Lärdomar från Europaparlamentet: Några råd till mina efterträdare

EU har genomgått stora förändringar sedan det svenska inträdet i unionen. Charlotte Cederschiöld (m) som var EU-parlamentariker under nästan 15 år beskriver hur parlamentet fått en allt större roll, men pekar också på några av de utmaningar som de nyvalda parlamentarikerna kommer att möta framöver.

Åren i Europaparlamentet blev fler än jag från början kunde ana, nästan femton, att addera till nästan åtta i riksdagen och ännu fler i landstinget i Stockholm.

Det allmänna intresset för EU-information har under denna tid ökat, liksom medvetenheten om EU:s betydelse och om Europaparlamentets. Min dator med tusentals artiklar, anföranden och nyhetsbrev innehåller enorma mängder dokument som nått en del medborgare, allt från bara en enda parlamentariker. Vi är ju nästan tjugo. Sammanlagt blir det mycket information och till sist tränger åtminstone en del igenom. Insikten ökar om våra gemensamma intressen.

Många människor har rätt diffusa begrepp om hur besluten tas, men de vet att parlamentets makt ökat. Många svenskar tycks tro att EU startade när Sverige kom in. Men sanningen är att redan då, 1995, hade parlamentet samma rätt till medbeslutande som nu – då i en fjärdedel av frågorna, strax efter i ungefär hälften. Nu är EU-besluten avhängiga av parlamentet i närmare tre fjärdedelar av frågorna och med Lissabon-fördraget cirka 95 procent.

Då har vi en genomförd demokrati med maktbalans i grundstrukturen, vilket är ett stort steg och innebär att demokratiprincipen har accepterats. Det är just det som gör EU unikt, det faktum att man lagstiftar över landsgränser.

Samspelet med ministerrådet har blivit effektivare genom åren, det är de facto ett tvåkammarsystem som styr EU. Parlamentets talman deltar fullt ut på toppmötena och respekten för parlamentet och den demokratiska processen har ökat. Inte minst märker ordförandelandet ofta av parlamentets styrka.

Men om journalisterna inte lär sig vad medbeslutande är och hur processen går till, även om den är lite komplicerad, kommer de inte att kunna rapportera så att medborgarna förstår. Det blev tydligt under debatten med toppkandidaterna under EU-valrörelsen i juni.

När Carl Schlyter (mp) ville ha ökat medbeslutande i EU, alltså mer överstatlighet, är det en så pass intressant position att man kan tycka att den utfrågande journalisten skulle ha följt upp tanken. Inte — i stället svarade hon: ”Du menar alltså mer inflytande för miljöpartiet.” Alla som vet vad det handlar om blev lika förvånade som Schlyter som gjort ett smart utspel men inte fick någon utdelning. Uttalandet föll på hälleberget eftersom kunskaperna brast hos den som ledde debatten.

Kandidater och media måste ha kunskaper så att man hjälper medborgarna att följa med. Även regeringarna har ett ansvar. Man tycks inte ha något intresse av att betona parlamentet som den motpart det är. Inget förslag går igenom om inte båda parter enas om exakt samma ståndpunkt (om frågan ligger inom medbeslutande). Först förhandlar partigrupperna och den sista förhandlingen står mellan Europaparlamentet och regeringarna (med ordförandelandet som vardaglig kontakt).

Det är därför partigrupperna försöker enas före slutstriden mellan de båda kamrarna, Europaparlamentet och ministerrådet. Det är därför höger och vänster, ”majoritet och opposition” i parlamentet, kompromissar sig fram till en position. Den institution som kommer mest enad till slutförhandlingen har trumf på hand. Det är parlamentets interna kompromissförmåga som ligger bakom dess framgång i förlikningsproceduren, den tredje och sista behandlingen mellan institutionerna. Den måste lyckas om förslaget ska gå igenom, om enighet inte uppnåtts i första eller andra behandlingen.

