Ledare; Den stora koalitionen
1982
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Den stora koalitionen
Så har den nya socialdemokratiska regeringen tillträtt i all sin glans. Betyg har
den redan hunnit få i massmedia och sä-
kert är omdömet riktigt att det vilar en
hel del av ”Palme-gäng” över regeringskretsen . Särskilt påtagligt är detta när
det gäller de två hitintills förment opolitiska herrar som dock redan när de beträder utrikes- respektive justitieministerposten har partiboken i fickan.
De borgerliga partierna bör ha bevittnat regeringsbildningens behandling i
massmedia med en viss avund. Läckorna från socialdemokraternas interna
överläggningar har varit få och personspekulationerna begränsade. Annat var
det 1976 när massmedia bedrev en ohämmad nyhetsjakt i rikdags- och kanslikorridorer. Tystnadens och konformismens
samhälle kom inte då, som Palme på-
stod. Det är nu en sådan utveckling hotar.
Regeringen Palme har nu att möta
verkligheten. Att denna skall betvingas
utan hänsyn till givna vallöften och till de
anklagelser gentemot de borgerliga för
reallönesänkningar och social nedrustning, som förde socialdemokraterna till
makten , det har regeringen redan hunnit
visa i och med den 16-procentiga devalveringen och förhandlingen med pensionärerna.
Devalveringen gör i lönndom vad Olof
Palme beskyllde de borgerliga för: den
sänker svenska folkets levnadsstandard.
Men den gör det genom prisstegringar
och fördyrade levnadsomkostnader i
stället för genom den öppna och för alla
synliga sparsamhetens politik, som de
borgerliga gjorde sig till tolk för.
De borgerliga sökte bekämpa inflationen, hålla tillbaka skattetrycket och genom besparingar på den offentliga sektorn ge utrymme för de produktiva krafterna. Socialdemokraterna klämmer med
prisstegringar och skattehöjningar som
vapen åt den privata konsumtionen för
att både ge utrymme för en fortsatt expansion av den offentliga sektorn samt.
med devalveringens hjälp som det ägs.
få fart på produktionen.
Greppet kan synas djärvt, men är det
någon som tror att det lyckas i ett land
med en alltför stor offentlig sektor där
redan i dag 67% av bruttonationalprodukten omhändertages av det allmänna?
Och vad kommer löntagarna att säga om
reallönesänkningarna i avtalsrörelsen?
Den socialdemokratiska regeringens
akilleshäl är att dess samhällsrecept är
föråldrat. Det svenska samhället försvagas och förkvävs i dag av en övertung
offentlig sektor. Sverige välfärd måste
tryggas i en frigörelse av ekonomin.
Socialdemokraterna hyser en närmast
överjordisk tro på välsignelsen av offentliga ingripanden. De förmår inte inse det
ändå tämligen självklara i att investeringar och arbetsinsatser missgynnas av att
påläggas mera kostnader och mera restriktioner.
Förmodligen – och tyvärr – finns det
en mera direkt och handfast ba för kravet på mer offentlig makt än tron. I
själva verket är det strävan att bygga ut
den offentliga eller kollektiva sektorn av
samhällsekonomin som utgör själva kittet i den socialdemokrati ka partibyggnaden.
Kan man tänka sig fackliga organisationer som har som huvudkrav minskad
facklig makt? Kan man tänka sig ea
hyresgäströrelse som kräver minskad
makt för hyresgästkollektivet? Kan man
l;,.,
\
l
’linka sig en konsumentkooperation som
kräver större rörelseutrymme för de priYata handelsmännen?
Självfallet inte. Organisationerna är
til för och uppbyggda för att formulera
och driva intressekraven på stärkt posi- ”>n för de egna kollektiven.
Men hela denna intressebevakning
bygger på att det finns en motpart och att
ationens ledning fungerar som skiljedollare. Men så är det ju inte när socialdeIIOkraterna innehar regeringsmakten.
