Låt människan stå i centrum i ny maktutredning

Medborgarna är inga kollin. Om vi ska ha en ny maktutredning måste den utgå ifrån hur vi som människor kan får större inflytande över våra liv, skriver Pär Henriksson.

Karin Pettersson skrev i tisdags en ledarkrönika i Aftonbladet med rubriken ”Politikerna har för lite makt över oss.” Den var på många sätt läsvärd och slutsatsen att Sverige skulle behöva en ny maktutredning, vilket Bo Rothstein hade föreslagit på DN Debatt under måndagen, kan nog delas av många.

Den något tillspetsade rubriken förklaras sannolikt delvis av att även ledarsidan deltar i klickjakten på Aftonbladet. Men perspektivet är – eller borde i alla fall vara – en vattendelare i samhällsdebatten.

I sak har både Rothstein och Pettersson en poäng. En ny maktutredning vore intressant. Den förra som tillsattes av Ingvar Carlsson och leddes av statsvetaren Olof Petersson var både bred och nydanande. Utan den maktutredningen hade sannolikt inte socialdemokraterna börjat nosa på de valfrihetsreformer som sedan dess blivit mer eller mindre självklara och som haft ett brett stöd både parlamentariskt och bland medborgarna under de senaste tre decennierna.

Karin Petterssons perspektiv, som framgår av rubriken, är dock talande för en vilsen socialdemokrati som i någon mening förlorade initiativet i samhällsdebatten just i samband med den förra utredningen. Verkligheten har förändrats och politikens verktyg passar inte längre. Globalisering, digitalisering, strukturomvandling på arbetsmarknaden och kravställande medborgare har förändrat förhållandet mellan det offentliga och medborgarna. Det är helt enkelt inte lika lätt att vara socialdemokrat idag som när tillväxten sågs som given och det offentliga kunde växa i takt med skatteintäkterna och medborgarnas krav på samhällsservice. Då var uppgiften given, nu är den mycket svårare.

Det finns i Karin Petterssons krönika en underliggande längtan efter ordning och reda i tillvaron. Utan jämförelser i övrigt så spelar den mot samma klangbotten som återfinns i Daniel Suhonens bok om ledarstriden inom socialdemokraterna. Nostalgin, längtan efter Palme och med blicken fäst vid det som har varit, inte det som skall komma. Något har hänt, vi kontrollerar det inte – det måste vi ändra på!

Det är inte ett perspektiv som utvecklar Sverige. Medborgarna är inga kollin.

Nya Timbrochefen Karin Svanborg Sjövall har i sin bok Kentucky Fried Children? på ett utmärkt sätt beskrivit detta väl på välfärdens område. Boken är en utmärkt ingång för den som snabbt vill göra en tidsresa och ta tempen på hur samhället har förändrats.

Därför är det viktigt att människornas liv och egenmakt blir styrande för en ny maktutredning. Inte en vilsen socialdemokrati på jakt efter fasta punkter i tillvaron. Att det är svårt att vara socialdemokrat är ett bekymmer för socialdemokratin, inte för Sverige.

Karin Pettersson hävdar att ”I stället är känslan att demokratins räckvidd blivit för kort, att politikerna har för lite makt.” Det är en problemformulering som inte är självklar utanför Aftonbladets ledarsida. Få känner nog behov av att ha Stefan Löfven (eller Göran Hägglund, för den delen) som extrapappa.

Att människor kan känna maktlöshet kring många frågor och sitt eget liv är sant. Men det är inte givet att lösningen är att flytta mer makt till politiker. Snarare bör diskussionen ta sin utgångspunkt i hur vi som människor bör få större inflytande över våra liv. Om man inte köper skräckpropagandan från valrörelsen så kan man konstatera att politikerna fortfarande har en omfattande makt över våra pengar och att statens och kommunernas tentakler sträcker sig in i de flesta delar av vårt samhälle och våra liv. Det är inte oproblematiskt.

Låt oss komma ihåg att i regeringsformen står att ”all offentlig makt i Sverige utgår från folket.” Det står inte all makt. Det är en viktig distinktion och var gränsen går för politiken är en viktig frihetsfråga nu och för framtiden.

Pär Henriksson