Laszlo Hámori; Det kalla kriget i Asien
1975
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
LASZLO HÅMORI:
Det kalla kriget i Asien
Motsättningarna mellan Kina och Sovjetunionen i Asien minskar inte, menar redaktör Laszlo Hamori i sin artikel. Sedan kriget i
Vietnam slutat, har Hanoi, och därmed dess
avläggare i Sydvietnam, alltmer närmat sig
Moskva. Även i Laos rycker Sovjetunionen
in med betydande hjälp, medan Kina hålls
borta. I gengäld har kineserna börjat samla
kring sig länder, som är oroade av de sovjetiska framstötarna. Utvecklingen i Indien
har också gått i kinesisk favör. Bangladesh
är efter revolutionen inte längre en indisk
och sovjetrysk satellit. Ochfru Indira Gandhis prestige har sjunkit, sedan hon avskaffat
förstfredspolitiken och nu också demokratin i
sitt land. ·
Alla som har hoppats eller fruktat att tvisten
mellan Moskva och Peking med tiden skulle
biläggas och världskommunismens monolitiska prägel återställas har misstagit sig. De
ömsesidiga propagandakampanjerna, kryddade med grova beskyllningar, har ökat i
bredd och kraft. Varje internationellt forum
tjänar som skådeplats för detta föga uppbyggliga spel.
Det verkligt kalla kriget pågår dock i den
asiatiska sfären, där allt, hot, utpressning,
löften, påtryckningar och konspiration,
kommer till användning. Politiker och clipler
mater, agenter och partisekreterare i Asien
kan inte klaga över sysslolöshet.
Det kommunistiska maktövertagandet ide
indokinesiska länderna har ökat takten i det
kalla kriget. Många tecken tyder på att de
vietnamesiska, laotiska och kambodjanska
kamraternas seger har framkallat mer huvudbry än glädje i Peking. Sovjetunionen
tycks nämligen ha lyckats skaffa sig avgörande inflytande i Vietnam och Laos. I Kambodja pågår ännu maktkampen mellan de
prosovjetiska och kinesvänliga falangerna
inom Röda Khmerernas ledning.
Bakslag antyds överraskande öppet av kineserna i en artikel i partiets officiella organ
Folkets Dagblad den 6 juli i år. ”Sovjetrevisionisterna försöker, genom att utnyttja
UsA-imperialisternas nederlag, på alla sätt
tränga in i sydöstasien för att fylla det sk
tomrummet.” Partitidningen tröstar dock sina många miljoner läsare med att strävandet
kommer att misslyckas eftersom ”Indokinas
folk är beslutna att vara på sin vakt mottigern vid bakdörren och samtidigt avvisa vargen vid huvudingången.” (På det poetiska
fackspråket kallar man i Kina USA tigern
och Sovjetunionen vargen.) Anmärkningsvärt är att Peking inte hänvisar till de indokinesiska partiledningarnas vilja att avvisa vargen, utan till folkens.
Det kortfattade och formella gratulationstelegram, som den kinesiska regeringen
skickade på trettioårsdagen av Vietnams
självständighetsdeklaration, visar också att
förhållandet mellan Peking och Hanoi genomgått en försämring efter de nordvietnamesiska truppernas seger i Sydvietnam.
I Laos verkar situationen ännu mer
ogynnsam ur kinesisk synvinkel. Därifrån
meddelas att inte mindre än l 500 sovjetiska
experter har anlänt till landet för att hjälpa
till med uppbyggnadsarbete. Där har alltså
vargen redan trängt in genom huvudingången.
Beträffande Kambodja härskar tills vidare
osäkerhet om på vilken sida landet kommer
att ställa sig. Partisekreteraren och vice-regeringschefen leng Sary anses vara Hanois
förtrogne, och det var med all sannolikhet
han som så länge hindrade Kina-protegen
prins Sihanouk att återvända till landet från
sin exil. Nu fick äntligen prinsen, den formelle statschefen, resa hem, men det är inte
alls givet att han kan utmanövrera Hanoianhängarna från deras maktpositioner.
