Lars Sundin; Skogen i u-länderna

LARS SUNDIN:
Skogen i u-länderna
FAO förklarade 1985 för ” Trädets år”
föratt väcka opinionför en ökad
dterplantering av skog i u-länderna.
Svedjebruk med allt kortare intervaller,
överbefolkning och betning har lett till
tnförödande erosion. Först när man
finner ett system att brukajorden permanent i tropikerna kan problemen lösas.
Författaren redogör för några lyckade
projekt somförts ut i modellbyar.
Jägmästare Lars Sundin är planchef
vid skogsvårdsstyrelsen i Södermanlands län.
De interna,wnella skogsfrågorna har nyligen aktualiserats genom att FAO förklarade 1985 som ett internationellt
skogsår. Fler och fler områden i världen
håller på att bli permanenta katastrofområden med massvält, torka och jordförstöring. Det har bedömts, att omfattande
planteringar av träd och skog är nödvändiga för att stoppa katastroferna. FAO
har velat betona detta genom sin proklamation.
Vi måste alltså:
l Bevara de skogar som finns .
2 Skapa stora arealer nya skogar genom plantering eller naturlig föryngring.
Detta är väl för oss svenskar något
självklart. Även regeringarna i u-länderna framhäver ofta skogens betydelse,
men trots allt utförs de så angelägna
massbeskogningarna bara i några få uländer. Det tycks finnas något, som
hindrar utvecklingen av skogsbruket,
och som gör att skogen nästan alltid
kommer i andra hand.
Låg prioritering av u-Iandsskogsbruket
Varför prioriteras utvecklingen av ulandsskogsbruket så lågt? Fattas kunskaper om planteringsmetoder, lämpliga
trädslag etc? Det är sant, att många beskogningsprojekt tidigare har misslyckats. Nu har man dock samlat stor erfarenhet och vet tillräckligt i valje fall för
att kunna undvika omöjliga projekt.
Fattas pengar eller andra resurser?
Resurser brukar alltid finnas eller kunna
skapas för investeringar med tillräckligt
god lönsamhet. Nu hävdar alltså FAO,
att exceptionella satsningar · på skogsbruk är inte bara värdefulla och lönsamma utan t o m nödvändiga för för- 44
hindrande av ödesdigra glooala katastrofer, men tydligen är man i de flesta uländerna inte lika övertygad. Man är inte
alls beredd att göra några exceptionella
satsningar på skogsbruket, i varje fall är
prioriteringen mycket lägre än hos FAO.
Förklaringen till att få u-länder satsar
rejält på skogen måste ligga i inriktningen av jordbruket. All mark används för
ett arealkrävande och lågproducerande
jordbruk, och ett utbyggt skogsbruk
prioriteras följaktligen lågt eller rättare
sagt saknar plats. Så länge man inte kan
effektivisera jordbruket, kan man inte
heller bölja utveckla skogsbruket på allvar. Jordbrukets hittillsvarande inriktning på svedjebruk Gag bortser då från
risodling på bevattnade fält) tycks vara
det verkliga problemet.
Svedjebruk
Svedjebönder finns i hundratals miljoner
främst i tropikerna. En svedjebonde –
på engelska shifting cultivator – är en
bonde, som ständigt flyttar sina åkrar.
Han brukar alltså inte marken permanent, utan efter ett eller några få år överger han den. Eventuellt används den därefter en tid som betesmark, men ofta får
den genast växa igen med buskar och
skog. I stället flyttas odlingen till en annan plats, där skogen fälls och bränns.
Det skulle naturligtvis vara mycket bekvämare att odla samma åkrar hela tiden, men problemet är bristen på näring i
marken. Askan efter den brända skogen
är gödsel, nästan den enda gödsel, som
svedjebonden använder, och som inte
kostar honom några pengar.
Tvärtemot vad man skulle kunna tro
är de flesta tropiska jordar mycket nä-
ringsfattiga, ja, nästan näringslösa. T o m
i en frodig tropisk urskog är jorden mager. Den näring, som finns där, är bunden i vegetationen och humuslagret. Genom bränning av skogen mobiliserar
man näringen, men den räcker för att
drivajordbruk bara ett eller några få år.
Att de tropiska jordarna är så magra
beror på att de är mycket gamla. De har
urlakats av nederbörden i långa tider,
ibland i miljoner år. Jordarna i Sverige är
däremot ganska nya. De bildades för endast 10000 år sedan i samband med istiden och är därför relativt sett mycket
näringsrika.
