Ledare; Ett starkt försvar
1984
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Ett starkt försvar
När upphetsningen kring öppnandet av
säkerhetskonferensen vid Sergels torg
lagt sig tränger den grå vardagen på. Och
vardagen är grå när det gäller det svenska säkerhetspolitiska läget. Inga diplomatiskt välsvarvade formuleringar kan
dölja detta faktum – inte heller kan några förtröstansfulla uttalanden från statsledningen förbättra läget. Vad som krävs
är ett långt och tålmodigt arbete som
ökar trovärdigheten i vår alliansfria
självständighet.
Detta arbete måste framför allt inriktas på att öka vårt försvars styrka. Diplomati i all ära men när diplomatiska noter
inte räcker så är det Sveriges folkrättsliga förpliktelse att med andra medel
hävda vårt territoriums integritet.
Vad Sverige nu behöver är en nationell samling kring en förstärkning av det
svenska försvaret. Beredskapen finns
ute bland allmänheten. Försvarsviljan
tar sig mångahanda uttryck. Det är den
politiska ledningen som saknas. Det är
en olycka för Sverige att Olof Palme har
satsat så mycket av sig själv och sin politiska prestige på att vara internationell
estradör. För den internationelle Olof
Palme, med sina kommissioner och sina
medlaruppdrag, med sina korridorer och
slagord om gemensam säkerhet, passar
lilla Sveriges säkerhetsproblem, i dag
med nödvändighet centrerade på den
oroande grannen i öst, förfärligt illa.
Det måste vara irriterande när de sovjetiska ubåtskränkningarna hela tiden
stör den hemmaplattform som Olof Palme behöver för sina utspel i världspolitiken. Begreppet gemensam säkerhet får
en något mindre trovärdig klang när det
härrör från en statsminister som inte kan
freda sina hemmavatten.
Socialdemokratin har efter vietnanr
rörelsen valt att omfamna fredsrörelse•
som den engagemangsrörelse som under
80-talet kan föra nya proselyter till soc~
aldemokratins led. Denna strategi hil
satt direkta spår i socialdemokratisk
kerhets- och försvarspolitik . De traditionella försvarsvännerna har fått stryka Ji
foten, medan en ökad uppmärksamhel
har visats nedrustningsfalangen. Så
slöt också partikongressen 1981 att utg·
terna för totalförsvaret måste minska u
der kommande beslutsperiod. Inom de
sa minskade försvarsramar skulle des
utom den militära andelen av utgifte
pressas tillbaka.
Valsegern 1982 har gett socialde
kralerna möjlighet att börja omsätta
politik i praktisk handling. I riksdag
har också framlagts en rad nedskärnin
förslag . riktade mot försvaret. Dessa
sursindragningar, parade med effekte
av den stora devalveringen och kursu
gången på dollarn, har lett försvaret in
den besvärligaste ekonomiska krisen
dan andra världskriget.
Sedan slutet av 60-talet har försvars
rnarna successivt pressats ner i realt ·
nehåll. Sverige har mer än många an
länder litat till en internationell avsp·
ning som inte längre finns. Även om Sv
rige också i dag har en respektabel f
svarskraft, har vårt försvar urholkat
förhållande till en kapprustande o
värld. Det finns besvärande brister iv
värnkraft, inte bara på ubåtsjaktom
det. Än värre blir situationen för förs
ret, om de akuta ekonomiska svåri
terna måste lösas genom betydande n
skärningar i redan uppgjorda planer v
gäller materielanskaffning och re
tionsutbildning.
Den programplan som ÖB redovisat
den l december 1983 belyser de långsiktiga operativa konsekvenserna av den
nuvarande försvarsekonomiska situationen. ÖB:s sammanfattande slutsats
förtjänar att citeras:
”De av regeringen nu anvisade ekonomiska resurserna kommer för försvarsmaktens del sammantaget att innebära
att den inledningsvis beskrivna urholkningsprocessen ges ett kraftigt accelererande förlopp. Detta medför att försvarsmaktens krigsavhållande förmåga avtar,
inte minst beroende på reduceringarna
inom luftförsvaret. statsmakternas
reella säkerhetspolitiska handlingsfrihet
kommer att minska. Försvarets operativa effekt kommer snabbt att försvagas i
så hög grad att det kan få allvarliga konsekvenser för försvarets trovärdighet så-
väl inom som utom landet. Den föränd- 59
rade inriktningen torde tidigt uppmärksammas. Detta kan därför snabbt leda till
att det svenska bidraget till den nordiska
stabiliteten ifrågasätts.”
ÖB:s allvarsord måste tas ad notam.
statsmakterna skulle föra en gentemot
landet oansvarig politik om dc:: i rådande
säkerhetspolitiska läge tillät en fortsatt
urholkning av de svenska försvarsresurserna. Sveriges utsatta position kräver
en förstärkning av försvarets resurser,
inte en fortsatt nedrustning. Försvaret
måste tillföras medel som gör det möjligt
för militärledningen att förverkliga minst
de försvarspolitiska ambitioner som
försvarsbeslutet 1982 innebar.
En kraftfull markering till förmån för
ett starkt försvar är det bästa svaret på
de säkerhetspolitiska utmaningar som
Sverige i dag ställs inför.
