komma att bedömas. Domen över dem, som på 54 eller 56 kvadratmeter golvyta lyckades åstadkomma en lägenhet på två a tre
rum jämte nödiga biutrymmen och i den lägenheten stoppa in en
familj med 6 a 7 barn, torde inte bli alltför mild. Redan finnas
de, som fråga, vad det är för finess att ha en matplats, där bara
halva familjen får rum att äta, medan de andra under måltiden
måste föra en ambulerande tillvaro.
Vågar man tyda det allt starkare intresset för hem- och bostadsfrågor som begynnelsen till ett lika starkt intresse för hemmet
och familjen, då är nationen att lyckönska. Längtan efter ett eget
hem är sunda människors naturliga arvedel, och den stigande
giftermålsfrekvensen är kanske, när allt kommer omkring, ett bevis för att vår ungdom är frisk och stark. I så fall tror jag också,
att den kommer att lösa sin bostadsfråga på ett förnuftigt sätt utan
allt för mycket debatterande. Hemmet blir dock till sist ett uttryck för människorna, som bilda detsamma.
21
BOSTADSPROBLEM
BEDÖMT MED HÄNSYN TILL
LANDSBYGDENS AVFOLKNING
Av riksdagsmannen hemmansägaren J;JARTiiV SEOGLUND, Doverstorp
DET har funnits tider, då jordbruksromantiken blommat för
fullt och förvärvet av en stuga på landet, med eller utan några
tunnland jord, framställts som en så stor lycka, att man frågat
sig huruvida något av det förlorade paradiset dolde sig bakom
stuguknuten. Denna sorts romantik har efterlämnat on del skrämmande exempel, varav de mest avskräckande torde kunna lokaliseras till de norrländska kolonaten.
Nu få vi se till, att vi icke äro på väg att slå över i motsatt
riktning. J ordbruket och kanske icke minst jordbrukarhemmens
arbete utföres många gånger under svåra förhållanden, varför dc
mörklagda skildringar, vi tid efter annan få från detta arbetsområde, äro nyttiga tankeställare för att driva fram önskvärda
förbättringar. Vi ha dock ingen anledning att svartmåla så kraftigt att det skrämmer bort ungdomen i onödan. Samma är förhållandet beträffande landsbygdens bostadsförhållanden, vilka f. n.
äro föremål för stor uppmärksamhet från skilda håll och dessutom gett stoff till en ordrik författares fantasifulla skildringar.
Det är mycket som brister, när landsbygdens bostadsbestånd utsättes för en noggrann syneförrättning. Men innan vi utan vidare
döma bort en stor del av landsbygdens bostäder, bjuder ldokheten att man tänker över, både varför dessa bostäder hållas så
dåligt som skett och sker och var människorna, som bo i dem,
skola kunna beredas bättre bostäder. Först om så sker, torde sikten klarna.
När orsakerna till landsbygdens dåliga bostäder skola anges,
nämnas vanligtvis bristande ekonomiska möjligheter för tusentals
lägenhetsägare, slentrian och liknöjdhet hos dem, som bebo Hi- 16
Landsbygdens bostadsproblem
genheterna, oginhet hos mäktiga jordägare o. s. Y. Var och en
talar i regel om de orsaker, han anser sig ha lättast att konstatera,
men förbiser oftast, att bakom det hela finnes också något annat
och mycket väsentligt, som förlamar handlingskraften och minskar
lusten att lägga ner pengar och arbete antingen på genomgripande reparationer eller på ombyggnad av landsby~dens äldre
bostadsbestånd. Stora delar av landsbygdens folk äro nämligen
l uppbrottsstämning. Man har på känn, att många av de nuYarande bostäderna komma att inom en icke alltför avlägsen framtid överges av sina innehavare och skatta åt förgängelsen. Det
är dessbättre inte tvunget att alla de, som nu överge stugorna
därute i backarna, flytta till städerna, men de vilja i alla händelser fram till stora vägen, där person-, kött- och brödbussarna
gå fram, där det går att få elektriskt ljus, telefon m. m. och där
det kanske också ges möjlighet att tillsammans med andra fastighetsägare eller genom samhällets försorg ordna vatten och avlopp.
