Lars Elinderson: Erik Sandbergs spaning efter högerns rötter

Erik Sandbergs Väckelsens vår – När Hitler formade Sverige (Ordfronts förlag) har som grundläggande tema den svenska högerns rötter i det nazistiskt influerade trettiotalet. I stora delar har den formen av ett epos, där realistiska och mytiska inslag blandas på ett sätt som ligger nära sagan. Huvudhandlingen utspelas i en förfluten tid, eposets karaktärer är hjältar eller skurkar och kampen mellan gott och ont är övertydlig. Handlingen, i vissa delar hela situationer, upprepas och läsaren behöver inte tveka om motivet – kampen mellan ont och gott – eller mellan onda och goda. 

Källmaterialet för Sandbergs berättelse är omfattande och imponerande; tyvärr inte redovisat som en traditionell litteraturförteckning, men som tydligt framgår av en gedigen lista av noter (760 noter) och ett minst lika informativt personregister. Urvalet antyder en teori (eller snarare ett syfte med berättelsen), som bara delvis framkommer i författarens eget efterord; att det finns ”rötter” från de nazistiska och antidemokratiska tendenser som präglade trettiotalets Sverige också i dagens svenska höger.

Osökt kommer man att tänka på Karl Poppers teori om falsifiering av teser och teorier. Popper menar att vetenskaplig forskning inte bör syfta till att verifiera hypoteser utan till att noggrant testa och identifiera förhållanden under vilka de är falska, och att kategoriskt motbevisa teoretiska förutsägelser snarare än att bekräfta dem. Några antydningar till alternativa tolkningar av politiska skeenden före, under och efter det politiskt turbulenta trettiotalet finns inte i Sandbergs berättelse, trots att det finns gott om sådana. I författarens trettiotal levde Högern i ett politiskt vakuum, och han ser radikaliseringen av delar av högern som en pendang till utvecklingen i det nazistiska Tyskland. Några socialistiska revolutionärer syns inte alls, varken under perioden före eller efter den bolsjevikiska revolutionen i Ryssland och det ryska inbördeskriget, de svenska partisplittringarna efter 1917 eller den stundtals hotfulla retoriken och polariseringen inför och efter valen 1928 och 1932 och senare.

I verkligheten tillhörde perioden före och under trettiotalet en av de mest dramatiska perioderna i modern svensk historia, och den höger-radikala utveckling Strandberg hänvisar till under perioden var i lika hög grad en följd av det ökade spänningarna i det inhemska politiska klimatet som utvecklingen i Tyskland. Inte heller förekommer tendenserna inom det ideologiskt splittrade Socialdemokraterna i författarens analys; trots att radikaliseringen och vänsterstämningarna under 1930-talets satte tydliga avtryck också inom socialdemokratin. Bland annat fick kraven på en bred socialisering av näringslivet och en ensidig svensk militär nedrustning stort stöd på Socialdemokraternas kongress i mars 1932. Att den svenska högern upplevde hoten från inhemska kommunister och den stundtals alltmer radikala socialdemokratin som lika stora som hoten från Tyskland berodde inte på hjärnspöken.

Strandbergs notförteckning ger istället en annan bild av hur författaren tolkar verkligheten. Allt handlar om Högerns reaktioner på utvecklingen i Tyskland; en explicit bekräftelse av bokens underrubrik ”När Hitler formade Sverige” – med och genom högerns direkta eller indirekta stöd.

Någon närmare precisering av ”högern” gör författaren inte. Att den politiska högern var splittrad i olika fraktioner sedan Allmänna Valmansförbundets bildande 1904 framgår ingenstans i hans analys. Det faktum att Allmänna Valmansförbundet var en löst sammansatt valorganisation, i huvudsak för att uppfylla det proportionella valsystemets villkor – och först 1934/35 kan definieras som ett politisk parti med krav på medlemskap, ideologisk och politisk lojalitet och ett gemensamt politiskt program bortser han helt ifrån; istället beskriver han en bild, där ”högern” utgjordes/utgörs av någon slags ideologisk överbyggnad som omfattade stora delar av det ”etablerade” Sverige; en slags ny-marxistisk tolkning av begreppet ”klass mot klass”.

Sandbergs personregister bekräftar på flera sätt denna breda definition av ”högern”. Naturligtvis förekommer ett antal hänvisningar till de ledande politiska företrädarna för Högern (Allmänna Valmansförbundet) som Arvid Lindman, Ernst Trygger, Gösta Bagge och den långt senare mer framträdande Jarl Hjalmarsson, men vid sidan av dessa utgör flera helt eller delvis perifera personer författarens favoriter.