När svedjebonden efter bränningen av
skogen bärgat sin första skörd, är alltså
den mesta näringen i jorden förbrukad. l
Sydostasien lönar det sig i regel inte att
försöka användajorden ett år till. I Afrika däremot kan man ibland använda den
3-4 år, innan näringen är förbrukad.
Men där har man ofta så mycket betesdjur, att de övergivna åkrarna måste användas för betning. Därigenom hindras
marken från att växa igen med skog. I
stället får man på grund av betning och
tramp erosion på känsliga marker, och
stora områden har totalförstörts.
När svedjebruket bedrivs med varsamhet och icke orsakar jordförstöring,
utbildas ofta en typisk landskapsbild. På
stora områden växer då buskskog med
enstaka överståndare, rester av den ursprungliga skogen, som blivit kvar på
svedjorna. Buskskogen huggs ner och
bränns av bönder medjämna mellanrum,
som tenderar att bli allt kortare, efterhand som befolkningstrycket växer. Ju
kortare intervall man måste ha mellan
svedjningarna, desto mindre aska får
man och desto sämre resultat av jordbruket. Man närmar sig på många håll en
gräns, bortom vilken systemet icke
längre kan fungera.
Det har sagts i många sammanhang,
att svedjebruket är naturvänligt, och att
bönderna genom varsamma brukningsmetoder skyddar och konserverar marken. Detta var delvis sant, när områdena
var glest befolkade, och intervallen mellan svedjningarna kunde hållas långa.
Det är dock ett faktum, att även i gångna
tider stora områden förstördes genom
svedjebruk i kombination med överbetning. I våra dagar har svedjebruket överlevt sig självt, eftersom många områden
blir överutnyttjade. Markerna får inte
återhämta sig tillräckligt länge efter en
svedjning, innan de måste utnyttjas på
nytt. Därigenom blir näringsbristen värreoch värre, och risken för erosion ökar.
Även sociala skäl talar för att systemet
med svedjebruk bringas att upphöra eller
minska kraftigt. Många svedjebönder lever ett helt omänskligt liv. Bristen på
välfärd och trygghet är total. För att t ex
skydda sina odlingar mot skadedjur,
apor mfl, måste de ibland bo ute vid
svedjan och man ser ofta vakttorn, där
de håller till vid övervakningen. Efter
skörden måste säden sedan bäras genom
väglös mark hem till byn eller gården,
många gånger kilometervis.
Det är alltså angeläget att lösajordbrukets problem i u-länderna. Det är i regel
meningslöst att plantera skog på mark,
där bönder svedjar med regelbundna intervall. Antingen blir den nyplanterade
marken utnyttjad som betesmark eller
blir den nya skogen senare svedjad och
förstörd. Att skydda skogen med polis
eller militär mot lokalbefolkningen har
försökts i många länder men visat sig
45
svårt eller omöjligt i längden. Det är förstås mycket bättre att arbeta med folket
än mot det.
Dessa erfarenheter har lett till att man
mer och mer böljat arbeta med s k byskogsprojekt. Det är en mångskiftande
verksamhet, som går ut på att arbeta
med bönderna för att bygga upp både
jordbruk och skogsbruk till såväl böndernas som landets bästa. Säkert kommer man genom dessa arbetsmetoder att
nå längre med beskogningsprojekt än nå-
gonsin tidigare.
Thailändska skogsbyar
Jag skall nu berätta om tre fall, som visar
olika sätt att komma tillrätta med både
jordbrukets och skogsbrukets problem.
l Thailand finns mycket stora områden
med bevattnade risodlingar. Ännu större
områden är skogbeväxta, och många av
de~sa områden är branta och oländiga. l
de allra flesta skogarna är alla värdefulla
träd avverkade. Sådana sekundära skogar kan sällan producera värdefullt virke
i framtiden, och ur ekonomisk synpunkt
borde man snarast föryngra sådana skogar med värdefulla och produktiva trädslag. Detta måste i regel ske genom plantering, som dock är arbetsamt och dyrt.
Emellertid finns en metod, som är billigare och ibland genomförbar. Den är
utvecklad av engelsmännen i Burma för
mer än 100 år sedan. Metoden heter
”taungya farming” och har använts i
många tropiska länder på mycket stora
arealer. Den går ut på att låta svedjebönder förfoga över skogsmark några år,
mot att de i gengäld planterar skog på
den.
