Ledare; Att kritisera rätt
1980
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Att kritisera rätt
Förhållningssättet till regeringen bland regeringens egna anhängare har förändrats under
det senaste halvåret. Främst märks detta i pressen. Expressen har praktiskt taget helt ändrat
inställning. Senast visade man detta genom sin
ledare i anledning av regeringens ett-årsdag
som bar den talande rubriken ’” Ettåringen som
inte kan gå”. Även Svenska Dagbladet intar en
betydligt mer kritisk inställning.
Mindre tydlig – men dock klart förnimbar
– är den ändrade attityden ute bland de borgerliga välj arna. Även om inte förväntningarna
har förbytts i samma uppgivenhet som under
kärnkraftsförhandlingarna hösten -78 visar
dock väljarna osäkerhet och misstro.
Oavsett vem som formulerar kritiken mot
regeringen är det en sak som återkommer. Regeringen anses pas iv och handlingsoförmögen.
Till detta fogas också ofta missnöje över att
regeringen inte visar tillräcklig följsamhet mot
de egna intressegruppernas krav och anspråk.
Kritiken mot den föregivna passiviteten väcker minnet av långbänken. Vecka efter vecka
under förra delen av hösten -78 förhandlade de
tre regeringspartierna om kärnkraften. Förhandlingarna skedde till stor del inför öppen
ridå. Detta väckte människors harm och förbittring. Känslorna understöddes av massmedias såväl nyhetsbevakning som kommentarer.
Kritiken mot ” långbänken” är förståelig.
Inte desto mindre är den felaktig. l varj e regering kommer enskilda frågor att diskuteras under lång tid. Detta skedde under de socialdemokratiska regeringarnas tid och det sker nu.
En viktig skillnad föreligger emellertid. l en
enpartiregering förmår man i allmänhet att
hålla diskussionerna internt och därigenom får
människor aldrig klart för sig att ett antal frå-
gor långhalas. l koalitionsregeringen kan inte
– och skall väl egentligen inte heller – frå-
gorna hållas internt. De olika partiernas regeringsrepresentanter går tillbaka till sina riksdagsgrupper för diskussioner. Bl a därigenom
ges också frågorna offentlighet.
Bilden av en handlingsoförmögen regering är
i väsentliga avseenden felaktig även utöver kritiken mot långhalning. De tre partierna stod fcir
blott ett halvår sedan splittrade i kärnkraftsomröstningen. För endast fem månader sedan
tvingades regeringen – under tryck av vår
största arbetskonflikt någonsin – släppa fram
ett för högt avtal. I dag har denna regering
åstadkommit en momshöjning som till stora
delar neutraliserat det för generösa avtalet från
maj. Regeringen har presenterat en besparingsproposition som inte bara visar på ett reformstopp utan också ansatserna till en utomordentlig åtstramning av offentlig verksamhet.
Detta har gjorts trots att koalitionsregeringen
ändå bara har ett mandats övervikt i riksdagen
– ett förhållande som knappast regeringen kan
kritiseras för.
l den mån kritiken rikta mot regeringen
därför att den i för liten mån går sina intressegrupper till mötes är detta också en tveksam
kritikpunkt. Regeringen borde snarare kritiseras för att den inte låter besparingsambitionerna gå tillräckligt hårt fram mot divme
bindningar man har i förhållande till jordbrukare, villaägare, ungdomsväljare, studief<irbundsombudsmän, SABO-företag, biståndsarbetare m n.
Det faktum att de vanliga kritikpunkterna
mot regeringen inte håller innebär nu inte att vi
har den bästa tänkbara regering i den bästa
tänkbara av världar. T yvärr fyller den tämligen ytliga kritiken mot regeringens handlingsförlamning och bristande följsamhet mot de
egna intressegrupperna ett slags repressiv funktion. Den skyddar regeringen från den betydligt allvarligare kritik som med skäl skulle kunna riktas mot koalitionspartiernas sätt att hantera regeringsmakten. Den kritiken skulle dock
inte inriktas mot ytfenomenen i politiken. Snarare borde kritik riktas mot det förhållande att
regeringen fortfarande efter fyra år fortsätter
att behandla de ekonomiska problemen som
något slags höstförkylning, som visserligen ger
hög feber och fordrar sängläge, men som om ett
tag utan några ytterligare medikamenter likväl skall vändas i hälsa.