När upphetsningen kring öppnandet av
säkerhetskonferensen vid Sergels torg
lagt sig tränger den grå vardagen på. Och
vardagen är grå när det gäller det svenska säkerhetspolitiska läget. Inga diplomatiskt välsvarvade formuleringar kan
dölja detta faktum – inte heller kan några förtröstansfulla uttalanden från statsledningen förbättra läget. Vad som krävs
är ett långt och tålmodigt arbete som
ökar trovärdigheten i vår alliansfria
självständighet.
Detta arbete måste framför allt inriktas på att öka vårt försvars styrka. Diplomati i all ära men när diplomatiska noter
inte räcker så är det Sveriges folkrättsliga förpliktelse att med andra medel
hävda vårt territoriums integritet.
Vad Sverige nu behöver är en nationell samling kring en förstärkning av det
svenska försvaret. Beredskapen finns
ute bland allmänheten. Försvarsviljan
tar sig mångahanda uttryck. Det är den
politiska ledningen som saknas. Det är
en olycka för Sverige att Olof Palme har
satsat så mycket av sig själv och sin politiska prestige på att vara internationell
estradör. För den internationelle Olof
Palme, med sina kommissioner och sina
medlaruppdrag, med sina korridorer och
slagord om gemensam säkerhet, passar
lilla Sveriges säkerhetsproblem, i dag
med nödvändighet centrerade på den
oroande grannen i öst, förfärligt illa.
Det måste vara irriterande när de sovjetiska ubåtskränkningarna hela tiden
stör den hemmaplattform som Olof Palme behöver för sina utspel i världspolitiken. Begreppet gemensam säkerhet får
en något mindre trovärdig klang när det
härrör från en statsminister som inte kan
freda sina hemmavatten.
Socialdemokratin har efter vietnanr
rörelsen valt att omfamna fredsrörelse•
som den engagemangsrörelse som under
80-talet kan föra nya proselyter till soc~
aldemokratins led. Denna strategi hil
satt direkta spår i socialdemokratisk
kerhets- och försvarspolitik . De traditionella försvarsvännerna har fått stryka Ji
foten, medan en ökad uppmärksamhel
har visats nedrustningsfalangen. Så
slöt också partikongressen 1981 att utg·
terna för totalförsvaret måste minska u
der kommande beslutsperiod. Inom de
sa minskade försvarsramar skulle des
utom den militära andelen av utgifte
pressas tillbaka.
Valsegern 1982 har gett socialde
kralerna möjlighet att börja omsätta
politik i praktisk handling. I riksdag
har också framlagts en rad nedskärnin
förslag . riktade mot försvaret. Dessa
sursindragningar, parade med effekte
av den stora devalveringen och kursu
gången på dollarn, har lett försvaret in
den besvärligaste ekonomiska krisen
dan andra världskriget.
Sedan slutet av 60-talet har försvars
rnarna successivt pressats ner i realt ·
nehåll. Sverige har mer än många an
länder litat till en internationell avsp·
ning som inte längre finns. Även om Sv
rige också i dag har en respektabel f
svarskraft, har vårt försvar urholkat
förhållande till en kapprustande o
värld. Det finns besvärande brister iv
värnkraft, inte bara på ubåtsjaktom
det. Än värre blir situationen för förs
ret, om de akuta ekonomiska svåri
terna måste lösas genom betydande n
skärningar i redan uppgjorda planer v
gäller materielanskaffning och re
tionsutbildning.
Den programplan som ÖB redovisat
den l december 1983 belyser de långsiktiga operativa konsekvenserna av den
nuvarande försvarsekonomiska situationen. ÖB:s sammanfattande slutsats
förtjänar att citeras:
”De av regeringen nu anvisade ekonomiska resurserna kommer för försvarsmaktens del sammantaget att innebära
att den inledningsvis beskrivna urholkningsprocessen ges ett kraftigt accelererande förlopp. Detta medför att försvarsmaktens krigsavhållande förmåga avtar,
inte minst beroende på reduceringarna
inom luftförsvaret. statsmakternas
reella säkerhetspolitiska handlingsfrihet
kommer att minska. Försvarets operativa effekt kommer snabbt att försvagas i
så hög grad att det kan få allvarliga konsekvenser för försvarets trovärdighet så-
väl inom som utom landet. Den föränd- 59
rade inriktningen torde tidigt uppmärksammas. Detta kan därför snabbt leda till
att det svenska bidraget till den nordiska
stabiliteten ifrågasätts.”
ÖB:s allvarsord måste tas ad notam.
statsmakterna skulle föra en gentemot
landet oansvarig politik om dc:: i rådande
säkerhetspolitiska läge tillät en fortsatt
urholkning av de svenska försvarsresurserna. Sveriges utsatta position kräver
en förstärkning av försvarets resurser,
inte en fortsatt nedrustning. Försvaret
måste tillföras medel som gör det möjligt
för militärledningen att förverkliga minst
de försvarspolitiska ambitioner som
försvarsbeslutet 1982 innebar.
En kraftfull markering till förmån för
ett starkt försvar är det bästa svaret på
de säkerhetspolitiska utmaningar som
Sverige i dag ställs inför.