Lars Dahlgren; Inför vårdnadslön
1980
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
LARS DAHLGREN:
Inför vårdnadslön
I Svensk Tidskrift nr 10/1979 redovisade
fOrr-e koncernchefen i Trygg-Hansa, Lars
Dahlgren, denfortgående starka
minskningen avfödelsetalen, vars
nuvarande nivå kommer att leda till direkt
och efterhand accelererande
befolkningsminskning i Sverige. I en därvid
refererad rapportfrån SCB, ”Barn -behov
eller börda”, presenteras på
socialdepartementets uppdrag utvecklingen
på befolkningsområdet och diskuteras
faktorer som kan påverkafruktsamheten.
Lars Dahlgren återkommer till det
högaktuella området ochframiligger – efter
m erinran om bakomliggande orsaker – ett
fårslag till ekonomisk rättvisa åt
småbarnsfamiljerna – denfattiga klassen i
dagens Sverige. En sådan reform är
nödvändigför att säkra
befolkningsutvecklingen och kan bli
samhällsekonomiskt självfinansierande.
Det svenska fruktsamhetstalet (det genomsnittliga antalet födda barn per kvinna) som
1965 var 2,4 hade 1975 sjunkit till l ,8. Också
därefter har viss nedgång inträffat, även om
det senaste året visat en mindre uppgång.
Den svenska barnadödligheten ligger
glädjande lågt. En konstant befolkning förutsätter därför ett fruktsamhetstal, som ligger obetydligt över 2, svarande mot behovet
att ersätta föräldragenerationen . Även om
det svenska mönstret skulle stabiliseras på
1975 års nivå går vi därför mot en avtagande
svensk befolkning. Ett studium av födelseutvecklingen för kvinnor födda 1950 pekar
dock snarast på ett så lågt fruktsamhetstal
som 1,5 a 1,6. Detta innebär en reduktion av
befolkningen med l ,5 miljoner fram till
2025 och minskningen accelererar ytterligare därefter.
Man möter ibland den synpunkten, att uländernas befolkningsökning gör det naturligt eller rentav önskvärt att den svenskfödda befolkningen ej tillväxer utan gärna
reduceras. Även om vi söker bortse från de
svåra sociala spänningar, som enligt erfarenhet från andra länder regelmässigt uppkommer vid mera betydande inslag av främmande folkgrupper, skall vi göra klart för oss att
vi inte kan räkna med en väsentlig nettoinvandring av arbetskraft i ett längre perspektiv. Den ekonomiska utvecklingen i de traditionella utvandrarländerna tenderar redan
att sänka deras befolkningstillväxt och öka
deras efterfrågan på arbetskraft. Detta överensstämmer f ö väl med bedömningar om
väntad utveckling i FN-prognoser.
Variationer i fruktsamheten har tidigare
stått i direkt relation till förändringar i famil- ~-
122
jebildningen. Ett stort antal nyingångna äktenskap har medfört stora födelsekullar och
en sänkning av vigselåldern har medfört
ökad fruktsamhet bland yngre kvinnor. Under det senaste decenniet har emellertid
drastiska förändringar skett i äktenskapsbildningen i Sverige. Samboende utan äktenskap har ökat till en sådan omfattning att av
samtliga samboende par 1975 över 10 % var
samboende utan äktenskap. I de yngsta åldrarna, bland 20-24-åringar, var samboende
utan äktenskap vanligare än konventionella
äktenskap.
Samtidigt har skilsmässorna ökat och därmed minskat äktenskapens varaktighet. Under 1960-talet upplöstes 2 % av ingångna äktenskap inom loppet av tre år efter vigseln.
Motsvarande andel har i dag ökat till 8 %.
Det förefaller dock som om parbildningen
som sådan inte minskat. Tillgänglig statistik
pekar på fler parbildningar än tidigare, varför fruktsamhetsnedgången inte kan förklaras av att Hirre personer ”bildar familj”. Genomsnittliga antalet barn per familj är emellertid lägre i dag än tidigare, vilket beror på
att färre par har fler än två barn samt på det
faktum att en mycket hög andel av de ogifta
samboende saknar barn.
