Ledare; Baltikums frihet-Europas fred
1990
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
LEDARE
Baltikums frihet
– Europas fred
O
m några år kanske Sovjetunionen
överhuvudtaget inte finns som
centralt sammanhållen union.
Detär entankesomärsvårattföreställa sig
för var och en som sett och skrämts av
sovjetsystemets förtryck och dess militära
dominans i vår del av världen. Den totalitära supermakten har spelat en så självklar
roll att den är intimt förknippad med vår
världsbild.
Tanken blir lite enklare att tänka sig om
man iställetför attfråga sigom Sovjetunionen kommer att finnas kvar frågar sig vad
det finns för skäl för unionens republiker
att hålla samman. Vad vinner de sovjetiska
delrepublikerna på att stå under centralmaktens kontroll?
Ekonomiskt har de inte vunnit utan
baraförlorat. Detkommerattståalltklarare i en världsekonomi som fortsätter att
internationaliseras och där kraven på kvalitet går före kraven på kvantitet. I Sovjetunionen lever republikerna, det vill säga
republikernas folk, under handels- och
bytesrelationer som ger ömsesidiga förluster. Fel priser, urusla transport- och
distributionssystem samt politisktbeslutat
handelsutbytegerett bytessystem som står
i en motsatsställning till marknadsekonomins ömsesidiga nytta.
Politisktkommer centralmaktenatt ståi
vägen för delrepublikernas politiska strä-
vanden, oavsett om dessa bärs upp av en
demokratisering eller av andra politiska
rörelser. Som bäst kan centralmakten erbjuda lagar som överensstämmer med delrepublikens politiska vilja. Då tillför
centralmakten inget som inte delrepubliken själv kan uppnå. Sannolikt, och det ser
vi alltfler exempel på, kommer delrepublikernas politiska strävanden att stå i motsatsställning till centralmaktens position
och politiskavilja. Ivarjegivetlägeinnebär
centralmaktens kontroll ett hinderför delrepublikemas politiska, och därmed ekonomiska, utveckling.
Militärt upplevs centralmakten mer
som ett hot mot de nationella strävandena
änsomettskydd mot defiender den tidigare utmålat. Det är inte amerikanska eller
västtyska soldater som människor i Baltikum, Kaukasien eller ens i den ryska rådsrepubliken upplever som det mest näraliggande militära hotet. Den mångnationella arme som tidigare upplevts som en
gemensam sköld utåt och som därmed
varit sammanhållande verkar nu snarare
splittrande när den vänds inåt.
Kommunismen som i grunden varit
unionens sammanhållandefaktor haridag
förlorat all lyster och glans som tidigare
motiverat uppoffringar. Det finns många
drivkrafter, inte minst de nationella som
har en särskild styrka, som driver delrepublikerna ifrån varandra men få som
håller dem samman.
Anlägger man detta perspektiv på Sovjetunionens framtid blir också bilden av
den baltiska frigörelsen annorlunda än
om man ser ett Sovjetunionen som kämpar för att omvandlas politiskt och ekonomiskt. Då blir de baltiska folkens frigörelsekamp inte bara en rättvis och legitim strävan efter självständighet. Än viktigare är att den då framstår som ett exempel och en möjlighet till en fredlig omvandling av Sovjetunionen. Alternativet
till den omvandlingen är inte en stabil och
progressiv centralmakt utan sönderfall
under våld och armod. Det behövs inte
mycken fantasi för att förstå vilka
konsekvenser en sådan utveckling skulle
kunna ha för vår del av världen.
De som sin vana trogen mer intresserat
sig för förtryck i andra delar av världen
och som avfärdat krav på de baltiska statemas självständigh~ som tokstolleri har
inte bara gjort sig skyldiga till politisk
omoral. De har i praktiken signalerat
distans till en fredlig folkrörelse i de baltiska statema på ett sätt som står i rak
motsatsställning till svenska intressen av
en fredlig omvandling.
Nu har likväl den fredliga kampen för
självständighet och frihet fortsatt i Baltikum. Det är en kamp som bygger på respekten för lag och rätt och förakt för det
brutala våldets makt. Det har präglat kraven – ett erkännande av de baltiska statemas legala rätt till självständighet –
men också formen för kampen, inte nå-
gon tegelsten har slängts på ockupanterna.