Trots att nation efter nation i västvärlden
drabbas av djupgående strukturella ekonomiska problem kopplas inte problembilden ihop
med de grundläggande dragen i ekonomiernas
funktionssätt. När de socialistiska ekonomierna
regelmässigt leder till diktatur och förtryck är
vi i västvärlden normalt observanta på samband mellan ekonomiskt system och de problem som uppstår i samhället. Men när vi hos
oss själva ser hur blandekonomin i land efter
land utvecklar underskottsekonomier, drar vi
inte några slutsatser om systematiska effekter
av en ekonomisk modell som avskaffat kapitalismens självläkande krafter utan att införa socialismens planerade hushållning. l stället fortsätter vi med scoutaktig hurtighet att spara i
tro att vi så småningom på något sätt ändå
skall återvända till den sociala reformpolitikens
breda allfarväg.
Med detta är inte sagt att det är fel att spara.
Självfallet är sparandel i offentlig sektor en absolut nödvändighet. Men det kommer aldrig
359
att räcka. Det grundläggande felet ligger inte i
hur det ekonomisk-politiska systemet har skötts
utan i utformningen av det. Alltför mycket talar för att systemet i sig leder till underskott – i
den offentliga ekonomin och för hela samhället.
är vi kritiserar det socialistiska ekonomiska
systemet så gör vi det inte från utgångspunkten
att borgerliga partier skulle hantera socialismen bättre utan från utgångspunkten att socialismen är fel. På samma sätt borde vi inse att
det inte räcker att ha en borgerlig regering i
den typ av blandekonomi som vi utvecklat.
Den kommer likväl att generera ekonomiska
problem. Vi måste därmed diskutera strukturella förändringar av den politiska ekonomi
som blandekonomin utvecklar.
Detta är en typ av diskussion som socialdemokraterna tagit upp i löntagarfondsfrågan.
De borgerliga partierna och regeringen borde
föra motsvarande diskussion. Den diskussionen
kan emellertid inte inskränka sig till att säga
nej till löntagarfonder eller – ännu värre –
hitta på något slags borgerliga löntagarfonder.
När de borgerliga partierna har regeringsmakten kan inte borgerlig politik vara omvändningen av socialdemokratisk politik eller en funktion av socialdemokratisk politik.
Regeringspolitiken måste utgå från den egna
analysen av verkligheten och de av denna analys föranledda förslagen. Vilken analys gör trepartiregeringen av de grundläggande orsakerna till att vi – och så många andra länder
med samma politisk-ekonomiska system som vi
– drabbas av stora underskott? Den frågan är
än så länge obesvarad. Förslagen tilllösning på
samhällsekonomins problem saknas därmed
också.
Förhållningssättet till regeringen bland regeringens egna anhängare har förändrats under
det senaste halvåret. Främst märks detta i pressen. Expressen har praktiskt taget helt ändrat
inställning. Senast visade man detta genom sin
ledare i anledning av regeringens ett-årsdag
som bar den talande rubriken ’” Ettåringen som
inte kan gå”. Även Svenska Dagbladet intar en
betydligt mer kritisk inställning.
Mindre tydlig – men dock klart förnimbar
– är den ändrade attityden ute bland de borgerliga välj arna. Även om inte förväntningarna
har förbytts i samma uppgivenhet som under
kärnkraftsförhandlingarna hösten -78 visar
dock väljarna osäkerhet och misstro.
Oavsett vem som formulerar kritiken mot
regeringen är det en sak som återkommer. Regeringen anses pas iv och handlingsoförmögen.
Till detta fogas också ofta missnöje över att
regeringen inte visar tillräcklig följsamhet mot
de egna intressegruppernas krav och anspråk.
Kritiken mot den föregivna passiviteten väcker minnet av långbänken. Vecka efter vecka
under förra delen av hösten -78 förhandlade de
tre regeringspartierna om kärnkraften. Förhandlingarna skedde till stor del inför öppen
ridå. Detta väckte människors harm och förbittring. Känslorna understöddes av massmedias såväl nyhetsbevakning som kommentarer.
Kritiken mot ” långbänken” är förståelig.
Inte desto mindre är den felaktig. l varj e regering kommer enskilda frågor att diskuteras under lång tid. Detta skedde under de socialdemokratiska regeringarnas tid och det sker nu.
En viktig skillnad föreligger emellertid. l en
enpartiregering förmår man i allmänhet att
hålla diskussionerna internt och därigenom får
människor aldrig klart för sig att ett antal frå-
gor långhalas. l koalitionsregeringen kan inte
– och skall väl egentligen inte heller – frå-
gorna hållas internt. De olika partiernas regeringsrepresentanter går tillbaka till sina riksdagsgrupper för diskussioner. Bl a därigenom
ges också frågorna offentlighet.
