Lars Anders Johansson: Gösta Bohman och norrmalmsregleringen

Den perfekta, från början till alla delar skräddarsydda staden blir aldrig perfekt. En detaljplanering för en tänkt utveckling blir alltid något annat än man tänkt sig därför att utvecklingen aldrig går åt det håll man tänkt sig.[1]

Gösta Bohman är idag närmast kultförklarad som den partiledare som befäste Moderaterna som ett liberalkonservativt parti, och som det stora borgerliga partiet. Med ena foten i marknadsliberalismen och den andra stadigt förankrad i den konservativa traditionen kunde han visa att det inte fanns någon motsättning mellan ett konservativt förhållningssätt och ett värnande av de liberala principer varpå såväl rättsstat som demokrati och marknadsekonomi vilar. Tvärtom, menade Bohman, var det den konservativa högern som förvaltade det klassiskt liberala arvet, sedan Folkpartiet kommit att luta sig alltför tungt på det första ledet i socialliberalismen.

Vad färre känner till idag var att Bohman var en av de mest högröstade och stridbara motståndarna för den genomgripande förvandling av Stockholms innerstad som kallades Norrmalmsregleringen, och att det var stadsbyggnadsfrågorna som förde honom in i politiken. Som vice VD i Stockholms Handelskammare kom Bohman, då ung jurist, att fungera som en länk mellan det lokala näringslivet och politiken i stadshuset. I boken Tankar om mitt Sverige beskriver Bohman den stämning som präglade stadsbyggnadspolitiken i Stockholm vid denna tid:

Både ledamöter och tjänstemän i fastighetsnämnden var säkert förträffliga och i sin uppgift starkt engagerade personer. De var helt fångade av att bygga Stockholm för den nya tidens krav. Ansvaret för bostadsförsörjningen och för planeringen av stadens näringsliv präglade dem och deras arbete. Det var de som skulle styra utvecklingen. De visste vad de ville. Ingenting skulle lämnas åt slumpen – åt de fria krafternas spel. Staden skulle skräddarsys.[2]

På Handelskammaren mötte han en annan värld:

Enskilda företagare – hantverkare, minuthandlare, grosshandlare, industrimän, försäkrings- och bankfolk – helt inriktade på att skapa nytt i takt med utvecklingens krav, att söka fånga varje ny kåre i morgondagens vind för att bygga upp eller bygga ut sin verksamhet. Att lyssna på vad deras avnämare – konsumenterna – frågade efter. Kunderna var deras huvudmän. På skilda nivåer. Byråkrati och statliga eller kommunala regleringar var dem främmande. Den fria konkurrensen var för dem den på sikt reglerande faktorn, om man skulle kunna förse konsumenterna med så goda och så billiga produkter som möjligt.[3]

Klämd mellan dessa två diametralt motstridiga synsätt – den centrala styrningens och den fria konkurrensens – hamnade den unge handelskammarjuristen mitt i ett av de största stadsomvandlingsprojekten i svensk historia. Med tiden blev han också en av de mest framträdande rösterna mot den skövling av Stockholms innerstad som Norrmalmsregleringen i dess senare skeden utvecklades till och som av eftervärlden varit känt som rivningsraseriet. Gösta Bohman skriver långt senare att det var stadsbyggnadsfrågorna som fick honom att engagera sig politiskt och identifiera sig som högerman.

Som framgår av citaten ovan var Bohman inte någon motståndare till förändring, tvärtom. Men det skulle vara en förändring som skedde organiskt, utifrån medborgarnas, konsumenternas, stockholmarnas, behov och önskemål, till skillnad från den centralplanerande ideologi som dominerade Sverige under efterkrigstiden.

