Lars F Tobisson; Skatterevolten finns mitt ibland oss
1979
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
LARS F TOBISSON:
skatterevolten finns mitt ibland oss
Moderaternas partisekreterare Lars Tobisson
konstaterar att skattemoralen är undergrävd
i Sverige. Den skatterevolt, som i andra
länder tagit sig uttryck i nya pm·tier eller i
olikaformer av skattemotstånd, finns mitt
ibland oss iform av skattefiffel och skattebrott
av alla slag. De borgerliga partierna har
gjort någotför att komma tillrätta med detta
genom sina förslag om sänkta skatter,
framför allt marginalskatter, menför socialdemokraterna och tyvärr ocksåför centern
tycks det fortfarande inte ha gått upp att de
enskilda människorna måstefå lägre skatter
och inte bidrag. Rundgången mellan skatter
och bidrag måste stoppas, och det ligger i
politikernas hand att göra detta.
De höga skatterna är en av våra största samhällsproblem. När över hälften av medborgarnas samlade inkomster går till det offentliga, är beskattningen inte längre än förutsättning för välfården utan tvärtom ett hot
mot den. Den kanske viktigaste sociala reformen just nu är därför en rejäl marginalskattesänkning.
Sverige, som länge haft det högsta skattetrycket i världen, har under 1970-talet ryckt
ifrån ordentligt i den internationella skatteligan. Skatter och socialavgifter utgjorde 1977
i vårt land 53,5 procent av bruttonationalprodukten. Därnäst kom Holland med 47,4
procent samt Danmark och Norge med
drygt 44 procent.
Den skatt som en industriarbetare får betala på den sist intjänade hundralappen, dvs
marginalskatten, är i Sverige 58 procent.
Motsvarande siffra ligger i tex Norge, Danmark, Västtyskland och England under 40
procent. Ser man enbart till inkomstskatten,
uppgår den här hemma f n som mest till
drygt 90 procent. Tas även hänsyn till egenavgifter, inkomstprövade bidrag och progressiva daghemsavgifter kan den samlade
marginaleffekten redan i vanliga inkomstlä-
gen överstiga 100 procent.
Mot denna bakgrund är det många som
frågar sig, varför Sverige inte har upplevt en
skatterevolt av samma slag som Danmark
(Glistrup) och USA Uarvis i Kalifornien),
trots att utvecklingen här faktiskt har gåu
längre. Jag tror, att förklaringen är att man i
de anförda fallen reagerade mot snabba och
kraftiga skärpningar av skattetrycket resp
fastighetsskatten, medan vi i Sverige drabbats av förändringarna i små men många
steg.
226
Men skatterevolten pågår ändå sedan
länge, om än i mindre dramatiska former.
Här i Sverige tar sig protesterna mot de
höga skatterna det uttrycket att man revolterar enskilt och i det tysta. Man anpassar sitt
handlande på många sätt – begränsar sin
arbetstid, jagar avdrag, fifflar osv. En färsk
SIFO-undersökning visar att skattetänkandet breder ut sig och att småfifflet är ungefär lika vanligt i alla yrkesgrupper, samhällsklasser och politiska meningsriktningar.
Det förekommer också en revolt mot revolten . Man klagar över andras avdragsmöjligheter och låga skatter, man kräver bättre
kontroll och hårdare straff. Men samtidigt
tar man bristerna i skattesystemet och förekomsten av missbruk till intäkt för att själv
sko sig, om tillfälle erbjuds. Ett oroande tecken är att skattemoralen enligt den åberopade SIFO-undersökningen är sämre bland
yngre än bland äldre.
Nu är naturligtvis inte alla anpassningsåtgärder olagliga. Det är nödvändigt att göra
en distinktion mellan skattefusk och skatteflykt. Den som till följd av de höga skatterna
begränsar sin redovisade arbetstid för att i
stället jobba svart eller byta tjänster med
andra, gör sig skyldig till skattefusk. Den
som under sin nyvunna fritid endast arbetar
åt sig själv ägnar sig åt en mild form av
skatteflykt. När någon minskar sin arbetstid
för att inte göra något alls, kan man på sin
höjd tala om skatteplanering.