Slutet på balansgången
Ett tvisteämne mellan Hanoi och Peking har
redan länge utgjorts av äganderätten till
Spratly-öarna. Ögruppen ligger längst ute i
Sydkinesiska havet, dock närmare Vietnams
än Kinas kuster. Trots det geografiska läget
461
har Peking upprätthållit ett krav på öarna,
grundat på historiska argument. Frågan hade knappt mer än principiell betydelse så
länge sydvietnamesiska trupper under
skydd av amerikanska flottan höll ögruppen
ockuperad.
Spratly-öarna erövrades av Hanois trupper under vårfälttåget mot Sydvietnam, och
Peking har därefter aktualiserat kravet på
dem, men utan resultat. Från officiellt håll i
Hanoi har man meddelat att öarna utgör en
organisk del av Vietnam och att varje främmande krav på dem avvisas.
Ämnet är inte längre endast principiellt
och prestigebetonat, eftersom geologerna
förutser att under havsbottnen kring öarna
ligger stora mängder av olja. Visserligen är
det tekniskt underutvecklade Vietnam inte i
stånd att utvinna oljan kring Spratly, men
däremot förfogar Sovjetunionen över oljetekniker med lång erfarenhet.
Spratly-öarna och den forna amerikanska
flott- och flygbasen vid Cam Ranh-bukten i .
Sydvietnam oroar allvarligt ledningen i Peking. Ifall Hanoiregimen skulle överlämna
Cam Ranh åt den sovjetiska flottan, vore Kinas ”mjuka underliv” mot söder utsatt för ett
akut hot.
En ”högt uppsatt person” i Hanoi dementerade dock alla rykten om att Sovjetunionen skulle ha begärt Cam Ranh-basen . I en
intervju i den högt ansedda tidskriften Far
Eastern Economic Review från den 8 augusti
säger han: ”Tror ni att det är möjligt för
Sovjetunionen att begära baser i vårt land?
Innan man begär något av en vän, måste
man veta känslorna i frågan. Hur kan Sovjetunionen begära baser, när allt sådant har
462
en imperialistisk lukt?”
Av samma intervju framgår dock tydligt
att Hanoi har ändrat sin politik gentemot Kina. Den högt uppsatte partimannen berättade att det inte var lätt att vara vän samtidigt
med både Sovjetunionen och Kina: ”Men vi
har klarat det!” u, efter segern i kriget, kan
Hanoi tillåta sig större yttrandefrihet, tillade
han. ”Vi understöder till exempel den indiska regeringen mot den imperialistiska sammansvärjningen, även om Kina inte är lyckligt över det.”
Vinsten av forlusten
Den kommunistiska segern i Indokina har
också för Kinas del haft positiva följder. Den
7juni avlade Filippinernas president Mareos
ett officiellt besök i Peking och efter förhandlingarna beslöts att upprätta diplomatiska förbindelser mellan de två staterna. I
den gemensamma kommuniken uttrycktes
de båda regeringarnas motstånd mot alla
försök från andras sida att upprätta hegemoni eller skapa inflytelsesfärer i Asien. Då
de amerikanska baserna på Filippinerna inte
nämndes i kommuniken, syftade ”hegemonisträvanden” onekligen på Sovjetunionen.
Mareos erkände annars i sitt bordstal Kina
som tredje världens naturliga ledare – ett
uttryck som Peking inte alls tycker illa om.
I början av juli avlade Thailands regeringschef också en visit i den kinesiska huvudstaden, med ungefär samma resultat
som president Marcos’ besök.
I den nya situation som uppstått har också
Japan bedömt det som rådligt att närma sig
Kina. De förhandlingar om ett japansktkinesiskt freds- och vänskapsfördrag, som
befann sig i stagnation, har plötsligt fått nya
vindar i seglen. Den japanska delegationen
visade sig beredd att underteckna en omtvistad klausul om att de två regeringarna motsätter sig andra staters försök att skaffa sig
hegemoni. Klausulen är också den riktad
mot Sovjetunionen, då kineserna inte krä\-
de att amerikanska baser i Japan skulle utrymmas.