I valdebatten sades att parlamentet spelar föga roll för där röstar rött och blått lika. Uttalandet vittnar om bristande insikt. I utgångsläget börjar partierna med sina traditionella positioner, sen pågår ett förhandlingsspel som ger stora möjligheter till påverkan för den som behärskar processerna och besitter saklig och politisk kunskap i frågan. Goda kunskaper och europeiska nätverk i alla institutioner är effektiva smörjmedel i processen.

I broschyren ”EU på 10 minuter”, utgiven av riksdagens EU-upplysning och utdelad i valstugorna, får man intrycket att riksdagen har en betydligt starkare roll i EU:s styrelseskick än vad Europaparlamentet har. Där står att ministerrådet beslutar och Europaparlamentet deltar. Verkligheten är att båda beslutar lika mycket inom medbeslutandeförfarandet. Detta lär bli tydligare för svenska folket under ordförandeskapet.

Första gången jag i Sverige hört ett tydligt erkännande av medbeslutande-förfarandet var i den enkla och pedagogiska beskrivning som gjordes av Ebba Blitz, som presenterade musikerna under det svenska ordförandeskapets fina öppningsceremoni i juli. Eloge till den som skrev den texten. Så underlättar man för människor att förstå varför de bör rösta i EU-valen.

Sverige har en förlikning i telekompaketet att hantera. Den har nackdelen att bara innehålla en fråga. Men den är desto mer spännande, eventuell avstängning från Internet utan domstolsbehandling. Man ifrågasätter myndighetsutövning i privata företag, eller ser det som en mänsklig rättighetsfråga. Det senare är en långt dragen slutsats om man jämför med hur långt EU:s brottsbekämpningsåtgärder i fråga om frihetsindragning tillåtits gå. Om det skulle bli resultatet torde en mängd andra brottsbekämpningsåtgärder få lov att modifieras.

En väg som redan anvisats i direktivet är att backa tillbaka en del beslut så att varje medlemsstat får bestämma själv. Mitt tips är att man försöker skapa en förhandling och därför är öppna för att föra in fler frågor; det nya parlamentet måste backa på en del punkter från förra parlamentets position, skapa en bas för att kunna ge och ta. Den förlikningen torde Sverige ta hem, i all synnerhet som det blev många felröstningar förra gången ärendet voterades i plenum på grund av att den liberala ordföranden kastade om voteringsordningen för att gynna sin egen grupp. Det gick fort och alla hängde inte med. Ingen vill att det ska hända igen.

Rättssäkerheten kommer att vara en central fråga under nästa mandatperiod, vilket är nödvändigt när EU nu går så långt i brottsbekämpning. Det området kom in rejält via Amsterdamfördraget och ingår i medbeslutandet, om Lissabonfördraget går igenom i slutet av oktober.

Finlands utrikesminister Alexander Stubb, statsvetare med specialistkompetens på EU, brukar beskriva EU-parlamentarikerna som personer med en ministers makt i vissa frågor. Fast med domvärjo för en halv miljard människor i stället för bara i ett land.

Ettan på den svenska s-listan, Marita Ulvskog, svarade på frågan varför partigrupperna röstar lika i plenum att det bara sker i frågor utan betydelse, sådant som i Sverige avgörs på tjänstemannanivå. Med förlov sagt: mer fel kan det knappast bli. Tvärtom är det just i känsliga frågor där parlamentet vill flytta fram positionerna som det är så viktigt att enas, för att vara stark i förhandlingen med rådet.

Det kräver därför visst diplomatiskt handlag hos parlamentets förlikningsordförande. Rådet kan vänta att parlamentet skickar än mer erfarna ”partirävar” i framtiden till förlikningarna.

Under valrörelsen hördes uttalanden om att EU-valet var onödigt att rösta i. Men varför har vi då Europaparlamentariker? Jo, för att det omfattande rättssystem som finns på EU-nivå ska fungera och respekteras. Lagstyre kan inte tas för givet, obegränsad makt har en tendens att missbrukas. Därför är det bra att institutionerna kontrollerar varandra i ett system byggt på maktbalans.

