Ledare; Bygg säkerheten nu
1993
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
LEDARE
Bygg säkerheten nu!
I
denna tid så fylld av misströstan och
svårmod ärdet påsin plats att påminna
om att vi nu äntligen lever i ett Europa
fyllt av möjligheter som för några år sedan
tedde sig mycket avlägsna. Genom socialismens fall har ett avgörande hinder avlägsnatsför enfredsstruktur byggd påsamverkan mellan demokratiska stater med
liberala ekonomier. Detta sammanfaller
lyckligt nog med den process där västra
Europas fredsprojekt, den europeiska gemenskapen, övervunnit sekelgamla interna fiendeskaper och skapat en – trots
dagens ekonomiska kris – stark ekonomisk struktur.
Samtidigt rymmer situationen många
hot mot friheten och freden, mot liv och
hälsa. Den viktigaste roten till det onda är
sönderfallsprocessen i öst som hotar att
föra delar av det forna sovjetimperiet tillbakatill medeltidadigerdödsförhållanden
– i kärnvapenåldern.
Hotens mångfald är stor: organiserad
brottslighet, ekologiska katastrofer, massmigration, folkmord, inbördeskrig, regelrätta revanschkrig med eller utan massförstörelsevapen etc, etc.
Väst- och Centraleuropas ledare börjar
nu till sist förstå de nya realiteterna och att
det gäller att handla snabbt för att parera
hoten ochsetill att manintemissardestora
möjligheterna för alltid. Forcerandet av
den politiska unionen kan ses som ett resultat av att man vill skapa en gemensam
plattform för det säkerhetspolitiska agerandet österut.
Denna säkerhetspolitik måste spela på
hela registret av medel. Hjälp till uppbyggnad av demokratiska institutioner och
rättssystem. Bistånd till uppröjning av miljöförstöringen och uppbyggnad av miljö-
vänlig produktion. Massiva insatser mot
farsoter~ Stöd till uppbyggnad av marknadsekonomier genom rådgivning, investeringar m m. Katastrofhjälp vid hotande
svält. Hjälp till uppbyggnad av nya försvarsmakter under demokratisk kontroll.
säkerhetsgarantier mot yttre hot.
Enkelt uttryckt gäller det att stödja de
goda krafterna och avskräcka de onda
samt, i det fall de sistnämnda inte låter sig
avskräckas, föra krig mot brottslingarna,
vare sig det rör sig om maffia, krigsherrar
eller revanschistiska stater.
I dagens gytter av organisationeriEuropa finns det en som har den ekonomiska
och politiska kompetens som behövs för
en sådan säkerhetspolitik:EG.Och en som
har den militära: NATO. WEU som ibland
betecknas som EG:s militära arm har ingen egen försvarsorganisation utan förlitar
sig på NATO-organisationen. NATO har
genom att inrymma USA det stöd som kan
bli nödvändigt om mera sinistra scenarier
skulle utvecklas ur kärnvapenmakten
Rysslands sönderfall.
Läget brådskar. Vissa hot, t ex maffians
framväxt i öst, är redan verklighet. Ryssland styrs sedan kort tid av ledare som bekänner sig till demokrati och marknadsekonomi. Nu finns chansen att söka integrera även Ryssland i ett nytt säkerhetssystem. Men hur länge till?
Mot denna bakgrund ter sig mycket av
den svenska diskussionen om EG och sä-
kerhetspolitiken obsolet.
Regeringen har visserligen avskaffat
neutralitetspolitiken som begrepp för
svensk säkerhetspolitik. Fortfarande spelar dock föreställningen om att vi kan och
bör söka stå vid sidan av världshändelserna en avgörande roll i debatten och bidrar
till dess infantilisering. EG-motståndare
pekar på risken att vi kan tvingas riskera
livet på våra soldater för några obskyra utlänningars skull. EG-anhängare vågar inte
angripa denna brist påsolidaritet utan hävdar att vi kan ha Europa-medlemskap ala
carte.