I Moskva har man också uppfattat den
som sovjetfientlig, och sovjetregeringen varnade i en deklaration Japan för att underteckna och därmed ”i en eller annan form lå-
ta sig dras in i den kinesiska politikens cirkel.” Den japanske premiärministern Miki
besvarade i parlamentet den sovjetiska deklarationen ganska svagt och förklarade att
med hegemoniklausulen tänkte han inte på
Sovjetunionen. Den var ”ett uttryck för allmänna fredsprinciper.”
Det är knappast troligt att man i Mosha
nöjer sig med denna bortförklaring. Snarart
verkar det som om den japanske regeringschefens yttrande av sovjetledningen tagit!
som ett gravtal över de länge diskuterade
planerna på sovjetisk-japanskt samarbete \id
utvinningen av östra Sibiriens rika naturtillgångar.
Konturerna av ett slags asiatiskt block mellan Sovjetunionen, Indien, Vietnam, Laos
och eventuellt även Kambodja börjar skymta, samtidigt som USA:s prestige har sjunkit
i Asien. Kina rycker samtidigt alltmer fra.n
som en skyddsmakt för skrämda regeringar
omkring det blivande sovjetiska blocket.
Utvecklingen på den indiska halvön
Den officersgrupp, som mördade Mujibur
Rahman i Bangladesh, angav huvudsakligen
inrikespolitiska motiv, som nepotism, korruption och diktatorsfasoner, för gärningen.
Efter några dagar utropade dock kuppmakarna Bangladesh till en islamisk republik.
Det var en markant antydan om att den bengaliska staten också ämnade ändra sin utrikespolitiska orientering. Mujibur Rahman
hade nämligen döpt Bangladesh till folkrepublik för att betona avgränsningen från
den islamiska republiken Pakistan.
Kuppen mot den Indienvänlige och Sovjetsympatiserande Mujibur Rahman och betoningen av Bangladeshs islamiska karaktär
framkallade en stark misstämning hos den
indiska regeringen. Däremot skyndade Saudi-Arabien att bli den första stat som erkände den nya regeringen i Bangladesh.
Den nye presidenten av Bangladesh,
Khondakar Mustak Ahmed, l~t efter hotande yttranden från Indien annulera namnbytet. Bangladesh blev återigen en folkrepublik, åtminstone på papperet. Presidenten
antydde dock samtidigt sin vilja att upprätthålla nära förbindelser med den islamiska
världen, inte minst med de rika oljeländerna, som förväntas ge ekonomisk hjälp åt det
konkursmässiga Bangladesh. Presidenten
rensade också ut kommunistsympatisörer
från högre poster och betygade de religiösa
ledarna sin vördnad.
Peking betraktade Mujibur Rahman som
Indiens eller rent av som Moskvas man och
Bangladesh som indisk, alltså indirekt sovjetisk satellit. I augusti 1972, när den nya bengaliska staten ansökte om medlemskap i FN,
463
inlade den kinesiska delegaten sitt veto i sä-
kerhetsrådet. Bangladesh blev inte FN-medlem, och Peking har inte heller upptagit diplomatiska förbindelser med Dacca.
Mujibur Rahmans öde och den nye presidentens närmande till det antisovjetiska Saudi-Arabien har man i Peking logiskt uppfattat som positiva förändringar. En länk i den
sovjetvänliga kedjan tycks ha fallit bort.
Kamp om asiaternas själar
Att Indira Gandhi har strypt det demokratiska statsskicket i Indien betyder också
en viktig psykologisk vinst för Kina. Indien
har redan tidigare knutit an till Sovjetunionen och den icke-kommunistiska oppositionen var inte tillräckligt beslutsam för att
kunna erbjuda en alternativ inriktning.