Efter lagändringen 1975 då i princip fri
abort möjliggjordes, har årligen cirka 30 000
aborter registrerats. Detta innebär en tiofaldig ökning sedan 1960-talet och betyder att i
dag var fjärde graviditet slutar med abort.
En åldrande befolkning
I sammanhanget är några uppgifter rörande den svenska befolkningens åldersfördelning av intresse. Andelen personer som uppnått 65 år var 1950 10,3 %, 1975 15,2% och
beräknas 1985 uppgå till 16,9 %. Utöver
denna grupp om f n cirka l 300000 ålderspensionärer kommer en växande andel förtidspensionärer, som numera uppgår till
300 000 – en fördubbling sedan mitten av
1960-talet.
Sveriges befolkningjust nu – 8,2 miljoner
– består av 1,6 miljoner pensionärer, 1,7
miljoner barn under 15 års ålder, ytterligare
minst 0,5 miljoner under utbildning och 4,4
miljoner personer i yrkesverksam ålder.
Antalet personer äldre än 65 år beräknas
efter 1985 öka ganska obetydligt och på
längre sikt rent av sjunka något, som följd av
de sjunkande födelsetalen under mellankrigstiden. I åldrarna över 75 år, där vårdbehovet börjar bli allt större, sker däremot en
fortsatt kraftig ökning. Antalet personer i
ålder 75-84 år beräknas sålunda till 1990
öka med drygt 30 %, och åldrarna däröver
med 70 %. Denna utveckling lägger tunga
anspråk på långtidsvården.
Orsakerna till den låga nativiteten
De högeffektiva preventivmedel som i dag
står till buds har minskat antalet oplanerade
eller oönskade barn. Detta har i sin tur lett
till att andra faktorer som styr fruktsamheten fått större genomslagskraft.
Andelen kvinnor som förvärvsarbetar har
ökat markant under senare år och den vanligaste situationen bland barnfamiljer är nu
att bägge föräldrarna förvärvsarbetar. Det
skärpta skattetrycket har bidragit till detta
mönster. För tio år sedan hade 30 % av kvinnor med barn under tre år förvärvsarbete, i
dag 65 %.
Utbildningen, främst bland kvinnor, på-
verkar familjebildning och barnafödande.
Dels är utbildning tidskrävande och lämnar
därmed dåligt utrymme för barn, dels förändrar utbildningen normer och attityder i
riktning mot färre barn. SCB:s levnadsnivåundersökningar visar, oberoende av ålder, att ju högre utbildning en kvinna har,
desto färre barn har hon fött.
I den befolkningsdebatt som förts under
senare år i Sverige har brister i barnomsorgen ofta framförts som en anledning till den
låga fruktsamheten. Den ökade förvärvsverksamheten bland kvinnor har ökat efterfrågan på barntillsyn. Totalt fanns 17 000
platser 1960 inom den kommunala barnomsorgen. l dag räknar man med att över
250 000 platser finns att tillgå; ökningen har
varit koncentrerad till 1970-talet. Denna utbyggnad har lett till att vart tredje barn i
förskoleåldern nu erhåller kommunal tillsyn.
I internationell vetenskaplig diskussion
betonas normernas och den sociala strukturens betydelse för fruktsamhetsbeteendet.
ormer i samhället liksom i den samhällsgrupp man tillhör, hämtade i barndomen
eller erhållna senare i livet, bedömes utöva
en betydande påverkan på de faktorer som
styr barnafödandet. Den sociala strukturen
och förändringar i den (t ex ändrade könsroller, boendeförhållanden, utbildningsnivå) påverkar också motivationen för barnafödande.