Thailändarna har ambitioner att för- 46
bättra livet för de fattigaste i sitt land,
och systemet med skogsbyar är ett led
häri. Man använder därvid taungya
farming, d v s svedjebönder får bygga
upp nya och värdefulla skogar. Systemet
kan i korthet beskrivas så här:
När en skogsby skall startas, får intresserade deltagare anmäla sig. Man
väljer ut 100 jordlösa fattiga bönder med
familjer. Vmje familj får virke av staten
för att bygga ett hus, och det uppstår
sedan snabbt mitt ute i skogen en by med
100 familjer jämte skola, affär, klinik och
några hantverkare. Varje bonde får dessutom till förfogande en bit skogsmark,
och där får han svedja och odla ris eller
annat i askan. Ett villkor är att han också
planterar ut teakplantor på marken i ett
förband av 4×4 meter. Staten tillhandahåller teakplantorna och betalar även för
arbetet med plantering och skötsel för
alla plantor, som överlevt efter ett år.
Vatje år måste bonden lämna ifrån sig
l ,6 hektar av planterad skog, och i stället
får han l ,6 hektar orörd skog där han får
bränna. De 100 bönderna i byn åstadkommer på detta sätt nyptantering av
värdefull teakskog på 160 hektar om
året.
Teak ger mycket värdefullt timmer.
För att träden skall bli tillräckligt grova
och värdefulla, behöver de växa i 60 år.
Det planterade området utökas alltså
ständigt i 60 år, innan man kan börja
slutavverka de tidigast planterade områ-
dena närmast byn. Genom vatje by har
då åstadkommits en plantering på närmare lO000 hektar eller en kvadratmil.
I alla skogsbyar planterar man inte
teak, i vissa planterar men t ex gummiträd eller ett snabbväxande trädslag så-
som eucalyptus. skogsbyar täcker givetvis mindre arealer, ju kortare skogens
omloppstid är.
För närvarande finns totalt i Thailand
omkring 50 skogsbyar. Det finns plats
för åtskilligt fler, men verksamheten är
kapitalkrävande, och landet har inte råd
att bygga ut systemet så snabbt, som
man vill.
CADU-ARDU
CADU (Chilalo Agricultural Development Unit) var ett SIDA-projekt, som
från 1967 verkade inom ett område i
Etiopien kallat Chilalo. Företaget utvidgades 1974 till hela provinsen Arssi och
döptes då om till ARDU (Arssi Rural
Development Unit).
På 60-talet ville SIDA starta ett nytt,
revolutionerande projekt, som skulle innehålla allt, som SIDA dittills hade lärt
sig om landsbygdsutveckling i fattiga
länder. Genom en ”paketlösning” – en
rad samordnade aktiviteter inom ett begränsat område – ville man på en gång
försöka avlägsna alla hinder för utvecklingen inom detta område och därigenom
få igång en kraftig utveckling (”integrerad landsbygdsutveckling’ ’).
Projektet förbereddes mycket noga.
Programmet utarbetades av en expertgrupp, vari ingick framstående jordbruksexperter från lantbrukshögskolan.
Jordbruket skulle utvecklas genom förbättrade utsäden, konstgödsel, nya redskap och bättre brukningsmetoder.
Mjölkproduktionen skulle förbättras genom husdjursförädling. Projektet skulle
även hjälpa bönderna med avsättning av
produkterna till skäliga priser. skogsbruket skulle utvecklas, brunnar skulle borras, vägar skulle byggas etc.
Själv var jag anställd i skogsavdelningen i två år 1969-70 och fick se, hur de
aya ideerna togs emot av befolkningen.
Här och där ute i bygderna hade projektet sk modellfarmare. De var vanliga
bönder, som man hade valt ut, därför att
de var duktiga och intresserade. Deras
airdar försåg man med de nyheter och
förbättringar, som projektet gick ut på,
och grannarna fick komma och se, hur
det gick.
Man trodde inte sina ögon. Marker,
som så länge man kunde minnas, hade
legat som grässtepper, fullkomligt improduktiva och värdelösa, kunde efter
plöjning och harvning och med hjälp av
konstgödsel och förädlat utsäde ge goda
skördar av vete eller majs. Massor av
bönder ville vara med. De flesta hade
IBturligtvis inte pengar för att köpa utsä-
de och konstgödsel, men projektet ordIlide med lånemöjligheter, så att man
kunde erhå.lla pengar före sådden att betalas igen efter skörden. Många bönder
Inade och nästan alla betalade också
lf:n på hösten.
