Landstormen och dess frivilliga officerare
1937
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
LANDSTORMEN
OCH DESS FRIVILLIGA OFFICERARE
~lv överstelöjtnanten SVEN CARLSSON, Stocklwlm
11904 års landstormsförordning, vilken var den första i sitt slag,
stadgades, att »för landstormsavdelningars och formationers mo~
bilisering erforderlig befäls~ och civilmilitär personal skall redan
i fredstid vara utsedd». På grundval härav föreskrevt> uti en i
mars 1905 utfärdad generalorder, att »förordnande för befäls- och
civilmilitär personal utfärdas å viss befattning (bataljons-, kompani-, plutonchef o. s. v.) utan motsvarande militär grad eller rang
samt att gälla tillsvidare». Några särskilda fordringar avseende
genomgången utbildning m. m. stadgades icke. Dylika fordringar
infördes först genom en i december 1913 utfärdad generalorder,
vilken föreskrev, att förordnande i fredstid endast finge utfärdas
till f. d. officerare och underofficerare samt till sådana landstorms~
män, vilka genomgått landstormsbefälkurs om minst 8 dagar. Vi~
dare föreskrevs, att övrigt befäl vid landstormen skulle utses i
fredstid, d. v. s. krigsplaceras i viss befattning vid mobiliserat
landstormsförband.
De nya grunderna för förordnande och utseende av befäl vid
landstormen hade sålunda nyligen trätt i kraft, då landstormsmobiliseringen anbefalldes år 1914. Utan överdrift torde kunna
sägas, att bestämmelserna bidrogo till att minska de friktioner,
som vid mobiliseringen blevo en oundviklig följd av landstormsförbandens lösliga organisation. Erfarenheterna från landstormsmobiliseringen visade dock, att behov förelåg att komplettera bestämmelserna för förordnande samt att väsentligt utöka den före~
skrivna befälsutbildningen. Hänsyn härtill togs också uti den nya
landstormsförordning, som utfärdades i december 1915 med anledning av 1914 års härordningsbeslut, samt uti den på förord~
ningen grundade generalordern. Förordningen föreskrev härvid,
att »för landstormsformationers mobilisering erforderlig befälsoch civilmilitär personal skall, på sätt och till den utsträckning i
kommandoväg bestämmes, redan i fredstid utses och i vissa fall
558
Landstormen och dess frivilliga officerare
jämväl förordnas». Vidare innehöll förordningen reglerande bestämmelser angående sättet för utfärdande av förordnande, varjämte föreskrevs, att förordnande endast skulle gälla under tjänstgöring. I generalordern, som utfärdades i mars 1916, bestämdes
den befälsutbildning, varpå förordnande skulle grundas, till obligatorisk landstormsbefälsutbildning om 42 dagar och minst en
frivillig befälskurs eller uteslutande frivillig befälsutbildning av
ungefär motsvarande längd.
Redan 1918 slopades emellertid de i värnpliktslagen stadgade
obligatoriska landstormsbefälsövningarna. Härmed var grunden
undanryckt för den frivilliga befälsutbildningen, och de under
krigsåren fyllda kadrarna för landstormsförbanden började betänkligt glesna. ]’ör att råda bot härför valde man att lägga om
och systematisera utbildningsverksamheten. Härigenom blev det
möjligt att minska den grundläggande officersutbildningen från
42 till 30 dagar och i stället bygga på med kompletterande utbildning. Genom dessa bestämmelser, utfärdade med generalorder i
juni 1923, auktoriserades även det redan 1912 bildade Sveriges
landstormsföreningars centralförbund såsom ledande organ för
den frivilliga verksamheten. Resultatet visade sig snart: större
anslutning till landstormsrörelsen och allt mer ökat intresse för
utbildningsarbetet.
I 1925 års härordning blev landstormen så gott som bortglömd.
1927 års landstormsförordning övertog från den föregående ordagrant bestämmelserna för förordnande men utelämnade allt om
utbildning. Den beskurna armeorganisationen ställde emellertid
ökade krav på landstormsförbanden, och då dessa krav icke kunde
tillgodoses genom obligatorisk utbildning av truppen och det värnpliktiga befälet, valdes utvägen att genom frivilligt utbildningsarbete åtminstone skapa en fast stomme till en blivande befälskader. Det låg i organisationens natur att man härvid måste
begränsa sig till officerskadern. Med utgångspunkt från krigsorganisationens fordringar omlades därför den frivilliga utbildningen med syfte att uppfostra och systematiskt utbilda en landstormsofficerskår, vilken sedermera vid krigstillfälle skulle utfyllas dels med förutvarande aktivt befäl, avsett för bataljonschefsoch högre befattningar, dels med värnpliktigt befäl, avsett för
plutonchefs- och lägre befattningar. Landstormsofficersutbildningen kom därför främst att taga sikte på utbildningen av
kompanichefer.
