Låt Hamlet vara Hamlet

Hamlet i Teater Galeasens nytolkning är en hantverksmässig njutning, men skulle bli ännu bättre utan plakatpolitiken, skriver Catta Neuding.

Vi har konsten för att kunna föra en dialog med det förflutna. Genom bildkonsten är dialogen rak; man ser en tavla och tyder de symboler som konstnären målat. Opera och balett är snårigare. Musiken och koreografin kan vara den samma, men konventioner kring den sceniska framställningen förändras. Svårast är det med teater, då traditionen bjuder utövaren att hitta nya tolkningar av gamla verk och sätta dem i ett samtidsperspektiv.

William Shakespeares texter har spelats i princip oavbrutet sedan de skrevs för femhundra år sen. I modern tid har dialogen med det förflutna ofta uteblivit. Tvärtom menar man att Shakespeares texter är allmängiltiga och kan sättas in i vilket modernt sammanhang som helst. Att det är därför just dessa texter överlevt när andra fallit i glömska.

Galeasens tolkning är en blandning av det sämsta och det bästa av nutida teaterkonvention. Det sämsta, eftersom man inte kan hålla sig från att göra Polonius till den politiker som släpper in SD i värmen, vilket blir hela upprinnelsen till Hamlets mardröm och slutet för Danmark.

Det bästa, för att man har hittat den absoluta kärnan i det som är Hamlet och behandlat det kunnigt, kreativt och fullständigt respektlöst.

Av originalmanus finns möjligen en tiondel kvar. Är det då fortfarande Hamlet? Absolut. Men allt är ställt på ända och inget är vad man förväntar sig.

Polonius talar om att människan måste vara böjlig för att inte brytas, men är bruten redan vid föreställningens början. Kungen, Hamlets farbror, spelas med clownteknik, har nasal röst, stor fysik och tilltalar ofta publiken direkt. Drottningen, Hamlets mor, är en bouffon, en trasig clown, med ett fastlåst leende och död blick. Övriga rollfigurer spelas med stora fysiska uttryck vilket gör att blandningen av spelstilar smälter samman väl.

Sorgligast är Ofelia. I originalmanus Hamlets käresta, här hans guddotter. Ett barn, utklätt i kaninöron och som pratar genom dockor för att distansera sig från saknaden efter mamma. Eftersom publiken vet hur det går för Ofelia är det ohyggligt smärtsamt att se henne som ett ensamt barn som frågar efter mamma och klänger sig fast vid Hamlet som enda trygghet.

När teater tillåts vara just konstformen teater, och inte reduceras till en plattform och ett verktyg för något helt annat, är den fantastisk. En kreativ lek med text, ord och kroppar med ett djupt allvar i botten. Om man på Galeasen gått emot den moderna konventionen att med ett skohorn klämma in nutida politiska budskap i traditionella texter, hade man levererat en nära nog perfekt föreställning. I sitt nuvarande tillstånd är den fortfarande något av det bästa som satts upp i Sverige på många år.

Långt efter att man lämnat teatern snurrar samma frågor i huvudet som snurrat hos publiken i hundratals år: Är Hamlet galen? Eller är det alla omkring honom som är galna? Eller vi själva? Vad är dröm och vad är verklighet?

Catta Neuding går Svenska Nyhetsbyråns Skribentskola 2019

Foto: Mats Bäcker/Galeasen