Av kostnadsskäl och på grund av svårigheter att åstadkomma
tomtmark m. m. kan denna nybyggnadsverksamhet icke forceras
hur mycket som helst. Därför måste denna överflyttning från det
äldre till det nyare bostadsbeståndet draga ut över en rätt lång
tidsperiod. Under mellantiden bor man kvar i stugan där uppe
vid skogskanten. Det kan också hända, att ett par gamla stanna
kvar, när de unga flytta fram till samhället. Men underhållet av
huset blir i underkant. Om hälsovårdsmyndigheterna äro energiska, avhjälpas de svåraste bristerna eller också nödgas man
överge bostaden och söka sig en annan. Men då uppstår frågan:
var finna .en annan bostad och finnes den till ett pris, som är
överkomligU Detta spörsmål är oftast svårlöst, och inför bristen
på moderna och samtidigt billiga bostäder få hälsovårdsmyndigheterna ej sällan slå till reträtt.
Jag tror att den utveckling, jag här mycket kortfattat skisserat, är riktig. Ett beaktande härav gör det lättare att förstå,
varför en del av landsbygdens bostäder underhålles så bristfälligt
som nu i många fall sker.
Många människor med små inkomster komma i en svår belä-
genhet, när backstugorna och torpstugorna inte längre stå till
förfogande. De nya hus, som byggas, bli så pass dyra, att amorteringen eller hyran illa harmonierar med landsbygdsbefolkningens låga inkomster och smala marginal för hyran. Vi skola
icke heller bortse ifrån, att åtskilliga människor, vilka varit
17
Martin Sko_qlund
vana att bo för sig själva, icke minst äldre personer, med olust
tänka på att nödgas få sin rörelsefrihet beskuren av andra, närboende människor och därför dröja kvar i fallfärdiga stugor
längre än de behövde, till stort bekymmer för anhöriga och fattigvårdsmyndigheter. Man torde icke göra sig skyldig till något
större misstag, om man utgår ifrån att det är åtskilliga representanter för den sistnämnda kategorien, som Lubbe Nordström besökt under sin beryktade hundramilafärd genom Sverige.
Landsbygden har f. n. ett procentuellt avsevärt mycket större
antal åldringar och mindre arbetsföra personer att härbärgera än
städerna; proportionen åldringar är ungefär 10: 7. Det ser ut som
om den moderna stadsvåningen saknar utrymme för de gamla!
Ställa vi allt för stora fordringar på backstugorna och hyreslägenheterna vid gårdarna, driva vi förmodligen bort deras nuvarande innehavare. En bättre bostad och en bostad till överkomligt pris kunna de knappast beredas i staden, kanske inte heller
framme vid industrisamhället, där barnen oftast bo.
Socialministern har genom särskilda utredningsmän sökt få
fram förslag till särskilda pensionärsbostäder, vilka skulle uppföras av kommunerna. I själva tanken ligger det mycket tilltalande. Men det konkreta förslaget, som f. n. är ute på remiss, är
icke särdeles lockande vare sig för skattebetalarna eller för dem,
som skola bo i hemmen. 20 kvm. golvyta och en årlig kostnad pr lä-
genhet av 400 a 500 kr. är vad som ställes i utsikt. Siffrorna torde
tala ett tydligare språk, om man samtidigt erinrar om att på flera
håll i vårt land 500 kr. betraktas som ett skäligt arrende för en
tjugutunnlands gård, och att jordägaren då är skyldig hålla arrendatorn med bostadshus, ekonomibyggnader och vedbrand. Det
säger sig självt att pensionären icke förmår betala en hyra, som
svarar mot byggnadskostnaderna, utan att en avsevärd subvention
måste till.
