Ledare; EU som försvarsallians
1994
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
LEDARE
Eu soM FÖRSVARsALLIANs
F
rågan om EU och Europaförsvaret tränger sig alltmer in i
debatten, ofta genom Nej-sidans försorg. Men Ja-sidan blir
icke svaret skyldig:
Kommer EU att utvecklas till en försvarsallians?
-Det kan icke uteslutas, men planerna
är än så länge mycket vaga och det är en
fråga på mycket lång sikt.
Kan vi göra något för att hindra detta?
– Ja, men vi har lovat att inte sätta
käppar i hjulet för den processen.
Då tvingas vi alltså att ge upp vår alliansfrihet?
-Nej ingen kan tvinga oss in i en allians.
Enkla frågor och tydliga svar, väl underbyggda av Åström-Leiflands konsekvensutredning. Och allt förmodligen
helt irrelevant i den europeiska framtiden.
Hela denna diskussion präglas av en
syn att det som hänt sedan 1989 bara är
en parentes; snart är vi tillbaka i Jahavärlden och det kalla kriget och Sverige
gör bäst i att återvända till den neutralitetspolitik som städse låtit oss stå utanför
världens ondska.
Västerländskt oforstånd
I och för sig har segrarmaktema i det
kalla kriget gjort sitt bästa för att främja
en sådan utveckling. Nya Chamberlains
och Daladiers bara väntar på en ny Hider
att vika sig för och övar under tiden
appeasement gentemot en alltmer nationalistisk rysk regim, som redan börjat
framföra etniska argument som en gång
Nazi-tyskland. Hoare-Laval har att värdiga efterföljare i Vance-Owen-Stoltenberg.
Sedan Västerlandet i oförstånd uppmuntrat den serbiska regimen att söka nå
sina mål med militära medel, har det
förvärrat eländet genom att i praktiken ge
angriparen monopol på våldsanvändning,
med vapenembargo mot offret och ohSVENSK TIDSXRIFT 141
struktion av FN:s försök att skapa ”safe
areas”.
Inför dessa tillkortakommanden – för
att inte säga medverkan till – brott från
bland annat EG/EU:s sida är det inte
förvånande att frågan ställs: varför skall vi
vara med i en sådan gemenskap? Den är
uppenbarligen oförmögen att ge säkerhet. Skulle medlemskap inte bara vara att
ta risken att bli indragen i andras konflikter? Dumt att sälja smöret och tappa
pengarna.
Cyniskt resonemang
Som ett argument mot detta och för ett
Ja hävdas ibland att existensen av EG
gjort att krigen i det f d Jugoslavien inte
spridits till det övriga Europa i gammal
stil. Även om detta påstående skulle vara
sant – vilket inte kan bevisas – är resonemanget mer än lovligt cyniskt, närmast
neokolonialistiskt. Låt gärna de där infö-
dingarna slå ihjäl varandra som de alltid
gjort, så länge de inte drar in oss civiliserade länder.
Tänkbara spridningsrisker
För en vanlig anständigt tänkande och
med sunt förnuft begåvad människa är ett
sådant krig som det i Bosnien oacceptabelt av moraliska och mänskliga skäl, och
varje säkerhetsgemenskap värd namnet
måste kunna förhindra det. Om detta skäl
inte räcker finns anledning att påpeka att
spridningsriskerna alls inte kan uteslutas.
Vad händer om strider bryter ut i
Kosovo? Oförmågan och oviljan att
handla kan också uppmuntra nya Milosevitjar i diverse potentiella konflikter i
Öst- och Centraleuropa.
När opinionstrycket till sist fick västländerna att hota med vapeninsatser har
det hittills skett tvekande och taffiigt.
Hela beslutsgången FN och
UNPROFOR är irrelevant för att straffet tydligt skall följa på brottet. Icke desto
mindre kan man avläsa en tydlig effekt
och dra en säker slutsats: Ett fungerande
säkerhetssystem måste ha en trovärdig
militär förmåga. Insikten härom börjar
tydligen att slå rot bland politiker och vi
hör allt farre politiskt korrekta floskler av
typen ”med militärt våld löser man inga
problem” eller ”det går inte att bomba
fram fred”
Usel aktör
En europeisk union kan inte som enda
punkt på den säkerhetspolitiska agendan
ha att hindra krig mellan sina medlemsstater, utan måste av både moraliska och
realpolitiska skäl göra allt för att hindra
att tragedier som den i Bosnien upprepas.
EG/EU har i detta avseende varit en
usel säkerhetspolitisk aktör. Att det skaffar sig en militär förmåga är en nödvändig
men inte tillräcklig förutsättning för att
ändra detta. Avgörande är att de tongivande stormaktema låter moraliska motiv
ta påverka sitt agerande. De måste också
inse att Europas säkerhet är odelbar. Det
gäller geografiskt men också i vad avser
instrumenten. Olika säkerhetspolitiska
medel, politiska, ekonomiska, militära
måste samordnas, hela orkestern delta i
konserten.
