Latinamerika, ett underutvecklat Eldorodao

LATINAMERIKA
ELDORADO
ETT UNDERUTVECKLAT
:.EL DORADO» kallade de spanska
conquistadorerna hövdingen i ett indianrike i nordvästra Sydamerika,
som vid ceremonier till solens ära
brukade uppträda helt betäckt med
guldstofT. De hittade honom aldrig,
men benämningen har blivit en
symbol för vad Cortez, Pizarro och
alla de andra som i sina bräckliga
earaveller gav sig över Atlanten
hoppades finna i den nya världen.
I många fall hittade de guld nog att
skruda sig som den legendariske
soldyrkaren, men Latinamerika har
trots det ännu inte blivit vad vi numera förstår med ett eldorado.
Tvärtom räknas Latinamerika vid
sidan om Asien och Afrika till de
s. k. underutvecklade områden, som
rymmer 85 % av jordens befolkning
och endast disponerar över 38 % av
dess inkomster. Ser man till levnadsstandard, läskunnighet, folkökningens relation till produktionsökningen och andra gängse kriterier
på ett underutvecklat land, råder
det ingen tvekan om att flertalet latinamerikanska stater och hela området som sådant måste hänföras
dit.
Av pol. mag. TORSTEN öRN
Från Columbus till Roosevelt
Genom påven Alexander Borgias
förmedling träffades 1494 en överenskommelse, som kom att innebära att större delen av den nya
världen överlämnades till Spanien
och en mindre till Portugal för katolsk mission. Spanien och Portugal
skulle i århundraden benhårt hålla
på sina exklusiva rättigheter i de
nyupptäckta länderna. I all synnerhet gällde detta på det kommersiella
planet. Handeln med det spanska
Amerika blev ett privilegium inte
ens för Spanien utan för Sevilla och
under en tid även Cadiz. Först 1778
frisläpptes handeln mellan Spanien
i dess helhet och kolonialväldet.
Engelsmän, holländare och fransmän fick nöja sig med att hålla bulvaner i Sevilla, smuggla och röva
de spanska silverflottorna, när dessa
konvojerades över Atlanten. Ett
första varaktigare genombrott gjordes genom freden i Utrecht 1713, då
britterna utverkade rätt att under
trettio år årligen få förse de spanska kolonierna med 4 800 negerslavar. Det säger sig självt, att denna
– – – – – – ~,. ~—– —
98
isolering – den omfattande smugglingen till trots- inte kunde verka
stimulerande på Latinamerikas nä-
ringsliv, i all synnerhet som varken
Spanien eller Portugal hörde till
Europas ekonomiskt mera avancerade länder.
Väl så viktig som den politiska
frigörelsen under och efter Napoleonkrigen var därför den kommersiella. Både Brasilien och de
forna spanska besittningarna öppnades i ett slag för den expanderande världshandeln. Det redan industrialiserade Storbritannien, som
verksamt stött frihetsrörelserna och
med sin flotta hindrat den heliga alliansens makter att sända sina armeer över havet, blev de nya staternas i särklass viktigaste handelspartner. Britterna nöjde sig inte
med att köpa latinamerikanska rå-
varor och sälja sina industriprodukter utan gjorde också jättelika
investeringar i området. 1914 uppgick de brittiska investeringarna i
Latinamerika sålunda till en milliard pund, varav en tredjedel i Argentina och en femtedel i Brasilien.
Frankrike, Tyskland och Förenta
staterna hade tillsammans investerat för ungefär lika mycket. Trots
dessa stora kapitalinsatser förändrades dock Latinamerikas karaktär
av råvaruland inte nämnvärt under
1800-talet. Investeringarna gjordes
nämligen inte i någon form av industri utan företrädesvis i kommunikationsväsendet och i exploatering
av nya råvaror, framför allt minerater. Följden blev att Latinamerika
stod i ett mycket intimt ekonomiskt
beroende av Europa och i mindre
utsträckning av Förenta staterna
som avsättningsmarknad och leverantör. Varuutbytet med Europa
stod 1914 för 65 % av Latinamerikas utrikeshandel.