De flesta tycks ha missat att Sverige ligger närmare krishärden än flertalet västeuropeiska länder. Vi är största strandägaren vid ett hav som skjuter långt in mot
hjärtat av Ryssland och som nu börjat
fungera som smuggelled. Där är ocksåfyra
stater belägna som en del ryska kretsar ansersom rättmätig rysk egendom. Vi iSverige om några bör vara angelägna att snarast
bygga upp den framtida fredsstrukturen
för hela Europa.
Vi kan naturligtvis försöka stå utanför
den processen och hoppas att andra tar riskerna och gör de svåra jobben. Men vi bör
då ställa oss några frågor:
– Är det säkert att den europeiska gemenskapen har en sådan insikt ide nordiskaproblemenattvåraintressen tillgodoses
i säkerhetsbygget? Det har hänt förr att
nordiska stater kommit på mellanhand när
Europas stormakter kommit överens.
– Kan vi, om stabilitet i östersjöområdet skapas utan att vi lägger vår icke ovä-
sentliga tyngd i vågskålen, komma efteråt
och vilja vara med och skördafrukterna av
ett ökande ekonomiskt utbyte?
-Kommer vår röst överhuvud taget att
tillmätas någon vikt i de framtida politiska
avgörandena i gemenskapen?
Sverige skulle, om det i stället gick med
i detta säkerhetsbygge, verkligen kunna
lämna väsentliga bidrag, i kraft av sin konkreta potential, sitt geografiska läge och,
inte minst, genom sina traditioner av agerande i österled, kontinentala engagemang och relationer över Atlanten.
Just denna mångsidighet är vital i den
3
nya säkerhetspolitiska situationen. Då
och då kommer diskussionen upp om vi
skall lita till vårt eget försvar, ta intiativet
till ett Nordiskt försvarsförbund, acceptera en Europeisk försvarsgemenskap eller
gå med i NATO. Det enkla svaret är: allt,
om möjligt på en gång.
Starka nationella försvar som kärna
och som symbol för ländernas suveränitet. Ett regionalt arrangemang som säkerställer snabbast möjliga bistånd mellan
länderna i Norden och Baltikum. Detta
integrerat i en europeisk säkerhetsgemenskap innefattande alla länder som vill delta, om möjligt även Ryssland. Och som ytterligare ett säkerhetsnät Länken mellan
Europa och USA, lämpligen inom ramen
för ett bibehållet, om än något förändrat,
NATO.
Men en sådan säkerhetsorganisation,
som även innehåller Ryssland, har väl
inga fiender och är väl därför svår att motivera, säger den konventionella visdomen. Alls icke: Fienden är reaktionens
och totalitarismens krafter, varhelst de
sticker upp. Fienden är nöden och svälten, anarkin och laglösheten i deras spår.
Neutralitetsdogmen är fortfarande ett
mäktigt hinder mot nytänkande. Många
EG-anhängare försöker komma ur dilemmat genom att hävda att vi visst kan vara
alliansfria en tid ännu, medan det fortfarande är farligt i Europa, men att saken
kommer i ett annat läge när det framtida
säkerhetssystemet skall byggas i fred och
endräkt mellan Europas länder. Alliansfrihet nu, solidaritet sedan.
Denna tidsseparation är knappast realistisk. Den idylliska framtiden kommer
inte att inträffa om man inte NU griper
chanserna och tar riskerna. NU är möjligheterna som störst att agera konstruktivt
4
eller stämma i bäcken när det gäller hoten.
NU måste processen starta. Sverige kan
om det vill ha ett intlytande i framtidens
Europa inte vänta på ett tillfälle då det är
ofarligt att hoppa på tåget. Det ligger inte i
Dubbelstöten
S
trax före jul publicerade Timbro en
jämförelse av tidningarnas ledarkommentarer till de krispaket som
ladesfram 1980-82och 1990-92 (nr 11/
92, författare Lars Nord). Det var ingen
munter läsning.
