Ledare; Den offentliga sektorn
1986
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
LEDARE
Den offentliga sektorn
Efter många decennier i regeringsställning där en ständigt expanderande offentlig sektor och ett höjt skattetryck blivit maktutövningens främsta kännemärke har socialdemokratisk politik blivit ett med iden om ” den starka staten”.
På 80-talet, då 60-talets nysocialism i
form av en s k aktiv näringspolitik med
förord för statligt företagande och fonder
åtminstone för tillfället förbleknat i attraktivitet också för sina upphovsmän,
framstår socialdemokratins förord för en
stor offentlig sektor och offentliga monopol än mer renodlat som huvudfåran i
dess politik.
De borgerliga partierna å andra sidan
har försökt begränsa den offentliga sektorns expansion. De har pekat på vå-
dorna av bl a ett högt skattetryck för den
enskildes frihet och oberoende. Många
svenskar uppfattar därför de borgerliga
som mindre intresserade av de offentliga
tjänsternas utbredning och därmed av
”välfärdsstaten”.
Kärnan förfaller
Svensk Tidskrift menar att det är hög tid
att analysera vad som har hänt med den
offentliga sektorn under dess många år
av oavbruten expansion. Är det verkligen så att vi i Sverige i dag har en starkare stat än för något eller några decennier sedan? Eller är verkligheten snarare
den att det offentligas expansion och utbredning på allt flera samhällssektorer,
in i allt flera detaljregleringar och detaljbeslut, leder till att själva kärnan i den
offentliga maktutövningen förfaller? Är
det inte så att bristen på en begränsning
av den offentliga sektorn lett till en urholkning av dess förmåga att leva upp till
de krav som medborgarna primärt ställer
på den?
Detta nummer av Svensk Tidskrift innehåller tre artiklar om den offentliga
sektorn, dess situation i dag och dess
uppgifter i ett modernt samhälle. I bl a
Anders Åslunds artikel görs den analys
och ställs många av de frågor som enligt
Svensk Tidskrifts mening är nödvändiga
att föra fram i dagens debatt.
I Sverige där kollektivismen så länge
suttit i högsätet och där det offentliga
lagt under sig allt fler områden av samhällslivet misskötes centrala samhällsuppgifter. De socialistiska samhällsingenjörerna har varit mera intresserade
av att erövra nya områden för statlig
maktutövning och styrning än att sköta
statens traditionella uppgifter väl.
Till statens mest grundläggande uppgifter hör värnandet av nationens frihet
och oberoende, upprätthållandet och
vaktslåendet kring rättssamhället i vilket
också ligger värnet av individens frihet
och oberoende, upprätthållandet av kvalitativa krav på utbildning, forskning,
sjukvård och omsorg. Till detta kommer
välfärdsstatens möjligheter att tillhandahålla ett socialt skyddsnät.
Det är ingen tillfällighet att i den socialistiska allomfattande staten misskötes
flera av dessa centrala uppgifter. Tid,
intresse och pengar räcker inte till. Försvaret och rättsväsendet eftersätts och
kvaliten i utbildning, forskning och vård
offras, allt för att den kollektivistiska
maktutövningen skall få fortsätta att erövra nya områden. Den utveckling och
det nytänkande som det enskilda initiativet är mäktigt tillåtes inte hjälpa till att
lösa väsentliga samhällsproblem.
Ett monopolistiskt system
Den bild som tonar fram av dagens offentliga sektor är bilden av ett monopolistiskt system där väsentliga samhällsuppgifter sköts dåligt och i vissa fall
missköts. Vårdköer, undermålig utbildning, forskarflykt och missnöjd personal
inom försvar, vård, utbildning ger snarare intryck av en samhällssektor i kris.
De ständigt återkommande arbetsmarknadskonflikterna vittnar om att den
offentliga sektorn inte förmår motivera
och engagera sina anställda i allmänhet
och viktiga nyckelgrupper i synnerhet.
Därigenom avslöjas också en av den offentliga sektorns myter, nämligen den att
enbart den offentliga sektorn kan fullgö-
ra de uppgifter som gäller människors
trygghet eftersom dess syfte inte är att
tjäna pengar. Under hösten har det varit
just syftet att tjäna mer pengar som gjort
att kontliktvapnet varit viktigare än att
hävda den förmenta ensamrätten på
medmänsklighet som de fackliga organisationerna vill motivera den offentliga
sektorns monopol med. Det har både
barn och sjuka fått lära sig denna höst.
Såväl konsumenter som producenter
343
– i mening de anställda – blir det monopolitiska systemets fångar. Konsumenterna har inga alternativ med vars hjälp
de kan få bättre tjänster och slippa köer
och de anställda har inga alternativa arbetsgivare att gå till när de är missnöjda
med lönen.
Den offentliga sektorn är inte god i
någon absolut mening. Den är enbart bra
när den utför sina uppgifter väl. Så sker
inte längre i dagens Sverige. Den offentliga sektorn vacklar under tyngden av
sina stora tunga servicemonopol och
mängden av sina uppgifter. Inte ens denna sista bastion av socialdemokratisk politik är längre ändamålsenlig.
Borgerligheten måste avslöja denna
socialdemokratiska svaghet inom dess
viktigaste styrkebälte; den offentliga
sektorn. Det är inte bara det enskilda
initiativet och den enskilda sektorn som
kommer att må bättre av en mera frihetlig politik, den offentliga sektorn kommer att frigöras till att bättre sköta sina
viktiga myndighetsuppgifter. En stark
och begränsad stat är en förutsättning för
ett fritt samhälle!