559
Sven Carlsson
Genom generalorder, utfärdade i november 1H28, uppdrogas salunda ändrade riktlinjer för utbildningsarbetet samt infördes nya
principer för förordnande i fredstid.
Beträffande utbildningsarbetet infördes särskilda utbildningskurser för envar av de tre kompaniofficersgraderna samt dessutom
en förberedande kurs för sådana, som icke förut besutta befälskompetens. Utbildningstiden inom de olika kurserna beräknades
med hänsyn till de minimikrav, som från militärt håll måste uppställas på innehavarna av officersbefattningar vid landstormsförbanden.
Med hänsyn till utbildningens ändamål att skapa en verklig
officerskår bestämdes, att förordnande i fredstid skulle äga rum
till tjänstegrad i stället för till befattning. I samband med utbildningens nyorganiserande infördes därför tjänstegraderna
landstormsunderlöjtnant, -löjtnant och -kapten. Denna omläggning var emellertid nödvändig även m· allmiin redovisningssynpunkt, varför särskilda tjiinstegrader med prefixet »landstorms»
infördes på motsvarande sätt för landstormens underofficers- och
underbefälsgrader.
Landstormens i värnpliktslagen starkt betonade särställning
i förhållande till beväringen samt bristen ptt kvalificerat befäl
inom detta senare uppbåd gjorde det nödvändigt att strängt begränsa landstormsofficersrekryteringen till landstormsmän och
överåriga. Därför blev 35-årsåldern minimiålder för erhållande
av förordnande såsom landstormsofficer. Däremot kunde den tid,
som måste förflyta inom en lägre grad innan elen närmast högre
nrhölls, sättas så låg som två tn·. Förordnande sttsom landstormsunderlöjtnant kunde således tidigast meddelas vid 35 års ålder,
men befordran till landstormslöjtnant och -kapten kunde sedermera ske vid 37 respektive 39 års ålder. Giltighetstiden för meddclat förordnande begränsades till ett år. För att erhållet förordnande skulle förnyas krävdes viss tjiinstgöring (10 dagar under
en två-årsperiod).
Med bibehållande av grundtanken i 1928 års bestämmelser fastställdes genom generalorder först i juni 1932 och sedermera i juni
1934 ändrade föreskrifter för den frivilliga landstormsbefälsutbildningen och för förordnande i fredstid till tjänstegrad vid
landstormen. Dessa ännu gällande föreskrifter innebura en icke
oväsentlig skärpning av utbildningskraven, samt i övrigt ett avpassande av utbildningen med hänsyn till utvecklingen inom olika
560
…
il
.01
Q
r;:
Landstormen och dess frivilliga officerare
militära områden (tillkomsten av nya vapen och hjälpmedel, gasskydd, ökade kraY
på stabstjänsten m. m.). Giltighetstiden
för utfärdat förordnande utsträcktes till
två år för landstormsunderlöjtnant och
-löjtnant samt till tre år för landstormskapten. En schematisk framställning aY
den normala gången av en landstormsofficers utbildning enligt dessa föreskrifter
framgår av vidstående grafiska tablå; f. d.
officerare och underofficerare ävensom
officerare och underofficerare i reserven
kunna vinna direkt tillträde till de högre
landstormsofficerskurserna.
Rent teoretiskt sett skulle en landstormsofficer före förordnande såsom landstormskapten hava genomgått 95 å 105 dagars befälsutbildning. I verkligheten torde han
dock komma upp till betydligt högre dagantal, om man tager hänsyn till specialkurser, deltagande i fält- och fälttjänstövningar m. m.
Utbildningsfrekvensen under perioden
1924-1937 inom den frivilliga landstormsrörelsen framgår av omstående sidas grafiska tablåer.
Genom antagandet av 1936 års försvarsordning hava förutsättningarna för den
frivilliga landstormsbefälsutbildningen vä-
sentligen förändrats. Härvid är det närmast tre omständigheter, vartill man
måste taga hänsyn: landstormsförbandens
vidgade uppgifter inom härorganisationens ram, återinförandet av obligatoriska
landstormsövningar samt tillkomsten aY
särskilda landstormsinstruktörer, fast anställda vid respektive infanteriregementen.
Grundprincipen vid armeorganisationen
enligt 1936 års försvarsordning har varit
att skapa organisatoriska förutsättningar
561
Sven Carlsson
Landstormsofficerare.
4nla/ 1~24 /925 1~26 1~27 1~28 /929 1930 lf)31 !!J32 ~33 ~34 1935 l!J36 /.937
1,500
l,.ltoo /
1.300 /
/,200 /
v/,/00
v/.000
/ f–………… /goo
/800
/700
/600
500 /
400
-v
Övningsanslag till förbund och föreningar, statsanslag och
administrationskostnader.
