Landsbygdsungdomen och bildningsintresset
1946
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
LANDSBYGDSUNGDOMEN
OCH BILDNINGSINTRESSET
NÅGRA GLIMTAR FRÅN EN ENQUETEUNDERSÖKNING RÖRANDE FOLKHÖGSKOLELEVER
Av docenten BERTIL PFANNENSTILL, Lund
FOLKHöGSKOLAN har alltmer kommit att intaga den centrala
platsen i landsbygdsungdomens strävan efter högre bildning. Landsbygden har dock ej utan knot accepterat denna bildningsform.
Motståndet har som bekant även gett eko i skönlitteraturen. Till
och med så nyligen som i den sociala romanen »Kungsgatan» av
Ivar Lo-Johansson har detta tema vidrörts. Denne författare, som
ju är väl förtrogen med de aktuella problemen på landsbygden,
ger här en livfull skildring av de argument, som den äldre generationen för fram mot nyttan av folkhögskolebildningen. Dessa
argument ha alla sin grund i faderns fruktan för att sonen på
grund av sin bildning skall vantrivas med jordbruksarbetet och
därför så småningom övergiva landsbygden för stadens frestelser.
Man kan nu fråga sig: är denna farhåga berättigad~ Ett medel
-låt vara ett ofullkomligt sådant – att få svar på denna fråga
vore att undersöka, vad folkhögskoleungdomen har för planer och
syften med sin folkhögskolekurs. Det skulle också vara intressant
att få veta något om denna ungdoms kulturella intressen, ty otvivelaktigt skulle man härigenom få en ganska god inblick i de strä-
vanden efter bildning, som förefinnas bland landsbygdens ungdom.
Man borde också undersöka, vilka hinder – av ekonomisk eller
annan art – som rests mot denna ungdoms försök att skaffa sig
mera allmänbildning. Slutligen kanske man skulle kunna få en
viss antydan om varför intresset för folkhögskolan stigit så kraftigt från och med sista krigsvintern. Inte mindre än c:a l 000 anmälda till den vinterkursen kunde ej tagas emot på grund av platsbrist. Det är ju för övrigt ett allbekant sociologiskt faktum, att
bildnings- och läsintresset växlar avsevärt från tid till tid beroende
på det sociala och politiska läget. När kriget nu nått till sitt slut,
och människorna kunde skönja nya fredliga förhållanden, ville
311
Bertil Pfannenstill
mången förbereda sig för freden genom att i tid skaffa sig tillräcklig utbildning för de nya uppgifterna, som väntade. Intresset
för folkhögskolan blossade upp högre än någonsin, ansökningar till
frivilliga studiekurser och till korrespondensinstituten strömmade
in och lån av facklitteratur på folkbiblioteken stego i antal.
För att få kontakt med några av de nu nämnda problemen
skickade jag hösten 1944 ut ett frågeformulär till några folkhögskolor. Formulären skulle ifyllas av första årskursens elever strax
vid kursens början. Härigenom ville jag undvika, att svaren på-
verkades av inflytande från folkhögskolans miljö och undervisning. Eftersom undersökningen endast var avsedd som prov för
en mera omfattande undersökning, sändes enqueteformuläret blott
till åtta folkhögskolor, men dessa voro dock så utvalda, att de
representerade typiska delar av vårt land. En intressant sociologisk företeelse kunde omedelbart iakttagas: nästan varje folkhögskola har sin egenart. Man kan enbart vara glad åt en sådan
differentiering. På det sättet kunna olika behov lättare göra sig
gällande, man slipper standardisering, och bygdens egenart kanske
också får ett riktigare uttryck. En folkhögskola var sålunda mycket besökt av ynglingar, som ämnade fortsätta med sin mejeristutbildning – otvivelaktigt spelade en kulturgeografisk faktor en
viss roll vid detta val av skola. En mycket stor procent av de
manliga eleverna vid de undersökta skånska folkhögskolorna utgjordes av sådana, som skulle fortsätta vid lantmannaskolan,
huvudsakligen beroende på de strängare fordringarna vid de stora
skånska lantmannaskolorna. Inte mindre intressant är att studera
skillnaderna mellan folkhögskolor inom ett och samma län. I ett
län undersöktes sålunda tre folkhögskolor. Vid en av dessa fanns
det bland eleverna ingen blivande sjuksköterska, vid den andra
några stycken, men vid den tredje skulle över hälften av de kvinnliga eleverna utbilda sig till detta yrke. Man finner också avsevärda differenser mellan olika folkhögskolor med hänsyn till
elevernas ålderssammansättning, kön och socialklass. Vid en folkhögskola utgjorde lantbrukaresönerna knappt en tredjedel av de
manliga eleverna, medan vid vissa andra folkhögskolor pojkar
från andra hem än lantbrukarehem voro blott några få. Många
av orsakerna till den svenska folkhögskolans differentiering i olika
typer äro lätta att förklara, medan andra kunna uppdagas först
efter en grundlig undersökning. Ur sociologisk synpunkt kan man
säga, att nästan varje folkhögskola har sin mentalitet, sin livsstil,
sitt särskilda etos. Varje folkhögskola kommer på detta sätt att
312
Landsbygdsungdomen och bildningsintresset
ge en spegelbild av någon dominerande tendens i den svenska
landsbygdsungdomens sociala och kulturella liv.
Trots att undersökningen kom att omfatta många olika typer,
får man dock ej överskatta materialets representativitet. Undersökningen omfattade nämligen blott c:a 500 elever (ungefär lika
många från båda könen), d. v. s. omkring 1/7 av samtliga elever vid
folkhögskolornas första årskurs vintern 1944-45. Det är klart, att
större material skulle vara erforderligt för många frågor, men om
vi blott hålla oss till de mera framträdande tendenserna, äro siffrorna här så talande, att man ej har anledning tro, att det skulle
blivit några väsentliga justeringar, om mera material medtagits.
Och även bortsett från representativiteten kan ju undersökningen
ge många belysande glimtar ur det sociala och kulturella liv, som
kännetecknar den ungdom, som samlar sig omkring folkhögskolans
bildningshärd, och därför kan publiceringen ha ett visst intresse.
Hur ha nu föräldrarna ställt sig till sina barns önskan att få
komma till folkhögskolan~ Man kan tryggt påstå, att det blott är
ett fåtal elever, som haft oförstående föräldrar. Trots detta måste
man betrakta nästan alla dessa fall som mycket tråkiga, eftersom
det gällt pojkar och flickor, som varit mycket intresserade av
bildning eller att utbilda sig till något yrke. Detta är ju ej att
förvåna sig över, ty hade de ej haft detta brinnande intresse, hade
de naturligtvis ej haft tillräckligt med kraft att på egen hand förverkliga sina planer. Nu kan man ju av detta material ej få reda
på något om dem, som ha varit tvungna att böja sig för oförstående
föräldrar eller ej fått den uppmuntran de behövt. Många elever
ha emellertid uppgivit, att de ha föräldrarnas uppmuntran att
tacka för att de sökt sig in vid folkhögskolan. Föräldrarna äro väl
nu mera än förr medvetna om betydelsen av att ge sina barn bildning och utbildning, och även ungdomen själv har blivit alltmer
målmedveten.
Här ligger utan tvivel en av anledningarna till att landsbygdens
ungdom i allt större skaror söker sig till den bildningshärd, som
står den närmast till buds. Bland andra bidragande orsaker till
att så många sökande anmält sig till ifrågavarande årskurs kan
nämnas, att en del pojkar nu vorofria från beredskapstjänsten, och
att några nya inkallelser för deras vidkommande ej voro att vänta
den närmaste tiden. Av de pojkar, som äro födda 1925 eller tidigare,
är det emellertid blott c:a 20 %, som uppgivit att deras militärtjänstgöring hindrat dem att tidigare söka inträde. Däremot är det
ej mindre än 30 % av samma åldersgrupp, som av sitt arbete
313
Bertil Pfannenstill
tvingats att vänta med folkhögskolan. Här föreligger otvivelaktigt
ett socialt problem: bondpojkens svårigheter att komma ifrån arbetet hemma på gården. Å ven för de kvinnliga eleverna har arbetet i hemmet stått hindrande i vägen, och här är det c:a 30 % av
åldersgruppen 1925 och tidigare, som meddelat, att de ej förrän
nu kunnat undvaras i hemmet.