Det var emellertid inte bara kapital som sökte sig till Latinamerika
utan också arbetskraft. Ungefär tio
millioner europeiska emigranter
fann vägen till Latinamerika under
halvseklet före 1914. Endast något
mer än sex millioner blev dock bofasta där. Det rörde sig i första
hand om italienare, spanjorer och
portugiser, vilka relativt snabbt
kunde assimileras. Inte utan skäl
karakteriserade man vid denna tid
Argentina som ett land i Amerika
uppbyggt med brittiskt kapital och
bebott av italienare som talade
spanska. Det var de tempererade
områdena i Argentina, Chile, Uruguay och Brasilien som drog till sig
huvudparten av europeerna. Från
andra sidan jordklotet kom cirka
en kvarts million japaner, som
främst slog sig ner i Brasilien och
utmed sydarnerikas nordvästkust.
Vid sidan av dessa frivilliga immigranter tillfördes Latinamerika –
isynnerhet Brasilien och Västindien
ytterligare ett par millioner negerslavar. Först 1888 var slaveriet upphävt i samtliga latinamerikanska
stater. Från Europa kom emellertid
också en säsongmässig arbetskraft
av stor betydelse för jordbruket i
flera latinamerikanska länder. Italienska och spanska lantarbetare
krossade Atlanten två gånger om
året för att arbeta i Syrlamerika under vinterhalvåret och i hemlandet
på sommaren.
Det första världskriget blev under
dessa omständigheter en svår ekonomisk chock för Latinamerika,
som i ett slag berövades köpare, leverantörer, kapital och arbetskraft.
ökade krav på industrialisering blev
den logiska följden. Samtidigt kom
det nordamerikanska inflytandet
helt naturligt att ökas på det europeiskas bekostnad. 1930-talets depression avslöjade än mer eftertryckligt hur vanskligt det var för
de latinamerikanska länderna att
helt basera sitt näringsliv på export av en eller ett par råvaror. Införandet av imperiepreferenser, som
gynnade dominions på Latinamerikas bekostnad på den brittiska
marknaden, var särskilt kännbart.
Under det andra världskriget kom
Förenta Staterna att än en gång ta
ett stort steg framåt jämfört med
Europa på det ekonomiska området
och gick nu definitivt förbi den
gamla världsdelen som leverantör
av varor och kapital och som avsättningsmarlmad. Europas andel av
Latinamerikas utrikeshandel har
sålunda gått ner från 65 % 1914 till
cirka 30 % i dag, medan Förenta
staterna och Canada svarar för drygt
50 %. De amerikanska investeringarna överträffar numera i nästan
alla latinamerikanska länder de
brittiska. Det spelade i detta sammanhang en stor roll att Förenta
Staterna övergivit såväl Theodore
99
Roosevelts »big stick» som Tafts
dollardiplomati till förmån för »the
good neighbour policy» under Hoovers och i all synnerhet Franklin
Roosevelts egid.
Från gult guld till svart
Det var i första hand ädla metaller som lockade spanjorerna till Latinamerika, och de årliga silverflottorna utgjorde länge Latinamerikas
förnämsta bidrag till världsekonomin. Efter hand upptäcktes emellertid allt fler råvarutillgångar; koppar och salpeter i Chile, kol i Peru,
järnmalm i Brasilien och Venezuela,
olja i Venezuela och flera andra länder. För närvarande svarar Latinamerika för omkring 40 % av världens silverproduktion, 20 % av dess
oljeproduktion, mellan 15 och 20 %
av produktionen av tennkoncentrat,
koppar-, bly- och zinkmalm, 1O %
av järnmalmsproduktionen och 5 %
av guldproduktionen.