~ 1:) ….. (\J t<)
””
’<’l
~
f’..
Summa ~
«’)
~
(’)
~ ~ ~ ~
~~ :!!: ~ \Q f’..
~ ~
<:)
t\; ~ ~ ~ ~
\Q f’..
” ~ ….. ~
”
….. ….. ~
”’~ ~ ~ ~ ~
l l l l l l l
t}., l
kronor ~~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ”’…..
” ….. ’ ~ ~
~ ~ ~ ~ ~ ~ ~
” ”
210,000
l200,000 l
/90,000
/80,000
l170,000
Il160,000
t”’\
/00,000
..
f./1<1 ’ $ .s:
1\ l140,000
\
/30,000
l
……,
120,000
l/10,000
Il/00,000
11 J’!JO,OOO !
80,000
l70,000 i
vo.ooo
(’, /’\. 1/ 5o sa?S. be:;
,._.
\ r ·-·- ·- . ~ ….. -· -·5″0,000
40,000 lt \ l
30,000 J
v
l/ /
t-·· –….. ~<:A f>in •Jf. 1-o.~ o $kr.
$/. ’””’
~Zo,ooo ..
/ ~- t-·· r-· r- ··-,….,.._ ·- .. r-· r-··-/0,000 ·- d?- .:…; :::””..1 ·- ·–· -·~
,_
o .. .
562
Landstormen och dess frivilliga officerare
för en betryggande kvalitet. Detta gäller framför allt linjeförbanden men måste även tillämpas på landstormsförbanden. Redan med
hänsyn härtill blir det nödvändigt, att beträffande den frivilliga
utbildningen fortsätta på den 1928, 1932 och 1934 inslagna vägen,
nämligen att strama åt utbildningskraven. Härtill kommer, att
landstormsförbandens anpassande till det moderna krigets krav
måste sätta sin prägel på utbildningen, vilken får lov att vidgas
både i djup och bredd.
Aterinförandet av obligatoriska landstormsövningar skänker
ökade utbildningsmöjligheter för landstormsofficerarna men medför ä andra sidan, att större fordringar än hittills måste ställas
på dessa officerares förmåga såsom ledare och föregångsmän.
Tillkomsten av särskilda landstormsinstruktörer innebär, att
statens grepp över den frivilliga utbildningen blir fastare, vilket
ä ena sidan kommer att medföra ökat stöd men ä andra sidan
också vidgad kontroll.
Under hänsynstagande till dessa förändrade betingelser måste
landstormsofficerarnas anställnings- och utbildningsförhållanden
tagas upp till omprövning. Härvid hava statsmakterna och armeledningen redan vidtagit de första åtgärderna, vilka inom en nära
framtid torde följas av flera genomgripande reformförslag.
Med proposition den 5 mars 1937 avlät Kungl. Maj:t förslag
till 1937 års riksdag angående vissa ändringar i strafflagen för
krigsmakten. Dessa ändringar avsågo bl. a. att reglera landstormsofficerarnas ställning såsom krigsmän. Med klar uppfattning om de förändrade förhållandena med hänsyn tilllandstormsofficerarnas ställning och arbetsuppgifter enligt 1936 års försvarsordning framhöll justitieministern, att »det remitterade lagförslaget i främsta rummet avser att i straffrättsligt hänseende likställa landstormsofficerarna med officerare i armens reserver».
Lagförslaget antogs sedermera av riksdagen den 24 april 1937 och
trädde i kraft fr. o. m. den l juli samma år genom den 7 maj dagtecknad lag (SF nr 192/1937).
Med utgångspunkt från nämnda lagändring avgav t. f. chefen
för armen den 21 juni 1937 förslag till ändringar i 1927 års landstormsförordning. Dessa ändringar avsågo de förut relaterade
bestämmelserna angående förordnande i fredstid av befäl vid
landstormen, varvid armechefen föreslog; att de juridiskt sett lösliga förordnandena skulle ersättas med konstitutorial utställda på
viss tid men i övrigt med giltighet enligt samma grunder, som nu
563
40-37614. Svensk Tidskrift 1937.
Sven Carlsson
gälla bl. a. för armens reservofficerare. Förslaget har ännu (september 1937) icke föranlett någon Kungl. Maj :ts åtgärd.
Sedermera har chefen för armen tagit upp spörsmålet om ekonomisk ersättning under militär tjänstgöring till landstormsofficerare, och dessa armechefens förslag har armeförvaltningen
beaktat i sina anslagsäskanden för budgetåret 1938/1939.