Bohman var också positiv till Norrmalmsregleringen första steg, och de tämligen blygsamma rivningar som krävdes för att knyta ihop tunnelbanenätet från norr till söder. Han var också en aktiv kraft bakom framväxten av de nya förorterna under 50-talet som Vällingby, som syftade till att lösa bostadsbristen. Det var när tunnelbanan och senare och framför allt motorlederna, användes som murbräcka för en total omvandling av Stockholms innerstad, som Bohman sällade sig till motståndarlägret.

Norrmalmsregleringen var en fråga som hade stötts och blötts i nästan ett århundrade innan den genomfördes. Befolkningstillväxt och nya trafikförhållanden ställde krav på huvudstaden som 1600-talets stadsplanerare inte hade kunnat möta när de drog upp sin rutnätsplan, kluven av den mäktiga och då obetvingliga Brunkebergsåsen.

Under 1800-talet hade stadsplanerare som Albert Lindhagen dragit upp planer för Stockholm inspirerade av den enorma förvandling som baron Haussman genomfört i Paris vid mitten av århundradet. Det Haussmanska idealet, med breda boulevarder kors och tvärs genom en i övrigt tät kvartersstad, skulle dominera några årtionden in på 1900-talet. De nya stadsdelar som växte fram under denna period bar omisskännligen Haussmans/Lindhagens prägel: Östermalm, Kungsholmen, Vasastan och stora delar av Södermalm.

Till skillnad från i Paris innebar byggandet av dessa nya Haussman-inspirerade stadsdelar i Stockholm inte omfattande rivningar, eftersom de byggdes under ett skede då Stockholm expanderade över den omgivande landsbygden. Det var med andra ord mer eller mindre obebyggd mark som togs i anspråk. Till Stockholms olycka kom dock omdaningen av de centrala delarna – nedre Norrmalm – att få anstå, på grund av att världskrigen kom emellan.

Det tidiga 1900-talet såg nya trender på stadsplaneringens område. Från England kom inspirationen till trädgårdsstäderna, de lummiga förstäder som skulle kombinera storstadens fördelar med landsbygdens, och lösa arbetarklassens problem med trångboddhet och bristfälliga sanitära förhållanden. I slutet av tjugotalet fick trädgårdsstäderna konkurrens av en ny stadsplaneringsfilosofi: modernismen, på svenska benämnd funktionalism, eller kort och gott: funkis.

Den funktionalistiska ideologin, som gick ut på ett radikalt brott mot det förflutna och avståndstagande från historien, fick stort genomslag i Sverige. De funktionalistiska idéerna spelade stor roll för diskussionerna under 30-talet om hur nedre Norrmalm skulle omdanas. Hur radikala tankegångarna var framgår av det förslag som Le Corbusier, den internationella modernismens främste ideolog, skickade in till en stadsplanetävling som utlystes i Stockholm 1933. Le Corbusier nöjde sig inte med Norrmalm, hans plan omfattade hela det dåvarande Stockholm och gick ut på att all bebyggelse utom Kungliga slottet och Storkyrkan skulle rivas och ersättas med fem gigantiska huskroppar som skulle rymma alla stadens invånare och verksamheter. Huset på Södermalm skulle bli hem åt 110 000 personer. Förslaget ratades, men speglade den ideologi som skulle prägla norrmalmsregleringen, om än i något mildare form.

Efter det andra världskriget låg många av Europas städer i ruiner. Återuppbyggnaden skedde på de flesta håll i funktionalismens tecken. Den traditionella arkitekturen hade hamnat i vanrykte då både Hitler och Stalin haft en förkärlek för svulstig klassicism, vilket underlättade för funktionalisterna att flytta fram sina positioner. Att modernismens pionjärer, som Le Corbusier, själva stått totalitära ideologier nära talade man helst tyst om.

Sverige hade stått utanför kriget och våra städer var därför intakta. Dock fanns från politiskt håll en önskan om förändring, inte bara av det politiska systemet utan också av den fysiska livsmiljön. I det socialdemokratiska folkhemsprojektet låg en vision om att göra Sverige till världens modernaste land. Banden mellan de funktionalistiska pionjärerna och det socialdemokratiska partiet var täta.

