Ledare; Efterträdarfrågan
1995
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
EFTERTRÄDARPRÅGAN
B
ara i en mycket formell
mening är frågan om en ny
socialdemokratisk partiledare
en ensak for socialdemokratins aktivister. I realiteten är det en fråga
som berör Sverige och all svensk politik.
Partiet står idag inte bara utan ledare,
konstaterar flera tidningar på ledarplats.
Man står utan tydlig politisk framtidsbild,
utan ett politiskt projekt for det postindustriella Sverige.
Men någon kommer att väljas och
detta val far konsekvenser for socialdemokratin och for Sverige. Just nu diskuteras främst de olika favoritkandidaterna
och deras stöd i väljarkåren. Mona
Sahlin, Jan Nygren och i någon mån
Göran Persson och Margareta Winberg
rankas i Sifo-mätningar och hos brittiska
vadslagningsfinnor. I politisk mening är
detta statiskt och tråkigt. Ungefår som
vem som blir bäste kapten på ett sjunkande skepp. Men finns det något djup,
något seriöst politiskt vägval?
Socialdemokraterna har, som de själva
brukar påpeka, en stolt historia. Vare sig
man väljer att se den forra svenska
moderniseringen – den från 30-tal och
framåt – som bra eller dålig, är den forbunden med socialdemokratins vägval.
Få har som socialdemokratiska partiledare
– och det har bara varit fem det senaste
århundradet – präglat det offentliga
Sverige och många svenskars politiska
självbild.
Problemet for dagens socialdemokrater är naturligtvis att detta projekt har
tagit slut. Däri ligger egentligen ingen
polemik. Som Stig-Björn Ljunggren
brukar hävda var det inte meningen att
det skulle finnas ett fårdigt samhällsbygge.
Det fanns inga slutliga mål, allt var forgängligt och en fråga om vad som var
bäst just då. Nostalgi är som så ofta något
som korruner när forntid skimrar mer än
framtid. Även de som framhåller den
svenska modellen som ett foredöme har i
realiteten accepterat att modellens själva
fundament snabbt håller på att undermineras. Landet har nya medborgare och
med dem behövs en ny politik. Inte
heller det är i sak kontroversiellt. Ingvar
228 SVENSK TiDSKRIFT
Carlsson har som politisk pragmatiker golven, de grundläggande och seriösa
lotsat sitt parti mot den nya tidens nödväncligheter: avregleringar, BU-medlemskap och besparingar har inte stått främst
i retorik eller valkampanjer, men i de
senaste årens praktiska politiska ledarskap. Att Ingvar Carlsson nu medverkar
till att sätta punkt for och till och med
reversera många av sina egna 50-, 60-
och 70-talsprojekt, tyder på en insikt
som är värd respekt. Men han gör det
utan entusiasm. Ironiskt nog står han mer
än de flesta for ”den enda vägens”
politik.
Inte bara förutsättningarna for den
svenska modellen har raserats. Hela foreställningen om en aktivistisk politik där
medborgarna lojalt lyssnar på sina ledares
”visioner” och anpassar sig till visionernas praktiska resultat är i gungning. Vi
lever inte längre i en tid som uppmuntrar
stora politiska tankar och fluffiga framtidsdrömmar. Liberalismens de factoseger, kräftgången i ekonomin, konsekvenserna av ett multietniskt Sverige,
den nästan fysiskt kännbara globahseringen är bara några faktorer som gör att
2000-talets samhällsklimat ställer helt nya
krav på politikens ledare.
Den fritänkande s-riksdagsmannen
Widar Andersson, som ofta tagit på sig
rollen som vänlig internkritiker och
intellektuell nydanare, ifrågasätter den
gamla slitna frågan om hur högt i tak det
egentligen är inom socialdemokratin:
Problemet är inte att det inte är högt i
tak. Problemet är att det inte finns något
golv! Individualismen har nått även politiken. Taken är sprängda och takläggare i
alla partier for en rafång kamp. Det är
analyserna om var Sverige står och är på
väg, som är de nya legitimitetsproblemen.
Många av de problem Sverige och
däm1ed svensk politik står inför är inte
bara en socialdemokratisk huvudvärk.
Även borgerligheten står svag på flera
punkter. Lustigt nog kanske inte minst i
kraft av att de borgerliga mål- och fiendebilderna har forändrats med omvärldsförändringarna. Murens fall, BU-medlemskapet och en pragmatisk men lite
oengagerad socialdemokrati gör att borgerlighet inte längre kan definiera sig
själv som en enkel och tydlig motbild till
socialismens – eller ens socialdemokraternas – hot och ambitioner.