Fakta från andra länder visar att kvinnors
ökade förvärvsarbete leder till minskad
123
fruktsamhet. Men det är inte endast
förvärvsarbetet som sådant som påverkar.
Även arten av arbetet, inkomstnivån och arbetslivserfarenheten påverkar. Ju högre status arbetet anses ha, ju högre inkomst det
ger och ju längre tid man arbetat, desto färre barn planerar man. Vid frågor om hur
många barn man önskar har däremot inte
påvisats större skillnader mellan förvärvsarbetande och ej förvärvsarbetande kvinnor.
Detta förklaras med att förvärvsarbetande
kvinnor egentligen önskar fler barn, men
för dem är kostnaderna i pengar och andra
värden alltför höga, särskilt när det gäller
tredje och fjärde barnet.
l de under senare år genomförda svenska
fruktsamhetsundersökningarna har frågor
om familjernas fruktsamhetsmål eller önskad familjestorlek varit standard. En sammanställning av dessa undersökningar resulterar i att önskemålen under det senaste decenniet skiftat från 2 a 3 barn till 2 barn.
Trots att enbarnsfamiljen numera är mycket
vanlig, är det i själva verket mycket få kvinnor som anser detta vara den ideala familjestorleken.
En ofrånkomlig slutsats är följande. Om
man från samhällets sida önskar förändra
motivationen att sätta barn till världen, måste man utforma effektiva program avseende
såväl ekonomiska som socialpsykologiska
faktorer.
Problemen kräver ny lösning
Den nativitetskris vi nu befinner oss i är av
annan karaktär än 1930-talets. Det är inte
längre fråga om en kris betingad av ett re- –
124
sursknappt samhälle. I likhet med några
andra grundläggande problem i dagens
samhälle är det i stället fråga om en ”systemkris”: Grundläggande resurser och kunskaper finns men har organiserats på ett
otillfredsställande sätt. Det höga skattetrycket låser ytterligare situationen, även då
det gäller att söka råda bot på befolkningskrisen genom ett berättigat kraftfullt
stöd för småbarnsfamiljerna. Det krävs därför ett nytt sätt att ”kombinera samhällsproblemen” i syfte att uppnå en bättre totallösmng.
För närvarande föreligger en undersysselsättning av minst 200 000 arbetskrafter i vårt
land, inklusive olika kategorier omfattade av
arbetsmarknadsåtgärder. Härutöver finns
troligen alltjämt en ej oväsentlig undersysselsättning på arbetsplatserna, som följd av
ofullständigt kapacitetsutnyttjande i kombination med trygghetslagstiftningen. Nya
kullar söker träda in på arbetsmarknaden
men möter stora svårigheter. Den konkurrensutsatta industrin måste möta den svenska kostnadsutvecklingen med allt längre
gående automatisering och robotisering, vilket ökar tendenserna till strukturell arbetslöshet. En del politiker tror sig finna sysselsättningsproblemets lösning genom en utökning av den offentliga sektorn. skattetrycket
är dock i praktiken ett så allvarligt problem,
alt en sådan lösning ej är förenlig med
samhällsekonomisk balans.
Mot dessa områden av befintlig eller potentiell undersysselsättning kan sättas ett
stort område av faktisk eller potentiell ”översysselsättning”. Antalet barn under skolåldern i vårt land är cirka 700 000 och motsvarande antal av biologiska föräldrar likaledes
cirka 700 000. Vi vet också att småbarnsföräldrar, alldeles särskilt den majoritet som ej
åtnjuter subventionerad barntillsyn genom
samhället, utgör en ekonomiskt särskilt pressad och i fråga om stress och fysiskt arbete
likaledes hårt pressad befolkningskategori.
Den relativa levnadsstandarden är för dessa
människor lägre än för någon annan större
kategori för närvarande. I detta faktum har
vi i själva verket en dominerande orsak till
den låga och sjunkande nativiteten.