Sverige måste politiskt uttrycka sitt
stöd för sina baltiska broderfolks självständighet. Det är vår plikt som grannar,
som medmänniskor och kanske för att vi
genom vår geografiska närhet inte kan
glömma bort det som kan besvära när
supermaktema förhandlar om fred och
nedrustning i ett ännu större europeiskt
perspektiv än vårt.
Det politiska stödet kan ha sin betydelse. Men det kan aldrig ersätta det som kan
uppnås genom manifestationer och stöd
ur hela det svenska samhälet. Varje turist,
varje delegation, varje affärsavtal, varje
gästprOfessur, varje praktikant, varje vänortsbesök, varje kontakt och relation med
människor i våra baltiska grannländer innebär’vunnen terräng för deras frihet. När
de gradvis inlemmas i ett kontaktnät som
235
hör Västeuropa till realiseras också en
mänsklig tillvaro som hör demokratin och
välfården till.
Det är en uppgift som inte bara kan
hänföras till den politiska makten utan
som är en uppgift som varje medborgare
bör känna ett ansvar för. Baltikums frihet
ger inte bara en möjlighet till fredlig samverkan över Östersjön utan också till återupptagna mänskliga relationer. Den förre
högerledaren Jarl Hjalmarson uttryckte
det så här på Måndagsmötet på Norrmalmstorg den 21 maj: ”Kom ihåg, om de
behöver oss så behöver också vi dem i fria
nationer. Det är alltjämt många av oss
svenskar som minns hur det var när vi i
unga dagar besökte Baltikum under den
korta frihetstiden där före andra världskriget.
Vi minns den värme och vänlighet,
glädjen och de många goda skratten, som
vi mottogs med. Då blomstrade kulturutbytet och handeln mellan våra länder.
Och så man sjöng därborta, överallt, högt
och klart. ”Det sjungande Baltiku/n” sa vi.
Det blev tyst i Baltikum när ockupationen
vältrade in över dem. Nu har sången så
smått börjat komma tillbaka. Nu vet vi att
den dagen inte kan ligga så långt borta, när
det åter skall ljuda, härligt med full kraft
och med välgrundade krav på en framtid
för fria människor ifria nationer.”
Den framtid som Jarl Hjalmarson tecknade är en framtid som vi alla har anledning att söka göra till vår gemensamma.
Inte bara för baltemas skull utan också
för vår egen.
Baltikums frihet
– Europas fred
O
m några år kanske Sovjetunionen
överhuvudtaget inte finns som
centralt sammanhållen union.
Detär entankesomärsvårattföreställa sig
för var och en som sett och skrämts av
sovjetsystemets förtryck och dess militära
dominans i vår del av världen. Den totalitära supermakten har spelat en så självklar
roll att den är intimt förknippad med vår
världsbild.
Tanken blir lite enklare att tänka sig om
man iställetför attfråga sigom Sovjetunionen kommer att finnas kvar frågar sig vad
det finns för skäl för unionens republiker
att hålla samman. Vad vinner de sovjetiska
delrepublikerna på att stå under centralmaktens kontroll?
Ekonomiskt har de inte vunnit utan
baraförlorat. Detkommerattståalltklarare i en världsekonomi som fortsätter att
internationaliseras och där kraven på kvalitet går före kraven på kvantitet. I Sovjetunionen lever republikerna, det vill säga
republikernas folk, under handels- och
bytesrelationer som ger ömsesidiga förluster. Fel priser, urusla transport- och
distributionssystem samt politisktbeslutat
handelsutbytegerett bytessystem som står
i en motsatsställning till marknadsekonomins ömsesidiga nytta.
Politisktkommer centralmaktenatt ståi
vägen för delrepublikernas politiska strä-
vanden, oavsett om dessa bärs upp av en
demokratisering eller av andra politiska
rörelser. Som bäst kan centralmakten erbjuda lagar som överensstämmer med delrepublikens politiska vilja. Då tillför
centralmakten inget som inte delrepubliken själv kan uppnå. Sannolikt, och det ser
vi alltfler exempel på, kommer delrepublikernas politiska strävanden att stå i motsatsställning till centralmaktens position
och politiskavilja. Ivarjegivetlägeinnebär
centralmaktens kontroll ett hinderför delrepublikemas politiska, och därmed ekonomiska, utveckling.