När socialdemokraterna nu ska närn1a
sig avgörandets stund i frågan om vem
som under överskådlig tid ska vara partiledare och i varje fall de kommande åren
vara statsminister, vore det en olycka
också for borgerlighet och nationen om
de svåra och långsiktiga frågorna slarvas
bort. Valet av Maria Leissner förskräcker,
inte så mycket i valet av person, som i
valet av motiv. Det var det enkla, det
ytliga och det mecliala som hanmade i
centrum. Vem gör sig bäst i TV, blir den
sammanfattande frågan. Och det gjorde
naturligtvis Leissner. Hon hade ratt en
rimligare, viktigare och seriösare uppgift
om valet av uppgift i svensk politik i en
ny tid hade föregått de enkla frågorna.
Politik – inte ens partipolitik – kan i
första hand vara en fråga för spelteori
eller vem-tar-vem-lekar. Sådant kan man
möjligen uppspelt roa sig med natten
efter ett val. Men ska politiken 1a förutSVENSK TIDSKRIFr 229
sättningar att ta itu med de frågor som
svensk politik verkligen måste ha kraft
till, vore det fårödande om socialdemokratin hamnade i samma ytlighetens träsk.
Enkelt uttryckt kan socialdemokratin
välja mellan två vägar. Den ena lätt och
den andra svår. Den lätta är att leka fåljaSifo. Då är kandidaten självskriven. Hon
heter Mona Sahlin. Hon har etablerat sig
som en politiker med osedvanlig formåga
att göra politiken begriplig och vardagsnära. Hon är ”folklig” och ”svensk” i en
mening som inte ska fårringas och heller
inte banaliseras. Det är sannolikt fel att
likt många på högerkanten avfärda henne
som en bluff. Den konmmnikativa fårmågan ska inte underskattas i ett skede
där gamla svenska helyllesanningar ställs
på ända. Att hon inte är en djupsinnig
intellektuell, är omvittnat och naturligtvis
en del av hennes framgångar. Och just
intellektuell måste inte en politisk ledare
vara. Men ser hon – kan och vill hon se –
det nya Sveriges enorma utmaningar?
Åtskilliga socialdemokratiska ledarskribenter antyder artigt men tydligt att
hon inte är ett självklart statsministerval.
Frågan kan enklast ställas i en mening:
Ska Sverige i sin största ekonomiska
omställningsperiod på 100 år, i en tid där
internationaliseringen har gjort också
politiken genuint global, ha en statsminister och politisk superledare som närmast struntar i ekonomi och bara hjälpligt
talar engelska?
Frågan är ett memento inte bara till
socialdemokrater som tror på nya Monaeffekter, utan lika mycket till borgerliga
parti-traditionalister som hoppas att
Sahlin gör de gamla, trygga partikonfliktema giltiga i ytterligare några decennier.
Paradoxalt nog kan också hennes relativa
ungdom bli ett rätt stort problem. Med
sin djupa fårankring i den traditionella
socialdemokratiska retoriken och i de
gamla socialdemokratiska projekten som
hennes mentorer har signerat, riskerar
hon att får många år framåt blockera de
synsätt och resonemang som allt oftare
präglar s-generationen efter henne. För
Sveriges skull är det inte oviktigt om
socialdemokratin leds av nydanare eller
tillbakablickare. Även borgerligheten bör
hoppas på klokskap och insiktsfullhet i
motståndarens ledning. Att det gör den
egna uppgiften lite svårare är att skäl får –
inte emot – den fårhoppningen.
Den fråga som seriösa socialdemokrater idag borde ställa sig är alltså inte
vem som bäst kan ge partiet kortsiktiga
pyrrhus-segrar i det gamla utslitna nollsummespelet. Utan vem som kan leda
partiet in i ett nytt politiskt samtal om det
nya Sverige. Det är en svår ledaruppgift i
en helt annan mening än ”arbetsbelastning”, ”mediasamhällets villkor” eller
”privatlivets påfrestningar”. Att leda är
som bekant att gå fåre, att ta strider, att se
såväl uppgiftens vidd som dess begränsningar. Därmed räcker det inte att ha
åsikter om framtiden. Det krävs också
insikter om samtiden. Eller som den
helige Franciscus lär ha önskat:
”Gud, ge mig den nödvändiga
ödmjukheten får att stå ut med det jag
inte kan fårändra. Ge mig tillräckligt
mod får att fårändra de saker jag kan
ändra på. Och ge mig tillräcklig intelligens får att skilja mellan dessa båda
saker.”