När t ex Fälldinregeringen devalverade
1981 hyllades den av borgerliga tidningar
som framsynt och handlingskraftig, medan socialdemokratiska ledarskribenter
ansåg åtgärden vara näst intill höjden av
ondska. När Palmeregeringen ett år senare
upprepade bravaden var rollerna så till
den milda grad ombytta att kommentarerna nu i efterhand mer påminer om manus
till en fars än seriös debatt.
Det var för mer än tio år sedan. Av
Timbrorapporten framgår det att inte
mycket blivit bättre sedan dess. Nästan
identiska besparingsförslag framkallar
ohejdad entusiasm alternativt grova invektiv, enbart beroende på vem som lägger
fram dem.
Bara i ett avseende kan författaren spå-
ra en förbättring. Det finns bland ledarskribenter numera litet mer av långsiktighet i kommentarerna. Några fler skriver
vårt intresse att bromsa det säkerhetsoch försvarspolitiska samarbetet i Europa. Tvärtom, vi har problemen så nära i
tid och rum att vi snarare bör driva på
samarbetet.
faktiskt om behovet av strukturförändringar för att komma ur krisen.
Kanske är det en följd av egen insikt.
Kanske är det bara resultatet av att fler
politiker idag betonar behovet av systemförändringar. Hursomhelst är det ett flämtande ljus i ett kompakt mörker. Det visar
om inte annat årets mediauppvisning i
samband med statsbudgeten.
”Besparingar i budgeten drabbar arbetslösa hårt” vrålar morgonekot måndagen den 11 januari, innan man hunnit slå
upp sina violblå. Den enda analys lyssnaren bestås med är journalisten Anders
Jonssons ”begåvade” slutsats att finansministern är en dålig spågumma.
”Statsbudgeten slår hårt mot de arbetslösa” är Aktuellts lika nyanserade rubrik
samma kväll. Och professionella gråterskor med Stig Malm i spetsen får beklaga
sig över att deras privilegier naggas i kanten.
Såhåller det på,dagefterdag. Försäkerhets skull gör media också sitt yttersta för
att hetsa tvehågsna fackpampar att sätta
igång en politisk strejk.
Bygg säkerheten nu!
I
denna tid så fylld av misströstan och
svårmod ärdet påsin plats att påminna
om att vi nu äntligen lever i ett Europa
fyllt av möjligheter som för några år sedan
tedde sig mycket avlägsna. Genom socialismens fall har ett avgörande hinder avlägsnatsför enfredsstruktur byggd påsamverkan mellan demokratiska stater med
liberala ekonomier. Detta sammanfaller
lyckligt nog med den process där västra
Europas fredsprojekt, den europeiska gemenskapen, övervunnit sekelgamla interna fiendeskaper och skapat en – trots
dagens ekonomiska kris – stark ekonomisk struktur.
Samtidigt rymmer situationen många
hot mot friheten och freden, mot liv och
hälsa. Den viktigaste roten till det onda är
sönderfallsprocessen i öst som hotar att
föra delar av det forna sovjetimperiet tillbakatill medeltidadigerdödsförhållanden
– i kärnvapenåldern.
Hotens mångfald är stor: organiserad
brottslighet, ekologiska katastrofer, massmigration, folkmord, inbördeskrig, regelrätta revanschkrig med eller utan massförstörelsevapen etc, etc.
Väst- och Centraleuropas ledare börjar
nu till sist förstå de nya realiteterna och att
det gäller att handla snabbt för att parera
hoten ochsetill att manintemissardestora
möjligheterna för alltid. Forcerandet av
den politiska unionen kan ses som ett resultat av att man vill skapa en gemensam
plattform för det säkerhetspolitiska agerandet österut.
Denna säkerhetspolitik måste spela på
hela registret av medel. Hjälp till uppbyggnad av demokratiska institutioner och
rättssystem. Bistånd till uppröjning av miljöförstöringen och uppbyggnad av miljö-
vänlig produktion. Massiva insatser mot
farsoter~ Stöd till uppbyggnad av marknadsekonomier genom rådgivning, investeringar m m. Katastrofhjälp vid hotande
svält. Hjälp till uppbyggnad av nya försvarsmakter under demokratisk kontroll.
säkerhetsgarantier mot yttre hot.
