Ledare; Att vältra över ansvaret på andra
1989
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
LEDARE
Att vältra över
ansvaret på andra
R
egeringen ordar ofta om politiskt
ansvar och politisk kontroll. När
missförhållanden uppenbaras axlas emellertid sällan ansvaret, utan man
skyller ifrån sig på tjänstemän och myndigheter. Mönstret har synts i allehanda
affärer.
Fenomenet uppträder nu också i försvarsdebatten i och med att det inte längre
är politiskt ofarligt att försumma försvaret, samtidigt som följderna av tjugo års
urholkning blivit tydliga. Militären beskylls för dålig planering och/ eller försök
att lura politikerna.
De ansvariga kan svara för sig och så-
som Owe Wiktorin i sitt inträdesanförande i Kunglig Krigsvetenskapsakademien
(”Gula tidskriften” nr 6/ 1988) ge sakligt
och tungt vägande svar på tal, men lojalitet och konvenans förbjuder dem att ge
anklagelserna och insinuationerna det
svar de förtjänar.
När sanningens minut närmade sig i
och med ÖB:s försvarsmaktsutredning
88, som är en redovisning av konsekvenserna för armens del av oförändrade ramar, hukade regeringen åter och vägrade
ta sitt ansvar. Den hade bäddat väl för sig.
Genom snilledraget att låta ÖB redovisa
först efter valet slapp man ta en besvärlig
diskussion i valkampanjen. I sina direktiv
gav regeringen heller inga säkerhetspolitiska och strategiska förutsättningar för
ÖB:s utredning. Mot bakgrunden av att
det gällde att skapa balans efter 20 års
kvalitativ urholkning av armen kunde
man utan vidare ha sagt att här krävdes
någon form av prioritering av hur de
kvantitativa nedskärningarna skulle drabba. Skulle vissa delar av landet ges en glesare täckning? Skulle man satsa på – den
minskade – chansen att hinna möta och
slå fienden vid kusten eller på att vara
jämnsvag och nöta på fienden på djupet
av territoriet?
Om detta sades intet i direktiven. Man
lät ÖB ta ansvaret för att förorda var i landet bristerna skulle tas. Och ÖB gick i fällan och därmed utlöstes den alltmer vildsinta och tumultuariska debatten mellan
överstar, generaler, riksdagsmän och
kommunalpolitiker. Efter att den från
början handlat om huruvida pest eller kolera var den värsta hemsökelsen kämpar
nu olika falanger för respektive farsot, i
stället för att begära vaccin mot bådadera.
I vår ledare i nr 6/ 1988 hävdade vi att
om ÖB ”satt sig på hasorna och avkrävt
regeringen nya riktlinjer hade han tvingat
den till ett val mellan ett antal pinsamma
alternativ:
– Avsätta ÖB och underkänna planeringssystemet
– Bevisa att hotet minskat
– Bestämma sig för vilka delar av landet
som skall uppges tidigt.
– Förklara för allmänheten att vår förmåga att stå utanför krig eller försvara
vår självständighet minskat men att det
inte är något att oroa sig för eftersom
regeringen tar på sig ansvaret för det.
– Förklara att vi förlitar oss i högre grad
på att supermakterna avskräcker varandra från att ge sig på Sverige.
– Öka försvarsanslaget drastiskt”
Även om ÖB nu inte gjorde detta före
FU 88 och valet nalkas ändå sanningens
minut för regeringen i och med den nya
försvarsutredningen och i och med att ÖB
i FMI 2000 (Försvarsmaktside 2000)
klarat ut vilka alternativen är. Skulden för
begångna misstag får därmed endast akademiskt intresse; vad det nu gäller är ansvaret för framtiden. Man börjar också
skymta konturerna av den strategi som regeringen tänker använda sig av för att
slippa betala priset eller öppet vidgå konsekvenserna.Det är närmast en variant av
den andra handlingslinjen i den citerade
listan, men en mycket listig sådan: man
antyder att försvaret i slutet av 60-talet
var överstarkt Det är en tes som aldrig
kan vederläggas. Det blev ju aldrig krig
och där stod vi med alla våra Givakt för
att citera Martin Ljungs soldat Olga.
Men förutom detta klassiska tjuvknep i
försvarsdebatten finns det tendenser till
en mycket mer oroande argumentation.
Man antyder att hotet om kustinvasion
minskat, medan det verkliga hotet är
överflygningar av svenskt område. Den
som skrapar litet på denna ide finner att
därunder döljer sig dunkla tankar om att
orsaken är NATO:s erkannerligen Västtysklands sjöherravälde i södra Ostersjön.