På jordbrukets område intresserade man sig först för tobaks- och
sockerrörsodling i Västindien och
Mellanamerika. I dag är kaffeodlingen i Brasilien, Colombia och
Centralamerika den mest givande,
men också odlingen av kakao, bananer, bomull och gummi är betydande. Den ökade arbetskraften och
de förbättrade kommunikationerna
i slutet av 1800-talet gjorde Argentina och Uruguay till två av Europas viktigaste leverantörer av vete,
kött, ull och hudar. Latinamerika
står i dag för omkring 80 % av världens kaffeproduktion, 30 % av pro- 100
duktionen av kakaobönor, 25 % av
sockerproduktionen, samt mellan
l Ooch 20 % av produktionen av naturgummi, bomull och råtobak. I
Latinamerika finns vidare omkring
20 % av världens hästbestånd, 15 %
av antalet nötkreatur och 10 % av
fårbeståndet.
Trots dessa rikedomar är emellertid nationalinkomsten per capita i
Latinamerika en av de lägre i världen.
Ekonomisk avkolonialisering
Vad som gör Latinamerikas ekonomi så bräcklig och som i första
hand förhindrar ett planmässigt
framåtskridande är att nästan alla
de tjugo republikerna alltjämt är
beroende av utförsel av en enda eller i bästa fall ett par råvaror. Petroleum står för omkring 90 % av
Venezuelas export, kaffe för omkring 85 % av Colombias, 70 % av
Brasiliens och mellan 50 % och
85 % av Salvadors, Guatemalas,
Haitis och Nicaraguas, socker för
75 % av Cubas, tenn för 66 % av
Bolivias, koppar för 55 % av Chiles,
bananer för mellan 50 % och 60 %
av Honduras och Panamas, ull och
yllevaror för 50 % av Uruguays och
animaliska produkter för omkring
50 % av Argentinas. Att Latinamerika mer än hundra år efter sin politiska frigörelse alltjämt har en
ekonomi som så föga skiljer sig från
den man vanligen finner i koloniala
områden måste betecknas som anmärkningsvärt och ger för övrigt
ett visst perspektiv på ansträngningarna i de länder, som först på
senare år frigjort sig från kolonialt
herravälde. Världsmarknadspriserna på de råvaror som Latinamerika bidrar till världshushållningen
med, har visat sig vara ytterst instabila. De försök, som gjorts efter
andra världskriget att genom internationella råvaruöverenskommelser
stabilisera dem, har inte heller blivit någon entydig framgång. Till
bilden hör också, att efterfrågan på
flertalet av latinamerikanska råvaror är tämligen oelastisk och att
konkurrensen på världsmarknaden
är mycket hård.
Det intima beroendet av de oberäkneliga värIdsmarknadspriserna
har helt naturligt givit upphov till
krav på ett mera differentierat nä-
ringsliv och om möjligt total självhushållning. För att kunna genomföra en sådan politik krävs emellertid kapital. En del kan tas från exportintäkterna, men huvuddelen
måste fås genom utländska investeringar. Före det första världskriget
utgjorde detta inte något problem
i och för sig, men det utländska kapitalet var mera intresserat av investeringar i råvaruexploatering och
kommunikationer än i utbyggandel
av ett mångsidigare näringsliv. Efter den internationella kapitalmarknadens sammanbrott kornpenserades bortfallet av europeiskt kapital
av att den gode grannens politik under den rooseveltska eran innefattade en betydande våg av amerikanska investeringar och allehanda
stödåtgärder. Cirka 40 % av de
amerikanska investeringarna i utlandet vid denna tid gjordes i Latinamerika. Efter det andra världskriget har emellertid läget allvarligt försämrats. Den amerikanska
hjälpverksamheten har nästan helt
omdirigerats till mera utsatta fronter i det kalla kriget, och man framhåller indignerat söder om Rio
Grande, att enbart Holland under
efterkrigstiden erhållit större amerikansk hjälp än de tjugo latinamerikanska staterna tillsammans. Vad
det privata kapitalet beträffar måste
flera av republikerna sägas ha misslyckats att skapa ett för utländska
