Ledare; Ett konservativt credo

Ett konservativt credo
Folkpartiet står i begrepp att anta ett nytt
partiprogram. Inför landsmötets debatt
och beslut har partiets tidigare partisekreterare, Carl Tham, utfårdat ett slags oavhängighetsförklaring. I Liberal Debatt
analyserar Tham ingående programforslaget och låter denna analys utmynna i ett
antal positionsbestämningar som inte bara
är intressanta fcir att de innebär avståndstagande från programmet från den tidigare partisekreterarens sida. Thams artikel är framfor allt intressant därfor att en
övertänkt och klar konservativ position for
första gången på mycket lång tid intas av
en central politiker i Sverige. Tham representerar inte Fälldins emotionella och
spontana bondekonservatism. Tham för
fram den traditionella och intellektuellt fotade värdekonservatism som så länge lyst
med sin frånvaro i det svenska politiska
livet.
Thams utgångspunkt är att det svenska
samhället hotas av desintegration. I hotbilden ingår en mycket långt driven internationalisering av världshandeln, ökad
politisk konfrontation, en ”oerhörd”
maktställning för intresseorganisationerna
och därtill konsumtionssamhällets forstö-
rande återverkningar på en levande och
kämpande humanistisk livshållning.
Tham ser hur forutsättningarna för att
upprätta en ny samhällsmoral förloras i
desintegration och i ett alltmer fragmen·
tariskt samhälle. Samtidigt ser Tham just
en ny samhällsmoral som nödvändig for
att lösa de problem som skapats av att
sociala mönster brutits sönder till följd av
kvinnans utträde i arbetslivet och av män·
niskors oförmåga att finna sig tillrätta i
den mycket snabba förändringstakt som
kännetecknat 60- och 70-talen. Program·
makarna har lyft fram maktspridning som
ett central tema. Tham vill i stället se kul·
turpolitiken – där folkbildningsinrikt·
ningen skall ersättas av kvalitet – utgöra
kärnan i det egna partiets politiska fcirkun·
nelse.
Thams konservativa credo är ingen en·
sam svala. Allt tyder på att vi även i Sveri·
ge kommer att få uppleva en konservativ
renässans. Ansatser har tidigare visats 1
kulturdebatten. Det sena sextiotalets och
tidiga sjuttiotalets amatörismvurm har avlösts av krav på kvalitet. Eliten har ropall
in på scenen. Nu hörs det första ropria
politiken. Det kommer att följas av fler.
Liksom i USA kommer ekonomisk liberalism att få brytas mot politisk konservatism. En fruktbar syntes mellan de tvi
huvudströmningarna i västerlandets politiska historia inger förhoppningar. ThaDI
bidrag är konservatismen. Det är välkommet.
Dagens frågor
Onödigt bostadkrångel
Bostadsanvisningslagen (BaL) som trädde
i kraft den l juli 1980 innebär att en kommun har möjlighet att inom ett område i
kommunen tvinga husägarna att anmäla
lediga lägenheter till bostadsformedlingen
och upplåta dem till de bostadssökande
kommunen anvisar. Därmed fråntas fastighetsägarna rätten att själv anvisa sina
lägenheter. Samtidigt innebär lagen att
människor inte själva kan ta kontakt med
en fastighetsägare får att få bostad..
BaL är ett exempel på att politiker misstror människorna. Förutsätter man att alla
politiker vill ha ett system som fungerar så
effektivt som möjligt, måste lagar av den
typ som BaL representerar betyda att man
inte vågar tro att människor själva kan ta
ansvar. Möjligen tror man sig veta att en
och annan kommer i kläm om folk får
bestämma själva. Kanske är man rädd får
den minskade perfektionism som brukar
bli resultatet av enskild frihet. Vad man
då glömmer är alla de problem offentligt
maktutövande for med sig.
I BaL § l heter det att lagen kan användas ”om det behövs for bostadsforsärjningen inom kommunerna”. Vad menas
med detta? Lagstiftarna kan rimligen inte
ha trott att en lagstiftning kan skapa fler
bostäder. Nej, detta med ”behovet” torde
snarare hänvisa till att en av kommunens
plikter for bostadsfårsärjningen är att skapa en ”allsidig befolkningssammansättning” i kommunens bostadsområden. Vad
som menas med detta forklaras inte i BaL,
utan det konstateras allmänt att en av
kommunens uppgifter är att motverka
bostadssegregation. Eftersom ingen kommunalpolitiker frivilligt lär vilja medverka
till ökad bostadssegregation kan det bli
svårt att hävda sig gentemot dem som krä-
ver att man skall använda BaL for att
motverka ett segregerat boende. Det är
risk att lagen kommer att användas.