Indien var emellertid, så länge det fanns
ett pluralistiskt system med fri press och en
evolutionär reformpolitik, en rival till Kina i
kampen om asiaternas själar. Denna tvekamp mellan maoismen och den nehruistiska demokratin pågick under de senaste 0ugofem åren i alla icke-kommunistiskt styrda
länder i Asien, från Sydkorea i öst till Iran i
väst. I Europa skänker man föga uppmärksamhet åt den utbildningsexplosion som har
skett i dessa länder. Vem vet t ex att det i
Thailand i dag finns nio universitet med tillsammans 65 000 studenter, i Iran fem universitet och fem tekniska högskolor, i Malaysia fyra universitet och fyra högskolor med
drygt 19 000 studenter? T o m Afghanistan
har ett universitet och en teknisk högskola i
Kabul och en medicinsk högskola
Jalalabad.
464
Unga akademiker och tekniker (ofta placerade inom armen) utgör tillsammans med
studenterna den politiska opinionen i sina
respektive länder. Deras ständigt ökande
skaror kan karakteriseras så att de är nationalister. I medvetande om sina länders låga
utvecklingsgrad kräver de förändringar i
makt- och samhällsstrukturen. De hyser i allmänhet föga sympatier för den vita världen,
inberäknat också Sovjetunionen.
Den asiatiska ”intelligentian” har hittills
bara sett två vägar till omdaning och samhällsutveckling – den engagerade kinesiska
och den neutralistiska indiska.
Sett med europeiska ögon är det inte så
lätt att förstå att Indien kunde tjäna som fö-
rebild, men faktum är att det fredliga, neutrala och parlamentariska riket hade ston
anseende hos många asiater. Indiens prestige fick den första stöten genom vänskapspakten med Sovjetunionen i augusti 1971,
och den andra när indiska trupper gick till
anfall mot Pakistan i december samma år.
Sprängningen av den indiska atombomben
lämnade också bitter eftersmak.
Nu, när Indira Gandhi efter neutraliteten
och fredspolitiken också avskaffade demokratin, försvann den sista resten av den nimbus som en gång skapades av Gandhi och
Nehru.
Det kalla kriget i Asien
Motsättningarna mellan Kina och Sovjetunionen i Asien minskar inte, menar redaktör Laszlo Hamori i sin artikel. Sedan kriget i
Vietnam slutat, har Hanoi, och därmed dess
avläggare i Sydvietnam, alltmer närmat sig
Moskva. Även i Laos rycker Sovjetunionen
in med betydande hjälp, medan Kina hålls
borta. I gengäld har kineserna börjat samla
kring sig länder, som är oroade av de sovjetiska framstötarna. Utvecklingen i Indien
har också gått i kinesisk favör. Bangladesh
är efter revolutionen inte längre en indisk
och sovjetrysk satellit. Ochfru Indira Gandhis prestige har sjunkit, sedan hon avskaffat
förstfredspolitiken och nu också demokratin i
sitt land. ·
Alla som har hoppats eller fruktat att tvisten
mellan Moskva och Peking med tiden skulle
biläggas och världskommunismens monolitiska prägel återställas har misstagit sig. De
ömsesidiga propagandakampanjerna, kryddade med grova beskyllningar, har ökat i
bredd och kraft. Varje internationellt forum
tjänar som skådeplats för detta föga uppbyggliga spel.
Det verkligt kalla kriget pågår dock i den
asiatiska sfären, där allt, hot, utpressning,
löften, påtryckningar och konspiration,
kommer till användning. Politiker och clipler
mater, agenter och partisekreterare i Asien
kan inte klaga över sysslolöshet.
Det kommunistiska maktövertagandet ide
indokinesiska länderna har ökat takten i det
kalla kriget. Många tecken tyder på att de
vietnamesiska, laotiska och kambodjanska
kamraternas seger har framkallat mer huvudbry än glädje i Peking. Sovjetunionen
tycks nämligen ha lyckats skaffa sig avgörande inflytande i Vietnam och Laos. I Kambodja pågår ännu maktkampen mellan de
prosovjetiska och kinesvänliga falangerna
inom Röda Khmerernas ledning.