Till samma problemkategori hör i stort sett också det ekonomiska problemet. Omkring 15 % av pojkarna och något över
20% av flickorna av ovannämnda åldersgrupper ha anfört ekonomiska svårigheter som hinder för tidigare folkhögskolebesök.
Man måste nog antaga, att dessa procentsiffror äro en smula i
underkant, ty förmodligen ha många dragit sig för att nämna
denna orsak. Några av dem, som ej angivit någon orsak, böra
räknas dit. Ej heller kan ju föreliggande material giva något
besked om alla dem, som velat besöka folkhögskolan men av en
eller annan anledning ej kunnat. De ekonomiska hindren tyckas
dock ha blivit mera överkomliga nu, sedan landsbygden under de
senaste åren kommit i ett ekonomiskt mera gynnsamt läge. En
yngling skriver sålunda, att han förtjänade så bra vid torvupptagningen under sommaren, att han fick råd till en kurs vid folkhögskolan. Många ha emellertid haft stora svårigheter att övervinna.
En flicka skriver som svar på frågan, vad som hindrat henne från
att tidigare söka inträde: »Då jag ensam måste spara till kursen,
och nu hade jag kapitalet hopsparat.» En annan flicka svarar helt
enkelt: »Jag är en fattig flicka.» Förslaget om ökade stipendiemöjligheter för folkhögskolans elever måste därför betraktas som
mycket behjärtansvärt.
Men härmed äro vi inne på frågan: innebär ej ökade utbildningsmöjligheter för landsbygdens ungdom också ökad flykt från landsbygden~ Denna farhåga är emellertid oberättigad, när det gäller
folkhögskoleleverna. Bland pojkarna är det mycket få, som ha för
avsikt att utbilda sig till ett »stadsbetonat» yrke. På frågan: Vad
har Ni för mål med Eder folkhögskolekurs~ ha 230 pojkar svarat.
Av dessa uppgiva 103 allmänbildning, ökade kunskaper etc., 43
ämna fortsätta vid lantmannaskola. Majoriteten av de manliga
eleverna tycks sålunda vilja bli kvar på landsbygden eller vid
jordbruket. Majoriteten är emellertid större än dessa siffror angiva. De 12 pojkar, som ej uppgivit något syfte, ha sannolikt ej
tänkt att använda sin folkhögskoleutbildning för att få ett nytt
yrke. Mejerister är det 20, som vilja bliva, och 12 ämna välja
polisyrket (särskilt gränspolis, fjärdingsman etc.), 8 vilja fortsät.t.a
314
Landsbygdsungdomen och bildningsintresset
vid trädgårdsskola och 4 vid skogsskola, medan 21 uppgiva fortsatt
utbildning. Slutligen vilja 6 ynglingar fortsätta vid teknisk skola,
5 syfta på kontor eller affär, 2 vilja in vid seminarium och de
återstående 6 välja olika yrken. Som synes, är det en mycket ringa
procent av eleverna, som, åtminstone vad deras planer beträffar,
ha något större intresse för stadens specifika yrken, och av dem,
som ha ett dylikt intresse, äro de flesta redan sysselsatta inom ett
sådant yrke, varför folkhögskolan här fått den betydelsefulla uppgiften att hjälpa landsbygdens ungdom till bättre framtidsmöjligheter inom det valda yrket. En och annan ger naturligtvis uttryck för sin leda vid det tunga arbetet på landsbygden. En jordbrukarson uppger, att han hoppas, att han efter slutad kurs skall
få ett bättre arbete än grovarbete. En sågverksarbetare går på
folkhögskolan »för att man skall få lära sig något så att man
slipper gå och slita».
Av de kvinnliga eleverna är det 251, som besvarat frågan, medan
13 underlåtit att svara. Av de förra ha 108 uppgivit allmänbildning som syfte med folkhögskolevistelsen, 69 önska bli sjukskö-
terska, 14 vilja komma in på seminarium, 9 vilja bli barnsköterska
och 4 tandsköterska, 8 vilja förkovra sig i hushåll och slöjd, 9
tänka på kontor eller affär. För övrigt nämns en mängd olika
yrken: barnmorska, frälsningsofficer, ekonomiföreståndarinna,
kokerska, husmoder etc. Det tycks knappt finnas något kvinnligt
yrke, för vars utbildning man ej har nytta av en folkhögskolekurs!
Kvinnorna ha sålunda mer än männen ställt folkhögskolan i yrkesutbildningens tjänst. Särskilt gäller detta de kvinnliga elever, som
komma från andra hem än jordbrukarhem, medan däremot flickorna från jordbrukarhemmen äro mera inställda på folkhögskolans
ursprungliga syfte. Vid en folkhögskola – för att nu nämna ett
exempel – vilja 29 kvinnliga elever av 50 utbilda sig till sjuksköterska, medan 14 åsyfta allmänbildning. För lantbrukardöttrarna är proportionen mellan sjuksköterskeaspiranter och »allmänbildnings»-aspiranter som 15 till 11, medan den för flickor från
andra hem än lantbrukarhem är 14 till 3. Liksom för de manliga
eleverna gäller det också för de kvinnliga eleverna, som vilja utbilda sig för yrkeslivet, att de redan i stor utsträckning befinna
sig inom det valda yrket, t. ex. en stor procent av sjuksköterskeaspiranterna äro redan sjukvårdsbiträden. Folkhögskolan utför
härigenom en gagnelig samhällsgärning ej blott genom att hjälpa
till med rekryteringen av ej alltför eftersökta yrken utan också
genom att ge landsbygdsungdomen möjligheter till en högre social
315
Bertil Pfannenstill
position inom yrkeslivet. Flykten från landsbygden är visserligen
ett problem, men det problemet löser man ej genom att minska på
utbildningsmöjligheterna för landsbygdens ungdom. Yrkesutbildning och fritt yrkesval äro sociala värden, som man ej har rätt att
beröva någon befolkningsgrupp.
Naturligtvis önskar man, att den folkhögskolebildade ungdomen
i så stor utsträckning som möjligt stannade kvar på landsbygden.
Denna grupp är otvivelaktigt en elitgrupp. Man förstår det omedelbart, då man lär känna deras kulturella intressen. Jag har
sålunda särskilt undersökt folkhögskoleungdomens läsvanor.
Denna ungdom tycks läsa mycket böcker. Man får en viss föreställning om detta, då man erfar, att ungefär 60 % av de i enqueten
deltagande eleverna lånade böcker på bibliotek. För att vara på
landsbygden, där det finns många orter, som ej äga bibliotek, eller
där det är lång väg till närmaste bibliotek och föga reklam göres
för låneverksamheten, är den anförda procentsiffran otvivelaktigt
mycket glädjande. J ordbruksungdomen kan ju ej heller ha samma
tid till förfogande för läsning som stadens ungdom, även om den
senare är mera splittrad av andra rekreationsmöjligheter. Beträffande lånefrekvensen kan sägas, att den varierar mellan ett par
böcker i veckan och en eller annan bok om året. Flickorna äro
något flitigare låntagare än pojkarna. Det är intressant att studera de hinder, som anföras av dem, som ej låna böcker på bibliotek. Bristande tid har angivits av 25 %, ointresserad av läsning
14 %, lång väg 11 %, tillräckligt med egna böcker 8 %, andra studier
5 %, bibliotek saknas på orten 4 %, lån av andra personer 4 %,
övriga orsaker 2 %, och slutligen har 27 % ej uppgivit något skäl
alls.