I samverkan med representanter för Sveriges landstormsföreningars centralförbund och landstormsofficerskåren ha slutligen
konstituerings- och utbildningsproblemen gjorts till föremål för
siirskild utredning inom armestaben. Förslag till nya bestämmelser i dessa avseenden torde vara att förvänta under loppet av
innevarande år. Vad dessa bestämmelser komma att innehålla,
kan givetvis icke göras till föremål för någon granskning, förr än
de föreligga i utarbetat skick. Med ledning av det redan tillgängliga officiella materialet torde dock riktlinjerna för den kommande
utvecklingen kunna uppdragas.
I tidigare uttalanden har chefen för generalstaben angivit, att
sänkning av minimiåldern för anställning såsom landstormsofficer
från 35 till 30 år numera är möjlig. Detta sammanhänger med
den friare dispositionsrätt, som enligt 1936 års värnpliktslag medgives beträffande landstormsförbanden, samt det förhållandet, att
befälstillgången inom beväringsårsklasserna förbättrats. Konstitutorial såsom landstormsunderlöjtnant bör därför framdeles
kunna meddelas det kalenderår, då aspiranten fyller 30 år. Detta
betyder en omedelbar. ökning av landstormsofficerskåren med
:ZOO å 300 landstormsunderlöjtnanter. Då det torde vara ganska
säkert, att minimiåldern för erhållande av kaptenskonstitutorial
kommer att fastställas till 40 år, samt att löjtnantskonstitutorial
av vissa orsaker icke bör meddelas före inträdet i landstormsåldern (35 år), får man teoretiskt sett femårsintervaller för befordran inom landstormsofficerskåren. Härav följer även, att
giltighetstiden för subalternofficerskonstitutorial bör vara fem år
mot två år vid nuvarande förordnande.
Beträffande den framtida utbildningen bör densamma särskilt taga
hänsyn till tvenne omständigheter: de obligatoriska landstormsövningarna samt landstormsförbandens ändrade organisation.
De obligatoriska landstormsövningarna omfatta dels en tolv
dagars befälsövning för vissa befälsutbildade landstormsmän
(studenter och likställda, underbefäl eller fackmän m. fl.), dels en
fem dagars repetitions- och mobiliseringsövning för det stora fler- 564
Landstormen och dess frivilliga officerare
talet, vilken övning sammanfaller med befälsövningens senare del.
Årligen fr. o. m. 1938 torde den yngsta landstormsårsklassen inkallas till nämnda utbildning, troligen i augusti. Genomgången frivillig landstormsbefälsutbildning kommer med all sannolikhet att
befria den värnpliktige landstormsofficern, d. v. s. landstormsunderlöjtnanten eller -löjtnanten, från den obligatoriska landstormsövningen. Däremot måste den fordran uppställas, att varje landstormskapten helst före och under alla förhållanden efter konstitueringen skall såsom befäl tjänstgöra vid dylika övningar. Med
utgångspunkt härifrån bör man räkna med en obligatorisk landstormsövning dels eventuellt omedelbart före konstitueringen till
landstormskapten, dels sedermera under varje femårsperiod. Så-
som direkt förberedelse till dessa övningar torde det vidare erfordras att införa särskilda utbildningskurser av kortare varaktighet.
Landstormsförbandens ändrade organisation, framför allt utökningen av de tunga vapnen, kräver vidgad specialutbildning. A v
en kompanichef vid landstormen måste man sålunda framdeles
fordra teoretisk kunskap och praktisk kännedom om de tunga förbandens användning, vilket medför krav på en särskild specialkurs före konstituering till landstormskapten. Efter denna tidpunkt framstår särskilt en vidgad taktisk skolning som önskvärd.
Här skisserad utbildning betyder en ökning av det nuvarande
obligatoriska utbildningsprogrammet med omkring 50 %. Samtidigt har emellertid utbildningstiden fördelats på perioder om
ett större antal år- fem år i stället för två a tre – varjämte viss
utbildning kan koncentreras till ur semestersynpunkt lämplig tid,
vilket kommer att underlätta för den privatanställde att på lång
sikt planera för sin verksamhet såsom landstormsofficer.
Den svenska landstormsofficerskåren har sålunda skapats uteslutande genom frivilligt utbildningsarbete och utan att dess medlemmar härför fått uppbära några egentliga förmåner. Det erkännande, som statsmakterna sent omsider lämnat i form av
löftet om en även juridiskt sett erkänd ställning inom krigsmakten, måste därför anses vara väl på sin plats. När det sedangäller
att närmare utforma betingelserna för den nya ställningen, måste
detta ske under ömsesidigt hänsynstagande till vad som är oundgängligt ur militär synpunkt och möjligt med hänsyn till de blivande och de redan förordnade landstormsofficerarnas civila verksamhet och intressen.