investeringar gynnsamt ekonomiskt
och politiskt klimat, även om det
nu blivit regel att en ny revolutionsregim övertar den gamlas förpliktelser. Det är emellertid också fråga
om en circulus vitiosus; för att
åstadkomma större differentiering
behövs utländskt kapital, men så
länge beroendet av världsmarknadspriserna fortsätter ter sig riskerna
vid investeringar för stora. Den
djupt rotade nationella stoltheten
tar sig i flera länder också stundom
uttryck i lagstiftning och andra åtgärder som försvårar kapitalimport
och utländska investeringar. Viljan
till ekonomiska och sociala förbättringar och motviljan mot att begagna erforderliga medel har försatt många latinamerikanska regeringar i ett olösligt dilemma. De
europeiska makterna bombarderar
visserligen inte längre kusterna från
sina kanonbåtar, och amerikanarna
låter inte landsätta marinsoldater,
101
så fort ett land på grund av egen
oförmåga eller fallande råvarupriser saknar möjlighet att fullgöra
sina förpliktelser, men affären Guatemala 1954 gav ändå många glö-
dande nationalister vatten på sin
kvarn i fråga om riskerna att svälja
utländskt kapital. I många fall
skulle vidare en rationellare ekonomisk utveckling utan tvivel rycka
undan grundvalarna för en ostörd
fortsättning på den statiska socialgruppering, som är förutsättningen
för den inrikespolitiska maktbalans
som utmärker flertalet latinamerikanska länder. Det förtjänar att
framhållas i detta sammanhang, att
de fattiga latinamerikanska staterna med sin fredliga utrikespolitik anser sig böra och kunna satsa
omkring 40 % av statsutgifterna på
militära ändamål. Det lilla Costa
Rica, som berömmer sig av att ha
fler lärare än soldater, utgör ett lysande undantag. Bristen på investeringsvilligt kapital är inte det enda
problemet. Befolkningsutvecklingen
är ett annat och minst lika väsentligt. Latinamerikas folkökning är
för närvarande den högsta i världen, 2,3 % om året, varvid Mexico
leder med 2,9 %. För några år sedan gick Latinamerika om Förenta
staterna i folkmängd, och i dag har
det över 180 millioner invånare eller
lika mycket som Förenta Staterna
och Canada tillsammans. Tillgången
på arbetskraft är emellertid högst
varierande. I det caribiska området
hotar ett överbefolkningsproblem,
men på andra håll hämmar bristen
102
på arbetskraft allvarligt den ekonomiska utvecklingen. Arbetskraftens
internationella rörlighet har ju
minskat även den sedan 1914, och
man har ännu inte i alla länder förmått integrera den stora del av den
färgade befolkningen – i vissa länder över 25 % av landets befolkning – som lever sitt eget nära nog
förcolumbianska liv i ett modernt
näringsliv. Allt eftersom industrialismen vunnit insteg har man emellertid kunnat konstatera, att arbetskraften i flertalet latinamerikanska
länder i alldeles ovanligt hög grad
lämpar sig för industriell sysselsättning. I flera länder saknas dock
ännu ett erforderligt minimun?- av
folkbildning. Här som på andra håll
gäller det emellertid självfallet att
få produktionskurvan att stiga snabbare än befolkningskurvan.
Ännu en flaskhals för den industriella utvecklingen är den ringa
förekomsten av energikällor. Latinamerikas kolproduktion utgör endast :If:! % av världsproduktionen,
och området tycks sakna större koltillgångar. Vattenkraft finns däremot men kräver omfattande investeringar för att kunna exploateras.
I detta läge är det inte underligt att
en veritabel oljefeber grasserar i
många länder. Ännu är det dock
bara i Venezuela och ett par andra
caribiska stater som oljan hunnit få
industriell betydelse. I Argentina
och Bolivia anser man sig emellertid också ha kunnat konstatera betydande oljefyndigheter, men där
liksom i Brasilien har exploateringen fördröjts av strider om i vilken regi utnyttjandet skall ske och
om hur det skall finansieras.
