Ledare; Avspänningen som kom bort
1975
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Avspänningen som kom bort
I den regeringsförklaring, som statsministern avgav vid höstriksdagens början och
som numera skall ersätta trontalet, förekom
följande ifråga om det utrikespolitiska läget:
”Den europeiska säkerhetskonferensen har
stärkt avspänningsprocessen och lagt grundvalen för det fortsatta samarbetet mellan de
europeiska staterna.” Det är ett högst egendomligt uttalande, även som politisk högtidsretorik betraktat. Tror någon att det
fortsatta samarbetet mellan t ex EG-länderna på något sätt förändrats, eller ens kunnat
påverkas, av vad som förekom i Helsingfors?
Men när så inte är fallet, varför sägs det i
den svenska riksdagen?
Sanningen är den, att få insiktsfulla bedö-
mare vågar använda ordet avspänning i dag.
Möjligen har förhållandet mellan Moskva
och Washington blivit något förbättrat på
sistone. I oktober slöts ett avtal om försäljning av amerikansk spannmål, huvudsakligen majs, för att säkra köttproduktionen i
Sovjetunionen. Det amerikanska motkravet
på försäljning av en mindre kvantitet sovjetrysk olja till något lägre priser avslogs av
ryssarna, som alltså hade fullständig framgång med affären. Emellertid förutses avtalet löpa i fem år, vilket i sin tur innebär att
parterna ser fram mot fred dem emellan under lika lång tid.
Samtidigt har från sovjetisk sida skett en
för alla uppenbar kränkning av utfästelserna från Helsingfors. Där fastslogs, att inblandning i andra staters inre förhållanden
ej borde förekomma. Begreppet inblandning kan dock tolkas olika. På västsidan menar man vanligen den form av inblandning,
som avser att ändra de politiska maktförhållandena i ett land. I Moskva håller man si
till Bresjnevdoktrinen. Enligt denna har all
rättrogna, dvs Moskvatrogna, kommunist
partier rätt till stöd från den internationell
kommunismen, vilket i sak betyder från Sov
jetunionen. Tjeckoslovakien var ett exempe
på att en politisk förändring i ett land, dä
kommunisterna tagit makten, ej är accepta
bel för Moskva, alldeles oberoende av o
kommunisterna är i majoritet eller inte.
Nu, efter Helsingfors, har det visat sig a
ryska vapen frikostigt levererats till Portug
som stöd för det kommunistparti, som maj
riteten av portugiserna inte vill veta av. D
var denna vapenhjälp som också de svens
kommunisterna fann så riktig. Men allt su
tilt prat om hjälp mellan broderpartier än
detta fall uppenbart nonsens. SovjetunioneJ
gjorde sitt bästa för att revolutionen skull
resultera i kommuniststyre i Lissabon. Men
september tvingades Pravda konstatera, a
”maoistiska grupper” förföljde kommunis
terna i Portugal. Sanningen i detta fallet ··
att den gamla styrelsen inte var hårdare äJ
att portugiserna börjat hoppas på ett änn
friare system med fria val och någon form a
demokrati, alltså inte en kommunistisk di
tatur. Det har länge gått att öppet tala poliu
i Portugal; bara när det i början såg ut sol
om kommunisterna skulle få övertaget, vl
gade man inte längre tala fritt. Detta var de
kommunistiska avspänningen i praktiken.
I östra Medelhavsområdet har Suezkam
len börjat fungera. Det är ett gott tecke
Samtidigt har inbördeskriget i Libanon tra
pats upp. Beirut har förstörts och fungera
inte längre som handelscentrum. I bakgru
den finns Syrien, som har gott om nyim~o
terade vapen från öststaterna att lämna ut,
och sannolikt Libyen, som har gott om pengar. Vad slutresultatet än blir – kanske Arafat och palestinierna har tröttnat på att bo i
läger och vill ha ett större land att falla tillbaka på inför nästa krig mot Israel – men avspänning råder inte i Mellersta Östern.
En allvarlig oroshärd denna höst har koncentrerats till den rysk-kinesiska gränsen. Izvestija har åter talat om krigsförberedelser i
Kina. Där varnas för ·illusionen att dessa förberedelser skulle vara en bluff. Möjligen är
sådana tongångar avsedda att varna USA
för fortsatta närmanden till Kina. Möjligen
vill man ha förberett stöd till någon kupp i
samband med Maos bortgång en dag. Tydligt är, att full spänning råder mellan de olika kommunistriktningarna. Samtidigt pågår
den ryska fortsatta upprustningen för fullt.