230 SVENSK TiDSKRIFT
–
B
ara i en mycket formell
mening är frågan om en ny
socialdemokratisk partiledare
en ensak for socialdemokratins aktivister. I realiteten är det en fråga
som berör Sverige och all svensk politik.
Partiet står idag inte bara utan ledare,
konstaterar flera tidningar på ledarplats.
Man står utan tydlig politisk framtidsbild,
utan ett politiskt projekt for det postindustriella Sverige.
Men någon kommer att väljas och
detta val far konsekvenser for socialdemokratin och for Sverige. Just nu diskuteras främst de olika favoritkandidaterna
och deras stöd i väljarkåren. Mona
Sahlin, Jan Nygren och i någon mån
Göran Persson och Margareta Winberg
rankas i Sifo-mätningar och hos brittiska
vadslagningsfinnor. I politisk mening är
detta statiskt och tråkigt. Ungefår som
vem som blir bäste kapten på ett sjunkande skepp. Men finns det något djup,
något seriöst politiskt vägval?
Socialdemokraterna har, som de själva
brukar påpeka, en stolt historia. Vare sig
man väljer att se den forra svenska
moderniseringen – den från 30-tal och
framåt – som bra eller dålig, är den forbunden med socialdemokratins vägval.
Få har som socialdemokratiska partiledare
– och det har bara varit fem det senaste
århundradet – präglat det offentliga
Sverige och många svenskars politiska
självbild.
Problemet for dagens socialdemokrater är naturligtvis att detta projekt har
tagit slut. Däri ligger egentligen ingen
polemik. Som Stig-Björn Ljunggren
brukar hävda var det inte meningen att
det skulle finnas ett fårdigt samhällsbygge.
Det fanns inga slutliga mål, allt var forgängligt och en fråga om vad som var
bäst just då. Nostalgi är som så ofta något
som korruner när forntid skimrar mer än
framtid. Även de som framhåller den
svenska modellen som ett foredöme har i
realiteten accepterat att modellens själva
fundament snabbt håller på att undermineras. Landet har nya medborgare och
med dem behövs en ny politik. Inte
heller det är i sak kontroversiellt. Ingvar
228 SVENSK TiDSKRIFT
Carlsson har som politisk pragmatiker golven, de grundläggande och seriösa
lotsat sitt parti mot den nya tidens nödväncligheter: avregleringar, BU-medlemskap och besparingar har inte stått främst
i retorik eller valkampanjer, men i de
senaste årens praktiska politiska ledarskap. Att Ingvar Carlsson nu medverkar
till att sätta punkt for och till och med
reversera många av sina egna 50-, 60-
och 70-talsprojekt, tyder på en insikt
som är värd respekt. Men han gör det
utan entusiasm. Ironiskt nog står han mer
än de flesta for ”den enda vägens”
politik.
Inte bara förutsättningarna for den
svenska modellen har raserats. Hela foreställningen om en aktivistisk politik där
medborgarna lojalt lyssnar på sina ledares
”visioner” och anpassar sig till visionernas praktiska resultat är i gungning. Vi
lever inte längre i en tid som uppmuntrar
stora politiska tankar och fluffiga framtidsdrömmar. Liberalismens de factoseger, kräftgången i ekonomin, konsekvenserna av ett multietniskt Sverige,
den nästan fysiskt kännbara globahseringen är bara några faktorer som gör att
2000-talets samhällsklimat ställer helt nya
krav på politikens ledare.
Den fritänkande s-riksdagsmannen
Widar Andersson, som ofta tagit på sig
rollen som vänlig internkritiker och
intellektuell nydanare, ifrågasätter den
gamla slitna frågan om hur högt i tak det
egentligen är inom socialdemokratin:
Problemet är inte att det inte är högt i
tak. Problemet är att det inte finns något
golv! Individualismen har nått även politiken. Taken är sprängda och takläggare i
alla partier for en rafång kamp. Det är
analyserna om var Sverige står och är på
väg, som är de nya legitimitetsproblemen.
Många av de problem Sverige och
däm1ed svensk politik står inför är inte
bara en socialdemokratisk huvudvärk.
Även borgerligheten står svag på flera
punkter. Lustigt nog kanske inte minst i
kraft av att de borgerliga mål- och fiendebilderna har forändrats med omvärldsförändringarna. Murens fall, BU-medlemskapet och en pragmatisk men lite
oengagerad socialdemokrati gör att borgerlighet inte längre kan definiera sig
själv som en enkel och tydlig motbild till
socialismens – eller ens socialdemokraternas – hot och ambitioner.