Konkret och brutalt uttryckt: Sverige kan
minska ytattack, attackflyg och pansarförband tack vare att vi skyddas av västtyska Tornado-plan.
Det hela är alldeles fantastiskt: Neutraliteten har alltid från socialdemokratiskt
håll använts som tillhygge i allehanda
sammanhang, för att klubba ned farliga
politiska motståndare, för att avleda uppmärksamheten från inrikespolitiska lappkast, som surrogat för andra mindre hedervärda argument för isolationism. Nu
bö~ar socialdemokraterna själva fingra
på neutralitetspolitikens enda fasta fundament: alliansfriheten.
Visserligen har den mest extrema ex- 173
porrenten för detta djärva nya tänkande,
Tiden-ledaren i nr 2/ 1989 avvisats från
officiellt håll. Men ordalagen har inte varit
helt otvetydiga, och misstanken kvarstår
att tanken ändå kommer att påverka hotföreställningarna och försvarets utformning.
Denna kompromettering av alliansfriheten sker i så fall på det allra farligaste
sättet, undermedvetet och underförstått.
Vi slår in på samma väg som Norge under
mellankrigstiden och som blev dess
olycka. Landet förlitade sig underförstått
på skyddet av Royal Navy. Tryggheten
blev en chimär till följd av att tyskarna
iscensatte ett strategiskt överfall. Ironiskt
nog just den angreppsmetod som nu bagatelliseras från regeringshåll. Dessutom
bidrog säkerligen den tvivelaktiga norska
säkerhetspolitiken till Hitlers angreppsbeslut.
Ytterligare ett memento: Försvarspolitiken måste bedrivas långsiktigt. Det ligger ytterligare en ironi i att inteckna hjälp
från NATO i allmänhet och Västtyskland
i synnerhet i ett läge då tvivel på alliansens
framtid och särskilt Tysklands roll börjar
framföras. Dubbelt ironiskt det år då vi
”firar” minnet av Molotov-Ribbentroppakten som i ett enda slag förändrade de
strategiska förutsättningarna i Östersjön.
Det torde vara säkrare att grunda planeringen på att vi om tio år fortfarande ligger vid Östersjön än på att Västern fortfarande leds av Kohl, Mitterand, Thatcher och Bush.
Att vältra över
ansvaret på andra
R
egeringen ordar ofta om politiskt
ansvar och politisk kontroll. När
missförhållanden uppenbaras axlas emellertid sällan ansvaret, utan man
skyller ifrån sig på tjänstemän och myndigheter. Mönstret har synts i allehanda
affärer.
Fenomenet uppträder nu också i försvarsdebatten i och med att det inte längre
är politiskt ofarligt att försumma försvaret, samtidigt som följderna av tjugo års
urholkning blivit tydliga. Militären beskylls för dålig planering och/ eller försök
att lura politikerna.
De ansvariga kan svara för sig och så-
som Owe Wiktorin i sitt inträdesanförande i Kunglig Krigsvetenskapsakademien
(”Gula tidskriften” nr 6/ 1988) ge sakligt
och tungt vägande svar på tal, men lojalitet och konvenans förbjuder dem att ge
anklagelserna och insinuationerna det
svar de förtjänar.
När sanningens minut närmade sig i
och med ÖB:s försvarsmaktsutredning
88, som är en redovisning av konsekvenserna för armens del av oförändrade ramar, hukade regeringen åter och vägrade
ta sitt ansvar. Den hade bäddat väl för sig.
Genom snilledraget att låta ÖB redovisa
först efter valet slapp man ta en besvärlig
diskussion i valkampanjen. I sina direktiv
gav regeringen heller inga säkerhetspolitiska och strategiska förutsättningar för
ÖB:s utredning. Mot bakgrunden av att
det gällde att skapa balans efter 20 års
kvalitativ urholkning av armen kunde
man utan vidare ha sagt att här krävdes
någon form av prioritering av hur de
kvantitativa nedskärningarna skulle drabba. Skulle vissa delar av landet ges en glesare täckning? Skulle man satsa på – den
minskade – chansen att hinna möta och
slå fienden vid kusten eller på att vara
jämnsvag och nöta på fienden på djupet
av territoriet?
Om detta sades intet i direktiven. Man
lät ÖB ta ansvaret för att förorda var i landet bristerna skulle tas. Och ÖB gick i fällan och därmed utlöstes den alltmer vildsinta och tumultuariska debatten mellan
överstar, generaler, riksdagsmän och
kommunalpolitiker. Efter att den från
början handlat om huruvida pest eller kolera var den värsta hemsökelsen kämpar
nu olika falanger för respektive farsot, i
stället för att begära vaccin mot bådadera.
