Ledare; Det nya Sverige
1988
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
grad ett resultat av den nyvaknade diskussion om Europa-samarbetet som förts i
Sverige i knappa ett år. Medvetenheten
om vad en svensk isolering från Europa
får för konsekvenser för vår välfärd har
ökat. Samtidigt har insikten vuxit att ett
närmande till Europa inte innebär att vi
behöver uppge centrala svenska värderingar som vämandet om miljön, sysselsättningen, den svenska kulturen. Inte
minst är det svenska fackets omvändelse
påtaglig. Nu talar LO och TCO i relativt
positiva ordalag om EG och om möjligheterna till en fri europeisk arbetsmarknad.
Sveriges säkerhetspolitiska linje ligger
självfallet fast. Den bidrager till fred och
stabilitet i Nordeuropa. Vilka möjligheter
som 90-talet kommer att erbjuda för ett
neutralt Sverige att söka medlemskap i
EG låter sig i dag inte bedömas. Den
europeiska gemenskapen befinner sig i
snabb utveckling. Övrig omvärld föränd- 131
ras likaså. EG prioriterar nu för egen del
fullbordandet av den inre marknaden och
önskar inga nya medlemmar före 1992.
Den återkommande frasen att medlemskap inte är aktuellt för svensk del har
således både en europeisk och en svensk
bakgrund.
Viktigt är nu att opinionsbildning om
och för Europatanken förs vidare i Sverige. Den förändring av opinionsklimatet
som den pånyttfödda Europadebatten på
kort tid lyckats åstadkomma ger gott
hopp inför framtiden.
Skall Europatanken fortsätta att vinna
anhängare i Sverige så måste en bred informationsverksamhet äga rum. Här bär
alla Europa-vänner ett ansvar. Att ge Sverige en fast plats i det framväxande Europasamarbetet är en av de allra viktigaste
uppgifterna det svenska samhället står inför det kommande decenniet.
Det nya Sverige
D
et nya Sverige växer sakta fram
inför våra ögon genom att vi
gradvis blir medvetna om ett fenomen bland många i vårt samhälle, nämligen att landet inorra Europa redan nu är
ett multi-etniskt samhälle, med allt vad
det innebär av många olika språkgrupper,
skilda kulturer och en representation av i
stort sett alla större religioner.
Det kommer alltid att finnas människor som av ren intolerans tycker illa om
människor av främmande ras, religion
och nationalitet. Det civiliserade samhället förutsätter att var och en efter sitt eget
samvete tar ställning mot dessa värderingar. Det är först när de får stå oemotsagda
som de kan växa i styrka och därmed urholka den respekt och tolerans som hör
det öppna och fria samhället till.
Detta grundläggande och ideologiska
ställningstagande är emellertid inte nog
och det vore en fara för det nya Sverige
om det politiska etablissemanget valde att
idealisera debatten om flykting- och in- 132
vandrarpolitik till att vara en kamp mot
främlingshat. Det skulle skapa problembåde för svenskar och invandrare – eftersom de frågor den enskilde möter i sin
vardag inte kan fångas i termer av vare sig
främlingshat eller tolerans.
Sjöbodebatten är ett exempel på det
som då kan hända. Kraven på folkomröstning i Sjöbo bottnar förmodligen inte i att
det i Sjöbo finns mer främlingsfientlighet
än i andra delar av vårt land. Snarare beror det på osäkerhet och en bristande förståelse för den invandrarpolitik som man
i Sjöbo upplever att man i Stockholm beslutar om, men man i i Sjöbo får ta konsekvenserna av.
Det är lätt att falla in i kören och fördö-
ma Sjöbos politiska majoritet för folkomröstningen som sådan. En folkomröstning
får emellertid inte anses vara främmande
för ett demokratiskt samhälle. Politikerna
i Sjöbo skall inte kritiseras för att de frå-
gar väljama utan för att de frågar väljama
på grund av att de själva inte har något
svar som de vill ta ansvar för. Därmed sviker de sitt ansvar som politiska ledare.