Som vi se, är bristande tid det vanligaste hindret, vilket kan
tjänstgöra som bevis för hur lång arbetsdag jordbrukarungdomen
har. Men det finns tyvärr också många, som äro ointresserade av
att läsa böcker. Denna kategori är nog vanligare, än som procentsiffran angiver. Hit hör med säkerhet många, som ej angivit något
skäl för sitt bristande intresse för bibliotekets böcker. Även några
av dem, som uppgiva, att de nöja sig med sina egna böcker, ha ej
något större läsintresse, eftersom de, enligt egen uppgift, blott ha
ett fåtal böcker. Däremot får man tro dem, som klaga över för lång
väg till biblioteket. En norrländska uppgiver sålunda, att hon har
8 mil dit. Men underligt nog äro norrlänningarna mycket flitiga
boklånare, medan ett distrikt i Skåne hör till de mörkaste. Otvivelaktigt har »bokbilen» bidragit till att höja lånefrekvensen bland
316
Landsbygdsungdomen och bildningsintresset
den norrländska ungdomen. Biblioteken behöva nämligen reklam,
och den bästa reklamen är ju, då varan skickas till kundens dörr.
Biblioteken äro effektiva kulturspridare. Enqueten har sålunda
mycket klart visat, att de elever, som frekventera biblioteken, ha
en högre litteratursmak än de, som ej äro låntagare eller låna mera
sällan. Man blir för övrigt ofta mycket glatt överraskad av den
höga kultursmak, som utmärker många elevers bokurvaL Den
fråga, som användes för att utröna elevernas boksmak, löd: Nämn
några böcker Ni läst och som Ni tycker om! Svaren äro mycket
varierande, och det finns knappt någon bok av betydelse i den
moderna svenska skönlitteraturen, som ej åtminstone har fått
någon röst. Trots detta kan man finna vissa dominerande tendenser. Att ett mindre material kan lämna ett lika tillförlitligt resultat som ett stort framgår inte minst därav, att de huvudtendenser
jag funnit i mitt material, överensstämma mycket väl med de
tendenser man kan framläsa exempelvis ur Folket i Bilds undersökning året innan av folkhögskolelevernas läsvanor. Åven med
det resultat, som Torsten Husen nått i sin volontärundersökning,
publicerad i hans arbete »Svensk ungdom», stämmer mitt resultat
bra överens. Naturligtvis finns det stora skillnader mellan de
olika undersökningarnas resultat, men det är ej svårt att se, hur
dessa olikheter äro s. a. s. på förhand beräkningsbara, inte på grund
av olikhet i undersökningsmetod, ej heller på grund· av materialets
storlek, utan på grund av de sociala olikheterna mellan de undersökta grupperna och det tidsintervall, som förflutit mellan undersökningarna. Läsvanorna äro nämligen i hög grad socialt betingade, och därför måste man vara mycket försiktig med att- som
Husen – draga ungdomspsykologiska slutsatser av materialet.
En ungdomspsykologisk linje kan dock skönjas: de yngre manliga
eleverna läsa gärna äventyrsböcker, och bland de yngsta kvinnliga
eleverna finner man ett ännu kvarstående intresse för flickböcker.
Annars läser ungdomen den litteratur, som är mest reklamerad,
omtalad eller lätt åtkomlig. Många elever från frikyrkliga hem
nämna sålunda blott religiös berättelselitteratur, d. v. s. sådana
böcker, som annonseras i deras tidningar och tidskrifter eller på
annat sätt rekommenderas bland dessa grupper, men som äro fullkomligt obekanta för övriga elever. Jordbrukarungdomen läser
naturligtvis med förtjusning de moderna bonderomanerna av t. ex.
Salje och Falkås. De romaner, som beröra en viss bygd, t. ex.
Birgit Th. Sparres Gårdarna runt sjön, läsas gärna av den bygdens
barn. Vad den lätt åtkomliga litteraturen beträffar, kan man fram- 317
,··
Bertil Pfannenstill
för allt nämna s. k. serieböcker, t. ex. J ack Londons och Sigge
Starks romaner, Svalans och Folket i Bilds serier etc. Bernhard
Nordhs höga rangplats kan bero på att en av hans böcker utdelades
som presentbok vid Folket i Bilds undersökning, varför den kommit
att finnas i många landsbygdshem.
Dessa förklaringar tyckas emellertid vara otillräckliga, när det
gäller Selma Lagerlöfs dominerande ställning i folkhögskoleungdomens boksmak. Tydligast framgår hennes rangställning av
Folket i Bilds undersökning rörande samtliga folkhögskolelevers
boksmak. De tio mest lästa författarna fingo följande jämförelsetal: l) Selma Lagerlöf (100), 2) V. Moberg (62), 3) Sigge Stark (45),
4) Sally Salminen (43), 5) Margaret Mitchell (27,5), 6) V. Rydberg
(25), 7) Pearl Buck (24), 8) Jack London (22), 9) T. Guldbranssen
(19), 10) A. Strindberg (19). I Husens volontärmaterial är rangordningen mellan de fem mest omtyckta författarna följande (siffrorna i parentes äro de absoluta frekvenserna): l) J ack London
(112), 2) Moberg (61), 3) Selma Lagerlöf (57), 4) Sigge Stark (28), 5)
Dumas d. ä. (24). I mitt material är rangordningen och de absoluta
talen följande: l) Selma Lagerlöf (63), 2) Sven Edvin Salje (58),
3) Vilhelm Moberg (57), 4) Sally Salminen (46), 5) Sigge Stark (30),
6) Margaret Mitchell (25), 7) Alexandre Dumas (20), 8) J ack London
(19), 9) Bernhard Nordh (19), 10) Margit Söderholm (19), 11) Karl
Gunnarsson (18), 12) Harriet Beecher-Stowe (13), 13) Pearl Buck
(13), 14) Viktor Rydberg (13), 15) Tryggve Gulbranssen (12).
Av undersökningarna har sålunda framgått, att ungdomens bokläsning domineras av Selma Lagerlöfs skrifter, best sellers och
böcker i serier. Med hänsyn till den moderna skönlitteraturen tycks
det ej finnas några som helst kontaktpunkter mellan denna »folksmak» och den »litteraturkritikersmak», som framgick av den
enquete Bonniers Litterära Magasin en gång företog bland sina
recensenter. Selma Lagerlöfs överväldigande dominans i Folket i Bilds material kan ju bero på att undersökningen omfattade folkhögskolans alla årskurser och företogs, sedan kurserna
hade pågått ganska länge, varför man ej helt får bortse från på-
verkningar av litteraturundervisningen. Denna felkälla är ju eliminerad i mitt material, men trots detta intager även här Selma
Lagerlöf första plats, dock tätt följd av Salje. Husens förklaring,
att i hans material Selma Lagerlöfs relativt framskjutna ställning
beror på att en del ynglingar gripit till hennes namn i brist på
annat, kan knappast tillämpas på mitt material, eftersom allt för
många av hennes böcker äro nämnda, sålunda ej blott Nils Holgers- 318
Landsbygdsungdomen och bildningsintresset
son och Gösta Berlings saga. Påpekas bör också, att det är flickorna, som visa denna kärlek till Selma Lagerlöf, medan pojkarna
äro ganska ointresserade av hennes skrifter. Till och med Husens
volontärer läsa henne flitigare än de manliga folkhögskoleleverna.
Skillnaden mellan pojkarnas och flickornas boksmak är intressant ur många synpunkter, varför en rangordning mellan författarna i detta avseende kan vara belysande. Av de manliga
elevernas svar får man följande rangordning: l) Moberg (39), 2)
Salje (35), 3) Dumas (17), 4) London (16), 5) Gunnarsson (14),
6) Nordh (13), 7) Lagerlöf (12), 8) Strindberg (10). Flickornas smak
är helt annorlunda: l) Lagerlöf (51), 2) Salminen (44), 3) Sigge
Stark (25), 4) Salje (23), 5) Mitchell (22), 6) Moberg (18), 7) Söderholm (14), 8) Rydberg (12), 9) Beecher-Stowe (11). De kvinnliga
eleverna ha sålunda en utpräglad sympati för författarinnor,
medan de manliga eleverna föredraga att läsa om äventyr och
bragder, skildrade av män. Då nu kvinnorna i allmänhet äro flitigare romanläsare än män, kanske här föreligger en liten bidragande orsak till den framgång, som ofta kommer kvinnliga författares böcker till del. Det är ej heller förvånande, att pojkarna,
när det gäller svensk klassisk litteratur, föredraga Strindberg,
medan flickorna hålla sig till Viktor Rydberg, särskilt hans Singoalla. Av den mera lätt åtkomliga serielitteraturen föredraga pojkarna naturligtvis äventyrsförfattaren Jack London, medan flickorna hålla sig till författarinnan Sigge Starks romantiska kärleksberättelser. .Även när det gäller best sellers, är smaken olika för
de båda könen. Vilhelm Moberg föredrages sålunda av pojkarna,
medan flickorna tycka mera om eller lättare komma ihåg Salminens Katrina och Margaret Mitchells Borta med vinden. Till
och med en sådan klassisk best seller som Onkel Toms stuga läses
av dubbelt så många flickor som pojkar. Det egentliga undantaget
är Saljes bonderoman På dessa skuldror, som funnit en stor läsekrets såväl bland landsbygdens pojkar som bland landsbygdens
flickor. Här har den gemensamma miljön överbryggat könsdifferenserna. Reklamen för denna bok bland landsbygdens ungdom
har naturligtvis ej heller varit utan verkningar.