142 SVENSK TJDSKRIFT
Invändningar om ”inre angelägenheter” är de obotfärdigas förhinder. I ett
kaotiskt Europa där stater och system
ideligen splittras, nya stater föds och resurser for våldsanvändning finns till övermått är det inte många konflikter som
kan tillåtas vara interna. Det var genom
att EG alltfor länge upprätthöll fiktionen
om inbördeskrig som Jugoslaviens sönderfall fick utvecklas till dagens tragedi.
Tvivelaktiga signaler
Sverige har de allra starkaste motiv for att
EV bör utveckla ett forsvarssamarbete
som omfattar oss och vårt närområde. Vi
ligger närmare potentiella oroshärdar än
de flesta EV-stater. Det är i vårt intresse
att här byggs stabilitet och säkerhet.
Sverige har också mycket att ge i en
sådan gemenskap. Vi har tydligare än
rrunga tagit ställning for de baltiska ländernas suveränitet (fast vi i likhet med
andra västeuropeiska stater fortfarande
utsätter dem for ett vapenembargo som
sänder tvivelaktiga signaler till Moskva)
Vi har också for forsta gången ställt
upp stridande trupp i en fredsframtvingande FN-operation, och denna trupp har
också uppträtt på ett sätt som väckt allmän respekt (möjligen med undantag av
visst svenskt regeringshåll).
Vakna björnar
Den officiella inställningen till europeisk
säkerhets- och forsvarspolitik tycks vara
att undvika diskussion före folkomröstningen får att inte väcka sovande björnar.
Men björnarna är redan vakna.
Samtidigt antyds att redan EV-medlemskapet innebär en säkerhetsgaranti av
något slag. Med andra ord omtag på vårt
gamla trick att ha kakan och äta den. Det
är svårt att se varfor europeiska stater
skulle vilja ta risker for ett land som självt
inte är berett därtill.
Genom att välja fortsatt isolering avstår vi från att ge vårt bidrag till att bygga
det fredliga Europa som är en av de möjliga utvecklingarna. Och i de mer hotfulla scenarierna riskerar vi att stå mycket
ensamma. I stället for att ducka for dessa
problem och låtsas som om vi kunde
återvända till den gamla goda Undentiden bör vi svara på de inledningsvis
nämnda frågorna när de ställs av de ängsliga:
1. Förhoppningsvis, ju förr dess bättre.
2. Det bör vi verkligen inte göra,
tvärtom. Och det är speciellt viktigt att
vår region omfattas av en sådan allians.
3. Visst kan vi stå utanför, men vi gör
det på egen risk. Vi tar dessutom på oss
ett stort ansvar, eftersom vår medverkan
kan vara avgörande. Och tro inte att vi
som säkerhetspolitiska fripassagerare kan
få njuta av komforten och lyxen ombord.
SVENSK TIDSKRIFT 143
——– ~ – — … —-
Eu soM FÖRSVARsALLIANs
F
rågan om EU och Europaförsvaret tränger sig alltmer in i
debatten, ofta genom Nej-sidans försorg. Men Ja-sidan blir
icke svaret skyldig:
Kommer EU att utvecklas till en försvarsallians?
-Det kan icke uteslutas, men planerna
är än så länge mycket vaga och det är en
fråga på mycket lång sikt.
Kan vi göra något för att hindra detta?
– Ja, men vi har lovat att inte sätta
käppar i hjulet för den processen.
Då tvingas vi alltså att ge upp vår alliansfrihet?
-Nej ingen kan tvinga oss in i en allians.
Enkla frågor och tydliga svar, väl underbyggda av Åström-Leiflands konsekvensutredning. Och allt förmodligen
helt irrelevant i den europeiska framtiden.
Hela denna diskussion präglas av en
syn att det som hänt sedan 1989 bara är
en parentes; snart är vi tillbaka i Jahavärlden och det kalla kriget och Sverige
gör bäst i att återvända till den neutralitetspolitik som städse låtit oss stå utanför
världens ondska.
Västerländskt oforstånd
I och för sig har segrarmaktema i det
kalla kriget gjort sitt bästa för att främja
en sådan utveckling. Nya Chamberlains
och Daladiers bara väntar på en ny Hider
att vika sig för och övar under tiden
appeasement gentemot en alltmer nationalistisk rysk regim, som redan börjat
framföra etniska argument som en gång
Nazi-tyskland. Hoare-Laval har att värdiga efterföljare i Vance-Owen-Stoltenberg.
Sedan Västerlandet i oförstånd uppmuntrat den serbiska regimen att söka nå
sina mål med militära medel, har det
förvärrat eländet genom att i praktiken ge
angriparen monopol på våldsanvändning,
med vapenembargo mot offret och ohSVENSK TIDSXRIFT 141
struktion av FN:s försök att skapa ”safe
areas”.