En vän till mig, en etiopier anställd i
JIOjektet, räknade ut, att han snabbt
skulle kunna bli rik genom att köpajordllruksmark, som fortfarande inom vissa
områden betraktades som värdelös och
var mycket billig. Han hade en lön på
bappt l 000 kronor i månaden, och sparide det mesta. Inom ett år hade han
köpt omkring 100 hektar mark och börjldejordbruk i stor skala. Det gick mycket bra för honom fram till 1974, men då
tom revolutionen. Kejsaren störtades,
11811 genomförde en jordreform, och han
förlorade sin mark igen.
Jordreformen var till nytta för projektet. Dels försvann storbönderna, vilka i
47
vissa fall saboterade verksamheten, dels
fick bönderna gå samman i bondeföreningar, vilket gjorde det lättare för
ARDU att administrera stöd och rådgivning.
Resultatet av projektet har blivit mycket gott. Enligt de senaste uppgifterna,
som jag har till förfogande, distribuerar
projektet årligen 7000 ton konstgödsel
och 3000 ton rensat utsäde till omkring
75 000 bönder. Mer än 7 miljoner skogsplantor produceras. Man uppskattar, att
spannmålsproduktionen ökat med
250 000 ton per år. Etiopien måste årligen importera 100000-tals ton spannmål,
men utan ARDU skulle importbehovet
varit ungefär dubbelt så stort.
ARDU har alltså varit till stor välsignelse för Etiopien. Projektet har också
visat, att underutveckling kan hävas.
Det gäller bara att ta initiativ och visa
folk, hur de skall göra för att få det bättre. Sådant tas gärna emot av folket, om
de bara får klart för sig, att man inte
håller på att lura dem. Men det fordras
helhjärtade insatser och uthållighet.
strävanden mot permanent jordbruk
Permanent jordbruk bedrivs på stora
områden i tropikerna, nämligen på risfält, som bevattnas från floder, och som
därigenom får en viss gödsling. Dessa
områden ger ofta två, ibland tre skördar
om året. Nästan allt övrigt jordbruk bedrivs som tidigare beskrivits med långa
busk- eller skogsträdor. Det är mycket
arealkrävande och orationellt. Taungya
farming och thailändska skogsbyar bidrar till att minska problemet men kan
aldrig bli någon universallösning. Först
när man finner ett system att bruka jor- 48
den permanent i tropikerna, såsom vi
kan i Sverige, kan problemen lösas bättre. En sådan lösning har man funnit i
ARDU-projektet. Man håller också på
att forska och utveckla vidare i dessa
frågor i en lång rad forskningsinstitut i
många länder. Ett sådant är liTA, International Institut of Tropical Agriculture
(som ligger i Abadan, Nigeria). Ett annat
är ICRAF, Nairobi, Kenya, som för övrigt har en svensk jägmästare, Björn
Lundgren, som chef.
Forskningen vid dessa institut söker
svar på bl a följande frågor:
Hur kan man på bästa sätt förse växterna
med näring vid permanent odling på magra
tropiska jordar?
Hur kan man undvika erosion på markerna?
Finns några andra lämpliga grödor än de traditionella?
Eftersom många människor i tropikerna lider av felnäring, som orsakas av
proteinbrist, behövs växter, som ger
proteinrik föda och som kan odlas jämte
de traditionella proteinfattiga grödorna
(ris, majs, maniok etc).
Man har kommit fram till bl a följande.
Plöjning eller harvning av jord är inte så
viktig, som man kan tro. Genom väsentligt minskad jordbearbetning kan man
minska erosionen eller nästan helt förhindra den, medan skörden kan bli densamma eller högre. Vidare ka,n erosionen
minska och produktionen öka även genom att man använder ”multi-storey”
och ”multi-species cropping”, vilket betyder odling i flera etager med olika arter
från lågväxande växter till buskar och
träd. Träden och buskarna ordnas då i
rader eller dungar och övriga odlingar i
små fålt däremellan eller under buskar
och träd. Olika arter utnyttjar olika skikt
ijorden och därigenom utnyttjas tillgängliga näringsresurser bättre. Vissa arter
kan också med hjälp av bakterier binda
luftens kväve, varigenom kvävebehovet
helt eller delvis tillgodoses.
Med hjälp av komposter kan mycken
näring kvarhållas eller tillföras jorden.