Å ven när det gäller intresset för veckotidningar, finner man
stora attityddifferenser mellan könen. Det är klart, att sådana
veckotidningar som Husmodern, Damernas Värld, Svensk Damtidning och Idun uteslutande läsas av kvinnliga elever. Husmodern
läses av var tredje kvinnlig elev, Damernas Värld av ungefär var
sjätte. Svensk Damtidning och Idun komma långt ner på rang- 319
Bertil Pfannenstill
skalan, men i gengäld läsas dessa liksom Veckojournalen av flickor
med mera mogna litterära intressen. Flickorna föredraga veckotidningarna i följande ordning: l) Husmodern (82), 2) Damernas
Värld (40), 3) Hemmets Veckotidning (32), 4) Veckorevyn (30), 5)
Vårt Hem (18), 6) Allers (17), 7) Folket i Bild (13). Pojkarna fördela sitt intresse på de olika veckotidningarna på följande sätt:
l) Se (35), 2) Hemmets Veckotidning (30), 3) Allers (26), 4) Veckorevyn (22), 5) Vårt Hem (16), 6) Folket i Bild (14), 7) Levande
Livet (14), 8) Lektyr (12). Hemmets Veckotidning tycks intaga
samma ledande position bland folkhögskoleleverna som bland de
volontärer, Husen studerade. Bildtidningen Se kom visserligen på
fjärde plats i Husens material, men på andra plats med hänsyn
till omtyckthet. Levande Livet däremot tyckte volontärerna bäst
om, och på landsbygden var det den mest lästa veckotidningen. De
blivande folkhögskoleleverna, däremot tyckas ej ha någon större
förkärlek för de enklare veckotidningarna. Nu är det ju också
svårt att avgöra, om den svenska ungdomens smak undergått några
förändringar under de två a tre år, som förflutit mellan Husens
undersökning och min. Troligtvis är denna förändring minimal,
utan man måste nog utifrån de båda undersökningarna draga slutsatsen, att folkhögskolelevernas läsvanor äro av högre kvalitet
än volontärernas.
Utrymmet tillåter ej en utförligare diskussion av dessa olikheter.
Tyvärr kan jag ej heller gå in på det stora intresse, eleverna hade
lagt i dagen för frivillig studieverksamhet. Nästan hälften av
dem hade sålunda före folkhögskolekursen bedrivit studier i studiecirklar, per korrespondens, följt med i radio eller på annat sätt
skaffat sig fackkunskaper. Intresset för föreningslivet var också
oväntat starkt, särskilt bland jordbrukarungdomen på grund av
den stora anslutningen till Svenska Landsbygdens Ungdomsförbund. Även det religiösa intresset var stort. Blott en procent av
eleverna uppgåvo, att de aldrig besökte kyrkans gudstjänster.
Hittills har jag blott sysslat med folkhögskoleleven som genomsnittstyp. Men varje elev har dock sin individualitet, vilken mer
eller mindre klart röjer sig i svaren, om man uppmärksammar inte
blott vad som säges i dessa utan också hur det säges, med vilken ordentlighet svaren nedskrivas: ja, till och med pikturen kan ge oss
ett intryck av elevens egenart. Det finns många elever, som i kulturella och allmänna intressen stå långt under genomsnittet, medan
andra ha en mycket utpräglad »kultursmak». Såsom exempel på
förra typen kan jag nämna en yngling, som ej lånar böcker på
320
Landsbygdsungdomen och bildningsintresset
bibliotek, eftersom han över huvud taget ej är intresserad av läsning. Hans intresse samlar sig omkring fotboll, dans och kortspel,
och på bio går han en gång i veckan, vilket ju är ganska mycket
för den som bor över en mil till närmaste samhälle. Han har
naturligtvis ej kunnat tala om, vilken bok han tycker om, men av
veckotidningarna läser han helst Rekord-magasinet. Som vi tidigare sett, äro annars de enklare veckotidningarna ej gouterade
bland eleverna. De, som uppgiva sådana tidningar, äro i allmänhet ganska litet bokintresserade. En flicka, som uppgiver, att hon
läser Hela Världen och Allas Veckotidning, talar också helt uppriktigt om, att hon ej har något intresse för böcker och därför ej
besöker biblioteket. Hennes största intressen äro dans och bio.
Några andra intressen har ej heller en annan flicka från samma
trakt. Å ven hennes läsning består blott i studium av Hela Världen.
Men man finner också exempel på helt motsatta typer, och de
äro förresten till antalet flera. Man stannar ofta i häpnad inför
den höga kulturella standard, som många av dem, blott utrustade
med folkskolebildning, ha kunnat uppnå. Det är t. ex. en lantbrukardotter, som framför allt är intresserad av diktsamlingar. Hon
har sålunda läst dikter av Dan Andersson, Karlfeldt, Fröding,
Runeberg och Hjalmar Gullberg. Hon lånar böcker mycket flitigt
på biblioteket och kommer mycket väl i håg såväl boktitlarna som
författarenamnen på de böcker hon läst. Hon följer mycket väl
med den moderna skönlitteraturen, och vid kursens början hade
hon redan hunnit läsa Saljes senaste bok Människornas rike. Som
hobby har hon klassisk musik. Troligtvis kommer landsbygden ej
att få behålla henne, eftersom hon efter slutad folkhögskolekurs
ämnar söka sig in vid annan skola. Ett annat exempel är en flicka,
som länge velat börja folkhögskolan men ej kunnat komma ifrån
arbetet i hemmet. Hon äger en relativt stor boksamling men lånar
även böcker på bibliotek. Hon har bäst tyckt om Karin Boye:
För trädets skull och Eve Curie: Min mor. Av veckotidningarna
föredrager hon att läsa Svensk Damtidning och Damernas Värld.
Syftet med sin folkhögskolekurs uppgiver hon vara att få ökade
kunskaper på olika områden. På samma folkhögskola går en annan
flicka, som också tänker stanna kvar på landsbygden trots sina
mångahanda intressen. Hon är med i läsecirkel och tycker om
sådana böcker som Eve Curies bok och Wrights Son av sitt land
och av veckotidningarna läser hon bl. a. Idun, Veckojournalen samt
Bonniers Litterära Magasin. J ag kanske ej heller bör glömma att
nämna en mycket ung flicka, som nyss fyllt 16 år, då hon började
321
,··
Bertil Pfannenstill
vinterkursen. Bland de 500 eleverna, som undersökningen omfattade, har hon otvivelaktigt den vackraste pikturen och det mest
ordentligt ifyllda formuläret. Hon har följt med tyska kursen i
radio, som hobby har hon teckning, och av de böcker hon läst tycker
hon bäst om Hjalmar Gullberg: Fem kornbröd och två fiskar och
Selma Lagerlöfs Jerusalem. Sitt syfte med folkhögskolekursen
formulerar hon så: »Jag har inte tänkt mig något särskilt yrke,
utan återgår sedan till lantbruket igen.»
Denna tanke hyses för visso av många bildningstörstande unga
män och kvinnor på den svenska landsbygden, och det är vår plikt
mot denna landsbygdsungdom att verksamt stödja folkhögskolan i
dess arbete i den svenska folkbildningens tjänst.
