Ledare; Den industripolitiska propositionen
1981
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Den industripolitiska propositionen
Det våras får industrin, sade industriminister Åsling när han presenterade sin industripolitiska proposition. En hel del av
de i näringslivet verksamma måste ha blivit något fårvånade över det uttalandet.
Med dåliga konjunkturutsikter får det närmaste året, ett rekordhögt ränteläge och
en svensk kostnadsnivå som ligger mellan
10 och 15 procent över våra utländska
konkurrenters, har dessa riktigt varma
vårkänslor kanske ännu inte infunnit sig.
Om industriministern avsåg att hans
egen proposition skulle locka fram entusiasm, så ·underskattar han näringslivets
analysfårmåga. Det är en tiock bok som
industridepartementet presenterar får
riksdagen. Närmare 400 sidor. Och vad
innehåller då detta digra material av konkreta åtgärder? Jo, Styrelsen får Teknisk
Utveckling (STU) och Industrifonden får
mera pengar. Tre nya statliga s k nationella utvecklingsbolag bildas. Ett struktursekretariat inrättas inom industridepartementet. En utredning skall tillsättas
om den Åslingska iden om s k trygghetsfonder i fåretagen.
Efter denna kraftfulla fårstärkning av
den näringspolitiska byråkratin kommer
så några fårslag av reellt intresse får nä-
ringslivet: de mindre och medelstora fåretagen får fårbättrade lånemöjligheter hos
utvecklingsfonderna, exportkreditsystemet
fårbättras och det särskilda forskningsavdraget får en nådatid på ett år.
Det är tragiskt att fem år fårflutit sedan
regimskiftet 1976 utan att konstruktiva
riktlinjer får en borgerlig näringspolitik
kunnat utarbetas. Efter tio år av en fårödande socialdemokratisk näringspolitik,
präglad av statliga fåretagsfiaskon, felslagna branschprognoser, fientlighet gentemot det enskilda näringslivet och uppbyggnad av en statlig näringspolitisk byrå-
krati, har fåljt fem år av miljardslukande
brandkårsutryckningar och en fortsatt utbyggnad av byråkratin och den statliga
fåretagsfloran. I den industripolitiska propositionen står t ex prydligt anmält att under de senaste fem åren har inte mindre än
tio regionala utvecklings- och investmentbolag bildats, i vilka staten satsat 300 mkr.
Nu skall villigt erkännas att fårhållandena efter 1976 års val var exceptionella.
Den socialdemokratiska överbryggningspolitiken hade fårt Sverige in i en akut
kris, där brandkårsutryckningarna blev en
nödlösning. Sedan är det en annan sak att
de med större sakkunskap från statlig sida
hade kunnat få en hårdare och mera professionell utformning. Det kan till och med
vara en får alla parter – även de anställda
– bättre väg till sanering att låta ett fåretag gå i konkurs!
Den kritik som framfår allt måste riktas
mot de ansvariga får industripolitiken är
den bristande överensstämmelsen mellan
lära och fårkunnelse och praktisk handling. Nils G Åsling sjunger gärna marknadsekonomins och näringslivets lov – så
sker också i industripropositionen – men
när det kommer till de praktiska åtgärderna liknar de i fårbluffande utsträckning
sådana som också fåreslås i socialdemokratiska motioner, dvs subventioner, statliga bolag, fonder, mera byråkrati.
Det är kanske inte roligt att vara indusiriminister i en regering som på allvar går
in får marknadsekonomins återuppväckande. Ett av huvudsyftena med en sådan
regerings politik måste ju vara att ge industriministern så litet som möjligt att göra.
Med hjälp av en sund finanspolitik, skattepolitik, handelspolitik, energipolitik, arbetsmarknadspolitik m m skall så goda arbetsvillkor som möjligt skapas så att nä-
ringslivet i största möjliga utsträckning
kan stå på egna ben och sköta sina egna
affärer utan assistans av statsmakterna.
Vad näringslivet i dag behöver for att
återfå expansionskraften är inte 500-sidiga
industripolitiska propositioner. Vad som
behövs är ett genomtänkt handlingsprogram från regeringens sida som syftar till
att återge svenskt samhällsliv dess utvecklingskraft vad gäller utbildning och forskning, arbetsliv, företagande m. m. En på-
191
minnelse om regeringens samlade ansvar
är det faktum att den vårkänsla i fråga om
aktiesparande, som i dag är ett påtagligt
glädjeämne, bör ackrediteras ekonomidepartementet.
En industriminister har, även i ett
marknadsorienterat system, viktiga arbetsuppgifter. I dagens komplicerade samhälle krävs en ständig dialog mellan stat
och näringsliv. De internationella kontakterna är viktiga. En angenäm uppgift for
industridepartementet borde vara att i regeringskretsen fora näringslivets och
marknadshushållningens talan. I själva
verket är det den uppgiften som industridepartementet i dag borde ta på sig. Avreglera, avbyråkratisera, släpp de produktiva krafterna loss – då kommer vårkänslorna!
ll
Det våras får industrin, sade industriminister Åsling när han presenterade sin industripolitiska proposition. En hel del av
de i näringslivet verksamma måste ha blivit något fårvånade över det uttalandet.