Men utmärkande för alla dessa beteenden
är att de minskar effektiviteten i det ekonomiska livet. De höga skatterna medför, att
det inte lönar sig tillräckligt att utbilda sig,
arbeta och starta nya företag. Andra aktiviteter – för att inte säga passiviteter – lönar
sig bättre. Men när högskattepolitiken snedvrider förutsättningarna för ekonomisk
verksamhet, är det privatekonomiskt rätta
handlandet ofta fel från samhällsekonomisk
synpunkt.
Självklart skall vi förbättra skattekontrollen och täta till olika kryphål. Men på det
viset angriper man egentligen endast symptomen och kommer inte åt roten till det
onda. Jag är rädd för att vi aldrig hinner
ifatt dem som arbetar på att finna nya smygvägar, särskilt inte om vi fortsätter att höja
skatten. Det enda effektiva motmedlet är
tvärtom att minska skattetrycket, att sänka
skattesatserna. Det kommer ändå att ta tid.
skattetänkandet är utbrett och skattemoralen starkt anfrätt – det dröjer innan ordningen är återställd.
Vad de borgerliga gjort
Hur har då de borgerliga panierna efter
1976 års val använt sin majoritet i riksdagen
för att komma till rätta med skatteproblemen? Ja, trots vidriga yttre förutsättningar
– högt kostnadsläge med åtföljande valutautströmning och industrikris – hann
trepartiregeringen uträtta åtskilligt på detta
område. Den indexreglerade skatteskalan,
så att inflationen inte längre smyghöjer skatten. Uttaget av statlig skatt sänktes från 28,1
procent av BNP 1976 till 24,5 procent 1978.
Härtill bidrog nedjusteringen av skattesatserna i inkomstskatteskalan och slopandet av
löneskatten. Kommunalskatterna, som regeringen inte lika lätt kan kontrollera, fortsatte
visserligen att stiga, men den genomsnittliga
ökningen är 1979 betydligt mindre än tidigare.
Den viktigaste framgången under regeringstiden för oss moderater var att vi lyckades få viss förståelse hos mellan partierna för
attskattetrycket inte kan drivas vidare uppåt
i snabb takt. Det hindrar inte att centerpartiet fortsätter att visa brist på förståelse för
nödvändighten av en ordentlig marginalskattesänkning. Folkpartiet är mer pålitligt
på den punkten men har å andra sidan en
benägenhet att vilja höja arbetsgivaravgifter
för att ”finansiera” olika beslut.
Medvetandet om att våra nuvarande skatteformer är överansträngda har lockat fram
förslag till nya pålagor. Det heter att dessa
skall ersätta tidigare skattetyper. Risken är
att de i stället – som fallet blivit med momsen och arbetsgivaravgifterna – kompletterar de gamla skatterna och därmed möjliggör en ökning av skattetrycket.
Jag medger gärna, att det ligger något
sympatiskt i tanken på en utgiftsskatt. Om
man vill främja arbete och sparande, måste
det vara att föredra att skatten träffar ianspråktagandet av resurser i konsumtionsledet och inte framtagandet av dem i produktionsledet. Men utgiftsskatten förutsätter en
ingående datakontroll av människors ekonomiska dispositioner, som jag tror blir svår att
godta av hänsyn till privatlivets helgd.
