Läskande liberal cocktail av Lööf

”Sanningens ögonblick” av Annie Lööf, Ekerlids Förlag, 2018

Att öppna Sanningens ögonblick är som att glänta på dörren till en bekant, en sådan där person vi har känt ytligt under flera år, men som plötsligt bjuder in till mingelparty, skriver Kajsa Kettil som läst Annie Lööfs nya bok.

Bostaden brukar vid ett sådant tillfälle vara nystädad, men kan innehålla ett och annat inslag av stök i form av några kaffefläckade koppar i diskhon eller tidningstravar på soffbordet.
Den värsta röran, den som bara ens allra närmaste får se, har värdinnan skyfflat in i garderoben.

Författaren Annie Lööf hälsar oss hjärtligt välkomna in i den polerade miljön, men ser till att hålla garderobsdörren stängd. Det är förståeligt, rentav sunt, att värna sin integritet i en tid när alla är sina egna varumärken och det privata nästan tvångsmässigt ska ut i offentligheten för att en person ska anses intressant. Det inger respekt.

Redan första meningen ”Jag vill framåt. ” sätter tonen för den röda tråd som löper genom självbiografin, vilken lägligt nog kommer ut fyra månader före höstens val. Här avhandlas mycket av det som en god, liberal centerpartist står för: öppenhet, framtidstro, globalisering, teknik, landsbygdsutveckling och ett slags hatkärlek till EU. Motsatt radas ett antal ovälkomna ism-er upp, såsom populism, nazism, antisemitism och terrorism. Läsaren får ta del av ideologiska resonemang som kopplas till aktuella frågor. Det fungerar, förutsatt att läsarens världsbild någorlunda stämmer överens med författarens. Bitvis är det inspirerande och rätt mysigt att åka med i Lööfs höghastighetståg mot en framtid där allt är möjligt.

Det är tydligt att verket inte är tänkt som en klassiker, utan som en nutidsskildring med bäst-före-datum. Och mycket riktigt kommer innehållet att delvis vara inaktuellt efter den 9 september.

Glöd och passion genomsyrar Sanningens ögonblick. Vi känner igen den Annie Lööf, som efter de första årens tuffa start har växt till en stark och självsäker ledare som inte sviker sina ideal. Utan att nämna debatten kring de ensamkommande, ägnar hon ett stycke åt att försvara beslutet att stödja det som motståndarsidan beskriver som en amnesti för vuxna asylsökande. Genom återkommande återblickar till barndomen i Gnosjöandans Värnamo och byn Maramö, ges förklaringar till vad som har format henne till den hon är i dag. När ämnet migration avhandlas görs kopplingar till de nya kompisar från forna Jugoslavien som började i Annies låg- och mellanstadieklass och som snart blev en del av det småländska samhället. Formuleringarna skrapar här på ytan till det personliga, men inte mycket mer.

Ingen måste skylta med sitt privatliv. Ändå är det är lite synd att läsaren inte får mer av personen Annie Lööf. Redan i inledningen väcks en förväntan att boken kommer att innehålla något utöver de offentliga framträdandena. Världen behöver fler kvinnliga ledare som förebilder, skriver Annie Lööf och tillägger att hon hoppas att boken ska fungera som en källa till inspiration i det avseendet.

Ambitionen att vara en förebild förpliktigar. I synnerhet kvinnliga läsare med ett gott öga till karriärkvinnan Lööf lär utvärdera just denna egenskap extra noga.

Och visst, Sanningens ögonblick tar tydligt ställning för kvinnor och jämställdhet. Ett av fyra kapitel är helt vigt åt ämnet. Här avhandlas metoo-rörelsen, hedersvåld och faktumet att män och kvinnor mäts med olika måttstockar i arbetslivet. En av författarens egna förebilder, den tidigare Centerledaren Karin Söder, lyfts fram för sin kompetens och förmåga att krossa glastak.

Och det är just i kapitlet Framåt för jämställdhet det blir så genuint äkta att det bränner till på insidan av ögonlocken. Många föräldrar kan känna igen sig i beskrivningen av kampen att få ihop familjeliv och karriär. Ett stycke om småbarnslivets kaotiska morgnar etsar sig fast; där mamman Annie får yoghurt i håret och hennes nylonstrumpbyxor trasas sönder av dotterns kardborreband. Hur det kan kännas som att en halv arbetsdag är avklarad redan innan man har satt sin fot på kontoret. Och bilden av hur partiledaren efter ännu en lång arbetsdag blir gråtfärdig när hon inser att dottern kommer att ha somnat innan mamma hinner hem, den går rakt in i hjärtat. De korta inslagen av sårbarhet bidrar till en trovärdighet som den annars så tillrättalagda ytan behöver. Utan glimtarna av privatpersonen skulle boken enbart ge intrycket av ett nära 300 sidor långt valmanifest.

Resonemanget i jämställdhetskapitlet blir dock platt när inga konkreta lösningar presenteras för hur kvinnor lättare ska kunna kombinera familj med ett krävande jobb. Starka, kvinnliga ledare ska inspirera andra att haka på, är budskapet, men boken hade vunnit på att stanna längre vid hur vi ska uppnå jämställdhet hemma i vardagen för att kvinnor ska känna att de kan, vill och orkar satsa på karriären. Annie Lööf är visserligen inte ensam om att hoppa över denna för jämställdheten så grundläggande förutsättning — att män och kvinnor i större utsträckning bör dela på både sysslor och projektledarskap för familjen. Även andra jämställdhetskämpar, som Liberalernas Birgitta Ohlsson, nämner bara frågan helt kort i sin bok Duktiga flickors revansch (Bokförlaget Forum, 2017). Och då konstaterar Ohlsson kort och gott att kvinnor måste välja jämställda män om de vill kunna satsa på ett spännande jobb.

Retoriken i Sanningens ögonblick påminner mycket om den offentliga Annie Lööf, hon som antingen leende eller med bekymmersrynka debatterar i Agenda eller talar inför partivänner. Det rappa, okonstlade språket rymmer inget som stör. Rytmen och variationen av meningslängd följer visserligen det uppstyrda talets upplägg, men utan att bli talspråklig. Att Lööf har skrivit boken huvudsakligen på egen hand ska inte ifrågasättas, men nog anas talskrivaren Charlotta Helge mellan raderna.

Överlag fungerar Sanningens ögonblick som en stunds avkoppling för den samhällsintresserade. Det är lättläst, lagom långt och med en sympatisk ton. Värdinnan bjuder kanske inte in oss i sitt allra innersta, men hon serverar en välsmakande cocktail av framtidstro och optimism. Läskande i en tid av stegrande politiskt spel.

Kajsa Kettil är politisk redaktör på Jönköpings-Posten och författare till jämställdhetsromanen ”Lilla råtta” (Visto Förlag, 2017). Hon går SNBs skribentskola 2018.