Europaparlaments roll är bland annat att bevaka medborgarnas europeiska intressen. Partier som deltar i det arbetet kan bli starka i parlamentet. Det var därför lite förvånande att moderaterna precis inför ordförandeskapet lämnade walk-over till folkpartiet genom att låta fp stå för ”Mer Europa i Sverige”, en linje som under Carl Bildt blev den självklara moderatlinjen, för att denna gång i stället anslå en mer nationell linje, ”Mer Sverige i Europa”. Väljarna signalerade tydligt vad de tyckte och de kandidater som tydligast markerade ett engagerat Europaintresse gick bra i valet.

Förra valet kandiderade jag på ett tydligt pro-europeiskt mandat och fick starkt stöd, trots att det fanns så många EU-skeptiska i alla partier. De som röstar har ofta en pro-europeisk inställning.

Majoriteten inser att utan EU-samarbete lär Sverige ha svårt att bli starkare. Många blandar ihop en positiv syn på EU med att man då skulle acceptera allt och vara okritisk. Men det är precis tvärtom. Om kollegerna i EU vet att man tror på projektet som sådant är de mer benägna att tillskynda ens kritik i sakfrågor. Det leder i allmänhet till ett starkare inflytande.

Jag har under min tid fått ersätta parlamentetspresidenten, två utskottsordförande, flera arbetsgruppsordförande och samordnare i mina olika viceordföranderoller i parlamentet och har därtill varit förlikningsordförande. Det har lärt mig hur många möjligheter det finns att få in en fråga i det politiska maskineriet, men även givit erfarenhet i hur man ska gå tillväga för att vinna gehör för en ståndpunkt. Det är inte mycket som är helt omöjligt, det mesta är möjligt i detta rätt effektiva kompromissmaskineri.

Vi kan nu vara på väg in i en mer pro-europeisk period. Valresultatet kan tyda på det. Skulle Storbritannien drabbas av problem på grund av att tories manövrerar in sig i ett hörn är det än mer sannolikt att inte fler länder/partier tar efter. Dessa antieuropeiska öbor har nu stött sig rejält med sina vänner i parlamentet, vilket jag tror kan bli nog så skadligt för dem i det framtida arbetet.
Vi kan nog räkna med att parlamentet kommer att bättre kontrollera både medlemsstater och kommission i framtiden när det gäller att bevaka medborgarnas europeiska intressen. Om kommissionen säljer ut medborgarintressen för egna vinster eller om medlemsstaterna inte hemma lever upp till det de har lovat i Bryssel kommer parlamentet att bli en allt ilsknare vakthund.

När alla personfrågor i detta politiska spel är avgjorda kommer sakfrågorna. Sannolikt börjar det med att länder som sviker inremarknadsreglerna riskerar att drabbas av ”shame and blame”, det vill säga viss chikan. Konkurrenshämmande nationella regler som leder till högre priser torde bli alltmer kritiserade i en fortsatt process för en allt bättre fungerande inre marknad. Men ofta tycker man att processen går för långsamt. Än finns alltför många nationella undantag. Alla vinner på effektiva inremarknadsregler som ger tillgång till större marknader, inte minst små länder.

Det är glädjande om vi nu står inför en mer entusiasmerande period, som valresultatet möjligen kan vittna om. Och dessutom med blå förtecken – socialisterna gjorde ett dåligt val. Mycket tyder på hårdnande politiska konflikter, den första nu om kommissionens ordförande.

Det vinnande konceptet i EU är förhoppningsvis den lugna och fasta attityd med vilken ordförandeskapet inletts. Och en tydlig övertygelse om att det endast är med gemensamma åtgärder vi kan möte de aktuella globala utmaningarna.

Charlotte Cederschiöld (m) var ledamot av Europaparlamentet 1995-2009 och bland annat vice talman.