I ett sådant läge, med byggnadskostnader som lägga hinder j
vägen för en stark forcering av nybyggnader, torde det vara riktigare att på ett sansat sätt rådas vid om ett nödtorftigt förbättringsarbete av någorlunda välbelägna bostäder än att genom nå-
gon Goebbelspropaganda skrämma fastighetsinnehavarna till att
riva eller stänga de nuvarande bostäderna. Staten har under senare år redan anslagit över 50 milj. kr. till förbättringsbidrag på
landsbygden. Det finnes följaktligen en icke ringa erfarenhet att
bygga vjdarc på. Mot användningen av detta anslag har den an- 18
Landsbygdens bostadsproblem
märkningen oftast framkommit – säkerligen ibland med fog –
att reparationerna icke utförts tillräckligt grundligt, eller att det
varit bättre med en om- eller nybyggnad o. s. v.; det är hälsovårdsnämndens och kontrollerande myndigheters sak att tillse,
att anslagna pengar användas på ett klokt sätt. I nuvarande läge
torde det få anses fullt försvarbart att beträffande ett bostadsbestånd, om vars framtida behövlighet tvivel i många fall kan
råda, nöja sig med icke alltför kostbara reparationer, givetvis under förutsättning att en ur hälsovårdssynpunkt acceptabel bostad
kan erhållas. Detta kan vara rationellare än att för dyra pengar
bygga smått och dåligt. Ty inom en icke alltför avlägsen framtid kunna familjer, och framför allt familjer med barn, komma
att kraftigt reagera mot att bo i de i fråga om moderna bekvämligheter väl utrustade, men beträffande golvyta vanlottade lägenheter, som nu synes vara det sista skriket. Skulle en så förnuftig
uppfattning komma att göra sig gällande och ekonomiska möjligheter finnas för åstadkommande av bättre familjebostäder, borde
de nu »moderna» lägenheterna med fördel då kunna upplåtas till
pensionärer eller ensamstående och på detta sätt ersätta de nuvarande backstugorna.
J ordbrukets lönehostäder och böndernas egna bostäder äro ett
kapitel för sig.
När det gäller lönebostäderna, har åtskilligt försummats. statsmakterna ha på olika sätt sökt påverka utvecklingen till det
bättre. Det pågår sedan några år tillhaka ett upprustningsarbete
av stora mått på detta område. Men även här är det i Yiss utsträckning fråga om bostäder, vilkas framtida öde är osäkert. Den
rationalisering, som med- våldsam kraft tvingar sig fram, och nödvändigheten för jordbruket att pressa ned produktionskostnaderna
måste säkerligen leda lill att antalet anställda och därigenom
även behovet av bostäder ytterligare minskas.
Beträffande jordbrukarnas egna bostäder är bristen på kvinnlig arbetskraft en starkt pådrivande faktor vid förbättringsarbetet. F. n. finnes det också ett påtagligt intresse för att så långt
ekonomien tillåter modernisera bostaden och förse denna med nutida bekvämligheter.
Mycket kan göras för att förbättra bostadsförhållandena utan
att det kostar några stora pengar. De liknöjda böra bearbetas att
hålla sin bostad i ordning; många småreparationer kunna utföras
utan anlitande av särskilda yrkesmän; en god propaganda i hem- 19
Martin Skoglund
vård kan betyda mycket o. s. v. Det stora flertalet av landsbygdens lägenhetsägare har i gärning visat, vad duktigt folk kan
åstadkomma även med begränsade medel. Unga arbetsföra och
ambitiösa människor ha dessutom icke ringa möjligheter att med
hjälp av egnahemslån, sparbankslån o. s. v. kunna på relativt goda
villkor anskaffa kapital för att bygga sig en god bostad. Framförallt få vi akta oss för att främja en sådan mentalitet, som kom
till uttryck, när en icke alltför energisk person tillfrågades av
hälsovårdsnämnden, varför det icke var bättre rengjort vid det
lilla hus, som förekommer ute på landsbygden och som Lubbe
Nordström så frossande skildrat vid sitt besök i Blekinge; vederbörande lägenhetsinnehavare tog sig en funderare och så svarade
han: ja, jag måste nog säga till kommunalordföranden att det
blir gjort. För människor med sådan mentalitet kunna råttorna
även i framtidens idealstat dansa på bordet.