En kombination av undersysselsättningens problem med barnfamiljernas problem
kan sökas i riktning av följande tankegång;
sedan må man gå mer eller mindre långt i
nämnda riktning. Vi har för närvarande en
cirka ettårig föräldraförsäkring, som ställer
ett nyblivet föräldrapar i situationen att kunna låta endera modern eller fadern med så
gott som oförändrad inkomst vårda barn under första levnadsåret. Denna försäkringsform bör utvidgas intill skolåldern. Starka
skäl talar för att ett eller två förskoleår obligatoriskt inlägges före den egentliga skolan,
eller med någon form av glidande övergång,
i syfte att ge alla småbarn tillfälle till en
successiv ”inskolning” i social samvaro. Låt
oss därför räkna med en föräldraförsäkring
med inkomstgaranti som finge gälla till fem
års ålder för yngsta barnet. En sådan ordning skulle omfatta f n cirka 500 000 barn.
Härav skulle beröras ett antal kvinnor och
män i storleksordningen 250 000 personer
(en i varje biologiskt föräldrarpar), vilka
lämpligen med könskvotering 50/50 procent
skulle äga uppbära i princip den arbetsinkomst, som var aktuell under viss tid före
barnets födelse. Pensionsrätt skall in~änas
under den tid försäkringsersättning utgår.
Föräldrarna skulle därmed kunna välja familjestorlek med mindre ekonomiska restriktioner, och barnens välfärd, det centrala
målet, skulle befrämjas.
Samtidigt skulle trycket på den
kommunalekonomiskt mycket besvärande
utbyggnaden och driften av daghem starkt
reduceras. Enligt Kommunförbundet var
1977 investeringskostnaden för en daghemsplats 40 000 kr. Driftskostnaden per plats
var 1979 i genomsnitt 36 000 kr.
Effekten på arbetskraftstillgången i samhället bör också noteras som en samhällsekonomisk vinst. Å ena sidan utföres ett meningsfullt arbete med motsvarande inkomst
även av ”hemföräldern”. Å andra sidan skapas ökad efterfrågan på den hittillsvarande
arbetsmarknaden, varvid man dock måste
räkna med att nettoeffekten blir lägre än
250 000 personer, som följd av möjligheterna att rationalisera jämte svårigheterna att
oroallokera arbetsuppgifter geografiskt. Meningsfulla uppgifter skapas härmed för åtskilliga, troligen minst hundratusen personer, som nu uppbär olika former av arbetsmarknadspolitiska bidrag.
Den samhällsekonomiska merkostnaden
av reformen blir i själva verket väsentligt
lägre än vad som svarar mot ”föräldralönen”
för de berörda 250 000 individerna. Med
125
hänsyn till rådande strukturarbetslöshet är
det ej orimligt att räkna med att denna
rättvisereform blir samhällsekonomiskt självfinansierande.
Rättvisa åt småbarnsfamiljerna
Den nya, högeffektiva preventivtekniken
och den förändrade, mera rättvisa rollen för
kvinnor i utbildning och arbetsliv innebär
helt nya grundförutsättningar i systemet för
reproduktion av en befolkning. Det är ej att
vänta att en återgång sker till det gamla,
ojämlika systemet med dess effekter på bl a
nativiteten. Å andra sidan förutsätter de totala utfästelserna om god levnadsstandard
inklusive god vårdkvalitet bl a för de växande åldringsgrupperna, att de aktiva årgångarna inte blir för små. Endast genom att
skapa ekonomisk rättvisa åt småbarnsfamiljerna och genom en allmänt positiv attityd
till att föda och fostra barn – en avsevärd
’praktisk attitydförändring i politik, arbetsmarknad och massmedia – kan vi skapa ett
nytt fungerande system, som bygger på full
jämställdhet mellan kvinnor och män.
På 1930-talet ledde befolkningskrisen till
ett försök att ta ett samlat effektivt grepp på
frågan från statsmakternas sida. Hur länge
än skall vi inskränka oss till främst långsiktiga utredningar och filosofiska betraktelser
i denna livsfråga för det svenska folket?