Bakslag antyds överraskande öppet av kineserna i en artikel i partiets officiella organ
Folkets Dagblad den 6 juli i år. ”Sovjetrevisionisterna försöker, genom att utnyttja
UsA-imperialisternas nederlag, på alla sätt
tränga in i sydöstasien för att fylla det sk
tomrummet.” Partitidningen tröstar dock sina många miljoner läsare med att strävandet
kommer att misslyckas eftersom ”Indokinas
folk är beslutna att vara på sin vakt mottigern vid bakdörren och samtidigt avvisa vargen vid huvudingången.” (På det poetiska
fackspråket kallar man i Kina USA tigern
och Sovjetunionen vargen.) Anmärkningsvärt är att Peking inte hänvisar till de indokinesiska partiledningarnas vilja att avvisa vargen, utan till folkens.
Det kortfattade och formella gratulationstelegram, som den kinesiska regeringen
skickade på trettioårsdagen av Vietnams
självständighetsdeklaration, visar också att
förhållandet mellan Peking och Hanoi genomgått en försämring efter de nordvietnamesiska truppernas seger i Sydvietnam.
I Laos verkar situationen ännu mer
ogynnsam ur kinesisk synvinkel. Därifrån
meddelas att inte mindre än l 500 sovjetiska
experter har anlänt till landet för att hjälpa
till med uppbyggnadsarbete. Där har alltså
vargen redan trängt in genom huvudingången.
Beträffande Kambodja härskar tills vidare
osäkerhet om på vilken sida landet kommer
att ställa sig. Partisekreteraren och vice-regeringschefen leng Sary anses vara Hanois
förtrogne, och det var med all sannolikhet
han som så länge hindrade Kina-protegen
prins Sihanouk att återvända till landet från
sin exil. Nu fick äntligen prinsen, den formelle statschefen, resa hem, men det är inte
alls givet att han kan utmanövrera Hanoianhängarna från deras maktpositioner.
Slutet på balansgången
Ett tvisteämne mellan Hanoi och Peking har
redan länge utgjorts av äganderätten till
Spratly-öarna. Ögruppen ligger längst ute i
Sydkinesiska havet, dock närmare Vietnams
än Kinas kuster. Trots det geografiska läget
461
har Peking upprätthållit ett krav på öarna,
grundat på historiska argument. Frågan hade knappt mer än principiell betydelse så
länge sydvietnamesiska trupper under
skydd av amerikanska flottan höll ögruppen
ockuperad.
Spratly-öarna erövrades av Hanois trupper under vårfälttåget mot Sydvietnam, och
Peking har därefter aktualiserat kravet på
dem, men utan resultat. Från officiellt håll i
Hanoi har man meddelat att öarna utgör en
organisk del av Vietnam och att varje främmande krav på dem avvisas.
Ämnet är inte längre endast principiellt
och prestigebetonat, eftersom geologerna
förutser att under havsbottnen kring öarna
ligger stora mängder av olja. Visserligen är
det tekniskt underutvecklade Vietnam inte i
stånd att utvinna oljan kring Spratly, men
däremot förfogar Sovjetunionen över oljetekniker med lång erfarenhet.
Spratly-öarna och den forna amerikanska
flott- och flygbasen vid Cam Ranh-bukten i .
Sydvietnam oroar allvarligt ledningen i Peking. Ifall Hanoiregimen skulle överlämna
Cam Ranh åt den sovjetiska flottan, vore Kinas ”mjuka underliv” mot söder utsatt för ett
akut hot.
En ”högt uppsatt person” i Hanoi dementerade dock alla rykten om att Sovjetunionen skulle ha begärt Cam Ranh-basen . I en
intervju i den högt ansedda tidskriften Far
Eastern Economic Review från den 8 augusti
säger han: ”Tror ni att det är möjligt för
Sovjetunionen att begära baser i vårt land?