565
OCH DESS FRIVILLIGA OFFICERARE
~lv överstelöjtnanten SVEN CARLSSON, Stocklwlm
11904 års landstormsförordning, vilken var den första i sitt slag,
stadgades, att »för landstormsavdelningars och formationers mo~
bilisering erforderlig befäls~ och civilmilitär personal skall redan
i fredstid vara utsedd». På grundval härav föreskrevt> uti en i
mars 1905 utfärdad generalorder, att »förordnande för befäls- och
civilmilitär personal utfärdas å viss befattning (bataljons-, kompani-, plutonchef o. s. v.) utan motsvarande militär grad eller rang
samt att gälla tillsvidare». Några särskilda fordringar avseende
genomgången utbildning m. m. stadgades icke. Dylika fordringar
infördes först genom en i december 1913 utfärdad generalorder,
vilken föreskrev, att förordnande i fredstid endast finge utfärdas
till f. d. officerare och underofficerare samt till sådana landstorms~
män, vilka genomgått landstormsbefälkurs om minst 8 dagar. Vi~
dare föreskrevs, att övrigt befäl vid landstormen skulle utses i
fredstid, d. v. s. krigsplaceras i viss befattning vid mobiliserat
landstormsförband.
De nya grunderna för förordnande och utseende av befäl vid
landstormen hade sålunda nyligen trätt i kraft, då landstormsmobiliseringen anbefalldes år 1914. Utan överdrift torde kunna
sägas, att bestämmelserna bidrogo till att minska de friktioner,
som vid mobiliseringen blevo en oundviklig följd av landstormsförbandens lösliga organisation. Erfarenheterna från landstormsmobiliseringen visade dock, att behov förelåg att komplettera bestämmelserna för förordnande samt att väsentligt utöka den före~
skrivna befälsutbildningen. Hänsyn härtill togs också uti den nya
landstormsförordning, som utfärdades i december 1915 med anledning av 1914 års härordningsbeslut, samt uti den på förord~
ningen grundade generalordern. Förordningen föreskrev härvid,
att »för landstormsformationers mobilisering erforderlig befälsoch civilmilitär personal skall, på sätt och till den utsträckning i
kommandoväg bestämmes, redan i fredstid utses och i vissa fall
558
Landstormen och dess frivilliga officerare
jämväl förordnas». Vidare innehöll förordningen reglerande bestämmelser angående sättet för utfärdande av förordnande, varjämte föreskrevs, att förordnande endast skulle gälla under tjänstgöring. I generalordern, som utfärdades i mars 1916, bestämdes
den befälsutbildning, varpå förordnande skulle grundas, till obligatorisk landstormsbefälsutbildning om 42 dagar och minst en
frivillig befälskurs eller uteslutande frivillig befälsutbildning av
ungefär motsvarande längd.
Redan 1918 slopades emellertid de i värnpliktslagen stadgade
obligatoriska landstormsbefälsövningarna. Härmed var grunden
undanryckt för den frivilliga befälsutbildningen, och de under
krigsåren fyllda kadrarna för landstormsförbanden började betänkligt glesna. ]’ör att råda bot härför valde man att lägga om
och systematisera utbildningsverksamheten. Härigenom blev det
möjligt att minska den grundläggande officersutbildningen från
42 till 30 dagar och i stället bygga på med kompletterande utbildning. Genom dessa bestämmelser, utfärdade med generalorder i
juni 1923, auktoriserades även det redan 1912 bildade Sveriges
landstormsföreningars centralförbund såsom ledande organ för
den frivilliga verksamheten. Resultatet visade sig snart: större
anslutning till landstormsrörelsen och allt mer ökat intresse för
utbildningsarbetet.
I 1925 års härordning blev landstormen så gott som bortglömd.
1927 års landstormsförordning övertog från den föregående ordagrant bestämmelserna för förordnande men utelämnade allt om
utbildning. Den beskurna armeorganisationen ställde emellertid
ökade krav på landstormsförbanden, och då dessa krav icke kunde
tillgodoses genom obligatorisk utbildning av truppen och det värnpliktiga befälet, valdes utvägen att genom frivilligt utbildningsarbete åtminstone skapa en fast stomme till en blivande befälskader. Det låg i organisationens natur att man härvid måste
begränsa sig till officerskadern. Med utgångspunkt från krigsorganisationens fordringar omlades därför den frivilliga utbildningen med syfte att uppfostra och systematiskt utbilda en landstormsofficerskår, vilken sedermera vid krigstillfälle skulle utfyllas dels med förutvarande aktivt befäl, avsett för bataljonschefsoch högre befattningar, dels med värnpliktigt befäl, avsett för
plutonchefs- och lägre befattningar. Landstormsofficersutbildningen kom därför främst att taga sikte på utbildningen av
kompanichefer.