322
OCH BILDNINGSINTRESSET
NÅGRA GLIMTAR FRÅN EN ENQUETEUNDERSÖKNING RÖRANDE FOLKHÖGSKOLELEVER
Av docenten BERTIL PFANNENSTILL, Lund
FOLKHöGSKOLAN har alltmer kommit att intaga den centrala
platsen i landsbygdsungdomens strävan efter högre bildning. Landsbygden har dock ej utan knot accepterat denna bildningsform.
Motståndet har som bekant även gett eko i skönlitteraturen. Till
och med så nyligen som i den sociala romanen »Kungsgatan» av
Ivar Lo-Johansson har detta tema vidrörts. Denne författare, som
ju är väl förtrogen med de aktuella problemen på landsbygden,
ger här en livfull skildring av de argument, som den äldre generationen för fram mot nyttan av folkhögskolebildningen. Dessa
argument ha alla sin grund i faderns fruktan för att sonen på
grund av sin bildning skall vantrivas med jordbruksarbetet och
därför så småningom övergiva landsbygden för stadens frestelser.
Man kan nu fråga sig: är denna farhåga berättigad~ Ett medel
-låt vara ett ofullkomligt sådant – att få svar på denna fråga
vore att undersöka, vad folkhögskoleungdomen har för planer och
syften med sin folkhögskolekurs. Det skulle också vara intressant
att få veta något om denna ungdoms kulturella intressen, ty otvivelaktigt skulle man härigenom få en ganska god inblick i de strä-
vanden efter bildning, som förefinnas bland landsbygdens ungdom.
Man borde också undersöka, vilka hinder – av ekonomisk eller
annan art – som rests mot denna ungdoms försök att skaffa sig
mera allmänbildning. Slutligen kanske man skulle kunna få en
viss antydan om varför intresset för folkhögskolan stigit så kraftigt från och med sista krigsvintern. Inte mindre än c:a l 000 anmälda till den vinterkursen kunde ej tagas emot på grund av platsbrist. Det är ju för övrigt ett allbekant sociologiskt faktum, att
bildnings- och läsintresset växlar avsevärt från tid till tid beroende
på det sociala och politiska läget. När kriget nu nått till sitt slut,
och människorna kunde skönja nya fredliga förhållanden, ville
311
Bertil Pfannenstill
mången förbereda sig för freden genom att i tid skaffa sig tillräcklig utbildning för de nya uppgifterna, som väntade. Intresset
för folkhögskolan blossade upp högre än någonsin, ansökningar till
frivilliga studiekurser och till korrespondensinstituten strömmade
in och lån av facklitteratur på folkbiblioteken stego i antal.
För att få kontakt med några av de nu nämnda problemen
skickade jag hösten 1944 ut ett frågeformulär till några folkhögskolor. Formulären skulle ifyllas av första årskursens elever strax
vid kursens början. Härigenom ville jag undvika, att svaren på-
verkades av inflytande från folkhögskolans miljö och undervisning. Eftersom undersökningen endast var avsedd som prov för
en mera omfattande undersökning, sändes enqueteformuläret blott
till åtta folkhögskolor, men dessa voro dock så utvalda, att de
representerade typiska delar av vårt land. En intressant sociologisk företeelse kunde omedelbart iakttagas: nästan varje folkhögskola har sin egenart. Man kan enbart vara glad åt en sådan
differentiering. På det sättet kunna olika behov lättare göra sig
gällande, man slipper standardisering, och bygdens egenart kanske
också får ett riktigare uttryck. En folkhögskola var sålunda mycket besökt av ynglingar, som ämnade fortsätta med sin mejeristutbildning – otvivelaktigt spelade en kulturgeografisk faktor en
viss roll vid detta val av skola. En mycket stor procent av de
manliga eleverna vid de undersökta skånska folkhögskolorna utgjordes av sådana, som skulle fortsätta vid lantmannaskolan,
huvudsakligen beroende på de strängare fordringarna vid de stora
skånska lantmannaskolorna. Inte mindre intressant är att studera
skillnaderna mellan folkhögskolor inom ett och samma län. I ett
län undersöktes sålunda tre folkhögskolor. Vid en av dessa fanns
det bland eleverna ingen blivande sjuksköterska, vid den andra
några stycken, men vid den tredje skulle över hälften av de kvinnliga eleverna utbilda sig till detta yrke. Man finner också avsevärda differenser mellan olika folkhögskolor med hänsyn till
elevernas ålderssammansättning, kön och socialklass. Vid en folkhögskola utgjorde lantbrukaresönerna knappt en tredjedel av de
manliga eleverna, medan vid vissa andra folkhögskolor pojkar
från andra hem än lantbrukarehem voro blott några få. Många
av orsakerna till den svenska folkhögskolans differentiering i olika
typer äro lätta att förklara, medan andra kunna uppdagas först
efter en grundlig undersökning. Ur sociologisk synpunkt kan man
säga, att nästan varje folkhögskola har sin mentalitet, sin livsstil,
sitt särskilda etos. Varje folkhögskola kommer på detta sätt att
312
Landsbygdsungdomen och bildningsintresset
ge en spegelbild av någon dominerande tendens i den svenska
landsbygdsungdomens sociala och kulturella liv.
Trots att undersökningen kom att omfatta många olika typer,
får man dock ej överskatta materialets representativitet. Undersökningen omfattade nämligen blott c:a 500 elever (ungefär lika
många från båda könen), d. v. s. omkring 1/7 av samtliga elever vid
folkhögskolornas första årskurs vintern 1944-45. Det är klart, att
större material skulle vara erforderligt för många frågor, men om
vi blott hålla oss till de mera framträdande tendenserna, äro siffrorna här så talande, att man ej har anledning tro, att det skulle
blivit några väsentliga justeringar, om mera material medtagits.
Och även bortsett från representativiteten kan ju undersökningen
ge många belysande glimtar ur det sociala och kulturella liv, som
kännetecknar den ungdom, som samlar sig omkring folkhögskolans
bildningshärd, och därför kan publiceringen ha ett visst intresse.
Hur ha nu föräldrarna ställt sig till sina barns önskan att få
komma till folkhögskolan~ Man kan tryggt påstå, att det blott är
ett fåtal elever, som haft oförstående föräldrar. Trots detta måste
man betrakta nästan alla dessa fall som mycket tråkiga, eftersom
det gällt pojkar och flickor, som varit mycket intresserade av
bildning eller att utbilda sig till något yrke. Detta är ju ej att
förvåna sig över, ty hade de ej haft detta brinnande intresse, hade
de naturligtvis ej haft tillräckligt med kraft att på egen hand förverkliga sina planer. Nu kan man ju av detta material ej få reda
på något om dem, som ha varit tvungna att böja sig för oförstående
föräldrar eller ej fått den uppmuntran de behövt. Många elever
ha emellertid uppgivit, att de ha föräldrarnas uppmuntran att
tacka för att de sökt sig in vid folkhögskolan. Föräldrarna äro väl
nu mera än förr medvetna om betydelsen av att ge sina barn bildning och utbildning, och även ungdomen själv har blivit alltmer
målmedveten.
Här ligger utan tvivel en av anledningarna till att landsbygdens
ungdom i allt större skaror söker sig till den bildningshärd, som
står den närmast till buds. Bland andra bidragande orsaker till
att så många sökande anmält sig till ifrågavarande årskurs kan
nämnas, att en del pojkar nu vorofria från beredskapstjänsten, och
att några nya inkallelser för deras vidkommande ej voro att vänta
den närmaste tiden. Av de pojkar, som äro födda 1925 eller tidigare,
är det emellertid blott c:a 20 %, som uppgivit att deras militärtjänstgöring hindrat dem att tidigare söka inträde. Däremot är det
ej mindre än 30 % av samma åldersgrupp, som av sitt arbete
313
Bertil Pfannenstill
tvingats att vänta med folkhögskolan. Här föreligger otvivelaktigt
ett socialt problem: bondpojkens svårigheter att komma ifrån arbetet hemma på gården. Å ven för de kvinnliga eleverna har arbetet i hemmet stått hindrande i vägen, och här är det c:a 30 % av
åldersgruppen 1925 och tidigare, som meddelat, att de ej förrän
nu kunnat undvaras i hemmet.