Men frågan är, vad menas med ”allsidig”? Gäller det for politikerna att se till
att det finns människor av olika ålder, religion, kön och nationalitet i ett område
eller gäller det att sprida människor med
olika inkomster eller antal barnjämnt över
olika stadsdelar? Vilka krångliga system
skall man infora for att efterleva en sådan
lagstiftning när man väl bestämt sig får en
blandning? Finns det någon möjlighet att
ta hänsyn till var olika människor vill bo i
ett sådant system? Svaret på den sista frå-
gan är nej.
BaL utgår ifrån att det är samhället och
inte den enskilde medborgaren som vet
bäst var han eller hon skall bo. Utgångspunkten är inte att enskilda människor ska
kunna skaffa sig bostäder som de trivs
med, till den kostnad och i den miljö som
de själva väljer, utan att de ska bo så att de
blandas väl med varandra i bestämda proportioner. Den lämpliga blandningen av
människorna skall bestämmas av politiska
organ, alternativt lämnas åt tjänstemän på
bostadsformedlingen att bestämma. För
att uppnå lagens syfte måste nya regler
och bestämmelser, mer papper och blanketter och framfor allt en större offentlig
sektor skapas.
Bostadsanvisningslagen är oac”’eptabel.
Visst vill vi alla skapa gemenskap i vår
434
bostadsmiljö och visst vill VI garantera
också att människor med problem får goda
bostäder. Men tvångslagar kan aldrig realisera mer gemenskap och minskad segregation. l stället skapar den här sortens
lagar nya konflikter och vi riskerar att forlora den medmänsklighet och forståelse
som ändock finns i var och en. Det är
därfor BaL måste avskaffas.
Mordet på president Saclat
President Saclat levde farligt. Han var
själv medveten om detta. De många arresteringar, som foretogs i Egypten av motståndare till regeringen så sent som några
veckor innan han mördades, tyder på att
Saclat nåtts av varningar och att han
kände sig själv och sitt livsverk hotade. Att
han skulle dödas under en pågående militärparad kan han omöjligen ha tänkt sig.
Där och då borde han ha kunnat känna sig
säker.
Hans livsverk utfordes i hans lands och i
fredens ~änst. Han var på intet sätt någon
mild natur och våld och krig var inte främmande for honom, men han skilde sig från
andra genom sin fredsvilja. Det krävdes
också mod for att, mitt under arabiskt hot,
forhandla med Israel. Mycket gott kommer inte att i framtiden sägas om president Carter, men han sammanforde Saclat
och Begin, den senare mer ovillig och svårhanterlig än den fcirre och mycket mindre
beredd att kompromissa. Saclat var däremot villig, och fred slöts.
I sitt eget land fick Saclat därmed dels
panaraberna emot sig, dels fundamentalisterna, dvs de islamska renlevnadsmän,
som ser sitt ideal i Ayatollah Khomeiny.
Det var en grupp officerare, som stod dessa islams fanatiker nära, som mördade
presidenten. Så säger man i varje fall i
Kairo, där man bör veta det och där det
knappast hade funnits anledning att dölja
sanningen, om de t ex varit anhängare till
Libyens härskare Kadaffi.
Det hör till de speciellt svenska märk·
värdigheterna, att Sveriges Radio, i detta
fall Rapport i TV-2, ansåg sig veta bättre.
Dagen efter mordet visste man där, att
Saclat avrättats på order av en avsatt general, som stod panaraberna nära. Han visa·
des upp i bild och han förklarade, att sadat var en forrädare mot den arabiska sa·
ken och föll på sin gärning. Det må vara
hänt. Men TV-2 hade också letat fram en
anhängare av samme general, en man!»
satt i Sverige, och denne fick framfora sin
tillfredsställelse med mordet på Sadat, regeringschef i ett land med vilket Sverige
uppehåller vänskapliga förbindelser. Det
var ett i sig smaklöst inslag och det var
omdömeslöst att det släpptes fram; men
det var helt i Rapportredaktionens anda.
Kadaffi lär ha utlyst dagen for mordet
till en allmän glädjedag också får framtiden. Även i andra arabländer har glädjen
varit stor. Reportage från sådana manifestationer skall inte fordömas. Åtminstone
svenska fredsdemonstranter bör få något
att tänka på: en man, som positivt arbetat
for fred, blir mördad får den skull och
glädjetåg drar fram genom gatorna. Den
bekanta fredsmarschen i somras gick till
Paris. Kanske skulle det vara nyttigare om
den nästa gång gick till Libyen?