Med dåliga konjunkturutsikter får det närmaste året, ett rekordhögt ränteläge och
en svensk kostnadsnivå som ligger mellan
10 och 15 procent över våra utländska
konkurrenters, har dessa riktigt varma
vårkänslor kanske ännu inte infunnit sig.
Om industriministern avsåg att hans
egen proposition skulle locka fram entusiasm, så ·underskattar han näringslivets
analysfårmåga. Det är en tiock bok som
industridepartementet presenterar får
riksdagen. Närmare 400 sidor. Och vad
innehåller då detta digra material av konkreta åtgärder? Jo, Styrelsen får Teknisk
Utveckling (STU) och Industrifonden får
mera pengar. Tre nya statliga s k nationella utvecklingsbolag bildas. Ett struktursekretariat inrättas inom industridepartementet. En utredning skall tillsättas
om den Åslingska iden om s k trygghetsfonder i fåretagen.
Efter denna kraftfulla fårstärkning av
den näringspolitiska byråkratin kommer
så några fårslag av reellt intresse får nä-
ringslivet: de mindre och medelstora fåretagen får fårbättrade lånemöjligheter hos
utvecklingsfonderna, exportkreditsystemet
fårbättras och det särskilda forskningsavdraget får en nådatid på ett år.
Det är tragiskt att fem år fårflutit sedan
regimskiftet 1976 utan att konstruktiva
riktlinjer får en borgerlig näringspolitik
kunnat utarbetas. Efter tio år av en fårödande socialdemokratisk näringspolitik,
präglad av statliga fåretagsfiaskon, felslagna branschprognoser, fientlighet gentemot det enskilda näringslivet och uppbyggnad av en statlig näringspolitisk byrå-
krati, har fåljt fem år av miljardslukande
brandkårsutryckningar och en fortsatt utbyggnad av byråkratin och den statliga
fåretagsfloran. I den industripolitiska propositionen står t ex prydligt anmält att under de senaste fem åren har inte mindre än
tio regionala utvecklings- och investmentbolag bildats, i vilka staten satsat 300 mkr.
Nu skall villigt erkännas att fårhållandena efter 1976 års val var exceptionella.
Den socialdemokratiska överbryggningspolitiken hade fårt Sverige in i en akut
kris, där brandkårsutryckningarna blev en
nödlösning. Sedan är det en annan sak att
de med större sakkunskap från statlig sida
hade kunnat få en hårdare och mera professionell utformning. Det kan till och med
vara en får alla parter – även de anställda
– bättre väg till sanering att låta ett fåretag gå i konkurs!
Den kritik som framfår allt måste riktas
mot de ansvariga får industripolitiken är
den bristande överensstämmelsen mellan
lära och fårkunnelse och praktisk handling. Nils G Åsling sjunger gärna marknadsekonomins och näringslivets lov – så
sker också i industripropositionen – men
när det kommer till de praktiska åtgärderna liknar de i fårbluffande utsträckning
sådana som också fåreslås i socialdemokratiska motioner, dvs subventioner, statliga bolag, fonder, mera byråkrati.
Det är kanske inte roligt att vara indusiriminister i en regering som på allvar går
in får marknadsekonomins återuppväckande. Ett av huvudsyftena med en sådan
regerings politik måste ju vara att ge industriministern så litet som möjligt att göra.
Med hjälp av en sund finanspolitik, skattepolitik, handelspolitik, energipolitik, arbetsmarknadspolitik m m skall så goda arbetsvillkor som möjligt skapas så att nä-
ringslivet i största möjliga utsträckning
kan stå på egna ben och sköta sina egna
affärer utan assistans av statsmakterna.
Vad näringslivet i dag behöver for att
återfå expansionskraften är inte 500-sidiga
industripolitiska propositioner. Vad som
behövs är ett genomtänkt handlingsprogram från regeringens sida som syftar till
att återge svenskt samhällsliv dess utvecklingskraft vad gäller utbildning och forskning, arbetsliv, företagande m. m. En på-
191
minnelse om regeringens samlade ansvar
är det faktum att den vårkänsla i fråga om
aktiesparande, som i dag är ett påtagligt
glädjeämne, bör ackrediteras ekonomidepartementet.
En industriminister har, även i ett
marknadsorienterat system, viktiga arbetsuppgifter. I dagens komplicerade samhälle krävs en ständig dialog mellan stat
och näringsliv. De internationella kontakterna är viktiga. En angenäm uppgift for
industridepartementet borde vara att i regeringskretsen fora näringslivets och
marknadshushållningens talan. I själva
verket är det den uppgiften som industridepartementet i dag borde ta på sig. Avreglera, avbyråkratisera, släpp de produktiva krafterna loss – då kommer vårkänslorna!
ll