I vår ledare i nr 6/ 1988 hävdade vi att
om ÖB ”satt sig på hasorna och avkrävt
regeringen nya riktlinjer hade han tvingat
den till ett val mellan ett antal pinsamma
alternativ:
– Avsätta ÖB och underkänna planeringssystemet
– Bevisa att hotet minskat
– Bestämma sig för vilka delar av landet
som skall uppges tidigt.
– Förklara för allmänheten att vår förmåga att stå utanför krig eller försvara
vår självständighet minskat men att det
inte är något att oroa sig för eftersom
regeringen tar på sig ansvaret för det.
– Förklara att vi förlitar oss i högre grad
på att supermakterna avskräcker varandra från att ge sig på Sverige.
– Öka försvarsanslaget drastiskt”
Även om ÖB nu inte gjorde detta före
FU 88 och valet nalkas ändå sanningens
minut för regeringen i och med den nya
försvarsutredningen och i och med att ÖB
i FMI 2000 (Försvarsmaktside 2000)
klarat ut vilka alternativen är. Skulden för
begångna misstag får därmed endast akademiskt intresse; vad det nu gäller är ansvaret för framtiden. Man börjar också
skymta konturerna av den strategi som regeringen tänker använda sig av för att
slippa betala priset eller öppet vidgå konsekvenserna.Det är närmast en variant av
den andra handlingslinjen i den citerade
listan, men en mycket listig sådan: man
antyder att försvaret i slutet av 60-talet
var överstarkt Det är en tes som aldrig
kan vederläggas. Det blev ju aldrig krig
och där stod vi med alla våra Givakt för
att citera Martin Ljungs soldat Olga.
Men förutom detta klassiska tjuvknep i
försvarsdebatten finns det tendenser till
en mycket mer oroande argumentation.
Man antyder att hotet om kustinvasion
minskat, medan det verkliga hotet är
överflygningar av svenskt område. Den
som skrapar litet på denna ide finner att
därunder döljer sig dunkla tankar om att
orsaken är NATO:s erkannerligen Västtysklands sjöherravälde i södra Ostersjön.
Konkret och brutalt uttryckt: Sverige kan
minska ytattack, attackflyg och pansarförband tack vare att vi skyddas av västtyska Tornado-plan.
Det hela är alldeles fantastiskt: Neutraliteten har alltid från socialdemokratiskt
håll använts som tillhygge i allehanda
sammanhang, för att klubba ned farliga
politiska motståndare, för att avleda uppmärksamheten från inrikespolitiska lappkast, som surrogat för andra mindre hedervärda argument för isolationism. Nu
bö~ar socialdemokraterna själva fingra
på neutralitetspolitikens enda fasta fundament: alliansfriheten.
Visserligen har den mest extrema ex- 173
porrenten för detta djärva nya tänkande,
Tiden-ledaren i nr 2/ 1989 avvisats från
officiellt håll. Men ordalagen har inte varit
helt otvetydiga, och misstanken kvarstår
att tanken ändå kommer att påverka hotföreställningarna och försvarets utformning.
Denna kompromettering av alliansfriheten sker i så fall på det allra farligaste
sättet, undermedvetet och underförstått.
Vi slår in på samma väg som Norge under
mellankrigstiden och som blev dess
olycka. Landet förlitade sig underförstått
på skyddet av Royal Navy. Tryggheten
blev en chimär till följd av att tyskarna
iscensatte ett strategiskt överfall. Ironiskt
nog just den angreppsmetod som nu bagatelliseras från regeringshåll. Dessutom
bidrog säkerligen den tvivelaktiga norska
säkerhetspolitiken till Hitlers angreppsbeslut.
Ytterligare ett memento: Försvarspolitiken måste bedrivas långsiktigt. Det ligger ytterligare en ironi i att inteckna hjälp
från NATO i allmänhet och Västtyskland
i synnerhet i ett läge då tvivel på alliansens
framtid och särskilt Tysklands roll börjar
framföras. Dubbelt ironiskt det år då vi
”firar” minnet av Molotov-Ribbentroppakten som i ett enda slag förändrade de
strategiska förutsättningarna i Östersjön.
Det torde vara säkrare att grunda planeringen på att vi om tio år fortfarande ligger vid Östersjön än på att Västern fortfarande leds av Kohl, Mitterand, Thatcher och Bush.