Enkelt uttryckt gäller det att stödja de
goda krafterna och avskräcka de onda
samt, i det fall de sistnämnda inte låter sig
avskräckas, föra krig mot brottslingarna,
vare sig det rör sig om maffia, krigsherrar
eller revanschistiska stater.
I dagens gytter av organisationeriEuropa finns det en som har den ekonomiska
och politiska kompetens som behövs för
en sådan säkerhetspolitik:EG.Och en som
har den militära: NATO. WEU som ibland
betecknas som EG:s militära arm har ingen egen försvarsorganisation utan förlitar
sig på NATO-organisationen. NATO har
genom att inrymma USA det stöd som kan
bli nödvändigt om mera sinistra scenarier
skulle utvecklas ur kärnvapenmakten
Rysslands sönderfall.
Läget brådskar. Vissa hot, t ex maffians
framväxt i öst, är redan verklighet. Ryssland styrs sedan kort tid av ledare som bekänner sig till demokrati och marknadsekonomi. Nu finns chansen att söka integrera även Ryssland i ett nytt säkerhetssystem. Men hur länge till?
Mot denna bakgrund ter sig mycket av
den svenska diskussionen om EG och sä-
kerhetspolitiken obsolet.
Regeringen har visserligen avskaffat
neutralitetspolitiken som begrepp för
svensk säkerhetspolitik. Fortfarande spelar dock föreställningen om att vi kan och
bör söka stå vid sidan av världshändelserna en avgörande roll i debatten och bidrar
till dess infantilisering. EG-motståndare
pekar på risken att vi kan tvingas riskera
livet på våra soldater för några obskyra utlänningars skull. EG-anhängare vågar inte
angripa denna brist påsolidaritet utan hävdar att vi kan ha Europa-medlemskap ala
carte.
De flesta tycks ha missat att Sverige ligger närmare krishärden än flertalet västeuropeiska länder. Vi är största strandägaren vid ett hav som skjuter långt in mot
hjärtat av Ryssland och som nu börjat
fungera som smuggelled. Där är ocksåfyra
stater belägna som en del ryska kretsar ansersom rättmätig rysk egendom. Vi iSverige om några bör vara angelägna att snarast
bygga upp den framtida fredsstrukturen
för hela Europa.
Vi kan naturligtvis försöka stå utanför
den processen och hoppas att andra tar riskerna och gör de svåra jobben. Men vi bör
då ställa oss några frågor:
– Är det säkert att den europeiska gemenskapen har en sådan insikt ide nordiskaproblemenattvåraintressen tillgodoses
i säkerhetsbygget? Det har hänt förr att
nordiska stater kommit på mellanhand när
Europas stormakter kommit överens.
– Kan vi, om stabilitet i östersjöområdet skapas utan att vi lägger vår icke ovä-
sentliga tyngd i vågskålen, komma efteråt
och vilja vara med och skördafrukterna av
ett ökande ekonomiskt utbyte?
-Kommer vår röst överhuvud taget att
tillmätas någon vikt i de framtida politiska
avgörandena i gemenskapen?
Sverige skulle, om det i stället gick med
i detta säkerhetsbygge, verkligen kunna
lämna väsentliga bidrag, i kraft av sin konkreta potential, sitt geografiska läge och,
inte minst, genom sina traditioner av agerande i österled, kontinentala engagemang och relationer över Atlanten.
Just denna mångsidighet är vital i den
3
nya säkerhetspolitiska situationen. Då
och då kommer diskussionen upp om vi
skall lita till vårt eget försvar, ta intiativet
till ett Nordiskt försvarsförbund, acceptera en Europeisk försvarsgemenskap eller
gå med i NATO. Det enkla svaret är: allt,
om möjligt på en gång.