559
Sven Carlsson
Genom generalorder, utfärdade i november 1H28, uppdrogas salunda ändrade riktlinjer för utbildningsarbetet samt infördes nya
principer för förordnande i fredstid.
Beträffande utbildningsarbetet infördes särskilda utbildningskurser för envar av de tre kompaniofficersgraderna samt dessutom
en förberedande kurs för sådana, som icke förut besutta befälskompetens. Utbildningstiden inom de olika kurserna beräknades
med hänsyn till de minimikrav, som från militärt håll måste uppställas på innehavarna av officersbefattningar vid landstormsförbanden.
Med hänsyn till utbildningens ändamål att skapa en verklig
officerskår bestämdes, att förordnande i fredstid skulle äga rum
till tjänstegrad i stället för till befattning. I samband med utbildningens nyorganiserande infördes därför tjänstegraderna
landstormsunderlöjtnant, -löjtnant och -kapten. Denna omläggning var emellertid nödvändig även m· allmiin redovisningssynpunkt, varför särskilda tjiinstegrader med prefixet »landstorms»
infördes på motsvarande sätt för landstormens underofficers- och
underbefälsgrader.
Landstormens i värnpliktslagen starkt betonade särställning
i förhållande till beväringen samt bristen ptt kvalificerat befäl
inom detta senare uppbåd gjorde det nödvändigt att strängt begränsa landstormsofficersrekryteringen till landstormsmän och
överåriga. Därför blev 35-årsåldern minimiålder för erhållande
av förordnande såsom landstormsofficer. Däremot kunde den tid,
som måste förflyta inom en lägre grad innan elen närmast högre
nrhölls, sättas så låg som två tn·. Förordnande sttsom landstormsunderlöjtnant kunde således tidigast meddelas vid 35 års ålder,
men befordran till landstormslöjtnant och -kapten kunde sedermera ske vid 37 respektive 39 års ålder. Giltighetstiden för meddclat förordnande begränsades till ett år. För att erhållet förordnande skulle förnyas krävdes viss tjiinstgöring (10 dagar under
en två-årsperiod).
Med bibehållande av grundtanken i 1928 års bestämmelser fastställdes genom generalorder först i juni 1932 och sedermera i juni
1934 ändrade föreskrifter för den frivilliga landstormsbefälsutbildningen och för förordnande i fredstid till tjänstegrad vid
landstormen. Dessa ännu gällande föreskrifter innebura en icke
oväsentlig skärpning av utbildningskraven, samt i övrigt ett avpassande av utbildningen med hänsyn till utvecklingen inom olika
560
…
il
.01
Q
r;:
Landstormen och dess frivilliga officerare
militära områden (tillkomsten av nya vapen och hjälpmedel, gasskydd, ökade kraY
på stabstjänsten m. m.). Giltighetstiden
för utfärdat förordnande utsträcktes till
två år för landstormsunderlöjtnant och
-löjtnant samt till tre år för landstormskapten. En schematisk framställning aY
den normala gången av en landstormsofficers utbildning enligt dessa föreskrifter
framgår av vidstående grafiska tablå; f. d.
officerare och underofficerare ävensom
officerare och underofficerare i reserven
kunna vinna direkt tillträde till de högre
landstormsofficerskurserna.
Rent teoretiskt sett skulle en landstormsofficer före förordnande såsom landstormskapten hava genomgått 95 å 105 dagars befälsutbildning. I verkligheten torde han
dock komma upp till betydligt högre dagantal, om man tager hänsyn till specialkurser, deltagande i fält- och fälttjänstövningar m. m.
Utbildningsfrekvensen under perioden
1924-1937 inom den frivilliga landstormsrörelsen framgår av omstående sidas grafiska tablåer.
Genom antagandet av 1936 års försvarsordning hava förutsättningarna för den
frivilliga landstormsbefälsutbildningen vä-
sentligen förändrats. Härvid är det närmast tre omständigheter, vartill man
måste taga hänsyn: landstormsförbandens
vidgade uppgifter inom härorganisationens ram, återinförandet av obligatoriska
landstormsövningar samt tillkomsten aY
särskilda landstormsinstruktörer, fast anställda vid respektive infanteriregementen.
Grundprincipen vid armeorganisationen
enligt 1936 års försvarsordning har varit
att skapa organisatoriska förutsättningar
561
Sven Carlsson
Landstormsofficerare.
4nla/ 1~24 /925 1~26 1~27 1~28 /929 1930 lf)31 !!J32 ~33 ~34 1935 l!J36 /.937
1,500
l,.ltoo /
1.300 /
/,200 /
v/,/00
v/.000
/ f–………… /goo
/800
/700
/600
500 /
400
-v
Övningsanslag till förbund och föreningar, statsanslag och
administrationskostnader.