Inför vårdnadslön
I Svensk Tidskrift nr 10/1979 redovisade
fOrr-e koncernchefen i Trygg-Hansa, Lars
Dahlgren, denfortgående starka
minskningen avfödelsetalen, vars
nuvarande nivå kommer att leda till direkt
och efterhand accelererande
befolkningsminskning i Sverige. I en därvid
refererad rapportfrån SCB, ”Barn -behov
eller börda”, presenteras på
socialdepartementets uppdrag utvecklingen
på befolkningsområdet och diskuteras
faktorer som kan påverkafruktsamheten.
Lars Dahlgren återkommer till det
högaktuella området ochframiligger – efter
m erinran om bakomliggande orsaker – ett
fårslag till ekonomisk rättvisa åt
småbarnsfamiljerna – denfattiga klassen i
dagens Sverige. En sådan reform är
nödvändigför att säkra
befolkningsutvecklingen och kan bli
samhällsekonomiskt självfinansierande.
Det svenska fruktsamhetstalet (det genomsnittliga antalet födda barn per kvinna) som
1965 var 2,4 hade 1975 sjunkit till l ,8. Också
därefter har viss nedgång inträffat, även om
det senaste året visat en mindre uppgång.
Den svenska barnadödligheten ligger
glädjande lågt. En konstant befolkning förutsätter därför ett fruktsamhetstal, som ligger obetydligt över 2, svarande mot behovet
att ersätta föräldragenerationen . Även om
det svenska mönstret skulle stabiliseras på
1975 års nivå går vi därför mot en avtagande
svensk befolkning. Ett studium av födelseutvecklingen för kvinnor födda 1950 pekar
dock snarast på ett så lågt fruktsamhetstal
som 1,5 a 1,6. Detta innebär en reduktion av
befolkningen med l ,5 miljoner fram till
2025 och minskningen accelererar ytterligare därefter.
Man möter ibland den synpunkten, att uländernas befolkningsökning gör det naturligt eller rentav önskvärt att den svenskfödda befolkningen ej tillväxer utan gärna
reduceras. Även om vi söker bortse från de
svåra sociala spänningar, som enligt erfarenhet från andra länder regelmässigt uppkommer vid mera betydande inslag av främmande folkgrupper, skall vi göra klart för oss att
vi inte kan räkna med en väsentlig nettoinvandring av arbetskraft i ett längre perspektiv. Den ekonomiska utvecklingen i de traditionella utvandrarländerna tenderar redan
att sänka deras befolkningstillväxt och öka
deras efterfrågan på arbetskraft. Detta överensstämmer f ö väl med bedömningar om
väntad utveckling i FN-prognoser.
Variationer i fruktsamheten har tidigare
stått i direkt relation till förändringar i famil- ~-
122
jebildningen. Ett stort antal nyingångna äktenskap har medfört stora födelsekullar och
en sänkning av vigselåldern har medfört
ökad fruktsamhet bland yngre kvinnor. Under det senaste decenniet har emellertid
drastiska förändringar skett i äktenskapsbildningen i Sverige. Samboende utan äktenskap har ökat till en sådan omfattning att av
samtliga samboende par 1975 över 10 % var
samboende utan äktenskap. I de yngsta åldrarna, bland 20-24-åringar, var samboende
utan äktenskap vanligare än konventionella
äktenskap.
Samtidigt har skilsmässorna ökat och därmed minskat äktenskapens varaktighet. Under 1960-talet upplöstes 2 % av ingångna äktenskap inom loppet av tre år efter vigseln.
Motsvarande andel har i dag ökat till 8 %.
Det förefaller dock som om parbildningen
som sådan inte minskat. Tillgänglig statistik
pekar på fler parbildningar än tidigare, varför fruktsamhetsnedgången inte kan förklaras av att Hirre personer ”bildar familj”. Genomsnittliga antalet barn per familj är emellertid lägre i dag än tidigare, vilket beror på
att färre par har fler än två barn samt på det
faktum att en mycket hög andel av de ogifta
samboende saknar barn.