När socialdemokraterna nu ska närn1a
sig avgörandets stund i frågan om vem
som under överskådlig tid ska vara partiledare och i varje fall de kommande åren
vara statsminister, vore det en olycka
också for borgerlighet och nationen om
de svåra och långsiktiga frågorna slarvas
bort. Valet av Maria Leissner förskräcker,
inte så mycket i valet av person, som i
valet av motiv. Det var det enkla, det
ytliga och det mecliala som hanmade i
centrum. Vem gör sig bäst i TV, blir den
sammanfattande frågan. Och det gjorde
naturligtvis Leissner. Hon hade ratt en
rimligare, viktigare och seriösare uppgift
om valet av uppgift i svensk politik i en
ny tid hade föregått de enkla frågorna.
Politik – inte ens partipolitik – kan i
första hand vara en fråga för spelteori
eller vem-tar-vem-lekar. Sådant kan man
möjligen uppspelt roa sig med natten
efter ett val. Men ska politiken 1a förutSVENSK TIDSKRIFr 229
sättningar att ta itu med de frågor som
svensk politik verkligen måste ha kraft
till, vore det fårödande om socialdemokratin hamnade i samma ytlighetens träsk.
Enkelt uttryckt kan socialdemokratin
välja mellan två vägar. Den ena lätt och
den andra svår. Den lätta är att leka fåljaSifo. Då är kandidaten självskriven. Hon
heter Mona Sahlin. Hon har etablerat sig
som en politiker med osedvanlig formåga
att göra politiken begriplig och vardagsnära. Hon är ”folklig” och ”svensk” i en
mening som inte ska fårringas och heller
inte banaliseras. Det är sannolikt fel att
likt många på högerkanten avfärda henne
som en bluff. Den konmmnikativa fårmågan ska inte underskattas i ett skede
där gamla svenska helyllesanningar ställs
på ända. Att hon inte är en djupsinnig
intellektuell, är omvittnat och naturligtvis
en del av hennes framgångar. Och just
intellektuell måste inte en politisk ledare
vara. Men ser hon – kan och vill hon se –
det nya Sveriges enorma utmaningar?
Åtskilliga socialdemokratiska ledarskribenter antyder artigt men tydligt att
hon inte är ett självklart statsministerval.
Frågan kan enklast ställas i en mening:
Ska Sverige i sin största ekonomiska
omställningsperiod på 100 år, i en tid där
internationaliseringen har gjort också
politiken genuint global, ha en statsminister och politisk superledare som närmast struntar i ekonomi och bara hjälpligt
talar engelska?
Frågan är ett memento inte bara till
socialdemokrater som tror på nya Monaeffekter, utan lika mycket till borgerliga
parti-traditionalister som hoppas att
Sahlin gör de gamla, trygga partikonfliktema giltiga i ytterligare några decennier.
Paradoxalt nog kan också hennes relativa
ungdom bli ett rätt stort problem. Med
sin djupa fårankring i den traditionella
socialdemokratiska retoriken och i de
gamla socialdemokratiska projekten som
hennes mentorer har signerat, riskerar
hon att får många år framåt blockera de
synsätt och resonemang som allt oftare
präglar s-generationen efter henne. För
Sveriges skull är det inte oviktigt om
socialdemokratin leds av nydanare eller
tillbakablickare. Även borgerligheten bör
hoppas på klokskap och insiktsfullhet i
motståndarens ledning. Att det gör den
egna uppgiften lite svårare är att skäl får –
inte emot – den fårhoppningen.
Den fråga som seriösa socialdemokrater idag borde ställa sig är alltså inte
vem som bäst kan ge partiet kortsiktiga
pyrrhus-segrar i det gamla utslitna nollsummespelet. Utan vem som kan leda
partiet in i ett nytt politiskt samtal om det
nya Sverige. Det är en svår ledaruppgift i
en helt annan mening än ”arbetsbelastning”, ”mediasamhällets villkor” eller
”privatlivets påfrestningar”. Att leda är
som bekant att gå fåre, att ta strider, att se
såväl uppgiftens vidd som dess begränsningar. Därmed räcker det inte att ha
åsikter om framtiden. Det krävs också
insikter om samtiden. Eller som den
helige Franciscus lär ha önskat:
”Gud, ge mig den nödvändiga
ödmjukheten får att stå ut med det jag
inte kan fårändra. Ge mig tillräckligt
mod får att fårändra de saker jag kan
ändra på. Och ge mig tillräcklig intelligens får att skilja mellan dessa båda
saker.”
230 SVENSK TiDSKRIFT
–