När Norrmalmsregleringen tog fart under 50-talet var det inte längre fråga om en anpassning av det historiska centrumet till den nya tidens behov, utan om en omgestaltning utifrån den funktionalistiska ideologins teorier om funktionsseparering. Detta blev allt tydligare ju längre projektet framskred. Målet var ett city utan bostäder och småbutiker, men med stora huvudkontor och varuhus. Bostäderna skulle förpassas till förorternas ABC-städer, och vad gällde handel och arbetsplatser skulle storskalighet premieras framför den gamla stadskärnans myller och variationsrikedom.

[R]edan på ett tidigt stadium kunde kritikerna mot delar av cityplanen förutse att då man väl öppnat dörren på glänt åt teknokraterna, skulle dessa snart se till att den porten stod på vid gavel för en fullständig rasering av allt det gamla – av allt det som då var Stockholms hjärta.[4]

Det ironiska är att medan citysaneringen, som den kallades med den tidens språkbruk, fortfarande pågick hade tiden sprungit ifrån den funktionalistiska idén om funktionsseparering. Modernismen som predikade förnyelse, hade blivit förlegad. Gösta Bohman och andra kritiker av projektet kunde från början av 1960-talet, under saneringens mest intensiva fas, hänvisa till den amerikanska författarinnan Jane Jacobs, som 1961 utkom med den epokgörande The Death and Life of Great American Cities.

Jacobs förespråkade en empiristisk syn på stadsbyggande. I kontrast mot modernisternas storskaliga och centralplanerade visioner förordade hon en organisk utveckling, där stadsplanerare och beslutsfattare skulle gå ut i verkligheten för att se vad som faktiskt fungerade, och utveckla städerna utifrån dessa insikter. Det var ett synsätt som passade väl ihop med Bohmans liberalkonservativa syn på samhällsutveckling.

Socialdemokraterna bar inte ensamma skulden för den hänsynslösa omdaningen av Stockholms historiska hjärta. Högerpartiet, som Bohman företrädde i stadsbyggnadsnämnden, var det enda parti som stretade emot. Under det senare skedet skulle dock åtskilliga som varit pådrivande i början komma att omvärdera sin syn, som folkpartisten Yngve Larsson, som varit Norrmalmsregleringens starke man under 1950-talet, känd för att ha beskrivit hötorgsskraporna som “fem trumpetstötar”.

En liberalkonservativ syn på stadsbyggnad

Jag är själv liberal. I ordets riktiga och moderna mening. Men jag menar att det i dagens politiska Sverige är de moderata som bäst svarar för den liberala grundsynen. […] Det parti som tidigare förfäktat de liberala idéerna – Folkpartiet, inte minst under Bertil Ohlin – har tydligen nu börjat finna det liberala arvegodset för tungt i det social-liberala bagaget.[5]

Gösta Bohman kallade sig själv både konservativ och liberal och såg ingenting motsägelsefullt däri. Ett vanligt missförstånd bland politiska radikaler är att det skulle finnas någon slags motsättning mellan liberalism och konservatism och att liberalkonservatism därför skulle innebära en självmotsägelse. Givetvis finns det former av liberalism som är oförenliga med konservatism precis som det finns olika slags konservatism som svårligen går att kombinera med ett liberalt synsätt.

Därför är etikett liberalkonservatism användbar, eftersom den inte bara indikerar en kombination av liberala och konservativa ståndpunkter, utan också ger en fingervisning om vilken sorts liberalism respektive konservatism som det rör sig om. Sedan går åsikterna isär bland liberalkonservativa huruvida liberalkonservatismen i själva verket är en konservativ form av liberalism, eller en liberal form av konservatism, vilket blev tydligt i Svensk Tidskrifts artikelserie om liberalkonservatism häromåret.