Efter lagändringen 1975 då i princip fri
abort möjliggjordes, har årligen cirka 30 000
aborter registrerats. Detta innebär en tiofaldig ökning sedan 1960-talet och betyder att i
dag var fjärde graviditet slutar med abort.
En åldrande befolkning
I sammanhanget är några uppgifter rörande den svenska befolkningens åldersfördelning av intresse. Andelen personer som uppnått 65 år var 1950 10,3 %, 1975 15,2% och
beräknas 1985 uppgå till 16,9 %. Utöver
denna grupp om f n cirka l 300000 ålderspensionärer kommer en växande andel förtidspensionärer, som numera uppgår till
300 000 – en fördubbling sedan mitten av
1960-talet.
Sveriges befolkningjust nu – 8,2 miljoner
– består av 1,6 miljoner pensionärer, 1,7
miljoner barn under 15 års ålder, ytterligare
minst 0,5 miljoner under utbildning och 4,4
miljoner personer i yrkesverksam ålder.
Antalet personer äldre än 65 år beräknas
efter 1985 öka ganska obetydligt och på
längre sikt rent av sjunka något, som följd av
de sjunkande födelsetalen under mellankrigstiden. I åldrarna över 75 år, där vårdbehovet börjar bli allt större, sker däremot en
fortsatt kraftig ökning. Antalet personer i
ålder 75-84 år beräknas sålunda till 1990
öka med drygt 30 %, och åldrarna däröver
med 70 %. Denna utveckling lägger tunga
anspråk på långtidsvården.
Orsakerna till den låga nativiteten
De högeffektiva preventivmedel som i dag
står till buds har minskat antalet oplanerade
eller oönskade barn. Detta har i sin tur lett
till att andra faktorer som styr fruktsamheten fått större genomslagskraft.
Andelen kvinnor som förvärvsarbetar har
ökat markant under senare år och den vanligaste situationen bland barnfamiljer är nu
att bägge föräldrarna förvärvsarbetar. Det
skärpta skattetrycket har bidragit till detta
mönster. För tio år sedan hade 30 % av kvinnor med barn under tre år förvärvsarbete, i
dag 65 %.
Utbildningen, främst bland kvinnor, på-
verkar familjebildning och barnafödande.
Dels är utbildning tidskrävande och lämnar
därmed dåligt utrymme för barn, dels förändrar utbildningen normer och attityder i
riktning mot färre barn. SCB:s levnadsnivåundersökningar visar, oberoende av ålder, att ju högre utbildning en kvinna har,
desto färre barn har hon fött.
I den befolkningsdebatt som förts under
senare år i Sverige har brister i barnomsorgen ofta framförts som en anledning till den
låga fruktsamheten. Den ökade förvärvsverksamheten bland kvinnor har ökat efterfrågan på barntillsyn. Totalt fanns 17 000
platser 1960 inom den kommunala barnomsorgen. l dag räknar man med att över
250 000 platser finns att tillgå; ökningen har
varit koncentrerad till 1970-talet. Denna utbyggnad har lett till att vart tredje barn i
förskoleåldern nu erhåller kommunal tillsyn.
I internationell vetenskaplig diskussion
betonas normernas och den sociala strukturens betydelse för fruktsamhetsbeteendet.
ormer i samhället liksom i den samhällsgrupp man tillhör, hämtade i barndomen
eller erhållna senare i livet, bedömes utöva
en betydande påverkan på de faktorer som
styr barnafödandet. Den sociala strukturen
och förändringar i den (t ex ändrade könsroller, boendeförhållanden, utbildningsnivå) påverkar också motivationen för barnafödande.
Fakta från andra länder visar att kvinnors
ökade förvärvsarbete leder till minskad
123
fruktsamhet. Men det är inte endast
förvärvsarbetet som sådant som påverkar.