De sista årens stigande byggnadskostnader ha emellertid på ett
fullständigt skrämmande sätt ökat avståndet mellan jordbrukets
produktpriser och utgifterna för jordbrukets byggnader. Den för
icke så länge sedan avgivna egnahemsutredningen lämnar lättfattliga exempel härpå. Det belopp på 9,000 kronor, som vid arrendeegnahemsverksamhetens tillkomst år 1934 beräknades komma
att åtgå för ett arrendeegnahems bebyggande och iordningsställande i övrigt, hade för de år 1937 upplåtna lägenheterna mer än
fördubblats. Dessa kostade nämligen då 19,800 kronor. .Även om
kvaliteten Då byggnaderna något förbättrats, är det en våldsam
fördyring.
En påtaglig brist råder på kunniga arkitekter och byggnadstekniskt utbildade ingenjörer, som kunna stå landsbygdens bostadsbyggare till tjänst. städernas byggnadsverksamhet har gett
större förtjänster ·även för dessa fackmän. Hushållningssällskapen i flera län äro mycket intresserade av att anställa byggnadskonsulenter, men de ha avvaktat resultatet av egnahemsutredningen-om denna med sitt förslag om egnahemsverksamhetens
förstatligande bäst främjar bostadsbyggandet är dock högst tvivelaktigt. Synnerligen angeläget är att utbilda yrkesmän- både
högre och lägre – som på ett förståndigt och ekonomiskt klokt
sätt kunna biträda vid saneringen av landsbygdens bostäder.
Goda bostäder äro av utomordentligt värde. De påverka hälsotillståndet i gynnsam riktning, öka trevnaden i samhället och –
20
Landsbygdens bostadsproblem
vill man hoppas – bidraga att bevara hemmet som en centralpunkt för familjemedlemmarna. statsmakterna ha gjort mycket
för att höja vårt folks bostadsstandard och böra icke heller försumma något i fortsättningen. Men de måste handla med blicken
öppen för den befolkningsförflyttning, som pågår. De ha små möjligheter att hindra backstugornas innevånare att flytta sina bopålar till annan plats, men de kunna göra åtskilligt för att på-
verka dem att icke överge landsbygden utan stanna, när de nå
stora landsvägen eller möjligen industrisamhället.
Åven om det är angeläget med krafttag i bostadsfrågan, böra
vi akta oss för att handla i någon sorts panikstämning. Vi veta
icke, huru de åtgärder, som vi hitintills vidtagit, om några år
komma att bedömas. Domen över dem, som på 54 eller 56 kvadratmeter golvyta lyckades åstadkomma en lägenhet på två a tre
rum jämte nödiga biutrymmen och i den lägenheten stoppa in en
familj med 6 a 7 barn, torde inte bli alltför mild. Redan finnas
de, som fråga, vad det är för finess att ha en matplats, där bara
halva familjen får rum att äta, medan de andra under måltiden
måste föra en ambulerande tillvaro.
Vågar man tyda det allt starkare intresset för hem- och bostadsfrågor som begynnelsen till ett lika starkt intresse för hemmet
och familjen, då är nationen att lyckönska. Längtan efter ett eget
hem är sunda människors naturliga arvedel, och den stigande
giftermålsfrekvensen är kanske, när allt kommer omkring, ett bevis för att vår ungdom är frisk och stark. I så fall tror jag också,
att den kommer att lösa sin bostadsfråga på ett förnuftigt sätt utan
allt för mycket debatterande. Hemmet blir dock till sist ett uttryck för människorna, som bilda detsamma.
21