Till samma problemkategori hör i stort sett också det ekonomiska problemet. Omkring 15 % av pojkarna och något över
20% av flickorna av ovannämnda åldersgrupper ha anfört ekonomiska svårigheter som hinder för tidigare folkhögskolebesök.
Man måste nog antaga, att dessa procentsiffror äro en smula i
underkant, ty förmodligen ha många dragit sig för att nämna
denna orsak. Några av dem, som ej angivit någon orsak, böra
räknas dit. Ej heller kan ju föreliggande material giva något
besked om alla dem, som velat besöka folkhögskolan men av en
eller annan anledning ej kunnat. De ekonomiska hindren tyckas
dock ha blivit mera överkomliga nu, sedan landsbygden under de
senaste åren kommit i ett ekonomiskt mera gynnsamt läge. En
yngling skriver sålunda, att han förtjänade så bra vid torvupptagningen under sommaren, att han fick råd till en kurs vid folkhögskolan. Många ha emellertid haft stora svårigheter att övervinna.
En flicka skriver som svar på frågan, vad som hindrat henne från
att tidigare söka inträde: »Då jag ensam måste spara till kursen,
och nu hade jag kapitalet hopsparat.» En annan flicka svarar helt
enkelt: »Jag är en fattig flicka.» Förslaget om ökade stipendiemöjligheter för folkhögskolans elever måste därför betraktas som
mycket behjärtansvärt.
Men härmed äro vi inne på frågan: innebär ej ökade utbildningsmöjligheter för landsbygdens ungdom också ökad flykt från landsbygden~ Denna farhåga är emellertid oberättigad, när det gäller
folkhögskoleleverna. Bland pojkarna är det mycket få, som ha för
avsikt att utbilda sig till ett »stadsbetonat» yrke. På frågan: Vad
har Ni för mål med Eder folkhögskolekurs~ ha 230 pojkar svarat.
Av dessa uppgiva 103 allmänbildning, ökade kunskaper etc., 43
ämna fortsätta vid lantmannaskola. Majoriteten av de manliga
eleverna tycks sålunda vilja bli kvar på landsbygden eller vid
jordbruket. Majoriteten är emellertid större än dessa siffror angiva. De 12 pojkar, som ej uppgivit något syfte, ha sannolikt ej
tänkt att använda sin folkhögskoleutbildning för att få ett nytt
yrke. Mejerister är det 20, som vilja bliva, och 12 ämna välja
polisyrket (särskilt gränspolis, fjärdingsman etc.), 8 vilja fortsät.t.a
314
Landsbygdsungdomen och bildningsintresset
vid trädgårdsskola och 4 vid skogsskola, medan 21 uppgiva fortsatt
utbildning. Slutligen vilja 6 ynglingar fortsätta vid teknisk skola,
5 syfta på kontor eller affär, 2 vilja in vid seminarium och de
återstående 6 välja olika yrken. Som synes, är det en mycket ringa
procent av eleverna, som, åtminstone vad deras planer beträffar,
ha något större intresse för stadens specifika yrken, och av dem,
som ha ett dylikt intresse, äro de flesta redan sysselsatta inom ett
sådant yrke, varför folkhögskolan här fått den betydelsefulla uppgiften att hjälpa landsbygdens ungdom till bättre framtidsmöjligheter inom det valda yrket. En och annan ger naturligtvis uttryck för sin leda vid det tunga arbetet på landsbygden. En jordbrukarson uppger, att han hoppas, att han efter slutad kurs skall
få ett bättre arbete än grovarbete. En sågverksarbetare går på
folkhögskolan »för att man skall få lära sig något så att man
slipper gå och slita».
Av de kvinnliga eleverna är det 251, som besvarat frågan, medan
13 underlåtit att svara. Av de förra ha 108 uppgivit allmänbildning som syfte med folkhögskolevistelsen, 69 önska bli sjukskö-
terska, 14 vilja komma in på seminarium, 9 vilja bli barnsköterska
och 4 tandsköterska, 8 vilja förkovra sig i hushåll och slöjd, 9
tänka på kontor eller affär. För övrigt nämns en mängd olika
yrken: barnmorska, frälsningsofficer, ekonomiföreståndarinna,
kokerska, husmoder etc. Det tycks knappt finnas något kvinnligt
yrke, för vars utbildning man ej har nytta av en folkhögskolekurs!
Kvinnorna ha sålunda mer än männen ställt folkhögskolan i yrkesutbildningens tjänst. Särskilt gäller detta de kvinnliga elever, som
komma från andra hem än jordbrukarhem, medan däremot flickorna från jordbrukarhemmen äro mera inställda på folkhögskolans
ursprungliga syfte. Vid en folkhögskola – för att nu nämna ett
exempel – vilja 29 kvinnliga elever av 50 utbilda sig till sjuksköterska, medan 14 åsyfta allmänbildning. För lantbrukardöttrarna är proportionen mellan sjuksköterskeaspiranter och »allmänbildnings»-aspiranter som 15 till 11, medan den för flickor från
andra hem än lantbrukarhem är 14 till 3. Liksom för de manliga
eleverna gäller det också för de kvinnliga eleverna, som vilja utbilda sig för yrkeslivet, att de redan i stor utsträckning befinna
sig inom det valda yrket, t. ex. en stor procent av sjuksköterskeaspiranterna äro redan sjukvårdsbiträden. Folkhögskolan utför
härigenom en gagnelig samhällsgärning ej blott genom att hjälpa
till med rekryteringen av ej alltför eftersökta yrken utan också
genom att ge landsbygdsungdomen möjligheter till en högre social
315
Bertil Pfannenstill
position inom yrkeslivet. Flykten från landsbygden är visserligen
ett problem, men det problemet löser man ej genom att minska på
utbildningsmöjligheterna för landsbygdens ungdom. Yrkesutbildning och fritt yrkesval äro sociala värden, som man ej har rätt att
beröva någon befolkningsgrupp.
Naturligtvis önskar man, att den folkhögskolebildade ungdomen
i så stor utsträckning som möjligt stannade kvar på landsbygden.
Denna grupp är otvivelaktigt en elitgrupp. Man förstår det omedelbart, då man lär känna deras kulturella intressen. Jag har
sålunda särskilt undersökt folkhögskoleungdomens läsvanor.
Denna ungdom tycks läsa mycket böcker. Man får en viss föreställning om detta, då man erfar, att ungefär 60 % av de i enqueten
deltagande eleverna lånade böcker på bibliotek. För att vara på
landsbygden, där det finns många orter, som ej äga bibliotek, eller
där det är lång väg till närmaste bibliotek och föga reklam göres
för låneverksamheten, är den anförda procentsiffran otvivelaktigt
mycket glädjande. J ordbruksungdomen kan ju ej heller ha samma
tid till förfogande för läsning som stadens ungdom, även om den
senare är mera splittrad av andra rekreationsmöjligheter. Beträffande lånefrekvensen kan sägas, att den varierar mellan ett par
böcker i veckan och en eller annan bok om året. Flickorna äro
något flitigare låntagare än pojkarna. Det är intressant att studera de hinder, som anföras av dem, som ej låna böcker på bibliotek. Bristande tid har angivits av 25 %, ointresserad av läsning
14 %, lång väg 11 %, tillräckligt med egna böcker 8 %, andra studier
5 %, bibliotek saknas på orten 4 %, lån av andra personer 4 %,
övriga orsaker 2 %, och slutligen har 27 % ej uppgivit något skäl
alls.