Även arten av arbetet, inkomstnivån och arbetslivserfarenheten påverkar. Ju högre status arbetet anses ha, ju högre inkomst det
ger och ju längre tid man arbetat, desto färre barn planerar man. Vid frågor om hur
många barn man önskar har däremot inte
påvisats större skillnader mellan förvärvsarbetande och ej förvärvsarbetande kvinnor.
Detta förklaras med att förvärvsarbetande
kvinnor egentligen önskar fler barn, men
för dem är kostnaderna i pengar och andra
värden alltför höga, särskilt när det gäller
tredje och fjärde barnet.
l de under senare år genomförda svenska
fruktsamhetsundersökningarna har frågor
om familjernas fruktsamhetsmål eller önskad familjestorlek varit standard. En sammanställning av dessa undersökningar resulterar i att önskemålen under det senaste decenniet skiftat från 2 a 3 barn till 2 barn.
Trots att enbarnsfamiljen numera är mycket
vanlig, är det i själva verket mycket få kvinnor som anser detta vara den ideala familjestorleken.
En ofrånkomlig slutsats är följande. Om
man från samhällets sida önskar förändra
motivationen att sätta barn till världen, måste man utforma effektiva program avseende
såväl ekonomiska som socialpsykologiska
faktorer.
Problemen kräver ny lösning
Den nativitetskris vi nu befinner oss i är av
annan karaktär än 1930-talets. Det är inte
längre fråga om en kris betingad av ett re- –
124
sursknappt samhälle. I likhet med några
andra grundläggande problem i dagens
samhälle är det i stället fråga om en ”systemkris”: Grundläggande resurser och kunskaper finns men har organiserats på ett
otillfredsställande sätt. Det höga skattetrycket låser ytterligare situationen, även då
det gäller att söka råda bot på befolkningskrisen genom ett berättigat kraftfullt
stöd för småbarnsfamiljerna. Det krävs därför ett nytt sätt att ”kombinera samhällsproblemen” i syfte att uppnå en bättre totallösmng.
För närvarande föreligger en undersysselsättning av minst 200 000 arbetskrafter i vårt
land, inklusive olika kategorier omfattade av
arbetsmarknadsåtgärder. Härutöver finns
troligen alltjämt en ej oväsentlig undersysselsättning på arbetsplatserna, som följd av
ofullständigt kapacitetsutnyttjande i kombination med trygghetslagstiftningen. Nya
kullar söker träda in på arbetsmarknaden
men möter stora svårigheter. Den konkurrensutsatta industrin måste möta den svenska kostnadsutvecklingen med allt längre
gående automatisering och robotisering, vilket ökar tendenserna till strukturell arbetslöshet. En del politiker tror sig finna sysselsättningsproblemets lösning genom en utökning av den offentliga sektorn. skattetrycket
är dock i praktiken ett så allvarligt problem,
alt en sådan lösning ej är förenlig med
samhällsekonomisk balans.
Mot dessa områden av befintlig eller potentiell undersysselsättning kan sättas ett
stort område av faktisk eller potentiell ”översysselsättning”. Antalet barn under skolåldern i vårt land är cirka 700 000 och motsvarande antal av biologiska föräldrar likaledes
cirka 700 000. Vi vet också att småbarnsföräldrar, alldeles särskilt den majoritet som ej
åtnjuter subventionerad barntillsyn genom
samhället, utgör en ekonomiskt särskilt pressad och i fråga om stress och fysiskt arbete
likaledes hårt pressad befolkningskategori.
Den relativa levnadsstandarden är för dessa
människor lägre än för någon annan större
kategori för närvarande. I detta faktum har
vi i själva verket en dominerande orsak till
den låga och sjunkande nativiteten.