Starka nationella försvar som kärna
och som symbol för ländernas suveränitet. Ett regionalt arrangemang som säkerställer snabbast möjliga bistånd mellan
länderna i Norden och Baltikum. Detta
integrerat i en europeisk säkerhetsgemenskap innefattande alla länder som vill delta, om möjligt även Ryssland. Och som ytterligare ett säkerhetsnät Länken mellan
Europa och USA, lämpligen inom ramen
för ett bibehållet, om än något förändrat,
NATO.
Men en sådan säkerhetsorganisation,
som även innehåller Ryssland, har väl
inga fiender och är väl därför svår att motivera, säger den konventionella visdomen. Alls icke: Fienden är reaktionens
och totalitarismens krafter, varhelst de
sticker upp. Fienden är nöden och svälten, anarkin och laglösheten i deras spår.
Neutralitetsdogmen är fortfarande ett
mäktigt hinder mot nytänkande. Många
EG-anhängare försöker komma ur dilemmat genom att hävda att vi visst kan vara
alliansfria en tid ännu, medan det fortfarande är farligt i Europa, men att saken
kommer i ett annat läge när det framtida
säkerhetssystemet skall byggas i fred och
endräkt mellan Europas länder. Alliansfrihet nu, solidaritet sedan.
Denna tidsseparation är knappast realistisk. Den idylliska framtiden kommer
inte att inträffa om man inte NU griper
chanserna och tar riskerna. NU är möjligheterna som störst att agera konstruktivt
4
eller stämma i bäcken när det gäller hoten.
NU måste processen starta. Sverige kan
om det vill ha ett intlytande i framtidens
Europa inte vänta på ett tillfälle då det är
ofarligt att hoppa på tåget. Det ligger inte i
Dubbelstöten
S
trax före jul publicerade Timbro en
jämförelse av tidningarnas ledarkommentarer till de krispaket som
ladesfram 1980-82och 1990-92 (nr 11/
92, författare Lars Nord). Det var ingen
munter läsning.
När t ex Fälldinregeringen devalverade
1981 hyllades den av borgerliga tidningar
som framsynt och handlingskraftig, medan socialdemokratiska ledarskribenter
ansåg åtgärden vara näst intill höjden av
ondska. När Palmeregeringen ett år senare
upprepade bravaden var rollerna så till
den milda grad ombytta att kommentarerna nu i efterhand mer påminer om manus
till en fars än seriös debatt.
Det var för mer än tio år sedan. Av
Timbrorapporten framgår det att inte
mycket blivit bättre sedan dess. Nästan
identiska besparingsförslag framkallar
ohejdad entusiasm alternativt grova invektiv, enbart beroende på vem som lägger
fram dem.
Bara i ett avseende kan författaren spå-
ra en förbättring. Det finns bland ledarskribenter numera litet mer av långsiktighet i kommentarerna. Några fler skriver
vårt intresse att bromsa det säkerhetsoch försvarspolitiska samarbetet i Europa. Tvärtom, vi har problemen så nära i
tid och rum att vi snarare bör driva på
samarbetet.
faktiskt om behovet av strukturförändringar för att komma ur krisen.
Kanske är det en följd av egen insikt.
Kanske är det bara resultatet av att fler
politiker idag betonar behovet av systemförändringar. Hursomhelst är det ett flämtande ljus i ett kompakt mörker. Det visar
om inte annat årets mediauppvisning i
samband med statsbudgeten.
”Besparingar i budgeten drabbar arbetslösa hårt” vrålar morgonekot måndagen den 11 januari, innan man hunnit slå
upp sina violblå. Den enda analys lyssnaren bestås med är journalisten Anders
Jonssons ”begåvade” slutsats att finansministern är en dålig spågumma.
”Statsbudgeten slår hårt mot de arbetslösa” är Aktuellts lika nyanserade rubrik
samma kväll. Och professionella gråterskor med Stig Malm i spetsen får beklaga
sig över att deras privilegier naggas i kanten.
Såhåller det på,dagefterdag. Försäkerhets skull gör media också sitt yttersta för
att hetsa tvehågsna fackpampar att sätta
igång en politisk strejk.