Den industrialiseringsprocess,
som inleddes i Latinamerika under
det första världskriget, skiljer sig
till sina verkningar delvis rätt vä-
sentligt från den, vi tidigare upplevt
i Europa. Den har nämligen inte resulterat i samma snabba välståndsspridning som här. Framför allt har
verkningarna varit oerhört lokalt
begränsade. Härtill bidrar i hög
grad de på många håll alltjämt bristfälliga kommunikationerna. I de andinska länderna lever folk på alla
stadier; för-kolonialt, kolonialt och
i atomålderns. Brasilien och Venezuela har föga mer än en tunn kustfasad av sjudande modernt näringsliv. Just utvecklingens ojämnhet
har redan givit upphov till betydande ekonomiska, sociala och politiska problem, som det torde ta
lång tid att komma till rätta med.
Det saknas emellertid inte ansträngningar att förändra läget till
det bättre. I flertalet länder uppmuntras industrialiseringen genom
ett på sina håll mycket invecklat
system av multipla växelkurser, tullar, import- och exportrestriktioner,
vilkas gemensamma syfte är att
skydda valutareserven, underlätta
importen av kapitalvaror, fördyra
importen av lyxvaror och skydda
den inhemska produktionen mot utländsk konkurrens. På senare år
har man ansett sig kunna förenkla
systemet genom införandet av en officiell växelkurs för angelägna va- ~—===~~—-~~~~—-~—————–~———-~-~=–=..========——~======•.•tazll
ror och en fri valutamarknad för
andra. Mexico, de nio centralamerikanska staterna, Venezuela, Colombia, Ecuador och Bolivia har proklamerat sig som dollarländer. Brasilien och Argentina har multilateraliserat sina betalningsförbindelser
med flertalet västeuropeiska länder
inom ramen för de s. k. Haag- och
Parisklubbarna, vilket haft en gynnsam effekt för handeln.
Vid sidan av den handelspolitiska
utvecklingen har man på senare år
kunnat glädja sig åt upptäckten av
nya råvarufyndigheter. I Venezuela
har man sålunda börjat exploatera
betydande järnmalmsfält. Perus mineraltillgångar har visat sig vara rikare och mera mångsidigt sammansatta, än man tidigare räknat med.
I Argentina och Bolivia fäster man
stora förhoppningar vid de nyupptäckta oljefälten. I Brasilien åter
har man börjat ägna större uppmärksamhet åt odling av kakao och
bomull vid sidan av kaffet.
Till framstegen på senare år bör
man självfallet också räkna de på
många håll energiska försöken att
bekämpa analfabetism, barnadödlighet och farsoter och att överhuvud taget inpassa de tidigare försummade områdena och befolkningselementen i ett modernare utvecklingsschema. I detta sammanhang bör framhållas, att kvinnorörelsen i flertalet länder nått
påtagliga resultat, och att rasfördomar – även om de finns – inte
är på långt när lika framträdande
som i anglosachsiska länder.
103
Latinamerika och det ekonomiska
samarbetet
Sitt intresse för internationellt
samarbete demonstrerade de latinamerikanska staterna redan under
mellankrigstiden, då flertalet av
dem i motsats till Förenta staterna
anslöt sig till Nationernas Förbund.
Efter det andra världskriget har
flertalet sökt inträde i nästan alla
internationella organisationer, som
stått öppna för dem. I FN hade de
ända till nyintagningarna 1955 en
faktisk vetorätt i generalförsamlingen genom att de tillsammans
behärskade ljg av rösterna. En särskild ekonomisk FN-kommission
för Latinamerika (ECCA) upprättades kort efter krigsslutet och fick
sitt säte i Santiago de Chile. Under
ledning av sin argentinske chef
Haul Prebisch har ECLA: s sekretariat utfört många grundläggande
undersökningar om de ekonomiska
utvecklingsmöjligheterna och i samarbete med de nationella planeringsorgan, som nu efter chilenskt föredöme finns i nästan alla staterna,
tagit initiativet till åtskilliga lovvärda projekt. Medlemskapet i
Världsbanken (IBRD) och Internationella Valutafonden (IMF) har givit de latinamerikanska länderna
många fördelar i form av investerings- och stabiliseringskrediter.