Innan man begär något av en vän, måste
man veta känslorna i frågan. Hur kan Sovjetunionen begära baser, när allt sådant har
462
en imperialistisk lukt?”
Av samma intervju framgår dock tydligt
att Hanoi har ändrat sin politik gentemot Kina. Den högt uppsatte partimannen berättade att det inte var lätt att vara vän samtidigt
med både Sovjetunionen och Kina: ”Men vi
har klarat det!” u, efter segern i kriget, kan
Hanoi tillåta sig större yttrandefrihet, tillade
han. ”Vi understöder till exempel den indiska regeringen mot den imperialistiska sammansvärjningen, även om Kina inte är lyckligt över det.”
Vinsten av forlusten
Den kommunistiska segern i Indokina har
också för Kinas del haft positiva följder. Den
7juni avlade Filippinernas president Mareos
ett officiellt besök i Peking och efter förhandlingarna beslöts att upprätta diplomatiska förbindelser mellan de två staterna. I
den gemensamma kommuniken uttrycktes
de båda regeringarnas motstånd mot alla
försök från andras sida att upprätta hegemoni eller skapa inflytelsesfärer i Asien. Då
de amerikanska baserna på Filippinerna inte
nämndes i kommuniken, syftade ”hegemonisträvanden” onekligen på Sovjetunionen.
Mareos erkände annars i sitt bordstal Kina
som tredje världens naturliga ledare – ett
uttryck som Peking inte alls tycker illa om.
I början av juli avlade Thailands regeringschef också en visit i den kinesiska huvudstaden, med ungefär samma resultat
som president Marcos’ besök.
I den nya situation som uppstått har också
Japan bedömt det som rådligt att närma sig
Kina. De förhandlingar om ett japansktkinesiskt freds- och vänskapsfördrag, som
befann sig i stagnation, har plötsligt fått nya
vindar i seglen. Den japanska delegationen
visade sig beredd att underteckna en omtvistad klausul om att de två regeringarna motsätter sig andra staters försök att skaffa sig
hegemoni. Klausulen är också den riktad
mot Sovjetunionen, då kineserna inte krä\-
de att amerikanska baser i Japan skulle utrymmas.
I Moskva har man också uppfattat den
som sovjetfientlig, och sovjetregeringen varnade i en deklaration Japan för att underteckna och därmed ”i en eller annan form lå-
ta sig dras in i den kinesiska politikens cirkel.” Den japanske premiärministern Miki
besvarade i parlamentet den sovjetiska deklarationen ganska svagt och förklarade att
med hegemoniklausulen tänkte han inte på
Sovjetunionen. Den var ”ett uttryck för allmänna fredsprinciper.”
Det är knappast troligt att man i Mosha
nöjer sig med denna bortförklaring. Snarart
verkar det som om den japanske regeringschefens yttrande av sovjetledningen tagit!
som ett gravtal över de länge diskuterade
planerna på sovjetisk-japanskt samarbete \id
utvinningen av östra Sibiriens rika naturtillgångar.
Konturerna av ett slags asiatiskt block mellan Sovjetunionen, Indien, Vietnam, Laos
och eventuellt även Kambodja börjar skymta, samtidigt som USA:s prestige har sjunkit
i Asien. Kina rycker samtidigt alltmer fra.n
som en skyddsmakt för skrämda regeringar
omkring det blivande sovjetiska blocket.
Utvecklingen på den indiska halvön
Den officersgrupp, som mördade Mujibur
Rahman i Bangladesh, angav huvudsakligen
inrikespolitiska motiv, som nepotism, korruption och diktatorsfasoner, för gärningen.
Efter några dagar utropade dock kuppmakarna Bangladesh till en islamisk republik.
Det var en markant antydan om att den bengaliska staten också ämnade ändra sin utrikespolitiska orientering. Mujibur Rahman
hade nämligen döpt Bangladesh till folkrepublik för att betona avgränsningen från
den islamiska republiken Pakistan.
