Läs om Hitlers hemliga jätteubåt

Trekvarts sekel efter sin död blickar Adolf Hitler fortfarande tillbaka på oss från var och vartannat tidningsomslag i historiehyllan. Ingen kan förneka att hans påverkan på sin och vår samtid var enorm, men spaltmeterna riskerar att motverka sitt syfte. Hitlerlitteraturen har helt enkelt blivit oöverskådlig, skriver Peter J Olsson.

Tidskriften Time utsåg 1938 Adolf Hitler till The Man of the Year (året efter blev det Josef Stalin). Det var förvisso inte en hederstitel, i motiveringen utsågs den tyske rikskanslern till det allvarligaste hotet mot den demokratiska, frihetsälskande världen, något som om i förr bekräftades året därpå.

För 30-talets tidningsläsare var Hitler en verksam kraft i deras värld, någon de måste förhålla sig till. Och som faktiskt påverkade nutid och öde för en stor del av klotets invånare.

När man studerar tidskriftshyllorna i de svenska tidningsbutikerna kunde man tro att Hitler betydde lika mycket nu. Hans porträtt syns fler gånger än i princip någon annans, inte ens när amerikanska presidentval är som hetast slår det fullständigt ut den tyske diktatorn.

Framförallt beror det på att nästan ingen historisk tidskrift kommer ut utan att ha Adolf Hitler på omslaget. Men även andra tidningar bidrar, inte minst kvällstidningar där man ofta kan få läsa nyheter – eller repriser på tidigare artiklar – som ”Hitlers hemliga jätteubåt” eller ”När Hitler skulle invadera Sverige”. Eller, möjligen populärast, ”Hitler och kvinnorna”.

Går man till Mediaarkivet kan man konstatera att i de medier som där täcks nämns Hitler 8000-10000 gånger om året. Förra året är det 8211 träffar, redan i år har man nått 4734. Under 2017 skrev Dagens Nyheter om Adolf Hitler 182 gånger i papperstidningen – en gång varannan dag. Medan Expressen nöjde sig med två gånger i veckan, och läsarna av Barometern i Kalmar bara fick sig Hitler till livs en gång i veckan.

Förklaringen, eller förklaringarna, är nog så enkla. För det första är det helt enkelt så att Adolf Hitler är den arketypiske diktatorn och tyrannen i vår tid. Den som visar hur ondskan kan ta makten, eller hur världen kan störtas i krig. Som sådan får vi nog leva med honom länge än. Ända fram till andra världskriget var det Napoleon Bonaparte som hade motsvarande ställning.

Hitlers närvaro i diskussioner har inte försvagats av internet, snarare tvärtom. Den amerikanske författaren Mike Godwin formulerade den rätt ofta åberopade Godwins lag om internetdiskussioner, som i wikipedias tolkning lyder:
”Längre diskussioner urartade konsekvent, oberoende av ämnet och hur sakliga de varit från början, och sannolikheten för personangrepp växte. Förr eller senare jämfördes någon eller någons ståndpunkt med något relaterat till Hitler eller nazister. I detta skede blir det omöjligt att föra tillbaka diskussionen på sakliga banor.”

Men det räcker inte ensamt som förklaring till mediaexponeringen, den förklaras helt enkelt av att: ”Hitler säljer” Så länge en tidning med Hitler på ettan har lite högre försäljning än en utan kommer det inte att sluta. Jag jobbade på kvällstidningen Idag (Kvällsposten-GT) på 90-talet när Bingolotto var som störst, och jag vet att under ett par år var inte en dag då inte Leif Loket Olsson var på en bild i tidningen, oftast flera, och oftast en på förstasidan. Tack för det, Loket, det hjälpte att betala min lön.

Inte bara tidningar fylls av Adolf Hitler, bokfloden är sådan att ingen kan ta del av ens all vetenskaplig litteratur som utkommer. Man kan gott säga att i stort sett varje tänkbar tes och antites har behandlats. Ändå fortsätter strömmen att komma. Hitler är försäljningsargument nog.

Den lärde och underhållande skribenten Svante Nordin kom i år med en mycket läsvärd volym: ”Hitlers München”. Idéhistorikern Nordin ger i titeln hyllning – hade det varit en film hade man skrivit homage – till den kända skildringen Wittgensteins Wien av Allan Janik och Stephen Toulmin. I det fallet en kombination av filosofibiografi över Ludwig Wittgenstein och stadsbiografi över det myllrande livet i sekelskifteswien. Nordin vill skildra både Adolf Hitler och Staden München. För den som är mindre inläst på Münchens historia är den delen mycket givande. Man kan dock undra om München verkligen personifieras av Adolf Hitler, det finns så mycket annat i den staden – kontrasterna var och är stora. Samma gäller Wien, men Wittgenstein kan i sin filosofi sägas ge en bild av världsmetropolens kalejdoskopiska värld i en tid när modernismen bröt fram. Hitlers gärning kan förstås ses som ett utflöde av en kultur som bröt sönder den gamla ordningen redan innan första världskriget gjorde slut på den, och på det sättet kan han ses som en produkt av München. Men inte tvärtom.

Svante Nordins tes var för övrigt att Hitlers världsbild mer formades av München än av Wien, trots Hitlers egna ord om motsatsen och trots att Wienhypotesen har varit vanligast. Båda städerna är dock en del av samma kultursfär, så problemet handlar väl mer om när Adolf Hitlers politiska åskådning var fullbordad. Och då tycks det ligga en hel del i Nordins uppfattning.

Som exempel på Hitlerlitteraturens svåröverskådlighet är Svante Nordin ett bra exempel. Historikern Mikael Nilsson påpekade att Svante Nordin använt några dokument som var utgivna i samlingar av Hitlers texter men som därefter bedömts som förfalskningar. Det felet har Nordin vidimerat och förklarat att han kommer att rätta, framställningen faller inte på det. Nilsson hade emellertid också en annan invändning, han menade att Nordin borde nämnt dem som tidigare framfört liknande teser. Och här kommer Hitlerlitteraturens omfattning in. Det är svårt att kritisera Nordin för att han inte kunnat referera, eller ens läsa, all sekundärlitteratur. Frågan är om inte man får nöja sig med att var och en skriver efter sina förstahandskällor.

Att det uppstår en debatt är ytterligare ett exempel på hur levande diskussionerna om Adolf Hitler är i nutiden. Fortfarande efter snart 74 år så väcker han känslor. Mest negativa, trots uppmärksamheten är våra nutida nationalsocialister och Hitlerdyrkare inte mycket mer ännågra hundra – även om de har ett betydande våldskapital och kan ställa till med mycket elände.

Kanske visar detta ändå att det är bra om vi diskuterar både den historiskt givna nationalsocialismen och de liknelser vi kan göra i dag. Men måste vi göra det varje vecka?

Peter J Olsson är borgerlig skribent och chefsstrateg (M) i Region Skåne