Lars Elinderson: Skogsavverkning bästa sättet att möta klimatkrisen

Skogsavverkningarna är inte en del av problemet. Det är precis tvärtom; kontinuerlig avverkning och succesiv förnyelse av skogen är det bästa sättet att möta klimatkrisen. 

I Ekots lördagsintervju med Elisabeth Svantesson de, 21 september kunde man förstå av utfrågaren att de bästa sättet att minska klimatutsläppen från den svenska skogen skulle vara att minska avverkningarna.

Finansministerns gav svar på tal; det är inte staten som ska bestämma hur stora avverkningar som skogsägarna ska göra. Avverkningarna är beroende på konjunkturen och efterfrågan av träprodukter inom industrin.

Finansministern hade kunnat komplettera med att skogspolitiken inte bara är en del av klimatpolitiken; skogsnäringen producerar, direkt och indirekt, varor till ett förädlingsvärde som uppgår till 120 miljarder kronor och sysselsätter direkt 120 000 personer och utgör över 2 procent av BNP. Att minska avverkningarna får direkt konsekvenser för sysselsättningen, framför allt på landsbygden – men också för statens inkomster och möjligheten att öka skogens upptag av koldioxid.

Att Ekots programledare Katarina von Arndt av allt att döma ”köpt” tesen att det är avverkningarna som är en del av det svenska problemet var uppenbart. Men det är precis tvärtom; kontinuerlig avverkning och succesiv förnyelse av skogen är det bästa sättet att möta klimatkrisen. 

En skogsbrand avger enligt beräkningar mer än 200 procent mer koldioxid än en normal skogsavverkning. Det behöver man inte vara skogskunnig för att förstå. En gallring eller röjning av ett skogsavsnitt kan jämföras med en skogsbrand; huvuddelen eldas som flis eller ”kokas” till pappersmassa. Med en avverkning är det däremot annorlunda; huvuddelen av avverkningen av mogen skog blir timmer eller produkter som fortsätter att lagra sitt koldioxidinnehåll – och redan efter 10-15 år efter att avverkningen återplanterats återgår hygget till att bli en ny kolsänka. 

Det är under tillväxtfasen skogen gör sin insats i klimatarbetet.  Ungskog växer långsamt. Först när träden närmar sig ”medelåldern” (30-60 år) växer skogen i det nordliga barrskogsbälte vi tillhör som bäst. Det är också då tillväxten som ger störst bidrag till virkesförrådet, och det är då skogen tar upp mest koldioxid genom fotosyntesen.  Färdigvuxen skog (60-80 år) är däremot neutral – den varken absorberar eller avger koldioxid. Det är då skogen avverkas.

Att spara äldre skog medför att utsläppen av koldioxid ökar; äldre träd är känsligare för angrepp av till exempel barkborre och rotröta och har dessutom lägre motståndskraft mot torka och t ex stormar. Att spara gammal skog må vara viktigt för att bevara den biologiska mångfalden och i bästa fall kan bevarandet av gammal skog fungera som en ”fälla” för den koldioxid som tidigare lagrats i de gamla träden och/eller skogens förna. Men om vi minskar skogsbruket eller begränsar de kontinuerliga avverkningarna – och därmed skogens volymmässiga tillväxt –   påverkar det både vår försörjning och klimatet.

Ekots lördagsintervju bekräftade den förskjutning i skogsdebatten som skett under senare tid. Istället för att ”skydda gammal skog” och förbjuda ”kalhyggen” handlar det numera istället om att minska avverkningarna – som om det är skogsavverkning som ökar klimatutsläppen. Det är ett okunnigt resonemang som både skadar sysselsättningen, ekonomin, statens inkomster – och klimatet.

Lars Elinderson är ekonom, historiker och tidigare moderat riksdagsledamot, och författare till boken Arvid Lindman och skogen, utgiven hos Svensk Tidskrift