Svensk flykting- och invandrarpolitik
måste vara en nationell fråga. Den bygger
på de förpliktelser Sverige tillsammans
med andra länder tagit på sig, förutom de
åtaganden vi gör som enskilt land. Så
länge Sverige inte skall tillämpa inrikespass kan det inte vara en kommunal fråga
var i Sverige invandrare och flyktingar
skall bo. Eftersom vår hållning och öppenhet till omvärlden inte kan vara en
kommunal fråga handlar folkomröstningen i Sjöbo i själva verket om att Sjöbopolitikerna känner sig maktlösa inför ett problem som de inte riktigt kan definiera.
Därför blir deras fråga till väljama grumlig, och därför lämnas utrymme för grumliga attityder.
Som politiska ledare i ett civiliserat
samhälle borde de sagt sina valmän att
Sverige – inklusive Sjöbo – självklart
skall uppfylla sina internationella åtaganden och moraliska förpliktelser, men att
de är missnöjda med fördelningen av
kostnader mellan stat och kommun för
flyktingmottagandet och att de avser att
driva denna fråga gentemot staten. Då hade de både redovisat de förutsättningar
som gäller för kommunens del – såvida
det inte är dessa man vill förändra genom
att mobilisera ett folkligt motstånd mot
flyktingar ijust Sjöbo- och en ansvarsfull
inställning till frågan i stort. Hade de då
mött ett motstånd mot flyktingmottagandet hade de med en folkomröstning kunnat vädja om ett stöd för en ansvarsfull
linje.
Det är mot oförmågan att ta ansvar
som kritiken skall riktas. Bortser man
ifrån att det är denna oförmåga – och inte
folkomröstningen som sådan – det egentligen handlar om, förtränger man ett mer
djupliggande problem än vad som kan utpekas just i Sjöbo. Folkomröstningen i
Sjöbo är ett tecken på att politiker av alla
partifärger misslyckats med att förankra
den svenska invandrar- och flyktingpolitiken bland dem som upplever sig bära dess
börda. Det centrala politiska etablissemanget inom alla partier har misslyckats
med att utforma en politik som har folklig
förankring och kan hantera de utmaningar det nya Sverige kommer att möta.
Det nya Sverige uppträder i många former. Vi kan höra svarta barn som talar
skånska, asiatiska barn som i Stockholms
innerstad beställer en hamburgare med
Lidingö-dialekt, en latin-amerikan som
bryter på norrländska eller en etiopier
som gör detsamma på göteborgska. Kebab, pizzeria, grekisk livsmedelsaffär
samt kinesiska, italienska och japanska
restauranger är enkla och konkreta uttryck för att vårt samhälle tillförts något
som i det i allra högsta grad fanns utrymme för. Vi kan mitt i en stadskärna se en
moske men vi kan vid julspelet vid en
skolavslutning också finna att de tre vise
männen faktiskt synes ha det ursprung bibeln beskriver.
Det handlar om barn som adopterats
från andra delar av världen och som vid
en viss ålder kommer att fundera över sitt
eget ursprung. Det är första generationens invandrare som kommit som flyktingar eller som arbetskraftsinvandrade
under 60-talet, det är den andra och tredje generationen som kommer att söka sin
egen identitet och som kommer att finna
att de begåvats med två. Och det är flyktingar som väntar på uppehållstillstånd
och som söker en fristad.
Vi har inte bara ett nytt Sverige. Vi har
också en värld med ett ständigt växande
tryck av flyktingar. Vi lever i ett Europa
som inom några år kommer att kännetecknas av en fri arbetsmarknad. De utmaningar vårt samhälle kommer att möta
kan beskrivas i paradoxer. Krav på likhet
och konformism kommer att skapa konfrontation och grupper av människor som
i främlingskap står emot varandra. Öppenhet för mångfald kommer däremot att
göra det naturligt att slå vakt om det gemensamma och ta vara på det som skiljer.