~ 1:) ….. (\J t<)
””
’<’l
~
f’..
Summa ~
«’)
~
(’)
~ ~ ~ ~
~~ :!!: ~ \Q f’..
~ ~
<:)
t\; ~ ~ ~ ~
\Q f’..
” ~ ….. ~
”
….. ….. ~
”’~ ~ ~ ~ ~
l l l l l l l
t}., l
kronor ~~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ”’…..
” ….. ’ ~ ~
~ ~ ~ ~ ~ ~ ~
” ”
210,000
l200,000 l
/90,000
/80,000
l170,000
Il160,000
t”’\
/00,000
..
f./1<1 ’ $ .s:
1\ l140,000
\
/30,000
l
……,
120,000
l/10,000
Il/00,000
11 J’!JO,OOO !
80,000
l70,000 i
vo.ooo
(’, /’\. 1/ 5o sa?S. be:;
,._.
\ r ·-·- ·- . ~ ….. -· -·5″0,000
40,000 lt \ l
30,000 J
v
l/ /
t-·· –….. ~<:A f>in •Jf. 1-o.~ o $kr.
$/. ’””’
~Zo,ooo ..
/ ~- t-·· r-· r- ··-,….,.._ ·- .. r-· r-··-/0,000 ·- d?- .:…; :::””..1 ·- ·–· -·~
,_
o .. .
562
Landstormen och dess frivilliga officerare
för en betryggande kvalitet. Detta gäller framför allt linjeförbanden men måste även tillämpas på landstormsförbanden. Redan med
hänsyn härtill blir det nödvändigt, att beträffande den frivilliga
utbildningen fortsätta på den 1928, 1932 och 1934 inslagna vägen,
nämligen att strama åt utbildningskraven. Härtill kommer, att
landstormsförbandens anpassande till det moderna krigets krav
måste sätta sin prägel på utbildningen, vilken får lov att vidgas
både i djup och bredd.
Aterinförandet av obligatoriska landstormsövningar skänker
ökade utbildningsmöjligheter för landstormsofficerarna men medför ä andra sidan, att större fordringar än hittills måste ställas
på dessa officerares förmåga såsom ledare och föregångsmän.
Tillkomsten av särskilda landstormsinstruktörer innebär, att
statens grepp över den frivilliga utbildningen blir fastare, vilket
ä ena sidan kommer att medföra ökat stöd men ä andra sidan
också vidgad kontroll.
Under hänsynstagande till dessa förändrade betingelser måste
landstormsofficerarnas anställnings- och utbildningsförhållanden
tagas upp till omprövning. Härvid hava statsmakterna och armeledningen redan vidtagit de första åtgärderna, vilka inom en nära
framtid torde följas av flera genomgripande reformförslag.
Med proposition den 5 mars 1937 avlät Kungl. Maj:t förslag
till 1937 års riksdag angående vissa ändringar i strafflagen för
krigsmakten. Dessa ändringar avsågo bl. a. att reglera landstormsofficerarnas ställning såsom krigsmän. Med klar uppfattning om de förändrade förhållandena med hänsyn tilllandstormsofficerarnas ställning och arbetsuppgifter enligt 1936 års försvarsordning framhöll justitieministern, att »det remitterade lagförslaget i främsta rummet avser att i straffrättsligt hänseende likställa landstormsofficerarna med officerare i armens reserver».
Lagförslaget antogs sedermera av riksdagen den 24 april 1937 och
trädde i kraft fr. o. m. den l juli samma år genom den 7 maj dagtecknad lag (SF nr 192/1937).
Med utgångspunkt från nämnda lagändring avgav t. f. chefen
för armen den 21 juni 1937 förslag till ändringar i 1927 års landstormsförordning. Dessa ändringar avsågo de förut relaterade
bestämmelserna angående förordnande i fredstid av befäl vid
landstormen, varvid armechefen föreslog; att de juridiskt sett lösliga förordnandena skulle ersättas med konstitutorial utställda på
viss tid men i övrigt med giltighet enligt samma grunder, som nu
563
40-37614. Svensk Tidskrift 1937.
Sven Carlsson
gälla bl. a. för armens reservofficerare. Förslaget har ännu (september 1937) icke föranlett någon Kungl. Maj :ts åtgärd.
Sedermera har chefen för armen tagit upp spörsmålet om ekonomisk ersättning under militär tjänstgöring till landstormsofficerare, och dessa armechefens förslag har armeförvaltningen
beaktat i sina anslagsäskanden för budgetåret 1938/1939.