En annan vanlig missuppfattning är att konservatism skulle stå i något slags motsatsförhållande till framåtskridande. I själva verket är det konservatismen som bygger på en idé om framåtskridande, medan liberalismen gör anspråk på att utgå från eviga och universella principer. Konservatism är i grund och botten en idé om hur samhällsförändring bör gå till, medan liberalism är en samling principer och rättigheter som samhällets institutioner bör bygga på och som samhällsförändringen bör ta hänsyn till.

Motsatsen till konservatism är således inte liberalism utan radikalism. Funktionalismens syn på stadsbyggande var radikal och gick ut på att kapa banden till det förflutna och ersätta det befintliga med nya, skräddarsydda lösningar för den tänkta framtiden. Men som Bohman påpekade, framtiden blir sällan som planerarna har tänkt sig.

Norrmalmsregleringen blev ett misslyckande. Stockholms historiska hjärta offrades för en vision som blivit förlegad innan den hunnit genomföras. De motorleder som användes som murbräcka för att motivera de mest omfattande rivningarna betraktas idag som sår i stadsbilden. Tack vare Gösta Bohmans och andras engagemang stoppades projektet halvvägs. Sammanlagt revs hus över en yta på 24 hektar i centrala Stockholm. Enligt planerna skulle ytterligare 28 hektar rivas.

Om Bohman och Högerpartiets linje hade segrat skulle omdaningen av Stockholm ha skett med varsammare hand. Merparten av den historiska bebyggelsen skulle ha bevarats. Biltrafiken skulle ha hänvisats till en ringled utanför stadskärnan, som i stället skulle ha präglats av gågator och en blandning av bostäder, butiker, restauranger och arbetsplatser. I dag när många önskar bilfria innerstäder och urbanitet är det slående hur framsynt den konservativa högerns visioner ter sig jämfört med de radikala samhällsplanerarna på vänsterkanten.

Hur bör då en stadsutveckling på liberalkonservativ grund för våra dagar gestalta sig? 1800- och 1900-talens stadsplanerare famlade ofta i blindo. I dag kan vi bedöma de storskaliga projekten utifrån hur de föll ut. Medan resultatet av Haussmans omdaning av Paris av de flesta bedömare anses vara lyckat, är det få utanför de mest inbitna modernistkretsarna som uppskattar utfallet i Klarakvarteren. I dag finns gott om såväl positiva som avskräckande exempel att luta sig mot, för den som i Bohmans och Jacobs efterföljd vill bygga vidare på det som faktiskt fungerar.

Vi vet att de stadskärnor som växt fram utifrån 1600-talets och 1800-talets stadsplaner skapat förutsättningar för en levande, organisk stadsutveckling. Vi vet att de trädgårdsstäder som byggdes runt sekelskiftet 1900 tillhör de mest eftertraktade bostadsområdena i dag. Vi vet också att efterkrigstidens storskaliga stadsbyggnadsprojekt skapat människofientliga miljöer som de flesta undviker om de kan, oavsett om vi pratar om miljonprogrammets lamellhus eller Sergels torg. Det är dyrköpta lärdomar för den som i liberalkonservativ anda vill bygga vidare på det som fungerar och kasta de misslyckade teorierna på historiens sophög.

Lars Anders Johansson är författare, journalist och musiker

[1] Bohman, Gösta, Tankar om mitt Sverige, Askild och Kärnekull, Avesta 1974, sid 35.

[2]  Bohman, Gösta, Tankar om mitt Sverige, Askild och Kärnekull, Avesta 1974, sid 33.

[3]  Bohman, Gösta, Tankar om mitt Sverige, Askild och Kärnekull, Avesta 1974, sid 34.

[4] Bohman, Gösta, Tankar om mitt Sverige, Askild och Kärnekull, Avesta 1974, sid 36.

[5]   Bohman, Gösta, Tankar om mitt Sverige, Askild och Kärnekull, Avesta 1974, sid 38.