En kombination av undersysselsättningens problem med barnfamiljernas problem
kan sökas i riktning av följande tankegång;
sedan må man gå mer eller mindre långt i
nämnda riktning. Vi har för närvarande en
cirka ettårig föräldraförsäkring, som ställer
ett nyblivet föräldrapar i situationen att kunna låta endera modern eller fadern med så
gott som oförändrad inkomst vårda barn under första levnadsåret. Denna försäkringsform bör utvidgas intill skolåldern. Starka
skäl talar för att ett eller två förskoleår obligatoriskt inlägges före den egentliga skolan,
eller med någon form av glidande övergång,
i syfte att ge alla småbarn tillfälle till en
successiv ”inskolning” i social samvaro. Låt
oss därför räkna med en föräldraförsäkring
med inkomstgaranti som finge gälla till fem
års ålder för yngsta barnet. En sådan ordning skulle omfatta f n cirka 500 000 barn.
Härav skulle beröras ett antal kvinnor och
män i storleksordningen 250 000 personer
(en i varje biologiskt föräldrarpar), vilka
lämpligen med könskvotering 50/50 procent
skulle äga uppbära i princip den arbetsinkomst, som var aktuell under viss tid före
barnets födelse. Pensionsrätt skall in~änas
under den tid försäkringsersättning utgår.
Föräldrarna skulle därmed kunna välja familjestorlek med mindre ekonomiska restriktioner, och barnens välfärd, det centrala
målet, skulle befrämjas.
Samtidigt skulle trycket på den
kommunalekonomiskt mycket besvärande
utbyggnaden och driften av daghem starkt
reduceras. Enligt Kommunförbundet var
1977 investeringskostnaden för en daghemsplats 40 000 kr. Driftskostnaden per plats
var 1979 i genomsnitt 36 000 kr.
Effekten på arbetskraftstillgången i samhället bör också noteras som en samhällsekonomisk vinst. Å ena sidan utföres ett meningsfullt arbete med motsvarande inkomst
även av ”hemföräldern”. Å andra sidan skapas ökad efterfrågan på den hittillsvarande
arbetsmarknaden, varvid man dock måste
räkna med att nettoeffekten blir lägre än
250 000 personer, som följd av möjligheterna att rationalisera jämte svårigheterna att
oroallokera arbetsuppgifter geografiskt. Meningsfulla uppgifter skapas härmed för åtskilliga, troligen minst hundratusen personer, som nu uppbär olika former av arbetsmarknadspolitiska bidrag.
Den samhällsekonomiska merkostnaden
av reformen blir i själva verket väsentligt
lägre än vad som svarar mot ”föräldralönen”
för de berörda 250 000 individerna. Med
125
hänsyn till rådande strukturarbetslöshet är
det ej orimligt att räkna med att denna
rättvisereform blir samhällsekonomiskt självfinansierande.
Rättvisa åt småbarnsfamiljerna
Den nya, högeffektiva preventivtekniken
och den förändrade, mera rättvisa rollen för
kvinnor i utbildning och arbetsliv innebär
helt nya grundförutsättningar i systemet för
reproduktion av en befolkning. Det är ej att
vänta att en återgång sker till det gamla,
ojämlika systemet med dess effekter på bl a
nativiteten. Å andra sidan förutsätter de totala utfästelserna om god levnadsstandard
inklusive god vårdkvalitet bl a för de växande åldringsgrupperna, att de aktiva årgångarna inte blir för små. Endast genom att
skapa ekonomisk rättvisa åt småbarnsfamiljerna och genom en allmänt positiv attityd
till att föda och fostra barn – en avsevärd
’praktisk attitydförändring i politik, arbetsmarknad och massmedia – kan vi skapa ett
nytt fungerande system, som bygger på full
jämställdhet mellan kvinnor och män.
På 1930-talet ledde befolkningskrisen till
ett försök att ta ett samlat effektivt grepp på
frågan från statsmakternas sida. Hur länge
än skall vi inskränka oss till främst långsiktiga utredningar och filosofiska betraktelser
i denna livsfråga för det svenska folket?