Välfärdsstatens krav på likformighet
kommer mer än någonsin att stå emot den
personliga tryggheten.
Likaså kommer välfärdsstatens välvilja
om medborgarnas trygghet att stå som ett
hinder för vårt moraliska åtagande att ta
133
emot dem som är flyktingar och som behöver en fristad. Och vår förmåga att vara
en fristad kommer att vara beroende av
om vi behandlar flyktingar som medmänniskor, som så snart som möjligt skall
kunna återvända till sitt hemland, eller
som blivande medborgare som skall integreras i vårt eget.
Om vi inte i allt detta kan formulera en
politik som på en gång lever upp till det civiliserade samhällets ideal och samtidigt
vinner en folklig förankring kommer vårt
samhälle att möta betydande problem.
Ändå finns det inget parti som har en politik för att hantera de problem som vi
som nation kan komma att möta. Lika lite
finns en uttalad politik för att ta vara på de
möjligheter det nya Sverige ger vårt samhälle. Det finns dessutom ingen politik för
de svåra moraliska frågeställningar som
det nya Sverige ständigt kommer att möta
när främmande människor når vår gräns.
Sjöbo är en varning. Nu behövs en politik som kan vinna människors stöd och
som kan förankras i vårt samhälle. Det
vore fel att tro att en sådan förankring
självklart förutsätter en mot invandring
och flyktingar restriktivare politik. Däremot förutsätter den att skilda grupper i
vårt samhälle ges ett större ansvar och en
större öppenhet för mångfald i vårt samhälle. Det finns en del partier som av
ideologiska skäl kan spela en större roll i
utvecklandet av en sådan politik än andra.
Det är ingen oväsentlig uppgift. Det gäller
att förena värden som humanitet, kristen
medmänsklighet och rättsstatens ideal
med välfärdsstatens självbevarelsedrift.
Svensk Tidskrift avser att i en kommande
ledare presentera några tankar kring hur
detta kan ske.
Ii
Sverige i knappa ett år. Medvetenheten
om vad en svensk isolering från Europa
får för konsekvenser för vår välfärd har
ökat. Samtidigt har insikten vuxit att ett
närmande till Europa inte innebär att vi
behöver uppge centrala svenska värderingar som vämandet om miljön, sysselsättningen, den svenska kulturen. Inte
minst är det svenska fackets omvändelse
påtaglig. Nu talar LO och TCO i relativt
positiva ordalag om EG och om möjligheterna till en fri europeisk arbetsmarknad.
Sveriges säkerhetspolitiska linje ligger
självfallet fast. Den bidrager till fred och
stabilitet i Nordeuropa. Vilka möjligheter
som 90-talet kommer att erbjuda för ett
neutralt Sverige att söka medlemskap i
EG låter sig i dag inte bedömas. Den
europeiska gemenskapen befinner sig i
snabb utveckling. Övrig omvärld föränd- 131
ras likaså. EG prioriterar nu för egen del
fullbordandet av den inre marknaden och
önskar inga nya medlemmar före 1992.
Den återkommande frasen att medlemskap inte är aktuellt för svensk del har
således både en europeisk och en svensk
bakgrund.
Viktigt är nu att opinionsbildning om
och för Europatanken förs vidare i Sverige. Den förändring av opinionsklimatet
som den pånyttfödda Europadebatten på
kort tid lyckats åstadkomma ger gott
hopp inför framtiden.
Skall Europatanken fortsätta att vinna
anhängare i Sverige så måste en bred informationsverksamhet äga rum. Här bär
alla Europa-vänner ett ansvar. Att ge Sverige en fast plats i det framväxande Europasamarbetet är en av de allra viktigaste
uppgifterna det svenska samhället står inför det kommande decenniet.