Dessutom är övergångsproblemen med
utgiftsskatten stora. Det gäller i tiden, eftersom man måste skilja mellan förbrukning av
tidigare insamlade förmögenhetstillgångar,
som redan är beskattade, och förbrukning
av tillgångar, som hopsamlats efter utgiftsskattens införande och sålunda i princip
227
skall vara obeskattade. Det gäller också i
rummet, eller närmare bestämt vid våra
gränser. Eftersom det skulle löna sig att göra
inkomsterna i Sverige och utgifterna utomlands, måste det bli en betyd ligt hårdare
kontroll vid utlandsresor. Egentligen borde
samtliga iudustriländer byta från inkomsttill utgiftsskatt samtidigt vilket ju inte är så
lätt att organisera. Men utgiftsskatten kan
gärna utredas och diskuteras vidare.
Promsen
Annorlunda ställer det sig med socialdemokraternas produktionsfaktorskatt – ”promsen”. Professorn i finansrätt ils Mattsson
har uttalat, att ju närmare produktionen en
skatt ligger, desto mer stör elen produktionen och desto skadligare är den. Men socialdemokraterna ser det som en fördel att
den tas ut tidigt i produktionsprocessen.
Därmed blir promsen mindre märkbar för
skattebetalarna, som kanske kan förmås att
tro att den verkligen klarar att finansiera
både ökade offentliga utgifter och sänkta
inkomstskatter. Men inte heller denna skattereform upphäver den gamla sanningen att
varje skatt i slutändan måste betalas av de
enskilda människorna.
Det är en smaksak, om man vill beskriva
promsen som ett slags moms eller en utvidgad löneskatt. U nder alla omständigheter
måste elen komma att förelyra produktionen. Den delar med löneskatten elen då-
liga egenskapen att belasta exporten men
låta importen gå fri, vilket åter skulle försämra vårt konkurrensläge gentemot utland'<. Pmm~n ,.~ •kol• ”riikn” fcån lön’-_ J
228
utrymmet vid avtalsförhandlingarna. Men
problemet är au det inte finns någon objektivt given ram för lönehöjningarna – den
blir vad man gör den till. Även om en skatt
av detta slag på längre sikt övervältras på
löntagarna och övriga skattebetalare, verkar
den på kort sikt kostnadshöjande i näringslivet.
Även p10msen må gärna utredas närmare
– det kommer att belysa dess svagheter.
Men lösningen på våra skatteproblem ligger
inte i nya eller höjda skatter. I stället måste vi
hejda ökningen av sl-.attetrycket och sänka
skattesatserna. Detta är inte detsamma som
att sänka skatteinkomsterna. Som den nä-
ringspolitiska delegationen har påpekat är
det fullt möjligt att en skattesänkning får så
positiva effekter att den blir helt självfinansierande. Och omvänt finns det mycket som
talar för att höjda skattesatser långt ifrån att
förstärka skattein komstema skulle försvaga
dem.
Folkpartiregeringen har presenterat ett
förslag om sänkta marginalskatter och marginalskattetak vid 80/85 procent. Det är bra
som ett steg på vägen – vi moderater vill
sänka marginalskatten i vanliga inkomstlä-
gen till 50 procent och sätta taket vid 70
procent. Vi tillstyrker de nya reglerna för
kommunal skatteu~ämning men ifrågasätter överföringen av så mycket friska pengar
till den kommunala sektorn. Risken är stor
att de inte används för att hålla nere kommunalskatten utan för att finansiera en fortsatt snabb utgiftsexpansion. Men vår allvarligaste invändning är att folkpartiet inte vill
genomföra en skattesänkning utan bara en
skatteomläggning – sänkningarna av inkomstskarten skall motvägas av höjda skatter
på andra håll.
Rundgången och revolten
Men det stora budgetunderskottet då? Måste inte det minskas, om vi nu går in i en
bättre konjunktur? Jo, men även här är det
dags att stiilla invanda tänkesätt på huvudet.
Det finns fog för påståendet att budgetunderskottet är så stort inte därför att skattetrycket är för lågt utan därför att det är för
högt. Det är inte statsinkomsterna som är för
små utan statsutgifterna som är för stora.
Och statens utgifter har blivit så stora, därför att det hårda skattetrycket har kadat
familjernas och företagens ekonomi, vilket
har krävt omfattande insatser till hjälp och
stöd. Över två tredjedelar av statsutgifterna
består numera av överföringar och lån till
kommuner, företag och enskilda.
