Lärdomar från tidigare statsministrar

Att vara statsminister är att inneha det tynga politiska uppdraget i Sverige. Precis som vårt land är i en ständig förändring är rollen som statsminister något som också har kommit att att se annorlunda ut i och med samhällsutvecklingen. Zebulon Carlander har sett SVTs intervjuer med fyra före detta svenska statsministrar, och reflekterar över vad som krävs för att leda ett land.

När Tage Erlander tillträdde i mitten av 1940-talet hade han knappt några medarbetare alls på sitt kansli. Det tog många år tills han lyckades anställa Olof Palme som sekreterare och det var först efter Wennerströmaffären i början av 1960-talet som statsministern fick sin egen statssekreterare, bland annat då med uppgiften att sköta säkerhetsfrågorna.

Under den gångna månaden har SVT publicerat entimmeslånga intervjuer med var och en av Sveriges levande före detta statsministrar. Det är Ingvar Carlsson, Carl Bildt, Göran Persson och Fredrik Reinfeldt. Två moderater, två socialdemokrater.

Under den timme som allokerats vardera person är det omöjligt att fånga in hela dess gärning: det blir mer eller mindre highlights från respektive karriär. Det börjar med uppväxten, hur det politiska intresset formades, klättringen upp för vad Benjamin Disraeli kallade för ’’the greasy pole’’ och slutligen statsministertiden. Det berättas om framgångar som inkasserades, kriser som hanterades.

Från de sammanlagt fyra timmarna av intervjumaterial är det ett par insikter om regerandes konst som de tidigare statsministrarna delar med sig av. Insikter som kan vara till hjälp för den som vill förstå vad som krävs för att vara en framgångsrik regeringschef.

Ingvar Carlsson – Att garantera återväxten.

Ingvar Carlsson tog över som statsminister under extrema och tragiska omständigheter i och med mordet på hans företrädare och nära vän, Olof Palme. Han hade ingen tid att mentalt förbereda sig inför uppgiften som regeringschef, utan det kom som en blixt från klar himmel.

Det var ingen roll han någonsin hade eftersträvat, men efter att ha varit i politikens centrum i flera decennier och tjänstgjort nära två statsministrar – Erlander och Palme – kan han sägas ha gått det närmaste som finns en statsministerskola.

Vad Carlsson lyfter fram som en av sina viktigaste uppgifter som såväl statsminister som partiordförande var att garantera återväxten, det vill säga att se till att en ny generation var redo att axla ansvaret som statsråd, statssekreterare och sakkunniga i regeringsmaskineriet.

En bild som framkommer från intervjun med Carlsson och som stärker allt jag läst om honom tidigare är att han är en lagspelare, vars motto om ej uttalat men i åtminstone handlingar var ’’laget före jaget’’. En mindre, mer osäker ledare hade kanske inte vågat att släppa fram starka personligheter som exempelvis en Göran Persson, men det gjorde Carlsson.

2. Carl Bildt – Att förstå sin egen tid

Om Carl Bildt kan sägas ha haft en uppgift i svensk politik kan man enkelt göra argumentet att det var att lotsa Sverige in i Europa. Hans internationella engagemang var något som utmärkte honom tidigt som aktiv i Fria Moderata Studentförbundet.

Socialdemokratin hade sedan Tage Erlanders så kallade Metall-tal i början av 1960-talet motstått påtryckningarna att ansluta Sverige till det framväxande europasamarbetet. Det ska kontrasteras med Moderaterna som var det första partiet att lyfta Europafrågan i en valrörelse, om än intressant nog i kommunalvalet 1962.

Bildt pläderade tidigt för att Sverige skulle följa britterna och danskarna in i vad som då kallades för EG-samarbetet. Det var det oundvikliga beslutet för ett land som ville ligga i framkant i ekonomi, utbildning och politik. Men det dröjde länge innan socialdemokraterna kom att ompröva sin ståndpunkt i frågan, och det var först under en krissituation som det steget kom.

Kort därefter tillträde Bildt som den förste statsministern från högern sedan Arvid Lindman i början på 1930-talet. Medan initiativet till beslutet att söka EG-medlemskap kom under Carlsson regeringen, blev det mer eller mindre Bildt ministärens uppgift att avhandla de komplexa förhandlingarna under rekordtid.