För det socialdemokratiska partiet finns
ale i annan skepnad än som summan av
~a de olika organisationerna. Regering
ech riksdagsmajoritet formar då ingen
liberoende ledning som skiljer och
llmer mellan motstående intressen. l
llället har en intressekoalition bildat ma- 1;ritet och regering. Och kittet i denna
loalition är utbyggnad av den kollektiva
lektorn. Denna stora koalition kommer
~rig att se verklighetens krav på minskade skatter, färre regleringar och mindRoffentlig sektor. För det skulle vara att
~meka den faktor som såväl delarna
tom koalitionens helhet definieras av
och bygger på.
Uppenbarligen har Olof Palme insett
denna den egna maktens realitet. Han
har också i attityd och retorik anpassat
sig till det korporativa samhällets imperativ. Regeringen måste ha acceptans
från pensionärerna. Regeringen måste ha
sanktion från löntagarna om vinsterna
all öka. Etc, etc.
435
l det korporativa samhällets förhandlingsekonomi tilldelas ett stort antal organiserade intressen vetorätt. Den demokratiskt grundade offentliga makten
utövas inom de gränser som alla dessa
olika veton uppställer.
Men detta gäller endast om de organiserade intressena ges reell makt som de
kan utnyttja i förhandlingsekonomins
stora spel. Med en socialdemokratisk regering har intressena makt därför att de
utgör regeringens egen maktbas. Med en
borgerlig regering har intressena inte den
makten. Men intressenas formella ställning kommer sannolikt att förstärkas i en
fortgående maktintegration. Så småningom finns i så fall organisationernas makt
där utan en socialdemokratisk regering.
Detta kan ske genom löntagarfonder och
genom ett ökat inslag av förhandlingstvång och representation i olika organ
för organisationerna. Så småningom har
då blandekonomin ersatts av den korporativa förhandlingsekonomin som ekonomiskt system. Det definieras bl a av
att de beslut som fattas är beroende av
sanktion från de berörda intressenas
sida. Sanktion kommer aldrig att frivilligt ges för avskaffande av den korporativa makten som sådan. Och då kommer
vmje regering att vara en regering av typ
Palmes ministär av 1982 – dvs en regering som inte förmår bryta en obeveklig
utveckling mot ett kollektivistiskt samhälle som når ständigt högre utvecklingsfaser.
,
Så har den nya socialdemokratiska regeringen tillträtt i all sin glans. Betyg har
den redan hunnit få i massmedia och sä-
kert är omdömet riktigt att det vilar en
hel del av ”Palme-gäng” över regeringskretsen . Särskilt påtagligt är detta när
det gäller de två hitintills förment opolitiska herrar som dock redan när de beträder utrikes- respektive justitieministerposten har partiboken i fickan.
De borgerliga partierna bör ha bevittnat regeringsbildningens behandling i
massmedia med en viss avund. Läckorna från socialdemokraternas interna
överläggningar har varit få och personspekulationerna begränsade. Annat var
det 1976 när massmedia bedrev en ohämmad nyhetsjakt i rikdags- och kanslikorridorer. Tystnadens och konformismens
samhälle kom inte då, som Palme på-
stod. Det är nu en sådan utveckling hotar.
Regeringen Palme har nu att möta
verkligheten. Att denna skall betvingas
utan hänsyn till givna vallöften och till de
anklagelser gentemot de borgerliga för
reallönesänkningar och social nedrustning, som förde socialdemokraterna till
makten , det har regeringen redan hunnit
visa i och med den 16-procentiga devalveringen och förhandlingen med pensionärerna.
Devalveringen gör i lönndom vad Olof
Palme beskyllde de borgerliga för: den
sänker svenska folkets levnadsstandard.
Men den gör det genom prisstegringar
och fördyrade levnadsomkostnader i
stället för genom den öppna och för alla
synliga sparsamhetens politik, som de
borgerliga gjorde sig till tolk för.
De borgerliga sökte bekämpa inflationen, hålla tillbaka skattetrycket och genom besparingar på den offentliga sektorn ge utrymme för de produktiva krafterna. Socialdemokraterna klämmer med
prisstegringar och skattehöjningar som
vapen åt den privata konsumtionen för
att både ge utrymme för en fortsatt expansion av den offentliga sektorn samt.
med devalveringens hjälp som det ägs.
få fart på produktionen.