Det nya Sverige
D
et nya Sverige växer sakta fram
inför våra ögon genom att vi
gradvis blir medvetna om ett fenomen bland många i vårt samhälle, nämligen att landet inorra Europa redan nu är
ett multi-etniskt samhälle, med allt vad
det innebär av många olika språkgrupper,
skilda kulturer och en representation av i
stort sett alla större religioner.
Det kommer alltid att finnas människor som av ren intolerans tycker illa om
människor av främmande ras, religion
och nationalitet. Det civiliserade samhället förutsätter att var och en efter sitt eget
samvete tar ställning mot dessa värderingar. Det är först när de får stå oemotsagda
som de kan växa i styrka och därmed urholka den respekt och tolerans som hör
det öppna och fria samhället till.
Detta grundläggande och ideologiska
ställningstagande är emellertid inte nog
och det vore en fara för det nya Sverige
om det politiska etablissemanget valde att
idealisera debatten om flykting- och in- 132
vandrarpolitik till att vara en kamp mot
främlingshat. Det skulle skapa problembåde för svenskar och invandrare – eftersom de frågor den enskilde möter i sin
vardag inte kan fångas i termer av vare sig
främlingshat eller tolerans.
Sjöbodebatten är ett exempel på det
som då kan hända. Kraven på folkomröstning i Sjöbo bottnar förmodligen inte i att
det i Sjöbo finns mer främlingsfientlighet
än i andra delar av vårt land. Snarare beror det på osäkerhet och en bristande förståelse för den invandrarpolitik som man
i Sjöbo upplever att man i Stockholm beslutar om, men man i i Sjöbo får ta konsekvenserna av.
Det är lätt att falla in i kören och fördö-
ma Sjöbos politiska majoritet för folkomröstningen som sådan. En folkomröstning
får emellertid inte anses vara främmande
för ett demokratiskt samhälle. Politikerna
i Sjöbo skall inte kritiseras för att de frå-
gar väljama utan för att de frågar väljama
på grund av att de själva inte har något
svar som de vill ta ansvar för. Därmed sviker de sitt ansvar som politiska ledare.
Svensk flykting- och invandrarpolitik
måste vara en nationell fråga. Den bygger
på de förpliktelser Sverige tillsammans
med andra länder tagit på sig, förutom de
åtaganden vi gör som enskilt land. Så
länge Sverige inte skall tillämpa inrikespass kan det inte vara en kommunal fråga
var i Sverige invandrare och flyktingar
skall bo. Eftersom vår hållning och öppenhet till omvärlden inte kan vara en
kommunal fråga handlar folkomröstningen i Sjöbo i själva verket om att Sjöbopolitikerna känner sig maktlösa inför ett problem som de inte riktigt kan definiera.
Därför blir deras fråga till väljama grumlig, och därför lämnas utrymme för grumliga attityder.
Som politiska ledare i ett civiliserat
samhälle borde de sagt sina valmän att
Sverige – inklusive Sjöbo – självklart
skall uppfylla sina internationella åtaganden och moraliska förpliktelser, men att
de är missnöjda med fördelningen av
kostnader mellan stat och kommun för
flyktingmottagandet och att de avser att
driva denna fråga gentemot staten. Då hade de både redovisat de förutsättningar
som gäller för kommunens del – såvida
det inte är dessa man vill förändra genom
att mobilisera ett folkligt motstånd mot
flyktingar ijust Sjöbo- och en ansvarsfull
inställning till frågan i stort. Hade de då
mött ett motstånd mot flyktingmottagandet hade de med en folkomröstning kunnat vädja om ett stöd för en ansvarsfull
linje.
Det är mot oförmågan att ta ansvar
som kritiken skall riktas. Bortser man
ifrån att det är denna oförmåga – och inte
folkomröstningen som sådan – det egentligen handlar om, förtränger man ett mer
djupliggande problem än vad som kan utpekas just i Sjöbo. Folkomröstningen i
Sjöbo är ett tecken på att politiker av alla
partifärger misslyckats med att förankra
den svenska invandrar- och flyktingpolitiken bland dem som upplever sig bära dess
börda. Det centrala politiska etablissemanget inom alla partier har misslyckats
med att utforma en politik som har folklig
förankring och kan hantera de utmaningar det nya Sverige kommer att möta.
