Låt arvsskatten vila i frid

Emellanåt hörs det röster som vill återinföra arvsskatten. En skatt som utan att nämnvärt bidra till statens finanser hade långtgående negativa effekter på företagande och långsiktigt sparande. Uppenbarligen finns det anledning att berätta varför en av våra mest skadliga skatter avskaffades, menar Hugo Selling och Alexander Fritz Englund.

I SNS Konjunkturrådsrapport 2018 presenteras olika förslag på hur kapital kan beskattas. En av idéerna som lyfts fram är en ny arvsskatt. Skatten avskaffades under Görans Perssons regering av en enhetlig riksdag år 2004. Alla partier, från moderater till vänsterpartister, stödde avskaffandet på grund av de moraliska och praktiska problem skatten var behäftad med. Utan att dra in några större summor förstörde arvsskatten incitament för sparande och försvårade för generationsskiften i företag.

En grundläggande princip för all form av beskattning är att den skatt som ska betalas åtnjuter stöd hos befolkningen. Att medborgare tvingas betala in skatter de inte stödjer riskerar att undergräva förtroendet för det offentliga och ytterligare vidga klyftan mellan befolkningen och politiker. Som rapportförfattarna lyfter fram så är arvsskatten den mest impopulära av de skatter som behandlas. När respondenterna får ta ställning till huruvida en arvsskatt ska införas är motståndet massivt – nästan två tredjedelar är emot. Andelen som instämmer helt uppgår till blott elva procent.

Genom att variera utformningen av arvsskatten lyckas författarna få ner motståndet till hälften av respondenterna. Detta gäller bara för skatt på “stora arv”, utan att det definieras. De övriga tre föreslagna uppläggen för arvsskatt ratas av majoriteten av respondenterna.

De inom borgerligheten som förespråkar en arvsskatt för att finansiera sänkningar av andra skatter underskattar även statens incitament. Skatteväxlingar leder sällan till att det totala skattetrycket förblir konstant eller sänks. Den nya skatten höjs eller tillkommer medan andra skatter förblir konstanta eller i bästa fall sänks något. Arvsskatten bidrog med en promille av statsbudgeten och skulle därmed inte resultera i någon skatteväxling värd namnet. Den sunda skepsis mot staten som borgerliga annars har lyser tyvärr ofta med sin frånvaro när skatteväxlingar diskuteras.

Skatt är nödvändigt för att finansiera statens uppgifter. För detta syfte bör dock skatten vara så låg som möjligt i förhållande till vad den är tänkt att finansiera och göra så lite skada som möjligt på samhället och på de incitamentsstrukturer som finns. År 2004 bidrog arvs- och gåvoskatten med enbart 2,6 miljarder skattekronor. I förhållande till individuellas uppoffring och skadade incitament är summan närmast negligerbar.

Beräkningar visade vidare att 50 procent av tilltänkta intäkter försvann i skatteplanering – samtidigt som de familjer som inte hade råd med dyra skattejurister tvingades att sälja av fastigheter och egendom för att kunna ärva. Sammantaget slår en arvsskatt inte bara direkt mot individer utan mot samhället i stort utan att få den omfördelande effekt förespråkarna önskar.

Det enda sättet på vilket du effektivt kan omfördela förmögenhet på är genom att förstöra incitamenten att ha en förmögenhet. Förespråkarna menar att arvsskatt inte rubbar incitamenten eftersom de konfiskerar folks förmögenheter först efter döden. Men då missar de hur vårt samhälle i grunden är uppbyggt. Drivkraften bakom hårt arbete och sparande ligger i möjligheten att en dag kunna lämna vidare en trygghet, en egendom eller ett företag till sina efterlevande. Vi sliter inte främst för vår privata kortsiktiga konsumtion eller för staten utan för våra familjer och för att kunna bygga något beständigt.

Det som möjliggör att olyckligt lottade kan göra en klassresa och förbättra sina liv är ett samhälle som i stor utsträckning präglas av marknadsekonomi. För det behöver vi färre och lägre skatter – inte fler.

Hugo Selling är ordförande och Alexander Fritz Englund är viceordförande för Fria Moderata Studentförbundet