I samverkan med representanter för Sveriges landstormsföreningars centralförbund och landstormsofficerskåren ha slutligen
konstituerings- och utbildningsproblemen gjorts till föremål för
siirskild utredning inom armestaben. Förslag till nya bestämmelser i dessa avseenden torde vara att förvänta under loppet av
innevarande år. Vad dessa bestämmelser komma att innehålla,
kan givetvis icke göras till föremål för någon granskning, förr än
de föreligga i utarbetat skick. Med ledning av det redan tillgängliga officiella materialet torde dock riktlinjerna för den kommande
utvecklingen kunna uppdragas.
I tidigare uttalanden har chefen för generalstaben angivit, att
sänkning av minimiåldern för anställning såsom landstormsofficer
från 35 till 30 år numera är möjlig. Detta sammanhänger med
den friare dispositionsrätt, som enligt 1936 års värnpliktslag medgives beträffande landstormsförbanden, samt det förhållandet, att
befälstillgången inom beväringsårsklasserna förbättrats. Konstitutorial såsom landstormsunderlöjtnant bör därför framdeles
kunna meddelas det kalenderår, då aspiranten fyller 30 år. Detta
betyder en omedelbar. ökning av landstormsofficerskåren med
:ZOO å 300 landstormsunderlöjtnanter. Då det torde vara ganska
säkert, att minimiåldern för erhållande av kaptenskonstitutorial
kommer att fastställas till 40 år, samt att löjtnantskonstitutorial
av vissa orsaker icke bör meddelas före inträdet i landstormsåldern (35 år), får man teoretiskt sett femårsintervaller för befordran inom landstormsofficerskåren. Härav följer även, att
giltighetstiden för subalternofficerskonstitutorial bör vara fem år
mot två år vid nuvarande förordnande.
Beträffande den framtida utbildningen bör densamma särskilt taga
hänsyn till tvenne omständigheter: de obligatoriska landstormsövningarna samt landstormsförbandens ändrade organisation.
De obligatoriska landstormsövningarna omfatta dels en tolv
dagars befälsövning för vissa befälsutbildade landstormsmän
(studenter och likställda, underbefäl eller fackmän m. fl.), dels en
fem dagars repetitions- och mobiliseringsövning för det stora fler- 564
Landstormen och dess frivilliga officerare
talet, vilken övning sammanfaller med befälsövningens senare del.
Årligen fr. o. m. 1938 torde den yngsta landstormsårsklassen inkallas till nämnda utbildning, troligen i augusti. Genomgången frivillig landstormsbefälsutbildning kommer med all sannolikhet att
befria den värnpliktige landstormsofficern, d. v. s. landstormsunderlöjtnanten eller -löjtnanten, från den obligatoriska landstormsövningen. Däremot måste den fordran uppställas, att varje landstormskapten helst före och under alla förhållanden efter konstitueringen skall såsom befäl tjänstgöra vid dylika övningar. Med
utgångspunkt härifrån bör man räkna med en obligatorisk landstormsövning dels eventuellt omedelbart före konstitueringen till
landstormskapten, dels sedermera under varje femårsperiod. Så-
som direkt förberedelse till dessa övningar torde det vidare erfordras att införa särskilda utbildningskurser av kortare varaktighet.
Landstormsförbandens ändrade organisation, framför allt utökningen av de tunga vapnen, kräver vidgad specialutbildning. A v
en kompanichef vid landstormen måste man sålunda framdeles
fordra teoretisk kunskap och praktisk kännedom om de tunga förbandens användning, vilket medför krav på en särskild specialkurs före konstituering till landstormskapten. Efter denna tidpunkt framstår särskilt en vidgad taktisk skolning som önskvärd.
Här skisserad utbildning betyder en ökning av det nuvarande
obligatoriska utbildningsprogrammet med omkring 50 %. Samtidigt har emellertid utbildningstiden fördelats på perioder om
ett större antal år- fem år i stället för två a tre – varjämte viss
utbildning kan koncentreras till ur semestersynpunkt lämplig tid,
vilket kommer att underlätta för den privatanställde att på lång
sikt planera för sin verksamhet såsom landstormsofficer.
Den svenska landstormsofficerskåren har sålunda skapats uteslutande genom frivilligt utbildningsarbete och utan att dess medlemmar härför fått uppbära några egentliga förmåner. Det erkännande, som statsmakterna sent omsider lämnat i form av
löftet om en även juridiskt sett erkänd ställning inom krigsmakten, måste därför anses vara väl på sin plats. När det sedangäller
att närmare utforma betingelserna för den nya ställningen, måste
detta ske under ömsesidigt hänsynstagande till vad som är oundgängligt ur militär synpunkt och möjligt med hänsyn till de blivande och de redan förordnade landstormsofficerarnas civila verksamhet och intressen.
565