När budgetunderskottet behöver bantas,
bör det alltså ske genom att man sänker statsutgifterna. Hur skall då det gå till? Ja, i ell
förbättrat ekonomiskt läge gäller det till au
börja med att snabbt och smidigt skära ned
det snedvridande och i längden skadliga tö-
det till branscher och företag. Utgifterna för
arbetsmarknadspolitiska åtgärder bör kunna sänkas på samma sätt. Vi måste också
angripa den omfattande rundgången a\’
skatter och bidrag. För att bekosta sina sociala förmåner får vanliga inkomsttagare betala så höga skatter att de behöver än mer stöd
från det allmänna, vilket leder till ännu högre skatter i en ständigt stigande spiral. Det
finns ingen anledning att på detta sätt fl) tta
pengar från den ena fickan till den andra, i
S) nnerhet som åtskilligt går förlorat på vä-
gen i minskad effektivitet och ökad byråkrati.
Det gäller att snabbt och beslutsamt möta
den skatterevolt som pågår mitt ibland oss.
De höga skatterna kan kanske inte helt förkväva de enskilda människornas initiativ- ~raft och arbetsvilja. Men den energi och
påhittighet som finns kvar ägnas i växande
utsträckning åt skatteundandragande åtgärder. Strävan måste vara att frigöra individerna för skapande insatser till eget och allas
229
vårt bästa.
Nyckeln ligger i skattepolitiken. Vad v1
måste sikta på är stopp för fortsatta höjningar av kommunalskatter och arbetsgivaravgifter samt rejäla sänkningar av marginalskatterna. Kan den borgerliga majoriteten i riksdagen utnyttjas till detta, finns det goda förutsättningar för en fortsatt borgerlig regering efter valet. Misslyckas vi, får vi spänningar i samhället, som kan bli ödesdigra
inte bara för vår folkhushållning utan också
för vår demokrati.
skatterevolten finns mitt ibland oss
Moderaternas partisekreterare Lars Tobisson
konstaterar att skattemoralen är undergrävd
i Sverige. Den skatterevolt, som i andra
länder tagit sig uttryck i nya pm·tier eller i
olikaformer av skattemotstånd, finns mitt
ibland oss iform av skattefiffel och skattebrott
av alla slag. De borgerliga partierna har
gjort någotför att komma tillrätta med detta
genom sina förslag om sänkta skatter,
framför allt marginalskatter, menför socialdemokraterna och tyvärr ocksåför centern
tycks det fortfarande inte ha gått upp att de
enskilda människorna måstefå lägre skatter
och inte bidrag. Rundgången mellan skatter
och bidrag måste stoppas, och det ligger i
politikernas hand att göra detta.
De höga skatterna är en av våra största samhällsproblem. När över hälften av medborgarnas samlade inkomster går till det offentliga, är beskattningen inte längre än förutsättning för välfården utan tvärtom ett hot
mot den. Den kanske viktigaste sociala reformen just nu är därför en rejäl marginalskattesänkning.
Sverige, som länge haft det högsta skattetrycket i världen, har under 1970-talet ryckt
ifrån ordentligt i den internationella skatteligan. Skatter och socialavgifter utgjorde 1977
i vårt land 53,5 procent av bruttonationalprodukten. Därnäst kom Holland med 47,4
procent samt Danmark och Norge med
drygt 44 procent.
Den skatt som en industriarbetare får betala på den sist intjänade hundralappen, dvs
marginalskatten, är i Sverige 58 procent.
Motsvarande siffra ligger i tex Norge, Danmark, Västtyskland och England under 40
procent. Ser man enbart till inkomstskatten,
uppgår den här hemma f n som mest till
drygt 90 procent. Tas även hänsyn till egenavgifter, inkomstprövade bidrag och progressiva daghemsavgifter kan den samlade
marginaleffekten redan i vanliga inkomstlä-
gen överstiga 100 procent.