Drygt en fjärdedel av Världsbankens långivning har sålunda gått
till Latinamerika. Brasilien, Chile,
Uruguay, Peru och de tre västindiska örepublikerna är även verk- 104
samma inom GATT. Så gott som
samtliga är dessutom medlemmar i
UNESCO, Världshälsoorganisationen (WHO), FN:s livsmedels- och
jordbruksorganisation (FAO) och
Internationella arbetsorganisationen (ILO).
Det säger sig självt, att internationellt samarbete i dagens läge för
de latinamerikanska staterna i
första hand betyder samarbete med
den mäktige grannen i norr. Detta
samarbete, som inleddes med den
första panamerikanska kongressen
i Washington 1889, är i dag ytterst
finmaskigt. Som topporgan fungerar »the Organization of American
States» COAS). Förutom politiskt
och militärt samarbete rör det sig
bl. a. om tekniskt bistånd på olika
områden och byggandet av en »Pan
American Highway» från Alaska till
Eldslandet Dessa arbeten finansieras i allmänhet till omkring 70 %
av Förenta Staterna via Export-Import Bank.
En fråga som på sista tiden stått
i centrum för den ekonomiska debatten även i Latinamerika är upprättandet av någon sorts gemensam
marknad. Guatemala, Honduras,
Salvador, Nicaragua och Costa Rica
tycks trots sina stundtals blodiga
inbördes strider ha kommit långt på
vägen mot ekonomisk integration.
Mera vagt har det talats om ökat
regionalt samarbete mellan La Flataländerna Argentina, Brasilien,
Uruguay och Paraguay. De integrationsöverläggningar avseende hela
Latinamerika, som i fjol ägde rum i
Montevideo, La Paz och Buenos
Aires i ECLA:s och OAS:s regi, avslöjade emellertid, att vägen till ett
effektivt regionalt samarbete i produktionsbefrämjande syfte alltjämt
är mycket lång. Integrationens fördelar bedöms också rätt olika i olika
länder.
Däremot är man i Latinamerika
gansl<a enig i sin fruktan inför upprättandet av en gemensam marknad och ett frihandelsområde i
Västeuropa, allrahelst om stora delar av Afrika kommer att inkluderas i detta samarbete. Dessa afrikanska områden skulle nämligen
då få lättare att dra till sig europeiskt kapital och lättare att finna
avsättning i Europa för bl. a. kaffe,
kakao, bomull, koppar och järnmalm än de latinamerikanska staterna.
Eldorado på väg?
Skall Latinamerika inom överskådlig tid upphöra att vara ett underutvecklat område och bli det eldorado conquistadorerna var ute
efter och som Stefan Zweig tyckte
sig känna försmak av i Brasilien?
Det saknas inte anledning till en
viss optimism. Naturrikedomarna
har visat sig vara långt större och
värdefullare, än man trodde för
bara ett årtionde sedan, och till de
nya som kommit i dagen hör så-
dana begärliga ting som olja och
järnmalm. Hemmaindustrierna har
redan nått en sådan produktionsnivå, att effekten av en konjunkturförsämring sannolikt skulle bli vä-
sentligt mindre ödesdiger, än vad
den blev på 1930-talet. Att även den
färgade befolkningen på många håll
med sådan framgång kunnat inordnas i industrialiseringsprocessen hör
till de mest positiva inslagen i dagens Latinamerika. Den ekonomiska utvecklingen och därmed
uppkomsten av ett bredare medelklasskikt och en mera medveten arbetarklass har i allt fler länder börjat undanröja grundvalarna för den
traditionella oftast statiskt inrik- 105
tade sociala och politiska maktbalansen. Nationell och regional integration har erkänts som målsättning. Att utvecklingen på lång sikt
sålunda kan förefalla någorlunda
ljus – i varje fall om man jämför
Latinamerika med andra underutvecklade områden – utesluter dock
ingalunda risken för tillfälliga sociala och ekonomiska anpassningskriser och en fortsatt relativ efterblivenhet på det teknisk-ekonomiska området jämfört med äldre
industrinationer.