Greppet kan synas djärvt, men är det
någon som tror att det lyckas i ett land
med en alltför stor offentlig sektor där
redan i dag 67% av bruttonationalprodukten omhändertages av det allmänna?
Och vad kommer löntagarna att säga om
reallönesänkningarna i avtalsrörelsen?
Den socialdemokratiska regeringens
akilleshäl är att dess samhällsrecept är
föråldrat. Det svenska samhället försvagas och förkvävs i dag av en övertung
offentlig sektor. Sverige välfärd måste
tryggas i en frigörelse av ekonomin.
Socialdemokraterna hyser en närmast
överjordisk tro på välsignelsen av offentliga ingripanden. De förmår inte inse det
ändå tämligen självklara i att investeringar och arbetsinsatser missgynnas av att
påläggas mera kostnader och mera restriktioner.
Förmodligen – och tyvärr – finns det
en mera direkt och handfast ba för kravet på mer offentlig makt än tron. I
själva verket är det strävan att bygga ut
den offentliga eller kollektiva sektorn av
samhällsekonomin som utgör själva kittet i den socialdemokrati ka partibyggnaden.
Kan man tänka sig fackliga organisationer som har som huvudkrav minskad
facklig makt? Kan man tänka sig ea
hyresgäströrelse som kräver minskad
makt för hyresgästkollektivet? Kan man
l;,.,
\
l
’linka sig en konsumentkooperation som
kräver större rörelseutrymme för de priYata handelsmännen?
Självfallet inte. Organisationerna är
til för och uppbyggda för att formulera
och driva intressekraven på stärkt posi- ”>n för de egna kollektiven.
Men hela denna intressebevakning
bygger på att det finns en motpart och att
ationens ledning fungerar som skiljedollare. Men så är det ju inte när socialdeIIOkraterna innehar regeringsmakten.
För det socialdemokratiska partiet finns
ale i annan skepnad än som summan av
~a de olika organisationerna. Regering
ech riksdagsmajoritet formar då ingen
liberoende ledning som skiljer och
llmer mellan motstående intressen. l
llället har en intressekoalition bildat ma- 1;ritet och regering. Och kittet i denna
loalition är utbyggnad av den kollektiva
lektorn. Denna stora koalition kommer
~rig att se verklighetens krav på minskade skatter, färre regleringar och mindRoffentlig sektor. För det skulle vara att
~meka den faktor som såväl delarna
tom koalitionens helhet definieras av
och bygger på.
Uppenbarligen har Olof Palme insett
denna den egna maktens realitet. Han
har också i attityd och retorik anpassat
sig till det korporativa samhällets imperativ. Regeringen måste ha acceptans
från pensionärerna. Regeringen måste ha
sanktion från löntagarna om vinsterna
all öka. Etc, etc.
435
l det korporativa samhällets förhandlingsekonomi tilldelas ett stort antal organiserade intressen vetorätt. Den demokratiskt grundade offentliga makten
utövas inom de gränser som alla dessa
olika veton uppställer.
Men detta gäller endast om de organiserade intressena ges reell makt som de
kan utnyttja i förhandlingsekonomins
stora spel. Med en socialdemokratisk regering har intressena makt därför att de
utgör regeringens egen maktbas. Med en
borgerlig regering har intressena inte den
makten. Men intressenas formella ställning kommer sannolikt att förstärkas i en
fortgående maktintegration. Så småningom finns i så fall organisationernas makt
där utan en socialdemokratisk regering.
Detta kan ske genom löntagarfonder och
genom ett ökat inslag av förhandlingstvång och representation i olika organ
för organisationerna. Så småningom har
då blandekonomin ersatts av den korporativa förhandlingsekonomin som ekonomiskt system. Det definieras bl a av
att de beslut som fattas är beroende av
sanktion från de berörda intressenas
sida. Sanktion kommer aldrig att frivilligt ges för avskaffande av den korporativa makten som sådan. Och då kommer
vmje regering att vara en regering av typ
Palmes ministär av 1982 – dvs en regering som inte förmår bryta en obeveklig
utveckling mot ett kollektivistiskt samhälle som når ständigt högre utvecklingsfaser.
,