Mot denna bakgrund är det många som
frågar sig, varför Sverige inte har upplevt en
skatterevolt av samma slag som Danmark
(Glistrup) och USA Uarvis i Kalifornien),
trots att utvecklingen här faktiskt har gåu
längre. Jag tror, att förklaringen är att man i
de anförda fallen reagerade mot snabba och
kraftiga skärpningar av skattetrycket resp
fastighetsskatten, medan vi i Sverige drabbats av förändringarna i små men många
steg.
226
Men skatterevolten pågår ändå sedan
länge, om än i mindre dramatiska former.
Här i Sverige tar sig protesterna mot de
höga skatterna det uttrycket att man revolterar enskilt och i det tysta. Man anpassar sitt
handlande på många sätt – begränsar sin
arbetstid, jagar avdrag, fifflar osv. En färsk
SIFO-undersökning visar att skattetänkandet breder ut sig och att småfifflet är ungefär lika vanligt i alla yrkesgrupper, samhällsklasser och politiska meningsriktningar.
Det förekommer också en revolt mot revolten . Man klagar över andras avdragsmöjligheter och låga skatter, man kräver bättre
kontroll och hårdare straff. Men samtidigt
tar man bristerna i skattesystemet och förekomsten av missbruk till intäkt för att själv
sko sig, om tillfälle erbjuds. Ett oroande tecken är att skattemoralen enligt den åberopade SIFO-undersökningen är sämre bland
yngre än bland äldre.
Nu är naturligtvis inte alla anpassningsåtgärder olagliga. Det är nödvändigt att göra
en distinktion mellan skattefusk och skatteflykt. Den som till följd av de höga skatterna
begränsar sin redovisade arbetstid för att i
stället jobba svart eller byta tjänster med
andra, gör sig skyldig till skattefusk. Den
som under sin nyvunna fritid endast arbetar
åt sig själv ägnar sig åt en mild form av
skatteflykt. När någon minskar sin arbetstid
för att inte göra något alls, kan man på sin
höjd tala om skatteplanering.
Men utmärkande för alla dessa beteenden
är att de minskar effektiviteten i det ekonomiska livet. De höga skatterna medför, att
det inte lönar sig tillräckligt att utbilda sig,
arbeta och starta nya företag. Andra aktiviteter – för att inte säga passiviteter – lönar
sig bättre. Men när högskattepolitiken snedvrider förutsättningarna för ekonomisk
verksamhet, är det privatekonomiskt rätta
handlandet ofta fel från samhällsekonomisk
synpunkt.
Självklart skall vi förbättra skattekontrollen och täta till olika kryphål. Men på det
viset angriper man egentligen endast symptomen och kommer inte åt roten till det
onda. Jag är rädd för att vi aldrig hinner
ifatt dem som arbetar på att finna nya smygvägar, särskilt inte om vi fortsätter att höja
skatten. Det enda effektiva motmedlet är
tvärtom att minska skattetrycket, att sänka
skattesatserna. Det kommer ändå att ta tid.
skattetänkandet är utbrett och skattemoralen starkt anfrätt – det dröjer innan ordningen är återställd.
Vad de borgerliga gjort
Hur har då de borgerliga panierna efter
1976 års val använt sin majoritet i riksdagen
för att komma till rätta med skatteproblemen? Ja, trots vidriga yttre förutsättningar
– högt kostnadsläge med åtföljande valutautströmning och industrikris – hann
trepartiregeringen uträtta åtskilligt på detta
område. Den indexreglerade skatteskalan,
så att inflationen inte längre smyghöjer skatten. Uttaget av statlig skatt sänktes från 28,1
procent av BNP 1976 till 24,5 procent 1978.
