Ledare; Avtalets lärdomar
1980
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Avtalets lärdomar
SAF bestämde sig for att i årets avtalsrörelse
”sätta klackarna i marken” och få till stånd en
vändning till det bättre for den svenska samhällsekonomin. Efter den största arbetskonflikten i den svenska historien blev uppgörelsen
ändå på en nivå som inte leder till det uppsatta
målet. Genom att båda parterna på den offentliga sidan accepterade avtalet kom SAF i en
nästan omöjlig situation. Hur hade det varit
möjligt får SAF att få Gunnar Nilsson att gå till
sina medlemmar och be dem acceptera en uppgörelse som varit sämre än avtalet for de offentligt anställda? Regeringens vädjan till SAF att
acceptera medlingsbudet gjorde det inte lättare
for SAF att stå på sig. Dessutom hade bensinoch oljebrist på några dagar ställt landet infor
oacceptabla svårigheter. Den fråga som emellertid kvarstår är om SAF borde ha tvingat
regeringen att genom en tvångslag avbryta
konflikten.
Avtalsuppgörelsen var ett stort nederlag också for regeringen. Dess ”paket” for att få till
stånd en uppgörelse på i stort sett ororändrade
villkor hade inte avsedd verkan. Resultatet har
endast blivit att statens budgetunderskott ökar
genom att paketets delar om ökade livsmedelssubventioner och en extra skattesänkning kvarstår. Dessutom har regeringen på ett principiellt sett fOga tilltalande sätt bundit sig for infcirande av ”övervinstfonder”.
Från de fackliga organisationernas sida har
man drivit kravet på ofcirändrad köpkraft. Frå-
gan om detta är fårenligt med det befintliga
löneutrymmet har helt kommit i bakgrunden.
Man måste emellertid fråga sig vad som menas med löneutrymme. Vid ororändrad växelkurs finns det ett visst löneutrymme som är
fårenligt med fåretagens lönsamhet, export,
produktion, sysselsättning och överlevnad. Om
detta utrymme överskrids, kommer foretag att
få fcirsämrad lönsamhet och kanske gå i konkurs. Vidare kommer ett antal anställda att
därigenom forlora sina arbeten och arbetslösheten kommer att öka.
Staten skulle delvis kunna upprätthålla sysselsättning och produktion om efterfrågan
hålles uppe genom tryekandet av nya sedlar
och därigenom ökning av inflationen och underskottet i bytesbalansen. Men sambandet
mellan lönekostnader, sysselsättning och vinster skulle stå klart får både SAF och LO.
Först i det ögonblick regeringen bestämde
sig får, verkligen menade, och hade trovärdighet i sina fciresatser, att inte öka bytesbalansunderskott och penningmängd och att
inte heller devalvera, sätts forhandlarna på
båda sidor om forhandlingsbordet infcir den
svåra avvägningen mellan att ta ett for högt
bud och få arbetslöshet och konkurser eller att
ta en uppgörelse inom det samhälls- (och företagsekonomiska!) utrymmet.
Den forutsättningen finns inte idag. Inom
både SAF och LO vet man att regeringen (oa\’·
sett vilken) inte kommer att låta arbetslösheten
stiga väsentligt. Man vet att det for regeringen
(oavsett vilken) inte spelar någon större roll om
bytesbalansunderskottet blir några miljarder
större. Det är ändå redan alldeles får stort.
Varfor skulle LO-ledningen acceptera ett
magert avtal (magert i nominella kronor) om
det inte leder till att deras egna medlemmar
blir arbetslösa – och vet om att de blir det?
Varfår skulleSAFta på sig obehag och kostnader får att stå emot höga (nominella) lönekrav
om man vet att regeringen ändå måste se till an
foretagen so oder so får en hygglig lönsamhet?
Många hävdar att det SAF och LO fårhandlar om på Biasieholmen är inflationstakten –
inte reallöner och vinster. Det regeringen bestämmer är reallöner och inte (som det borde
vara) inflationens storlek. Det är mot den bakgrunden inte överraskande att SAF:s tio punkter, i vilka man fårklarade varfår man sade nej
till medlarbudet, till största delen handlar om
samhällekonomin.
LO-ledningen anser sig tvungen att visa upp
nominella löneökningar får sina medlemmar
liir att på det viset motivera sin egen existens.
Att detta sedan leder till högre inflation får
komma i andra hand. Inflationen gynnar i fårsta hand villaägarna som ser realvärdet av sina
lån sjunka. LO:s medlemmar äger villor i
mindre utsträckning än andra grupper. LO
borde därfår i rent egenintresse (inte av någon
dunkel samhällssolidaritet eller av snällhet) stå
191
främst i kampen får låga (nominella) löneökningar får att få ner inflationstakten och därmed villaägarnas inflationsvinster (som är
mångdubbelt större än deras ränteavdrag).
På något vis måste fårhandlingarna mellan
LO och SAF fås att handla om vinster och
arbetslöshet – inte om inflationstakten. Först
då får båda parter ett egenintresse av att hålla
löneökningarna inom det utrymme som står till
fårfogande. För att det skall bli möjligt, måste
vi ha en regering som har viljan och kraften att
låta ett får högt löneavtal slå igenom i form av
sjunkande vinster och ökad arbetslöshet. Om vi
inte har eller får en sådan regering har vi bara
att vänta oss återkommande devalveringar och
snabb inflation och att inrätta oss därefter. För
den som är fårutseende och smart kan det vara
lönsamt. Att det får samhället är fårödande är
tyvärr lika uppenbart.
Detta nummer av Svensk Tidskrift skulle ha utkommit den 5 juni. Konflikten på arbetsmarknaden har lett till att det fårsenats .