På grund av de tropiska jordarnas stora
näringsfattigdom måste ändå många
gånger en del näring tillföras i form av
konstgödsel, i första hand fosfor, ibland
även kali m m. Man har valt ut och provar, och i vissa fall har man även förädlat
växter, som kan producera stora
mängder näringsrik mat, såsom ärtor,
bönor, frukt och nötter. Många av de
utvalda växterna är leguminoser eller
ärtväxter, som har kvävefixerande bakterier i rötterna, och som producerar
proteinrik föda. Till leguminoserna hör
t ex Leucaena leucocephala, som är ett
mycket snabbväxande och markförbättrande träd, som ger stora mängder ved
och byggnadsvirke. Skotten kan användas som kreatursfoder, och ärtskidorna
som mat. Man har långa listor på liknande växter, varav många nyintroduceras.
Det utvecklingsarbete, somjag här beskrivit, är naturligtvis· inte färdigt. Det
går ständigt vidare och kommer säkerligen att ge ytterligare stora resultat. Ingenting hindrar dock, att resultaten används redan i dag, och detta sker också i
viss utsträckning. Men utvecklingen
måste komma igång på bred front i
många länder. Därigenom kan levnadsoch näringsstandarden ökas för stora
folkgrupper. Det blir också möjligt att
angripa skogens problem genom att stora
områden, som hittills använts för svedjebruk, då blir fria för skogsbruk.
För att få igång utvecklingen borde
man nu i ökad utsträckning demonstrera
de nya jordbruksmetoderna för folket.
Det innebär t ex att man startar ”modellbyar” på flera håll i olika u-länder. I
dessa modellbyar skulle man i full skala
använda de nya jordbruksmetoderna.
Om – vilket allt tyder på – invånare i
dessa byar snabbt skulle få det mycket
bättre genom ökad produktion, skulle
kännedomen om detta snart sprida sig till
andra byar, där man också skulle vilja få
hjälp till samma förbättringar. På detta
sätt skulle man kunna hoppas på en utveckling, som förs vidare av folket
självt. En sådan strategi torde vara den
enda, som är realistisk och ekonomiskt
möjlig för landsbygdsutveckling i u-länderna.
Hur kan man få igång massbeskogning?
Om man lyckas att minska svedjebruk
och överbetning i tropikerna och att koncentrera jordbruksproduktionen genom
att använda endast de lämpligaste områ-
dena för permanent jordbruk, blir befintliga skogar mindre utsatta för förstörelse. Dessutom blir stora arealer lediga.
Där kan man då utföra skogsplantering
med större förhoppning än annars, att
plantorna eller skogen inte förstörs. Till
stor del blir det fråga om marker, som
hotas av erosion eller ökenspridning etc,
och det är angeläget att sådana marker
snabbt blir skogbeklädda.
Hur skall man då få fart på skogsplantering där? Om marken tillhör staten, är
det naturligt, att staten tar hand om beskogningen.
49
Privat eller kooperativt ägd mark planteras i vissa länder med stor framgång av
kooperativ, d v s byföreningar. Det finns
goda exempel på sådant.
Ett exempel är Kina, där enligt FAO
(1979) under de senaste decennierna 45
miljoner hektar beskogats, därav 6 miljoner hektar på statsägd mark och resten, d v s merparten, av s k folkkommuner (240 000 kollektivfarmer!). Dessa
siffror är nästan ofattbara i sin storlek
och dessutom omöjliga att kontrollera.
45 miljoner hektar är ungefär som Sveriges totala yta.
Ett annat exempel är Sydkorea, där
enligt FAO (1982) mer än l miljon hektar
har beskogats åren 1973- 1978, varvid
drygt 3000 miljoner plantor satts ut av
20 000 byskogsföreningar. Dessa siffror
är också mycket imponerande och säkerligen korrekta. Somjämförelse kan nämnas, att vi i Sverige planterar ca.400 miljoner plantor per år.
Jämför 3000 miljoner plantor planterade i Sydkorea med den miljon eller
några miljoner plantor, som fn håller på
att planteras i Afrika genom mycket behjärtansvärda insatser av svenska ideella
organisationer.
Det är tydligt, att man inte kommer åt
de verkligt stora arealerna för beskogning i tropikerna, om man inte får igång
massrörelser hos befolkningen. Man
måste övertyga folket i byarna. För detta
behövs praktiska åskådningsexempel
(här kan de ideila organisationernas insatser kanske betyda mest).