Militärt upplevs centralmakten mer
som ett hot mot de nationella strävandena
änsomettskydd mot defiender den tidigare utmålat. Det är inte amerikanska eller
västtyska soldater som människor i Baltikum, Kaukasien eller ens i den ryska rådsrepubliken upplever som det mest näraliggande militära hotet. Den mångnationella arme som tidigare upplevts som en
gemensam sköld utåt och som därmed
varit sammanhållande verkar nu snarare
splittrande när den vänds inåt.
Kommunismen som i grunden varit
unionens sammanhållandefaktor haridag
förlorat all lyster och glans som tidigare
motiverat uppoffringar. Det finns många
drivkrafter, inte minst de nationella som
har en särskild styrka, som driver delrepublikerna ifrån varandra men få som
håller dem samman.
Anlägger man detta perspektiv på Sovjetunionens framtid blir också bilden av
den baltiska frigörelsen annorlunda än
om man ser ett Sovjetunionen som kämpar för att omvandlas politiskt och ekonomiskt. Då blir de baltiska folkens frigörelsekamp inte bara en rättvis och legitim strävan efter självständighet. Än viktigare är att den då framstår som ett exempel och en möjlighet till en fredlig omvandling av Sovjetunionen. Alternativet
till den omvandlingen är inte en stabil och
progressiv centralmakt utan sönderfall
under våld och armod. Det behövs inte
mycken fantasi för att förstå vilka
konsekvenser en sådan utveckling skulle
kunna ha för vår del av världen.
De som sin vana trogen mer intresserat
sig för förtryck i andra delar av världen
och som avfärdat krav på de baltiska statemas självständigh~ som tokstolleri har
inte bara gjort sig skyldiga till politisk
omoral. De har i praktiken signalerat
distans till en fredlig folkrörelse i de baltiska statema på ett sätt som står i rak
motsatsställning till svenska intressen av
en fredlig omvandling.
Nu har likväl den fredliga kampen för
självständighet och frihet fortsatt i Baltikum. Det är en kamp som bygger på respekten för lag och rätt och förakt för det
brutala våldets makt. Det har präglat kraven – ett erkännande av de baltiska statemas legala rätt till självständighet –
men också formen för kampen, inte nå-
gon tegelsten har slängts på ockupanterna.
Sverige måste politiskt uttrycka sitt
stöd för sina baltiska broderfolks självständighet. Det är vår plikt som grannar,
som medmänniskor och kanske för att vi
genom vår geografiska närhet inte kan
glömma bort det som kan besvära när
supermaktema förhandlar om fred och
nedrustning i ett ännu större europeiskt
perspektiv än vårt.
Det politiska stödet kan ha sin betydelse. Men det kan aldrig ersätta det som kan
uppnås genom manifestationer och stöd
ur hela det svenska samhälet. Varje turist,
varje delegation, varje affärsavtal, varje
gästprOfessur, varje praktikant, varje vänortsbesök, varje kontakt och relation med
människor i våra baltiska grannländer innebär’vunnen terräng för deras frihet. När
de gradvis inlemmas i ett kontaktnät som
235
hör Västeuropa till realiseras också en
mänsklig tillvaro som hör demokratin och
välfården till.
Det är en uppgift som inte bara kan
hänföras till den politiska makten utan
som är en uppgift som varje medborgare
bör känna ett ansvar för. Baltikums frihet
ger inte bara en möjlighet till fredlig samverkan över Östersjön utan också till återupptagna mänskliga relationer. Den förre
högerledaren Jarl Hjalmarson uttryckte
det så här på Måndagsmötet på Norrmalmstorg den 21 maj: ”Kom ihåg, om de
behöver oss så behöver också vi dem i fria
nationer. Det är alltjämt många av oss
svenskar som minns hur det var när vi i
unga dagar besökte Baltikum under den
korta frihetstiden där före andra världskriget.
Vi minns den värme och vänlighet,
glädjen och de många goda skratten, som
vi mottogs med. Då blomstrade kulturutbytet och handeln mellan våra länder.
Och så man sjöng därborta, överallt, högt
och klart. ”Det sjungande Baltiku/n” sa vi.
Det blev tyst i Baltikum när ockupationen
vältrade in över dem. Nu har sången så
smått börjat komma tillbaka. Nu vet vi att
den dagen inte kan ligga så långt borta, när
det åter skall ljuda, härligt med full kraft
och med välgrundade krav på en framtid
för fria människor ifria nationer.”
Den framtid som Jarl Hjalmarson tecknade är en framtid som vi alla har anledning att söka göra till vår gemensamma.
Inte bara för baltemas skull utan också
för vår egen.