Lärorika studier om Israels försvarsideologi

I det israeliska civilsamhället märks ett ökat ifrågasättande av arméns starka roll och det militariserade samhällsklimatet. Även bland yngre militäranalytiker växer en ny syn på konfliktlösning fram. Carl Johan Ljungberg har läst två analyser av israelisk försvars- och säkerhetspolitik som inger visst hopp.

Att staten Israel och dess grannar har en lång, problemfylld relation är känt. Rapporterna om konflikter och incidenter i Gaza och på Västbanken väcker sorg och bestörtning. Många utomstående har svårt att se vad som är rätt och vilka nyhetskällor vi kan lita på. Schablonerna är för många, tillmälena avlöser varandra.

Ändå görs i dag viktiga försök att se Israel-frågan i ett vidare sammanhang. Forskare söker spåra utvecklingstendenser i landet, tendenser av vilka en del säkert kan bidra till att dämpa konflikterna. Många som plågas inför våldet och inte tycker att nyhetsfloden hjälper deras ställningstaganden borde välkomna sådana analyser.

Här skall ett par exempel ges.

Israel prioriterar som bekant starkt sitt försvar och sin säkerhetspolitik. Att skärskåda landets militär- och säkerhetstänkande ger därmed god vägledning till landets bredare mål och prioriteringar. Dagens forskning gör att man lättare kan bedöma dessa.

Fast Stuart A Cohens bok Israel and its army (2008) berör ett till synes snävt specialämne, belyser den samtidigt centrala motiv och drivkrafter för Israel från dess uppkomst på fyrtiotalet till nu. Cohen pekar på hur offervilja och självklar enighet om Israels mål bar statens grundare. Även synen på försvarets roll var då och länge axiomatisk. Han menar dock att yngre generationer har ändrat sina värderingar. De vill ha mer att säga till om. De sätter inte ständig uppoffring och hjältemod lika högt som de äldre. Yngre misstror nationellt enhetliga eller ideologiskt tillspetsade attityder. De förverkligar sig själva och vill inte se Israel bara som ett självändamål utan fred och yttre samverkan.

Vad säger oss då historien? Fast judarna i Gamla Testamentet (Torah) skildras som krigiska och villiga att med Jahves hjälp döda sina fiender, menar Cohen att deras efterbibliska historia snarare präglats av fredliga, ja pacifistiska synsätt. Fram till 1800-talets nationella strävanden och sionismen kom judar att ta avstånd från berättelserna om forntida krig t ex i Mackabeerboken. Detta fast judar i den tid dessa böcker skildrar tvangs skydda sig med vapen, bl a från yttre angripare som Antiochos Epifanes. ”Om någon angriper oss på sabbatsdagen skall vi bjuda honom strid, vem han än är. Vi skall inte bli dödade allesammans, så som våra bröder dödades i grottorna.” heter det. (1 Mack. 2:41). Den judiska attityden förblev länge att avstå från vedergällning och möta ont med gott, även i tider av förföljelse. I judisk filosofi ignorerades militära frågor.

Synsättet ändrades i modern tid med tron på ett judiskt hemland, från 1880-talet och till att Israel 1948 uppkom. Medan de första sionisterna hade tryckt på förhandlandets och diplomatins värde, kom nu ett militant självhävdande drag in i bilden, buret inte bara av de israeliska terror- och underjordsgrupperna utan även av politiska och militära pionjärer som David Ben-Gurion och Moshe Dayan. Nyodlarna höll bokstavligt hackan i ena handen, vapnet i den andra. Man släppte sina hämningar mot strid och militär framåtanda. Ben-Gurion förberedde landet på att strider med araberna skulle bli mer våldsamma än 1920- och 30-talets skärmytslingar. Det var relativt lätt att få unga att göra flerårig militärtjänst. Jämte de värnpliktiga fanns en kader av villiga reservister. Fröet till en militär eller försvarsvänlig kultur såddes i skolorna. Det uppkom även en kult kring historiska minnen, t ex Masada-klippan, den plats där en tapper judisk här år 70 hade valt döden framför romersk fångenskap.

Mellan Israels krigsmakt och dess civila ledning fanns länge starka och föga ifrågasatta band. En rad förtroliga nätverk knöt samman det militära och civila Israel och flera politiska ledare hade militär bakgrund. Insynen i armén var begränsad liksom de formella möjligheterna att pröva hur armén hanterade sitt manskap. Få sökte ifrågasätta om den uppträdde lagenligt i strid. De egna soldaterna och generalerna hyllades. Utrymmet för samvetsnöd hölls snävt och vapenvägrarna var få. De egna som stupade hyllades som hjältar. En i grunden sekulär regim kom samtidigt att i armén införa seder och värden som ter sig kvasireligiösa och krigargestalter som Josua, Gideon och David blev föredömen.