Det var inte en självklarhet att det skulle gå, men det fanns nog ingen lämpligare statsminister att ta sig an uppgiften än just Carl Bildt. ’’Cometh the hour, cometh the man’’ som Winston Churchill brukade säga under andra världskriget.

Det är, enligt Bildt själv, en av de huvudegenskaperna en statsminister måste ha. Att förstå sin samtid, att förstå hur politiken fungerar, att förstå vilka omständigheter man opererar i såväl nationellt som internationellt för att få genomslag för sin politik och föra landet framåt. Det finns nog inget mer ödesdigert än en statsminister som är ur takt med tiden.

3. Göran Persson – Att kunna tala

’’Jag är en talande politiker” säger Göran Persson om sig själv. Hans debut som talare gick inte särskilt bra. Som nytillträdd elevrådsordförande skulle Persson tala för 200 elever vid Vingåkers kommunala realskola, men när han tog tag i talarpodiet föll det ner och han med det. Han tog sig upp igen, men var något omskakad.

Det var en mindre lyckad start för någon som kan att bli en av svensk politiks mest framstående retoriker. Persson kom att utveckla sina talarfärdigheter när han åkte runt med sin bil i Sörmland. Han valde ett ämne, exempelvis den kommunala skattesatsen, och improviserade ett anförande för sig själv. Den här övningen upprepade han igen och igen, vilket bidrog till att göra honom bekväm med sin röst och det talade ordet.

Den här förmågan att kunna tala, att kunna förklara och övertyga var ovärderligt under hans statsministergärning. Med sina retoriska förmåga drev han igenom ett ekonomiskt saneringsprogram, vann debatter mot sina motståndare, och försökte trösta nationen vid kriser och tragedier.

4. Fredrik Reinfeldt – Att samarbeta med andra

Fredrik Reinfeldt tog över ett parti som just hade genomgått ett av de största valnederlagen i modern tid. Hade någon sagt då att han skulle komma att leda en borgerlig regering ett par år senare inte bara till en utan två valvinster hade nog ingen trott det.

Den största bedriften med Reinfeldts politiska gärning var att förena borgerligheten i Alliansen och sedan hålla ihop samarbetet i åtta år vid regeringsmakten. Självklart var han inte ensam i det här arbetet – ingen är det i politiken – men det är föga kontroversiellt att konstatera att han bar huvudansvaret.

En tidigare följetong i svensk modern politik hade ju varit att borgerligheten ofta ägnade lika mycket energi att ge sig på varandra som socialdemokraterna – om inte mer. Vid två tillfällen, dels under Thorbjörn Fälldin, dels under Carl Bildt, lyckades man att samla sig för regeringssamarbeten. Dessa upplevde också många interna bråk och bekymmer.

Att Reinfeldt lyckades samla borgerligheten på ett sådant organiserat sätt var således unikt för svensk politik, om inte något västerländskt politisk system. Att få fyra olika partier med sina egna traditioner och åsikter att utarbeta en gemensam reformagenda, gå till val på den och sedan regera tillsammans under ett decennium är svårslaget.

Det komma många prövningar för samarbetet, inte minst under regeringsåren. Något Reinfeldt i sin intervju betonar är inte minst behovet av att vara lyhörd inför de andras synpunkter. Han nämner utnämningen av Carl Bildt som utrikesminister som exempel, vilket var väl förankrat med de övriga partiledarna inom Alliansen.

Värdefulla insatser för Sverige

Det kan hävdas att ovanstående punkter mer eller mindre är självklarheter, men även sådana har sitt värde. Sedan är det oftast i verkligheten betydligt enklare att konstatera något än att faktiskt göra det. Oavsett vad man tycker om dessa individer måste erkänna att de lyckades.

Som sista poäng finns det även ett värde att se det fina i att de går att bakåt och förbi vad som då var det dagliga bruset och myglet för se vad dessa personer har uträttat för vårt land. Jag skulle säga att det var mestadels gott. Vi är dem skyldiga ett tack för deras insatser för Sverige.

Zebulon Carlander är kolumnist för Svensk Tidskrift