Bilden av en handlingsoförmögen regering är
i väsentliga avseenden felaktig även utöver kritiken mot långhalning. De tre partierna stod fcir
blott ett halvår sedan splittrade i kärnkraftsomröstningen. För endast fem månader sedan
tvingades regeringen – under tryck av vår
största arbetskonflikt någonsin – släppa fram
ett för högt avtal. I dag har denna regering
åstadkommit en momshöjning som till stora
delar neutraliserat det för generösa avtalet från
maj. Regeringen har presenterat en besparingsproposition som inte bara visar på ett reformstopp utan också ansatserna till en utomordentlig åtstramning av offentlig verksamhet.
Detta har gjorts trots att koalitionsregeringen
ändå bara har ett mandats övervikt i riksdagen
– ett förhållande som knappast regeringen kan
kritiseras för.
l den mån kritiken rikta mot regeringen
därför att den i för liten mån går sina intressegrupper till mötes är detta också en tveksam
kritikpunkt. Regeringen borde snarare kritiseras för att den inte låter besparingsambitionerna gå tillräckligt hårt fram mot divme
bindningar man har i förhållande till jordbrukare, villaägare, ungdomsväljare, studief<irbundsombudsmän, SABO-företag, biståndsarbetare m n.
Det faktum att de vanliga kritikpunkterna
mot regeringen inte håller innebär nu inte att vi
har den bästa tänkbara regering i den bästa
tänkbara av världar. T yvärr fyller den tämligen ytliga kritiken mot regeringens handlingsförlamning och bristande följsamhet mot de
egna intressegrupperna ett slags repressiv funktion. Den skyddar regeringen från den betydligt allvarligare kritik som med skäl skulle kunna riktas mot koalitionspartiernas sätt att hantera regeringsmakten. Den kritiken skulle dock
inte inriktas mot ytfenomenen i politiken. Snarare borde kritik riktas mot det förhållande att
regeringen fortfarande efter fyra år fortsätter
att behandla de ekonomiska problemen som
något slags höstförkylning, som visserligen ger
hög feber och fordrar sängläge, men som om ett
tag utan några ytterligare medikamenter likväl skall vändas i hälsa.
Trots att nation efter nation i västvärlden
drabbas av djupgående strukturella ekonomiska problem kopplas inte problembilden ihop
med de grundläggande dragen i ekonomiernas
funktionssätt. När de socialistiska ekonomierna
regelmässigt leder till diktatur och förtryck är
vi i västvärlden normalt observanta på samband mellan ekonomiskt system och de problem som uppstår i samhället. Men när vi hos
oss själva ser hur blandekonomin i land efter
land utvecklar underskottsekonomier, drar vi
inte några slutsatser om systematiska effekter
av en ekonomisk modell som avskaffat kapitalismens självläkande krafter utan att införa socialismens planerade hushållning. l stället fortsätter vi med scoutaktig hurtighet att spara i
tro att vi så småningom på något sätt ändå
skall återvända till den sociala reformpolitikens
breda allfarväg.
Med detta är inte sagt att det är fel att spara.
Självfallet är sparandel i offentlig sektor en absolut nödvändighet. Men det kommer aldrig
359
att räcka. Det grundläggande felet ligger inte i
hur det ekonomisk-politiska systemet har skötts
utan i utformningen av det. Alltför mycket talar för att systemet i sig leder till underskott – i
den offentliga ekonomin och för hela samhället.
är vi kritiserar det socialistiska ekonomiska
systemet så gör vi det inte från utgångspunkten
att borgerliga partier skulle hantera socialismen bättre utan från utgångspunkten att socialismen är fel. På samma sätt borde vi inse att
det inte räcker att ha en borgerlig regering i
den typ av blandekonomi som vi utvecklat.
Den kommer likväl att generera ekonomiska
problem. Vi måste därmed diskutera strukturella förändringar av den politiska ekonomi
som blandekonomin utvecklar.
Detta är en typ av diskussion som socialdemokraterna tagit upp i löntagarfondsfrågan.
De borgerliga partierna och regeringen borde
föra motsvarande diskussion. Den diskussionen
kan emellertid inte inskränka sig till att säga
nej till löntagarfonder eller – ännu värre –
hitta på något slags borgerliga löntagarfonder.
När de borgerliga partierna har regeringsmakten kan inte borgerlig politik vara omvändningen av socialdemokratisk politik eller en funktion av socialdemokratisk politik.
Regeringspolitiken måste utgå från den egna
analysen av verkligheten och de av denna analys föranledda förslagen. Vilken analys gör trepartiregeringen av de grundläggande orsakerna till att vi – och så många andra länder
med samma politisk-ekonomiska system som vi
– drabbas av stora underskott? Den frågan är
än så länge obesvarad. Förslagen tilllösning på
samhällsekonomins problem saknas därmed
också.