Lars Elinderson: Arvid Lindmans historiska betydelse och eftermäle

Arvid Lindmans historiska betydelse är underskattad. Hans rösträttsreform – införandet av det proportionella valmetoden – banade väg för demokratins slutliga genombrott. Hans första regering tog det inledande steget i utvecklingen av vårt moderna välfärdssystem genom att initiera de första pensions- och arbetsskadeförsäkringarna. Ålderdomsförsäkringskommittén som tillsattes av Lindmans första regeringen 1907 ledde fram till två separata reformförslag. Lagen om Allmän pensionsförsäkring 1913 och Lagen om försäkring för olycksfall i arbetet 1916 inledde ett genomgripande socialpolitiskt skifte i Sverige; det tidigare fattigvårdssystemet ersattes med sammanhängande socialförsäkringssystem. Det nya systemet var universellt, det innehöll inkomstbortfallskompensation och det representerar följaktligen de första stegen in i den svenska välfärdsstaten.^[1]

Lindmans första regering genomdrev också strukturella reformer som lade grunden för flera olika industri-, infrastruktur- och samhällsprojekt som tydliggjorde rollfördelningen mellan enskilda företag och staten; när de stora malmfyndigheterna i Norrbotten skulle exploateras, när vattenkraften, det nationella kraftnätet och elförsörjningen byggdes ut i stor skala och när telefonin krävde samordning mellan tätbyggda stadsnät och telefonnäten på landsbygden. Under hans första regeringsperiod inrättades de första svenska Nationalparkerna, och han var under mer än trettio år preses och drivande för utvecklingen av den skogliga utbildningen och skogsbruket.

Arvid Lindman enade de splittrade högerpartierna i ett riksdagsparti och i en riksorganisation bakom de grundläggande principerna för demokratin, den allmänna rösträtten och parlamentarismen efter de uppslitande striderna om den allmänna rösträtten i början av seklet, och var han den svenske politiker som tydligast slog vakt om äganderätten. Detta kom tydligast till uttryck i hans stora intresse för skogsfrågorna, men präglade också hans engagemang inom andra delar av politiken.

Lindmans andra regering lade också grunden för en avgörande förändring av den svenska arbetsmarknadens funktionssätt genom att 1928 års arbetsfredskonferens med deltagare för både arbetsgivare och fackliga organisationer. Samma år antog riksdagen Lagen om kollektivavtal och inrättade Arbetsdomstolen. Det var kontroversiella steg, som utmanade den marxistiskt inriktade stridsvilja som fanns inom olika delar av fackföreningsrörelsen och politiken, men som också var kontroversiell i delar av arbetsgivarsidan – och inte minst delar av hans eget parti. Den väg Lindmans regering tog inledde en period av samförståndsanda mellan arbetsmarknadens parter genom politiska reformer och avtal mellan parterna som tydliggjorde arbetsfördelningen mellan statsmakten och de centrala parterna på arbetsmarknaden; en inledning till en process som tio år senare ledde fram till Saltsjöbadsavtalet, det som senare kommit att betraktas som ”den svenska arbetsmarknadsmodellen”.

Lindman värnade konsekvent medborgarnas frihet och äganderätten som centrala delar i demokratin. Han var den ledande svenska politiker som tydligast tog ställning mot de auktoritära, korporativistiska strömningar som präglade 1930-talet genom att bryta samarbetet med det korporativistiska och nazistinfluerade Sveriges Nationella Ungdomsförbund. Men han var minst lika konsekvent i förhållande till auktoritära odemokratiska tendenser på den andra sidan av den politiska skalan. Det är inte lika väl känt att han också uppfattade den fria debatten som ett skydd för demokratin. I ett interpellationssvar med krav på censur mot vad som ansågs vara Socialdemokraternas ”samhällsvådliga och samhällsupplösande arbete” under storstrejken 1909 uttalade statsminister Lindman: ”Vi leva uti ett land, där tanke-, yttrande- och tryckfrihet icke blott lagligen är skyddade, utan där de ock genom sekelgammal hävd ingått i folks medvetande. Idéer och föreställningar betvingas icke, förkvävas icke genom lagar”. Men han gör ett tydligt undantag: ”Friheten får icke medföra, att landet skall motståndslöst läggas öppet för den socialdemokratiska agitationen, när den tager sig uttryck i uppmaning till brott mot gällande lagar”. ^[2]

Lindmans frihetliga engagemang initierade under 1930-talet en demokratidebatt inom högern och ledde efter hans död till en riksdagsmotion från Lindmans efterträdare som partiledare Gösta Bagge ”om införande i grundlag av vissa av det nuvarande samhällets fundamentala principer”. Motionen kom att bilda utgångspunkt för de strävanden att utforma ett skydd för de medborgerliga fri- och rättigheterna som sedan dess varit vägledande för debatten om den liberala demokratins principer.

Arvid Lindmans betydelse för den svenska skogspolitiken

Vid sidan av Arvid Lindmans engagemang som industriman och politiker/partiledare var det skogen som upptog hans stora intresse.  Ivar Andersson har i sin biografi Arvid Lindman och hans tid skrivit om detta: ”Men först och sist var skogen i hans tankar; intet av hans många intressen, politiska, ekonomiska och andra, fångade honom så helt och fullt som skogen och skogsvården.”

Skogen präglade Arvid Lindmans personlighet och ledarskap. Hans stora intresse för skogsvård och skötseln av ”vår nationella resurs” kan ses som en metafor för hans samhällssyn; Nationens intresse stod i förgrunden, det gemensamma var viktigare än särintressen, klasskamp och splittringstendenser samtidigt som det långa perspektivet övertrumfade kortsiktighet.

Arvid Lindmans stora engagemang i skogsfrågor genomsyrade både hans politiska verksamhet och hans insatser för såväl det enskilda skogsbrukets och skogsindustrins intressen – framför allt genom hans stora insatser för skogsvård, utbildning, forskning och utveckling inom skogsområdet. Han var från 1915 till sin död 1936 ordförande för både Skogshögskolan/Skogsinstitutet och Svenska skogvårdsförbundet och donerade medel och andra resurser till skogsforskning och försöksverksamhet inom det skogliga området. Arvid Lindman var en centralgestalt för framväxten av den svenska skogspolitiken under 1900-talets tre första sekel, och hans insatser har relevans också får skogspolitiken och skogsvården i vår tid.

Hur kommer det sig att dessa insatser inte uppmärksammats mer? Kanske beror det på vilka som skrivit Sveriges 1900-tals historia, och i vilken anda den skrivits. Måhända kan det faktum att hans engagemang mot auktoritära politiska strömningar också omfattade socialismen som idé och kommunismen som hot haft betydelse för historieskrivningen.

Lars Elinderson är ekonom, historiker och tidigare moderat riksdagsledamot

Lars Elinderson är snart aktuell med en bok om Arvid Lindman och skogen, som utkommer hos Förlagsaktiebolaget Svensk Tidskrift i höst.

[1] Edebalk, 2013, s. 246)

[2] Swenson, 1945, s. 175