Samtidigt märks nu motsatta krafter. Flera israeler vill ändra arméns roll och avmilitarisera Israels samhällsklimat. De unga individerna ville inte uppoffra sig så osjälviskt eller kritiklöst som förr. De satsar på en egen yrkeskarriär och på familjen. De kan inte förstå varför landet har måst förbli totalmobiliserat och inte är ett välfärdsland som andra.

Dessa signaler har skapat ökade spänningar mellan det civila samhället och en militärledning där äldre synsätt dröjde kvar. Yngre militäranalytiker menar att nya metoder för konfliktlösning t ex psykologisk och annan civil metodik bör prövas. Kunskap om motståndaren, hans motiv och svaga punkter bör utnyttjas.

Från 1980 började den enighet som rått försvagas. Det hade med förändrade hot att göra liksom med skakande militära erfarenheter, inte minst i Libanon. Israelerna började inse att de lågintensiva aktioner från grannländerna, i vilka de dittills mest sett irriterande störmoment, nu kunde bli lika fatala som de första decenniernas öppna krig. Förmågan att hantera uppror i bostadsområden var lika viktig som förmågan till konventionell strid.

På 1990-talet uppkom i Israels armé entusiasm inför nya ”smarta” tekniker byggda t ex på laser, Internet och luftrumsövervakning. Men regeln att slå till snabbt, hårt och militärt kvarstod, även om vissa fritänkande officerare (t ex den kände Shemuel Nir) talade för reformer. Det s k andra Libanon-kriget 2006 visade på nytt svagheter hos Israels armé liksom dess ökande glapp mot civila värderingar. Detta utlöste en bitvis hetsig debatt. Sånger, filmer och annan populärkultur började även skildra avigsidor och moraliska risker hos den nationella och militära andan. Det blev acceptabelt att visa ”privat” och mänsklig sorg över stupade i Israels krigsinsatser. Även föräldrar till stupade gjorde sig hörda. Israels HD började driva ”rättsstatlig aktivism” vilken påverkade militär praxis. Vittnesmål från militär personal som tjänstgjort i de ockuperade områdena släpptes fram. En vandringsutställning om detta, Breaking the silence, visades f ö i Stockholm våren 2011. Hela offensiv- och preventionsstrategin sattes i fråga.

Hur starkt grepp säkerhetsorganen och militären ännu kopplar över Israels politik och diplomati söker en USA-forskare, Ami Pedahzur, visa i sin bok The Israeli secret services & the struggle against terrorism (2009). Hans iakttagelser kompletterar i mycket Cohens slutsatser. ”En genomgång av policyn för sex decenniers kontraterrorism antyder att den hårda linjens män dominerar. I de flesta fall följer Israels kamp mot terrorismen krigsmodellen” menar Pehdazur.

Hittills har Israel ofta tagit förhastade beslut om militäruppdrag som medfört onödigt stora risker och kostat egna säkerhetsagenter livet. Strategin att döda palestinska ledare har heller inte lett till större trygghet men däremot utlöst vrede med hämndaktioner mot Israel. Att Israel följt ”krigsmodellen” gör att motterrorn lockats bli alltmer utstuderad och professionell. Den har i princip bara växt. Enligt Pedahzur behöver Israel och dess säkerhetstjänst Mossad nu börja tänka över, både bredda, specialisera och allmänt modernisera sin kompetens och sin metodik. De som utformar Israels hot- och säkerhetsbild måste även mera se sig som en bland flera resurser för att bistå den politiska ledningen.

Preventiv informationsinhämtning är vitalt. Att terrorattentat mot Israel bemöts så hårt, speglar mera allmänhetens i sig förståeliga vrede och rädsla än en vilja till konfliktdämpning. Mer av genomtänkta, proportionerliga reaktionssätt vore välkommet, likaså att härvid förlita sig på ”vanlig” men specialiserad personal i samverkan, mera än på militära elitförband. Terrorn hotar trots sin hemskhet dock oftast inte staten. Den bör bemötas på lokal nivå och helst polisiärt. De enda fall då man lyckats dämpa terrorn har varit de då Israel agerat defensivt.

Så bör alltmera ske, menar Pedahzur.

Cohens och Pedahzurs böcker är väldokumenterade. De inger visst hopp om att en ändrad försvars- och säkerhetspolitik kan bidra till att dämpa Israel-Palestina-konflikten.

Carl Johan Ljungberg är statsvetare, verksam i ett projekt om den tysk-schweiziske ekonomen Wilhelm Röpke, som stöds av Axel och Margaret Ax:son Johnsons stiftelse.