Inom själva Sovjetunionen har också tyglarna dragits åt. Den intellektuella opposition på det ideologiska planet, som under senare år i någon mån tolererats, tycks nu
tvingas tillbaka under jorden. I detta sammanhang kommer fredspriset till A Sacharov in. Norska stortingets alltid något bisarra
Nobelkommitte har åter lyckats utdela sitt
pris på ett förvånande sätt. Hur framstående mottagaren än är på andra områden, har
han knappast haft många tillfällen att arbeta
på ”folkens förbrödrande och avskaffande
av stående armeer samt bildande av fredskongresser”, vilket är vad som skall belönas.
Sin stora prestige har han beundransvärt
djärvt utnytgat för arbete på drägligare villkor för tänkande människor inom Sovjetunionen. Där har priset till honom betrak- 423
tats som en inblandning i landets inre förhållanden. I viss mån är det väl riktigt. Det
var kanske inte en tillfällighet att belöningen
åtföljdes av en intensiv raketskjutning mot
mål på norska vatten utanför Spetsbergen,
vilket i sin tur föranledde en stilla norsk protest. Inblandningen – om en sådan förelåg
– i sovjetiska inre förhållanden åtföljdes i så
fall av en tydligt provokativ militär aktion.
Ingen Helsingforsanda svävade över det
hela.
Man skulle i detta sammanhang också
kunna peka på de hårdnande disciplinkraven inom det svenska kommunistpartiet,
men detta får väl anses vara ett mera skämtsamt inslag i en annars ganska dyster bild. I
fråga om internationell avspänning har
1975 blivit ett besvikelsens år. Detta faktum
går inte att dölja och måste få vissa konsekvenser. Att plädera för svensk nedrustning
är nu orimligt, och det var välgörande att socialdemokratiska partikongressen slog fast
den saken i det välplanerade och välöverlagda nedsablandet av fru Theorins försvarsnihilistiska okunnighet. Vad som först måste
hända är att vi får ett slut på nedrustningsautomatiken inom svenskt försvar, den mest
komprometterande åtgärd som vidtagits inom svensk säkerhetspolitik, förödande för
tilltron utomlands för regeringens försvarsvilja.
Vad som skulle behövas är en avspänning
mellan de demokratiska partierna när det
gäller försvaret. Frågan var förr inte partiskiljande, och den behövde inte heller vara
det nu.
I den regeringsförklaring, som statsministern avgav vid höstriksdagens början och
som numera skall ersätta trontalet, förekom
följande ifråga om det utrikespolitiska läget:
”Den europeiska säkerhetskonferensen har
stärkt avspänningsprocessen och lagt grundvalen för det fortsatta samarbetet mellan de
europeiska staterna.” Det är ett högst egendomligt uttalande, även som politisk högtidsretorik betraktat. Tror någon att det
fortsatta samarbetet mellan t ex EG-länderna på något sätt förändrats, eller ens kunnat
påverkas, av vad som förekom i Helsingfors?
Men när så inte är fallet, varför sägs det i
den svenska riksdagen?
Sanningen är den, att få insiktsfulla bedö-
mare vågar använda ordet avspänning i dag.
Möjligen har förhållandet mellan Moskva
och Washington blivit något förbättrat på
sistone. I oktober slöts ett avtal om försäljning av amerikansk spannmål, huvudsakligen majs, för att säkra köttproduktionen i
Sovjetunionen. Det amerikanska motkravet
på försäljning av en mindre kvantitet sovjetrysk olja till något lägre priser avslogs av
ryssarna, som alltså hade fullständig framgång med affären. Emellertid förutses avtalet löpa i fem år, vilket i sin tur innebär att
parterna ser fram mot fred dem emellan under lika lång tid.
Samtidigt har från sovjetisk sida skett en
för alla uppenbar kränkning av utfästelserna från Helsingfors. Där fastslogs, att inblandning i andra staters inre förhållanden
ej borde förekomma. Begreppet inblandning kan dock tolkas olika. På västsidan menar man vanligen den form av inblandning,
som avser att ändra de politiska maktförhållandena i ett land. I Moskva håller man si
till Bresjnevdoktrinen. Enligt denna har all
rättrogna, dvs Moskvatrogna, kommunist
partier rätt till stöd från den internationell
kommunismen, vilket i sak betyder från Sov
jetunionen. Tjeckoslovakien var ett exempe
på att en politisk förändring i ett land, dä
kommunisterna tagit makten, ej är accepta
bel för Moskva, alldeles oberoende av o
kommunisterna är i majoritet eller inte.