Den offentliga sektorn
Efter många decennier i regeringsställning där en ständigt expanderande offentlig sektor och ett höjt skattetryck blivit maktutövningens främsta kännemärke har socialdemokratisk politik blivit ett med iden om ” den starka staten”.
På 80-talet, då 60-talets nysocialism i
form av en s k aktiv näringspolitik med
förord för statligt företagande och fonder
åtminstone för tillfället förbleknat i attraktivitet också för sina upphovsmän,
framstår socialdemokratins förord för en
stor offentlig sektor och offentliga monopol än mer renodlat som huvudfåran i
dess politik.
De borgerliga partierna å andra sidan
har försökt begränsa den offentliga sektorns expansion. De har pekat på vå-
dorna av bl a ett högt skattetryck för den
enskildes frihet och oberoende. Många
svenskar uppfattar därför de borgerliga
som mindre intresserade av de offentliga
tjänsternas utbredning och därmed av
”välfärdsstaten”.
Kärnan förfaller
Svensk Tidskrift menar att det är hög tid
att analysera vad som har hänt med den
offentliga sektorn under dess många år
av oavbruten expansion. Är det verkligen så att vi i Sverige i dag har en starkare stat än för något eller några decennier sedan? Eller är verkligheten snarare
den att det offentligas expansion och utbredning på allt flera samhällssektorer,
in i allt flera detaljregleringar och detaljbeslut, leder till att själva kärnan i den
offentliga maktutövningen förfaller? Är
det inte så att bristen på en begränsning
av den offentliga sektorn lett till en urholkning av dess förmåga att leva upp till
de krav som medborgarna primärt ställer
på den?
Detta nummer av Svensk Tidskrift innehåller tre artiklar om den offentliga
sektorn, dess situation i dag och dess
uppgifter i ett modernt samhälle. I bl a
Anders Åslunds artikel görs den analys
och ställs många av de frågor som enligt
Svensk Tidskrifts mening är nödvändiga
att föra fram i dagens debatt.
I Sverige där kollektivismen så länge
suttit i högsätet och där det offentliga
lagt under sig allt fler områden av samhällslivet misskötes centrala samhällsuppgifter. De socialistiska samhällsingenjörerna har varit mera intresserade
av att erövra nya områden för statlig
maktutövning och styrning än att sköta
statens traditionella uppgifter väl.
Till statens mest grundläggande uppgifter hör värnandet av nationens frihet
och oberoende, upprätthållandet och
vaktslåendet kring rättssamhället i vilket
också ligger värnet av individens frihet
och oberoende, upprätthållandet av kvalitativa krav på utbildning, forskning,
sjukvård och omsorg. Till detta kommer
välfärdsstatens möjligheter att tillhandahålla ett socialt skyddsnät.
Det är ingen tillfällighet att i den socialistiska allomfattande staten misskötes
flera av dessa centrala uppgifter. Tid,
intresse och pengar räcker inte till. Försvaret och rättsväsendet eftersätts och
kvaliten i utbildning, forskning och vård
offras, allt för att den kollektivistiska
maktutövningen skall få fortsätta att erövra nya områden. Den utveckling och
det nytänkande som det enskilda initiativet är mäktigt tillåtes inte hjälpa till att
lösa väsentliga samhällsproblem.
Ett monopolistiskt system
Den bild som tonar fram av dagens offentliga sektor är bilden av ett monopolistiskt system där väsentliga samhällsuppgifter sköts dåligt och i vissa fall
missköts. Vårdköer, undermålig utbildning, forskarflykt och missnöjd personal
inom försvar, vård, utbildning ger snarare intryck av en samhällssektor i kris.
De ständigt återkommande arbetsmarknadskonflikterna vittnar om att den
offentliga sektorn inte förmår motivera
och engagera sina anställda i allmänhet
och viktiga nyckelgrupper i synnerhet.
Därigenom avslöjas också en av den offentliga sektorns myter, nämligen den att
enbart den offentliga sektorn kan fullgö-
ra de uppgifter som gäller människors
trygghet eftersom dess syfte inte är att
tjäna pengar. Under hösten har det varit
just syftet att tjäna mer pengar som gjort
att kontliktvapnet varit viktigare än att
hävda den förmenta ensamrätten på
medmänsklighet som de fackliga organisationerna vill motivera den offentliga
sektorns monopol med. Det har både
barn och sjuka fått lära sig denna höst.
Såväl konsumenter som producenter
343
– i mening de anställda – blir det monopolitiska systemets fångar. Konsumenterna har inga alternativ med vars hjälp
de kan få bättre tjänster och slippa köer
och de anställda har inga alternativa arbetsgivare att gå till när de är missnöjda
med lönen.
Den offentliga sektorn är inte god i
någon absolut mening. Den är enbart bra
när den utför sina uppgifter väl. Så sker
inte längre i dagens Sverige. Den offentliga sektorn vacklar under tyngden av
sina stora tunga servicemonopol och
mängden av sina uppgifter. Inte ens denna sista bastion av socialdemokratisk politik är längre ändamålsenlig.
Borgerligheten måste avslöja denna
socialdemokratiska svaghet inom dess
viktigaste styrkebälte; den offentliga
sektorn. Det är inte bara det enskilda
initiativet och den enskilda sektorn som
kommer att må bättre av en mera frihetlig politik, den offentliga sektorn kommer att frigöras till att bättre sköta sina
viktiga myndighetsuppgifter. En stark
och begränsad stat är en förutsättning för
ett fritt samhälle!