Lars Tobisson: Moderat politik blir Sveriges

När jag föddes 1938 var demokratin en skör planta i vårt land, bara 20 år gammal. I skuggan av världskrig och depression infördes allmän och lika rösträtt för män och kvinnor. Styrkeförhållandena i parlamentet skulle vara avgörande för regeringsbildningen. De konservativa tröstade sig med att i minoritet anmäla avvikande synpunkter.

Demokratin ifrågasattes och hotades under de följande åren av krigsherrar som Hitler och Stalin. Socialdemokraterna i förening med LO dominerade den inrikespolitiska scenen. Efter ett mellanspel med samlingsregering under krigsåren, återgick arbetarrörelsen till rollen som statsbärande politisk kraft. De borgerliga partierna fick uppleva drygt 40 år i maktlöst underläge.

Bland oppositionspartierna befann sig högerpartiet halvt utanför den parlamentariska gemenskapen. Särskilt gällde detta utrikes- och säkerhetspolitiken. Jarl Hjalmarson anklagades för avsteg från neutralitetslinjen och utestängdes från FN-delegationen.

Partiet var dock nu så litet att detta utanförskap inte tillmättes någon större betydelse. Vid tiden för Gösta Bohmans övertagande av partiledarskapet talade Olof Palme föraktfullt om ”en betydelselös sekt på högerkanten”.

Jag röstade för första gången i 1958 års kommunalval, där högerpartiet gick fram under parollen ”Ja till Europa”. Det var en smula bisarrt, då det rörde sig om ett kommunval. Men jag såg ett nära europeiskt samarbete som en spännande vision, och den betydelselösa sekten fick en röst från en förstagångsväljare.

Medlemskap i det västeuropeiska ekonomiska samarbetet och deltagande i NATO förordades i det moderata partiprogrammet. Men det framstod som en ouppnåelig framtidsdröm, nästan som det socialdemokratiska republikkravet.

Numera råder i riket ett brett samförstånd om Sveriges medlemskap i det västeuropeiska samarbetet och NATO. Fotombytet efter många års uppslutning kring neutralitetsprincipen gick på sina håll uppseendeväckande smidigt och lätt.

Moderaterna var ett tidigt värn för rättsstaten och förespråkade att brott skulle föranleda kännbart straff. Kravet på straffskärpningar och mer resurser till polisen fick Centern och Folkpartiet att motsätta sig att ”Batongmormor” Astrid Kristensson blev justitieminister i den första borgerliga regeringen. Hon ansågs gå för långt i sin kampanj mot bovar och banditer. Idag står en bred majoritet bakom de moderata kraven på en skärpning av kriminalpolitiken och ökad rättstrygghet.

1970-talet var en period när de mänskliga fri- och rättigheterna stod i centrum för uppmärksamheten. Den moderata linjen att införliva Europarådskonventionen med den svenska lagstiftningen vann gehör och skyddet för den privata äganderätten har förstärkts.

Förslaget om kollektiva löntagarfonder var ett hot mot demokratin, som från början endast Moderaterna helhjärtat motsatte sig. Förståelsen för att facket skulle ta del i ägandet av företagen var till en början stor i övriga borgerliga partier och hos näringslivets toppar. I dag – 40 år senare – är tanken på kollektiva löntagarfonder stendöd. Ingen försvarar idén, och inga nya förslag väcks. Socialdemokraterna vet att propåer om att genomföra partiets grundidé –   socialisering av näringslivet – är säkra förlorare.

I stället har ledorden för näringspolitiken blivit privatisering och avreglering. Allt fler medborgare väljer friskola och privata vårdalternativ och vill inte avstå från den ökande valfrihet som de ursprungligen moderata förslagen gett dem.

Kredit- och valutaregleringarna har avvecklats och när inflationen nyligen steg, var det ingen som förordade en återgång till gammaldags prisstoppspolitik.

Moderaterna var länge ensam förespråkare i Riksdagen för en politiskt oberoende centralbank som ett vapen mot inflationen. En nyligen utförd utvärdering av reformen har inte föranlett någon ändring och nu är kritiken begränsad till yttersta vänsterkanten.

Marknadsprincipen vinner således successivt ökat stöd. Det gäller även energipolitiken, som länge plågades av motsättningar som inte följde höger/vänsterskalan. Nu förefaller alla större aktörer samlas kring vad som kan sägas ha varit grundtanken bakom folkomröstningens moderata linje 1, enligt vilken kärnkraften inte skulle avvecklas, utan användas.

Skatterna är fortfarande höga. Men med indexskyddade skattesatser och jobbskatteavdrag har det i alla fall blivit möjligt att undvika att marginaleffekten av en inkomstökning blir över 100 procent. Och de för kapitalbildningen och företagandet mest skadliga skatterna – på förmögenhet, arv och gåva – har slopats helt. Denna anslutning till en gammal moderat ståndpunkt skedde när Socialdemokraterna var i regeringsställning, men oppositionsåren därefter har inte bjudit på några allvarligt menade försök att återinföra dessa skatter.

På område efter område ser vi hur moderata synsätt och reformförslag har vunnit stöd hos allt bredare grupper. Det har inte varit tal om att endast blygt anmäla avvikande synpunkter. Moderaterna har flyttat centrum för den svenska politiken. Partiet har kommit att accepteras som ett regeringsparti och har fått tillsätta tre statsministrar.

Finns det då ingen anledning att känna besvikelse?

Det största misslyckandet är oförmågan att övertyga medborgarna och övriga partier om värdet av att ersätta den svaga svenska kronan med den styråra i den ekonomiska politiken som den gemensamma valutan utgör. Jag är övertygad om, att en sådan förändring kommer att genomföras och att det då kommer att visa sig att det går lika lätt och smidigt att byta ståndpunkt.

Två politikområden som har försummats av borgerliga regeringar, och som det är angeläget att ta itu med gäller arbetsrätten och bostadspolitiken. Regeringen Reinfeldt hukade sig inför den väntande anstormningen mot försök att genomföra nödvändiga reformer. Kollektivavtal och bruksvärdeshyra kunde t o m framställas som förfinade instrument på dessa marknader. Men det är inte fler regleringar, det är mer marknadstänkande som behövs om vi skall få fram de jobb som krävs.

Det är hög tid för Ulf Kristersson att ta sig an facket och hyresgäströrelsen. Lars Tobisson är fd riksdagsledamot, partisekreterare och vice partiledare för Moderaterna