Kuppen mot den Indienvänlige och Sovjetsympatiserande Mujibur Rahman och betoningen av Bangladeshs islamiska karaktär
framkallade en stark misstämning hos den
indiska regeringen. Däremot skyndade Saudi-Arabien att bli den första stat som erkände den nya regeringen i Bangladesh.
Den nye presidenten av Bangladesh,
Khondakar Mustak Ahmed, l~t efter hotande yttranden från Indien annulera namnbytet. Bangladesh blev återigen en folkrepublik, åtminstone på papperet. Presidenten
antydde dock samtidigt sin vilja att upprätthålla nära förbindelser med den islamiska
världen, inte minst med de rika oljeländerna, som förväntas ge ekonomisk hjälp åt det
konkursmässiga Bangladesh. Presidenten
rensade också ut kommunistsympatisörer
från högre poster och betygade de religiösa
ledarna sin vördnad.
Peking betraktade Mujibur Rahman som
Indiens eller rent av som Moskvas man och
Bangladesh som indisk, alltså indirekt sovjetisk satellit. I augusti 1972, när den nya bengaliska staten ansökte om medlemskap i FN,
463
inlade den kinesiska delegaten sitt veto i sä-
kerhetsrådet. Bangladesh blev inte FN-medlem, och Peking har inte heller upptagit diplomatiska förbindelser med Dacca.
Mujibur Rahmans öde och den nye presidentens närmande till det antisovjetiska Saudi-Arabien har man i Peking logiskt uppfattat som positiva förändringar. En länk i den
sovjetvänliga kedjan tycks ha fallit bort.
Kamp om asiaternas själar
Att Indira Gandhi har strypt det demokratiska statsskicket i Indien betyder också
en viktig psykologisk vinst för Kina. Indien
har redan tidigare knutit an till Sovjetunionen och den icke-kommunistiska oppositionen var inte tillräckligt beslutsam för att
kunna erbjuda en alternativ inriktning.
Indien var emellertid, så länge det fanns
ett pluralistiskt system med fri press och en
evolutionär reformpolitik, en rival till Kina i
kampen om asiaternas själar. Denna tvekamp mellan maoismen och den nehruistiska demokratin pågick under de senaste 0ugofem åren i alla icke-kommunistiskt styrda
länder i Asien, från Sydkorea i öst till Iran i
väst. I Europa skänker man föga uppmärksamhet åt den utbildningsexplosion som har
skett i dessa länder. Vem vet t ex att det i
Thailand i dag finns nio universitet med tillsammans 65 000 studenter, i Iran fem universitet och fem tekniska högskolor, i Malaysia fyra universitet och fyra högskolor med
drygt 19 000 studenter? T o m Afghanistan
har ett universitet och en teknisk högskola i
Kabul och en medicinsk högskola
Jalalabad.
464
Unga akademiker och tekniker (ofta placerade inom armen) utgör tillsammans med
studenterna den politiska opinionen i sina
respektive länder. Deras ständigt ökande
skaror kan karakteriseras så att de är nationalister. I medvetande om sina länders låga
utvecklingsgrad kräver de förändringar i
makt- och samhällsstrukturen. De hyser i allmänhet föga sympatier för den vita världen,
inberäknat också Sovjetunionen.
Den asiatiska ”intelligentian” har hittills
bara sett två vägar till omdaning och samhällsutveckling – den engagerade kinesiska
och den neutralistiska indiska.
Sett med europeiska ögon är det inte så
lätt att förstå att Indien kunde tjäna som fö-
rebild, men faktum är att det fredliga, neutrala och parlamentariska riket hade ston
anseende hos många asiater. Indiens prestige fick den första stöten genom vänskapspakten med Sovjetunionen i augusti 1971,
och den andra när indiska trupper gick till
anfall mot Pakistan i december samma år.
Sprängningen av den indiska atombomben
lämnade också bitter eftersmak.
Nu, när Indira Gandhi efter neutraliteten
och fredspolitiken också avskaffade demokratin, försvann den sista resten av den nimbus som en gång skapades av Gandhi och
Nehru.