Härtill bidrog nedjusteringen av skattesatserna i inkomstskatteskalan och slopandet av
löneskatten. Kommunalskatterna, som regeringen inte lika lätt kan kontrollera, fortsatte
visserligen att stiga, men den genomsnittliga
ökningen är 1979 betydligt mindre än tidigare.
Den viktigaste framgången under regeringstiden för oss moderater var att vi lyckades få viss förståelse hos mellan partierna för
attskattetrycket inte kan drivas vidare uppåt
i snabb takt. Det hindrar inte att centerpartiet fortsätter att visa brist på förståelse för
nödvändighten av en ordentlig marginalskattesänkning. Folkpartiet är mer pålitligt
på den punkten men har å andra sidan en
benägenhet att vilja höja arbetsgivaravgifter
för att ”finansiera” olika beslut.
Medvetandet om att våra nuvarande skatteformer är överansträngda har lockat fram
förslag till nya pålagor. Det heter att dessa
skall ersätta tidigare skattetyper. Risken är
att de i stället – som fallet blivit med momsen och arbetsgivaravgifterna – kompletterar de gamla skatterna och därmed möjliggör en ökning av skattetrycket.
Jag medger gärna, att det ligger något
sympatiskt i tanken på en utgiftsskatt. Om
man vill främja arbete och sparande, måste
det vara att föredra att skatten träffar ianspråktagandet av resurser i konsumtionsledet och inte framtagandet av dem i produktionsledet. Men utgiftsskatten förutsätter en
ingående datakontroll av människors ekonomiska dispositioner, som jag tror blir svår att
godta av hänsyn till privatlivets helgd.
Dessutom är övergångsproblemen med
utgiftsskatten stora. Det gäller i tiden, eftersom man måste skilja mellan förbrukning av
tidigare insamlade förmögenhetstillgångar,
som redan är beskattade, och förbrukning
av tillgångar, som hopsamlats efter utgiftsskattens införande och sålunda i princip
227
skall vara obeskattade. Det gäller också i
rummet, eller närmare bestämt vid våra
gränser. Eftersom det skulle löna sig att göra
inkomsterna i Sverige och utgifterna utomlands, måste det bli en betyd ligt hårdare
kontroll vid utlandsresor. Egentligen borde
samtliga iudustriländer byta från inkomsttill utgiftsskatt samtidigt vilket ju inte är så
lätt att organisera. Men utgiftsskatten kan
gärna utredas och diskuteras vidare.
Promsen
Annorlunda ställer det sig med socialdemokraternas produktionsfaktorskatt – ”promsen”. Professorn i finansrätt ils Mattsson
har uttalat, att ju närmare produktionen en
skatt ligger, desto mer stör elen produktionen och desto skadligare är den. Men socialdemokraterna ser det som en fördel att
den tas ut tidigt i produktionsprocessen.
Därmed blir promsen mindre märkbar för
skattebetalarna, som kanske kan förmås att
tro att den verkligen klarar att finansiera
både ökade offentliga utgifter och sänkta
inkomstskatter. Men inte heller denna skattereform upphäver den gamla sanningen att
varje skatt i slutändan måste betalas av de
enskilda människorna.
Det är en smaksak, om man vill beskriva
promsen som ett slags moms eller en utvidgad löneskatt. U nder alla omständigheter
måste elen komma att förelyra produktionen. Den delar med löneskatten elen då-
liga egenskapen att belasta exporten men
låta importen gå fri, vilket åter skulle försämra vårt konkurrensläge gentemot utland'<. Pmm~n ,.~ •kol• ”riikn” fcån lön’-_ J
228
utrymmet vid avtalsförhandlingarna. Men
problemet är au det inte finns någon objektivt given ram för lönehöjningarna – den
blir vad man gör den till. Även om en skatt
av detta slag på längre sikt övervältras på
löntagarna och övriga skattebetalare, verkar
den på kort sikt kostnadshöjande i näringslivet.
Även p10msen må gärna utredas närmare
– det kommer att belysa dess svagheter.