Det nya Sverige uppträder i många former. Vi kan höra svarta barn som talar
skånska, asiatiska barn som i Stockholms
innerstad beställer en hamburgare med
Lidingö-dialekt, en latin-amerikan som
bryter på norrländska eller en etiopier
som gör detsamma på göteborgska. Kebab, pizzeria, grekisk livsmedelsaffär
samt kinesiska, italienska och japanska
restauranger är enkla och konkreta uttryck för att vårt samhälle tillförts något
som i det i allra högsta grad fanns utrymme för. Vi kan mitt i en stadskärna se en
moske men vi kan vid julspelet vid en
skolavslutning också finna att de tre vise
männen faktiskt synes ha det ursprung bibeln beskriver.
Det handlar om barn som adopterats
från andra delar av världen och som vid
en viss ålder kommer att fundera över sitt
eget ursprung. Det är första generationens invandrare som kommit som flyktingar eller som arbetskraftsinvandrade
under 60-talet, det är den andra och tredje generationen som kommer att söka sin
egen identitet och som kommer att finna
att de begåvats med två. Och det är flyktingar som väntar på uppehållstillstånd
och som söker en fristad.
Vi har inte bara ett nytt Sverige. Vi har
också en värld med ett ständigt växande
tryck av flyktingar. Vi lever i ett Europa
som inom några år kommer att kännetecknas av en fri arbetsmarknad. De utmaningar vårt samhälle kommer att möta
kan beskrivas i paradoxer. Krav på likhet
och konformism kommer att skapa konfrontation och grupper av människor som
i främlingskap står emot varandra. Öppenhet för mångfald kommer däremot att
göra det naturligt att slå vakt om det gemensamma och ta vara på det som skiljer.
Välfärdsstatens krav på likformighet
kommer mer än någonsin att stå emot den
personliga tryggheten.
Likaså kommer välfärdsstatens välvilja
om medborgarnas trygghet att stå som ett
hinder för vårt moraliska åtagande att ta
133
emot dem som är flyktingar och som behöver en fristad. Och vår förmåga att vara
en fristad kommer att vara beroende av
om vi behandlar flyktingar som medmänniskor, som så snart som möjligt skall
kunna återvända till sitt hemland, eller
som blivande medborgare som skall integreras i vårt eget.
Om vi inte i allt detta kan formulera en
politik som på en gång lever upp till det civiliserade samhällets ideal och samtidigt
vinner en folklig förankring kommer vårt
samhälle att möta betydande problem.
Ändå finns det inget parti som har en politik för att hantera de problem som vi
som nation kan komma att möta. Lika lite
finns en uttalad politik för att ta vara på de
möjligheter det nya Sverige ger vårt samhälle. Det finns dessutom ingen politik för
de svåra moraliska frågeställningar som
det nya Sverige ständigt kommer att möta
när främmande människor når vår gräns.
Sjöbo är en varning. Nu behövs en politik som kan vinna människors stöd och
som kan förankras i vårt samhälle. Det
vore fel att tro att en sådan förankring
självklart förutsätter en mot invandring
och flyktingar restriktivare politik. Däremot förutsätter den att skilda grupper i
vårt samhälle ges ett större ansvar och en
större öppenhet för mångfald i vårt samhälle. Det finns en del partier som av
ideologiska skäl kan spela en större roll i
utvecklandet av en sådan politik än andra.
Det är ingen oväsentlig uppgift. Det gäller
att förena värden som humanitet, kristen
medmänsklighet och rättsstatens ideal
med välfärdsstatens självbevarelsedrift.
Svensk Tidskrift avser att i en kommande
ledare presentera några tankar kring hur
detta kan ske.
Ii