Nu, efter Helsingfors, har det visat sig a
ryska vapen frikostigt levererats till Portug
som stöd för det kommunistparti, som maj
riteten av portugiserna inte vill veta av. D
var denna vapenhjälp som också de svens
kommunisterna fann så riktig. Men allt su
tilt prat om hjälp mellan broderpartier än
detta fall uppenbart nonsens. SovjetunioneJ
gjorde sitt bästa för att revolutionen skull
resultera i kommuniststyre i Lissabon. Men
september tvingades Pravda konstatera, a
”maoistiska grupper” förföljde kommunis
terna i Portugal. Sanningen i detta fallet ··
att den gamla styrelsen inte var hårdare äJ
att portugiserna börjat hoppas på ett änn
friare system med fria val och någon form a
demokrati, alltså inte en kommunistisk di
tatur. Det har länge gått att öppet tala poliu
i Portugal; bara när det i början såg ut sol
om kommunisterna skulle få övertaget, vl
gade man inte längre tala fritt. Detta var de
kommunistiska avspänningen i praktiken.
I östra Medelhavsområdet har Suezkam
len börjat fungera. Det är ett gott tecke
Samtidigt har inbördeskriget i Libanon tra
pats upp. Beirut har förstörts och fungera
inte längre som handelscentrum. I bakgru
den finns Syrien, som har gott om nyim~o
terade vapen från öststaterna att lämna ut,
och sannolikt Libyen, som har gott om pengar. Vad slutresultatet än blir – kanske Arafat och palestinierna har tröttnat på att bo i
läger och vill ha ett större land att falla tillbaka på inför nästa krig mot Israel – men avspänning råder inte i Mellersta Östern.
En allvarlig oroshärd denna höst har koncentrerats till den rysk-kinesiska gränsen. Izvestija har åter talat om krigsförberedelser i
Kina. Där varnas för ·illusionen att dessa förberedelser skulle vara en bluff. Möjligen är
sådana tongångar avsedda att varna USA
för fortsatta närmanden till Kina. Möjligen
vill man ha förberett stöd till någon kupp i
samband med Maos bortgång en dag. Tydligt är, att full spänning råder mellan de olika kommunistriktningarna. Samtidigt pågår
den ryska fortsatta upprustningen för fullt.
Inom själva Sovjetunionen har också tyglarna dragits åt. Den intellektuella opposition på det ideologiska planet, som under senare år i någon mån tolererats, tycks nu
tvingas tillbaka under jorden. I detta sammanhang kommer fredspriset till A Sacharov in. Norska stortingets alltid något bisarra
Nobelkommitte har åter lyckats utdela sitt
pris på ett förvånande sätt. Hur framstående mottagaren än är på andra områden, har
han knappast haft många tillfällen att arbeta
på ”folkens förbrödrande och avskaffande
av stående armeer samt bildande av fredskongresser”, vilket är vad som skall belönas.
Sin stora prestige har han beundransvärt
djärvt utnytgat för arbete på drägligare villkor för tänkande människor inom Sovjetunionen. Där har priset till honom betrak- 423
tats som en inblandning i landets inre förhållanden. I viss mån är det väl riktigt. Det
var kanske inte en tillfällighet att belöningen
åtföljdes av en intensiv raketskjutning mot
mål på norska vatten utanför Spetsbergen,
vilket i sin tur föranledde en stilla norsk protest. Inblandningen – om en sådan förelåg
– i sovjetiska inre förhållanden åtföljdes i så
fall av en tydligt provokativ militär aktion.
Ingen Helsingforsanda svävade över det
hela.
Man skulle i detta sammanhang också
kunna peka på de hårdnande disciplinkraven inom det svenska kommunistpartiet,
men detta får väl anses vara ett mera skämtsamt inslag i en annars ganska dyster bild. I
fråga om internationell avspänning har
1975 blivit ett besvikelsens år. Detta faktum
går inte att dölja och måste få vissa konsekvenser. Att plädera för svensk nedrustning
är nu orimligt, och det var välgörande att socialdemokratiska partikongressen slog fast
den saken i det välplanerade och välöverlagda nedsablandet av fru Theorins försvarsnihilistiska okunnighet. Vad som först måste
hända är att vi får ett slut på nedrustningsautomatiken inom svenskt försvar, den mest
komprometterande åtgärd som vidtagits inom svensk säkerhetspolitik, förödande för
tilltron utomlands för regeringens försvarsvilja.
Vad som skulle behövas är en avspänning
mellan de demokratiska partierna när det
gäller försvaret. Frågan var förr inte partiskiljande, och den behövde inte heller vara
det nu.