Som vi se, är bristande tid det vanligaste hindret, vilket kan
tjänstgöra som bevis för hur lång arbetsdag jordbrukarungdomen
har. Men det finns tyvärr också många, som äro ointresserade av
att läsa böcker. Denna kategori är nog vanligare, än som procentsiffran angiver. Hit hör med säkerhet många, som ej angivit något
skäl för sitt bristande intresse för bibliotekets böcker. Även några
av dem, som uppgiva, att de nöja sig med sina egna böcker, ha ej
något större läsintresse, eftersom de, enligt egen uppgift, blott ha
ett fåtal böcker. Däremot får man tro dem, som klaga över för lång
väg till biblioteket. En norrländska uppgiver sålunda, att hon har
8 mil dit. Men underligt nog äro norrlänningarna mycket flitiga
boklånare, medan ett distrikt i Skåne hör till de mörkaste. Otvivelaktigt har »bokbilen» bidragit till att höja lånefrekvensen bland
316
Landsbygdsungdomen och bildningsintresset
den norrländska ungdomen. Biblioteken behöva nämligen reklam,
och den bästa reklamen är ju, då varan skickas till kundens dörr.
Biblioteken äro effektiva kulturspridare. Enqueten har sålunda
mycket klart visat, att de elever, som frekventera biblioteken, ha
en högre litteratursmak än de, som ej äro låntagare eller låna mera
sällan. Man blir för övrigt ofta mycket glatt överraskad av den
höga kultursmak, som utmärker många elevers bokurvaL Den
fråga, som användes för att utröna elevernas boksmak, löd: Nämn
några böcker Ni läst och som Ni tycker om! Svaren äro mycket
varierande, och det finns knappt någon bok av betydelse i den
moderna svenska skönlitteraturen, som ej åtminstone har fått
någon röst. Trots detta kan man finna vissa dominerande tendenser. Att ett mindre material kan lämna ett lika tillförlitligt resultat som ett stort framgår inte minst därav, att de huvudtendenser
jag funnit i mitt material, överensstämma mycket väl med de
tendenser man kan framläsa exempelvis ur Folket i Bilds undersökning året innan av folkhögskolelevernas läsvanor. Åven med
det resultat, som Torsten Husen nått i sin volontärundersökning,
publicerad i hans arbete »Svensk ungdom», stämmer mitt resultat
bra överens. Naturligtvis finns det stora skillnader mellan de
olika undersökningarnas resultat, men det är ej svårt att se, hur
dessa olikheter äro s. a. s. på förhand beräkningsbara, inte på grund
av olikhet i undersökningsmetod, ej heller på grund· av materialets
storlek, utan på grund av de sociala olikheterna mellan de undersökta grupperna och det tidsintervall, som förflutit mellan undersökningarna. Läsvanorna äro nämligen i hög grad socialt betingade, och därför måste man vara mycket försiktig med att- som
Husen – draga ungdomspsykologiska slutsatser av materialet.
En ungdomspsykologisk linje kan dock skönjas: de yngre manliga
eleverna läsa gärna äventyrsböcker, och bland de yngsta kvinnliga
eleverna finner man ett ännu kvarstående intresse för flickböcker.
Annars läser ungdomen den litteratur, som är mest reklamerad,
omtalad eller lätt åtkomlig. Många elever från frikyrkliga hem
nämna sålunda blott religiös berättelselitteratur, d. v. s. sådana
böcker, som annonseras i deras tidningar och tidskrifter eller på
annat sätt rekommenderas bland dessa grupper, men som äro fullkomligt obekanta för övriga elever. Jordbrukarungdomen läser
naturligtvis med förtjusning de moderna bonderomanerna av t. ex.
Salje och Falkås. De romaner, som beröra en viss bygd, t. ex.
Birgit Th. Sparres Gårdarna runt sjön, läsas gärna av den bygdens
barn. Vad den lätt åtkomliga litteraturen beträffar, kan man fram- 317
,··
Bertil Pfannenstill
för allt nämna s. k. serieböcker, t. ex. J ack Londons och Sigge
Starks romaner, Svalans och Folket i Bilds serier etc. Bernhard
Nordhs höga rangplats kan bero på att en av hans böcker utdelades
som presentbok vid Folket i Bilds undersökning, varför den kommit
att finnas i många landsbygdshem.
Dessa förklaringar tyckas emellertid vara otillräckliga, när det
gäller Selma Lagerlöfs dominerande ställning i folkhögskoleungdomens boksmak. Tydligast framgår hennes rangställning av
Folket i Bilds undersökning rörande samtliga folkhögskolelevers
boksmak. De tio mest lästa författarna fingo följande jämförelsetal: l) Selma Lagerlöf (100), 2) V. Moberg (62), 3) Sigge Stark (45),
4) Sally Salminen (43), 5) Margaret Mitchell (27,5), 6) V. Rydberg
(25), 7) Pearl Buck (24), 8) Jack London (22), 9) T. Guldbranssen
(19), 10) A. Strindberg (19). I Husens volontärmaterial är rangordningen mellan de fem mest omtyckta författarna följande (siffrorna i parentes äro de absoluta frekvenserna): l) J ack London
(112), 2) Moberg (61), 3) Selma Lagerlöf (57), 4) Sigge Stark (28), 5)
Dumas d. ä. (24). I mitt material är rangordningen och de absoluta
talen följande: l) Selma Lagerlöf (63), 2) Sven Edvin Salje (58),
3) Vilhelm Moberg (57), 4) Sally Salminen (46), 5) Sigge Stark (30),
6) Margaret Mitchell (25), 7) Alexandre Dumas (20), 8) J ack London
(19), 9) Bernhard Nordh (19), 10) Margit Söderholm (19), 11) Karl
Gunnarsson (18), 12) Harriet Beecher-Stowe (13), 13) Pearl Buck
(13), 14) Viktor Rydberg (13), 15) Tryggve Gulbranssen (12).
Av undersökningarna har sålunda framgått, att ungdomens bokläsning domineras av Selma Lagerlöfs skrifter, best sellers och
böcker i serier. Med hänsyn till den moderna skönlitteraturen tycks
det ej finnas några som helst kontaktpunkter mellan denna »folksmak» och den »litteraturkritikersmak», som framgick av den
enquete Bonniers Litterära Magasin en gång företog bland sina
recensenter. Selma Lagerlöfs överväldigande dominans i Folket i Bilds material kan ju bero på att undersökningen omfattade folkhögskolans alla årskurser och företogs, sedan kurserna
hade pågått ganska länge, varför man ej helt får bortse från på-
verkningar av litteraturundervisningen. Denna felkälla är ju eliminerad i mitt material, men trots detta intager även här Selma
Lagerlöf första plats, dock tätt följd av Salje. Husens förklaring,
att i hans material Selma Lagerlöfs relativt framskjutna ställning
beror på att en del ynglingar gripit till hennes namn i brist på
annat, kan knappast tillämpas på mitt material, eftersom allt för
många av hennes böcker äro nämnda, sålunda ej blott Nils Holgers- 318
Landsbygdsungdomen och bildningsintresset
son och Gösta Berlings saga. Påpekas bör också, att det är flickorna, som visa denna kärlek till Selma Lagerlöf, medan pojkarna
äro ganska ointresserade av hennes skrifter. Till och med Husens
volontärer läsa henne flitigare än de manliga folkhögskoleleverna.
Skillnaden mellan pojkarnas och flickornas boksmak är intressant ur många synpunkter, varför en rangordning mellan författarna i detta avseende kan vara belysande. Av de manliga
elevernas svar får man följande rangordning: l) Moberg (39), 2)
Salje (35), 3) Dumas (17), 4) London (16), 5) Gunnarsson (14),
6) Nordh (13), 7) Lagerlöf (12), 8) Strindberg (10). Flickornas smak
är helt annorlunda: l) Lagerlöf (51), 2) Salminen (44), 3) Sigge
Stark (25), 4) Salje (23), 5) Mitchell (22), 6) Moberg (18), 7) Söderholm (14), 8) Rydberg (12), 9) Beecher-Stowe (11). De kvinnliga
eleverna ha sålunda en utpräglad sympati för författarinnor,
medan de manliga eleverna föredraga att läsa om äventyr och
bragder, skildrade av män. Då nu kvinnorna i allmänhet äro flitigare romanläsare än män, kanske här föreligger en liten bidragande orsak till den framgång, som ofta kommer kvinnliga författares böcker till del. Det är ej heller förvånande, att pojkarna,
när det gäller svensk klassisk litteratur, föredraga Strindberg,
medan flickorna hålla sig till Viktor Rydberg, särskilt hans Singoalla. Av den mera lätt åtkomliga serielitteraturen föredraga pojkarna naturligtvis äventyrsförfattaren Jack London, medan flickorna hålla sig till författarinnan Sigge Starks romantiska kärleksberättelser. .Även när det gäller best sellers, är smaken olika för
de båda könen. Vilhelm Moberg föredrages sålunda av pojkarna,
medan flickorna tycka mera om eller lättare komma ihåg Salminens Katrina och Margaret Mitchells Borta med vinden. Till
och med en sådan klassisk best seller som Onkel Toms stuga läses
av dubbelt så många flickor som pojkar. Det egentliga undantaget
är Saljes bonderoman På dessa skuldror, som funnit en stor läsekrets såväl bland landsbygdens pojkar som bland landsbygdens
flickor. Här har den gemensamma miljön överbryggat könsdifferenserna. Reklamen för denna bok bland landsbygdens ungdom
har naturligtvis ej heller varit utan verkningar.