SAF bestämde sig for att i årets avtalsrörelse
”sätta klackarna i marken” och få till stånd en
vändning till det bättre for den svenska samhällsekonomin. Efter den största arbetskonflikten i den svenska historien blev uppgörelsen
ändå på en nivå som inte leder till det uppsatta
målet. Genom att båda parterna på den offentliga sidan accepterade avtalet kom SAF i en
nästan omöjlig situation. Hur hade det varit
möjligt får SAF att få Gunnar Nilsson att gå till
sina medlemmar och be dem acceptera en uppgörelse som varit sämre än avtalet for de offentligt anställda? Regeringens vädjan till SAF att
acceptera medlingsbudet gjorde det inte lättare
for SAF att stå på sig. Dessutom hade bensinoch oljebrist på några dagar ställt landet infor
oacceptabla svårigheter. Den fråga som emellertid kvarstår är om SAF borde ha tvingat
regeringen att genom en tvångslag avbryta
konflikten.
Avtalsuppgörelsen var ett stort nederlag också for regeringen. Dess ”paket” for att få till
stånd en uppgörelse på i stort sett ororändrade
villkor hade inte avsedd verkan. Resultatet har
endast blivit att statens budgetunderskott ökar
genom att paketets delar om ökade livsmedelssubventioner och en extra skattesänkning kvarstår. Dessutom har regeringen på ett principiellt sett fOga tilltalande sätt bundit sig for infcirande av ”övervinstfonder”.
Från de fackliga organisationernas sida har
man drivit kravet på ofcirändrad köpkraft. Frå-
gan om detta är fårenligt med det befintliga
löneutrymmet har helt kommit i bakgrunden.
Man måste emellertid fråga sig vad som menas med löneutrymme. Vid ororändrad växelkurs finns det ett visst löneutrymme som är
fårenligt med fåretagens lönsamhet, export,
produktion, sysselsättning och överlevnad. Om
detta utrymme överskrids, kommer foretag att
få fcirsämrad lönsamhet och kanske gå i konkurs. Vidare kommer ett antal anställda att
därigenom forlora sina arbeten och arbetslösheten kommer att öka.
Staten skulle delvis kunna upprätthålla sysselsättning och produktion om efterfrågan
hålles uppe genom tryekandet av nya sedlar
och därigenom ökning av inflationen och underskottet i bytesbalansen. Men sambandet
mellan lönekostnader, sysselsättning och vinster skulle stå klart får både SAF och LO.
Först i det ögonblick regeringen bestämde
sig får, verkligen menade, och hade trovärdighet i sina fciresatser, att inte öka bytesbalansunderskott och penningmängd och att
inte heller devalvera, sätts forhandlarna på
båda sidor om forhandlingsbordet infcir den
svåra avvägningen mellan att ta ett for högt
bud och få arbetslöshet och konkurser eller att
ta en uppgörelse inom det samhälls- (och företagsekonomiska!) utrymmet.
Den forutsättningen finns inte idag. Inom
både SAF och LO vet man att regeringen (oa\’·
sett vilken) inte kommer att låta arbetslösheten
stiga väsentligt. Man vet att det for regeringen
(oavsett vilken) inte spelar någon större roll om
bytesbalansunderskottet blir några miljarder
större. Det är ändå redan alldeles får stort.
Varfor skulle LO-ledningen acceptera ett
magert avtal (magert i nominella kronor) om
det inte leder till att deras egna medlemmar
blir arbetslösa – och vet om att de blir det?
Varfår skulleSAFta på sig obehag och kostnader får att stå emot höga (nominella) lönekrav
om man vet att regeringen ändå måste se till an
foretagen so oder so får en hygglig lönsamhet?
Många hävdar att det SAF och LO fårhandlar om på Biasieholmen är inflationstakten –
inte reallöner och vinster. Det regeringen bestämmer är reallöner och inte (som det borde
vara) inflationens storlek. Det är mot den bakgrunden inte överraskande att SAF:s tio punkter, i vilka man fårklarade varfår man sade nej
till medlarbudet, till största delen handlar om
samhällekonomin.
LO-ledningen anser sig tvungen att visa upp
nominella löneökningar får sina medlemmar
liir att på det viset motivera sin egen existens.
Att detta sedan leder till högre inflation får
komma i andra hand. Inflationen gynnar i fårsta hand villaägarna som ser realvärdet av sina
lån sjunka. LO:s medlemmar äger villor i
mindre utsträckning än andra grupper. LO
borde därfår i rent egenintresse (inte av någon
dunkel samhällssolidaritet eller av snällhet) stå
191
främst i kampen får låga (nominella) löneökningar får att få ner inflationstakten och därmed villaägarnas inflationsvinster (som är
mångdubbelt större än deras ränteavdrag).
På något vis måste fårhandlingarna mellan
LO och SAF fås att handla om vinster och
arbetslöshet – inte om inflationstakten. Först
då får båda parter ett egenintresse av att hålla
löneökningarna inom det utrymme som står till
fårfogande. För att det skall bli möjligt, måste
vi ha en regering som har viljan och kraften att
låta ett får högt löneavtal slå igenom i form av
sjunkande vinster och ökad arbetslöshet. Om vi
inte har eller får en sådan regering har vi bara
att vänta oss återkommande devalveringar och
snabb inflation och att inrätta oss därefter. För
den som är fårutseende och smart kan det vara
lönsamt. Att det får samhället är fårödande är
tyvärr lika uppenbart.
Detta nummer av Svensk Tidskrift skulle ha utkommit den 5 juni. Konflikten på arbetsmarknaden har lett till att det fårsenats .