Men lösningen på våra skatteproblem ligger
inte i nya eller höjda skatter. I stället måste vi
hejda ökningen av sl-.attetrycket och sänka
skattesatserna. Detta är inte detsamma som
att sänka skatteinkomsterna. Som den nä-
ringspolitiska delegationen har påpekat är
det fullt möjligt att en skattesänkning får så
positiva effekter att den blir helt självfinansierande. Och omvänt finns det mycket som
talar för att höjda skattesatser långt ifrån att
förstärka skattein komstema skulle försvaga
dem.
Folkpartiregeringen har presenterat ett
förslag om sänkta marginalskatter och marginalskattetak vid 80/85 procent. Det är bra
som ett steg på vägen – vi moderater vill
sänka marginalskatten i vanliga inkomstlä-
gen till 50 procent och sätta taket vid 70
procent. Vi tillstyrker de nya reglerna för
kommunal skatteu~ämning men ifrågasätter överföringen av så mycket friska pengar
till den kommunala sektorn. Risken är stor
att de inte används för att hålla nere kommunalskatten utan för att finansiera en fortsatt snabb utgiftsexpansion. Men vår allvarligaste invändning är att folkpartiet inte vill
genomföra en skattesänkning utan bara en
skatteomläggning – sänkningarna av inkomstskarten skall motvägas av höjda skatter
på andra håll.
Rundgången och revolten
Men det stora budgetunderskottet då? Måste inte det minskas, om vi nu går in i en
bättre konjunktur? Jo, men även här är det
dags att stiilla invanda tänkesätt på huvudet.
Det finns fog för påståendet att budgetunderskottet är så stort inte därför att skattetrycket är för lågt utan därför att det är för
högt. Det är inte statsinkomsterna som är för
små utan statsutgifterna som är för stora.
Och statens utgifter har blivit så stora, därför att det hårda skattetrycket har kadat
familjernas och företagens ekonomi, vilket
har krävt omfattande insatser till hjälp och
stöd. Över två tredjedelar av statsutgifterna
består numera av överföringar och lån till
kommuner, företag och enskilda.
När budgetunderskottet behöver bantas,
bör det alltså ske genom att man sänker statsutgifterna. Hur skall då det gå till? Ja, i ell
förbättrat ekonomiskt läge gäller det till au
börja med att snabbt och smidigt skära ned
det snedvridande och i längden skadliga tö-
det till branscher och företag. Utgifterna för
arbetsmarknadspolitiska åtgärder bör kunna sänkas på samma sätt. Vi måste också
angripa den omfattande rundgången a\’
skatter och bidrag. För att bekosta sina sociala förmåner får vanliga inkomsttagare betala så höga skatter att de behöver än mer stöd
från det allmänna, vilket leder till ännu högre skatter i en ständigt stigande spiral. Det
finns ingen anledning att på detta sätt fl) tta
pengar från den ena fickan till den andra, i
S) nnerhet som åtskilligt går förlorat på vä-
gen i minskad effektivitet och ökad byråkrati.
Det gäller att snabbt och beslutsamt möta
den skatterevolt som pågår mitt ibland oss.
De höga skatterna kan kanske inte helt förkväva de enskilda människornas initiativ- ~raft och arbetsvilja. Men den energi och
påhittighet som finns kvar ägnas i växande
utsträckning åt skatteundandragande åtgärder. Strävan måste vara att frigöra individerna för skapande insatser till eget och allas
229
vårt bästa.
Nyckeln ligger i skattepolitiken. Vad v1
måste sikta på är stopp för fortsatta höjningar av kommunalskatter och arbetsgivaravgifter samt rejäla sänkningar av marginalskatterna. Kan den borgerliga majoriteten i riksdagen utnyttjas till detta, finns det goda förutsättningar för en fortsatt borgerlig regering efter valet. Misslyckas vi, får vi spänningar i samhället, som kan bli ödesdigra
inte bara för vår folkhushållning utan också
för vår demokrati.