Å ven när det gäller intresset för veckotidningar, finner man
stora attityddifferenser mellan könen. Det är klart, att sådana
veckotidningar som Husmodern, Damernas Värld, Svensk Damtidning och Idun uteslutande läsas av kvinnliga elever. Husmodern
läses av var tredje kvinnlig elev, Damernas Värld av ungefär var
sjätte. Svensk Damtidning och Idun komma långt ner på rang- 319
Bertil Pfannenstill
skalan, men i gengäld läsas dessa liksom Veckojournalen av flickor
med mera mogna litterära intressen. Flickorna föredraga veckotidningarna i följande ordning: l) Husmodern (82), 2) Damernas
Värld (40), 3) Hemmets Veckotidning (32), 4) Veckorevyn (30), 5)
Vårt Hem (18), 6) Allers (17), 7) Folket i Bild (13). Pojkarna fördela sitt intresse på de olika veckotidningarna på följande sätt:
l) Se (35), 2) Hemmets Veckotidning (30), 3) Allers (26), 4) Veckorevyn (22), 5) Vårt Hem (16), 6) Folket i Bild (14), 7) Levande
Livet (14), 8) Lektyr (12). Hemmets Veckotidning tycks intaga
samma ledande position bland folkhögskoleleverna som bland de
volontärer, Husen studerade. Bildtidningen Se kom visserligen på
fjärde plats i Husens material, men på andra plats med hänsyn
till omtyckthet. Levande Livet däremot tyckte volontärerna bäst
om, och på landsbygden var det den mest lästa veckotidningen. De
blivande folkhögskoleleverna, däremot tyckas ej ha någon större
förkärlek för de enklare veckotidningarna. Nu är det ju också
svårt att avgöra, om den svenska ungdomens smak undergått några
förändringar under de två a tre år, som förflutit mellan Husens
undersökning och min. Troligtvis är denna förändring minimal,
utan man måste nog utifrån de båda undersökningarna draga slutsatsen, att folkhögskolelevernas läsvanor äro av högre kvalitet
än volontärernas.
Utrymmet tillåter ej en utförligare diskussion av dessa olikheter.
Tyvärr kan jag ej heller gå in på det stora intresse, eleverna hade
lagt i dagen för frivillig studieverksamhet. Nästan hälften av
dem hade sålunda före folkhögskolekursen bedrivit studier i studiecirklar, per korrespondens, följt med i radio eller på annat sätt
skaffat sig fackkunskaper. Intresset för föreningslivet var också
oväntat starkt, särskilt bland jordbrukarungdomen på grund av
den stora anslutningen till Svenska Landsbygdens Ungdomsförbund. Även det religiösa intresset var stort. Blott en procent av
eleverna uppgåvo, att de aldrig besökte kyrkans gudstjänster.
Hittills har jag blott sysslat med folkhögskoleleven som genomsnittstyp. Men varje elev har dock sin individualitet, vilken mer
eller mindre klart röjer sig i svaren, om man uppmärksammar inte
blott vad som säges i dessa utan också hur det säges, med vilken ordentlighet svaren nedskrivas: ja, till och med pikturen kan ge oss
ett intryck av elevens egenart. Det finns många elever, som i kulturella och allmänna intressen stå långt under genomsnittet, medan
andra ha en mycket utpräglad »kultursmak». Såsom exempel på
förra typen kan jag nämna en yngling, som ej lånar böcker på
320
Landsbygdsungdomen och bildningsintresset
bibliotek, eftersom han över huvud taget ej är intresserad av läsning. Hans intresse samlar sig omkring fotboll, dans och kortspel,
och på bio går han en gång i veckan, vilket ju är ganska mycket
för den som bor över en mil till närmaste samhälle. Han har
naturligtvis ej kunnat tala om, vilken bok han tycker om, men av
veckotidningarna läser han helst Rekord-magasinet. Som vi tidigare sett, äro annars de enklare veckotidningarna ej gouterade
bland eleverna. De, som uppgiva sådana tidningar, äro i allmänhet ganska litet bokintresserade. En flicka, som uppgiver, att hon
läser Hela Världen och Allas Veckotidning, talar också helt uppriktigt om, att hon ej har något intresse för böcker och därför ej
besöker biblioteket. Hennes största intressen äro dans och bio.
Några andra intressen har ej heller en annan flicka från samma
trakt. Å ven hennes läsning består blott i studium av Hela Världen.
Men man finner också exempel på helt motsatta typer, och de
äro förresten till antalet flera. Man stannar ofta i häpnad inför
den höga kulturella standard, som många av dem, blott utrustade
med folkskolebildning, ha kunnat uppnå. Det är t. ex. en lantbrukardotter, som framför allt är intresserad av diktsamlingar. Hon
har sålunda läst dikter av Dan Andersson, Karlfeldt, Fröding,
Runeberg och Hjalmar Gullberg. Hon lånar böcker mycket flitigt
på biblioteket och kommer mycket väl i håg såväl boktitlarna som
författarenamnen på de böcker hon läst. Hon följer mycket väl
med den moderna skönlitteraturen, och vid kursens början hade
hon redan hunnit läsa Saljes senaste bok Människornas rike. Som
hobby har hon klassisk musik. Troligtvis kommer landsbygden ej
att få behålla henne, eftersom hon efter slutad folkhögskolekurs
ämnar söka sig in vid annan skola. Ett annat exempel är en flicka,
som länge velat börja folkhögskolan men ej kunnat komma ifrån
arbetet i hemmet. Hon äger en relativt stor boksamling men lånar
även böcker på bibliotek. Hon har bäst tyckt om Karin Boye:
För trädets skull och Eve Curie: Min mor. Av veckotidningarna
föredrager hon att läsa Svensk Damtidning och Damernas Värld.
Syftet med sin folkhögskolekurs uppgiver hon vara att få ökade
kunskaper på olika områden. På samma folkhögskola går en annan
flicka, som också tänker stanna kvar på landsbygden trots sina
mångahanda intressen. Hon är med i läsecirkel och tycker om
sådana böcker som Eve Curies bok och Wrights Son av sitt land
och av veckotidningarna läser hon bl. a. Idun, Veckojournalen samt
Bonniers Litterära Magasin. J ag kanske ej heller bör glömma att
nämna en mycket ung flicka, som nyss fyllt 16 år, då hon började
321
,··
Bertil Pfannenstill
vinterkursen. Bland de 500 eleverna, som undersökningen omfattade, har hon otvivelaktigt den vackraste pikturen och det mest
ordentligt ifyllda formuläret. Hon har följt med tyska kursen i
radio, som hobby har hon teckning, och av de böcker hon läst tycker
hon bäst om Hjalmar Gullberg: Fem kornbröd och två fiskar och
Selma Lagerlöfs Jerusalem. Sitt syfte med folkhögskolekursen
formulerar hon så: »Jag har inte tänkt mig något särskilt yrke,
utan återgår sedan till lantbruket igen.»
Denna tanke hyses för visso av många bildningstörstande unga
män och kvinnor på den svenska landsbygden, och det är vår plikt
mot denna landsbygdsungdom att verksamt stödja folkhögskolan i
dess arbete i den svenska folkbildningens tjänst.
322