Den kände tidningsmannen Ivar Anderson är vid sidan av Arvid Lindman berättelsens viktigaste källa, i hög grad beroende på Andersons stora produktion under lång tid som tidningsman och biograf. Strandberg gör motsägelserna i Anderson olika beskrivningar till bevis på den politiska högerns ”dubbla budskap”, och hans nära relationer till Arvid Lindman en bekräftelse på att också Lindman talade med kluven tunga.

Anderson är för eftervärlden mest känd som Arvid Lindmans levnadstecknare. Mindre känt är varför han inte blev vald till Lindmans efterträdare, trots det mycket nära samarbetet mellan dem under Lindmans sista år som partiledare. Det väckte en viss uppmärksamhet vid tiden att Lindman inte förordade Anderson till sin efterträdare, utan förhöll sig neutral i den frågan. Att det kan ha berott på att Anderson till skillnad från Lindman och efterträdaren Gösta Bagge inte varit lika tydlig i sin uppfattning om utvecklingen i Tyskland och synen på den parlamentariska demokratin – och dessutom vacklat påtagligt i sin lojalitet mellan Valmansförbundet och de alltmer nazistinfluerade SNU, förklarar också varför Andersons position i det nybildade Högerns riksorganisation/Högerpartiet blev mer begränsad än den sannolikt annars blivit.

Sandberg gör en poäng av den förskjutning av Arvid Lindmans hållning till utvecklingen i Tyskland som han anser sig kunna utläsa under det dramatiska 1933. Oavsett om han tolkar Lindman rätt eller ej, är parallellen med Hjalmar Brantings förändrade inställning till utvecklingen i Ryssland under det minst lika dramatiska revolutionsåret 1917 påtaglig; Brantings uttalade entusiasm över februarirevolutionen och störtandet av tsardömet övergick succesivt till tveksamhet och efterhand ett direkt avståndstagande i takt med växande övergrepp och bolsjevikernas revolutionen i november samma år.

Båda processerna fick så småningom likartade följder; för Lindmans och Allmänna valmansförbundets del brytningen med det nazistanstrukna SNU 1934 och för Brantings och Socialdemokraternas del uteslutning av ”hemmabolsjevikerna” och partisplittringarna  1917/18 och senare.

En av författarens absoluta favoriter som tolkare av ”högerns” allmänna inställning tycks vara den uttalade demokratiskeptikern och tysklandsvänlige Generalen Joachim Åkerman. Det är minst sagt långsökt koppling; Åkerman var under en kort period ledamot i andra kammaren och försvarsminister på 1910-talet, under lång tid borgarråd i Stockholm, och en synnerligen aktiv debattör i media, men hade en perifer roll i Allmänna valmansförbundets verksamhet och är för de flesta helt obefintlig i Moderaternas (Högerpartiets, Allmänna Valmansförbundets) historia.

Allra mest tendentiös i Sandbergs historieskrivning är den personkoppling som författaren återkommande gör mellan ledande politiska företrädare för högern och kontroversiella personer helt utanför politiken. Att den blivande partiledaren Jarl Hjalmarssons far, överste Harald Hjalmarsson, var ledare för den svenska brigaden under det finska inbördeskriget och anklagades för att själv ha avrättat krigsfångar (och att han efter kriget begick självmord), hör knappast hemma i en analys av den politiska utvecklingen under i Sverige före eller under trettiotalet. Historien om relationerna mellan familjen von Rosen, Hermann Göring och det nazistiska etablissemanget i Tyskland (och Sverige) är ett annat exempel av flera på den mytbildning som präglar författarens beskrivning av perioden.

Som en extra parentes kan noteras att författaren genomgående – och helt felaktigt – beskriver/antyder det oberoende Svensk Tidskrift som ett ”partiorgan”, och frikostigt delar med sig av hänvisningar till artiklar och åsikter från fristående författare i tidskriften som uttryck för en opreciserad ”partilinje” i ett antal olika frågor under perioden.

Erik Sandbergs bok är läsvärd, och innehåller många citat, hänvisningar och beskrivningar som förklarar delar av den politiska utvecklingen före under och efter trettiotalet. Men i den mån författaren haft ambitionen att göra en analys av den svenska högerns rötter är den – för att tala med Popper – alldeles för ensidig och enkelriktad. Däremot – och därmed – blir boken istället en utmärkt DNA-analys av författaren egen ideologiska bakgrund.

Lars Elinderson är ekonom, historiker och tidigare moderat riksdagsledamot, och författare till boken Arvid Lindman och skogen, utgiven hos Svensk Tidskrift

Väckelsens vår har också recenseras i Svensk Tidskrift av Benny Carlson.