Länge leve arbetslinjen… men sen då?

Moderaterna har blivit det nya arbetarpartiet och har adopterat en mycket pragmatisk, hantverksmässig syn på politiken som konsten att lösa praktiska problem – inte att skapa ett annat samhälle. Detta har varit nödvändigt för att vinna makten, men är inte tillräcklig för att behålla den. Det skriver Markus Uvell.

De båda valen 2006 och 2010 var historiskt unika framgångar för Moderaterna. Det var ett väldigt annorlunda parti som segrade. Den politiska utgångspunkt Nya Moderaterna accepterat innefattar sådant som generell välfärdspolitik, den svenska modellen på arbetsmarknaden, genustänkande, fördelningspolitik, helt skattefinansierad välfärdsproduktion etc.

Man kan tycka vad man vill om dessa nationella politiska ikoner – själv tycker jag att uppräkningen ganska väl sammanfattar Sveriges politiska problem – men ett parti som vill göra anspråk på att vara statsbärande måste acceptera dem.

Ett parti som inte accepterar att detta är den fond mot vilken det politiska samtalet förs – som på ett bräde vill byta ut detta ”system” mot ett annat – kan förvisso bli både populärt och göra bra valrörelser. Men det kommer inte under överskådlig tid att kunna bli ett statsbärande, dominerande regeringsparti i Sverige. Så är det.

Ibland beskrivs Moderaternas förändring som att partiet ”gått åt vänster”, men denna kritik missar målet. Kärnan i det nymoderata projektet är den pragmatism som oundvikligen följer med ambitionen att bli ett statsbärande parti.

En socialdemokratisk bekant summerade för en tid sedan sitt partis själ med orden: ”att vara socialdemokrat, det är att möta varje samhällsproblem med attityden: ’det här är ett jävla elände, vi får försöka hantera det så gott vi kan’ ”. Så skulle man också kunna beskriva moderaterna 2010. En mycket pragmatisk, hantverksmässig syn på politiken som konsten att lösa praktiska problem – inte att skapa ett annat samhälle.

Denna pragmatism har varit nödvändig för att vinna makten, men är inte tillräcklig för att behålla den. Inte ens de mest krisrädda väljarna kan i längden känna entusiasm inför ett parti som bara närmar sig samhällsproblem som en rörmokare närmar sig ett översvämmat avlopp. Det behöver också finnas en värdegrund, ett antal tydliga normativa uppfattningar om vad som är rätt och fel. Annars uppstår över huvud taget ingen politik, bara rutinmässigt förvaltande.

Här är det viktigt att skilja ideologier från värderingar. Ideologier – definierade som sammanhållna system av idéer för hur samhället bör se ut – är inte nödvändiga för att skapa politiskt förtroende. Mycket talar för att allt fler väljare misstror de heltäckande ideologiernas enkla svar. Grundläggande värderingar, däremot, är avgörande för att bredare grupper väljare ska kunna känna förtroende och engagemang. Man bör inte lita på politiker som inte står för något.

Det moderata förändringsprojektet har inneburit att partiets grundläggande värderingar – för sådana har förstås alltid funnits – kokats ner och destillerats till ett enda begrepp: Arbete. Den helt dominerande normativa idén i den nymoderata politiken är att människor ska arbeta. Genom arbete skapas ett gott samhälle, genom arbete förverkligar vi oss själva, genom arbete tar vi ansvar för varandra. Och så vidare.

Detta är en briljant kommunikativ utgångspunkt. Plikten att arbeta och göra rätt för sig är helt central i det svenska idéarvet, ingen annan tanke fångar så pricksäkert kärnan i Det svenska.

Men det räcker inte. Arbetslinjen fungerar utmärkt som bärande idé i kristider, och för att knäcka en bidragsromantisk socialdemokrati. Men den är en mycket bräcklig utgångspunkt för många av de andra politiska utmaningar som väntar.

Massor av saker i livet, och politiken, handlar nämligen inte om arbete: Relationen mellan stat och individ, villkoren för privat ägande, yttrandefrihet, lag och ordning, hur vi uppfostrar våra barn, människans relation till naturen, försvaret av vårt lands gränser, hur vård och omsorg organiseras och så vidare. Arbete spelar en avgörande roll i våra liv, och i samhällets utveckling. Men många av de allra viktigaste politiska frågorna har faktiskt andra utgångspunkter.

Här finns en fundamental skillnad mellan Moderaterna och Socialdemokraterna, som ibland skyms av Moderaternas listiga användning av etiketten ”arbetarparti”. Socialdemokraterna är ett parti vars hela existens utgår från arbetets organisation, partiet föddes ur strävan att förändra makten över arbetet. Den socialdemokratiska politiska uppgiften är omöjlig att skilja från synen på arbete. Moderaterna har aldrig varit ett ”arbetarparti” i den meningen, arbetets värde har aldrig varit fullt så avgörande. Moderaternas existensberättigande bygger på något betydligt bredare: på personlig frihet, marknadsekonomi, rättsstat och allt det andra som samsas i begreppet ”ett borgerligt samhälle”.

Genom sina imponerande reptrick 2006 och 2010 har moderaterna lyckats med att – i positiv mening – bli ”de nya socialdemokraterna”. Det vill säga det stabila, breda, pragmatiska mittenpartiet med förankring i det svenskaste av allt: arbetets värde. Nu är utmaningen att undvika att bli ”de nya socialdemokraterna” i negativ mening. Det vill säga det monolitiska maktpartiet utan levande idédebatt men desto större vilja att regera.

Jag tror det går. Men för att det ska vara möjligt krävs att partiet orkar ta sig an den svåra frågan: ”vad vill vi mer än arbetslinjen?”.

Markus Uvell är VD för Timbro.
Foto:Ann-Sofi Rosenkvist

—————————————————

Inför Moderaternas 100-årsjubileum 2004 var idédebatten livlig i Svensk tidskrift, läs mer här:

Politik utan konflikter är som kärlek utan kyssar (nr 4 2000) av Per Heister

Moderaterna vid den tredje vågens slut (nr 5 2003) av Torbjörn Nilsson

Ödmjuka politiker är som slöa stämjärn (nr 5 2003) av Magnus Nilsson

Moderaterna och näringslivet ger upp opinionsbildningen (nr 2 2004) av Mattias Bengtsson

Samhället är större än staten (nr 2 2004) av Hans L Zetterberg

Nya moderater, gamla förebilder? (nr 4 2004) av Karl Magnus Johansson