Inför dessa tillkortakommanden – för
att inte säga medverkan till – brott från
bland annat EG/EU:s sida är det inte
förvånande att frågan ställs: varför skall vi
vara med i en sådan gemenskap? Den är
uppenbarligen oförmögen att ge säkerhet. Skulle medlemskap inte bara vara att
ta risken att bli indragen i andras konflikter? Dumt att sälja smöret och tappa
pengarna.
Cyniskt resonemang
Som ett argument mot detta och för ett
Ja hävdas ibland att existensen av EG
gjort att krigen i det f d Jugoslavien inte
spridits till det övriga Europa i gammal
stil. Även om detta påstående skulle vara
sant – vilket inte kan bevisas – är resonemanget mer än lovligt cyniskt, närmast
neokolonialistiskt. Låt gärna de där infö-
dingarna slå ihjäl varandra som de alltid
gjort, så länge de inte drar in oss civiliserade länder.
Tänkbara spridningsrisker
För en vanlig anständigt tänkande och
med sunt förnuft begåvad människa är ett
sådant krig som det i Bosnien oacceptabelt av moraliska och mänskliga skäl, och
varje säkerhetsgemenskap värd namnet
måste kunna förhindra det. Om detta skäl
inte räcker finns anledning att påpeka att
spridningsriskerna alls inte kan uteslutas.
Vad händer om strider bryter ut i
Kosovo? Oförmågan och oviljan att
handla kan också uppmuntra nya Milosevitjar i diverse potentiella konflikter i
Öst- och Centraleuropa.
När opinionstrycket till sist fick västländerna att hota med vapeninsatser har
det hittills skett tvekande och taffiigt.
Hela beslutsgången FN och
UNPROFOR är irrelevant för att straffet tydligt skall följa på brottet. Icke desto
mindre kan man avläsa en tydlig effekt
och dra en säker slutsats: Ett fungerande
säkerhetssystem måste ha en trovärdig
militär förmåga. Insikten härom börjar
tydligen att slå rot bland politiker och vi
hör allt farre politiskt korrekta floskler av
typen ”med militärt våld löser man inga
problem” eller ”det går inte att bomba
fram fred”
Usel aktör
En europeisk union kan inte som enda
punkt på den säkerhetspolitiska agendan
ha att hindra krig mellan sina medlemsstater, utan måste av både moraliska och
realpolitiska skäl göra allt för att hindra
att tragedier som den i Bosnien upprepas.
EG/EU har i detta avseende varit en
usel säkerhetspolitisk aktör. Att det skaffar sig en militär förmåga är en nödvändig
men inte tillräcklig förutsättning för att
ändra detta. Avgörande är att de tongivande stormaktema låter moraliska motiv
ta påverka sitt agerande. De måste också
inse att Europas säkerhet är odelbar. Det
gäller geografiskt men också i vad avser
instrumenten. Olika säkerhetspolitiska
medel, politiska, ekonomiska, militära
måste samordnas, hela orkestern delta i
konserten.
142 SVENSK TJDSKRIFT
Invändningar om ”inre angelägenheter” är de obotfärdigas förhinder. I ett
kaotiskt Europa där stater och system
ideligen splittras, nya stater föds och resurser for våldsanvändning finns till övermått är det inte många konflikter som
kan tillåtas vara interna. Det var genom
att EG alltfor länge upprätthöll fiktionen
om inbördeskrig som Jugoslaviens sönderfall fick utvecklas till dagens tragedi.
Tvivelaktiga signaler
Sverige har de allra starkaste motiv for att
EV bör utveckla ett forsvarssamarbete
som omfattar oss och vårt närområde. Vi
ligger närmare potentiella oroshärdar än
de flesta EV-stater. Det är i vårt intresse
att här byggs stabilitet och säkerhet.
Sverige har också mycket att ge i en
sådan gemenskap. Vi har tydligare än
rrunga tagit ställning for de baltiska ländernas suveränitet (fast vi i likhet med
andra västeuropeiska stater fortfarande
utsätter dem for ett vapenembargo som
sänder tvivelaktiga signaler till Moskva)
Vi har också for forsta gången ställt
upp stridande trupp i en fredsframtvingande FN-operation, och denna trupp har
också uppträtt på ett sätt som väckt allmän respekt (möjligen med undantag av
visst svenskt regeringshåll).
Vakna björnar
Den officiella inställningen till europeisk
säkerhets- och forsvarspolitik tycks vara
att undvika diskussion före folkomröstningen får att inte väcka sovande björnar.
Men björnarna är redan vakna.
Samtidigt antyds att redan EV-medlemskapet innebär en säkerhetsgaranti av
något slag. Med andra ord omtag på vårt
gamla trick att ha kakan och äta den. Det
är svårt att se varfor europeiska stater
skulle vilja ta risker for ett land som självt
inte är berett därtill.
Genom att välja fortsatt isolering avstår vi från att ge vårt bidrag till att bygga
det fredliga Europa som är en av de möjliga utvecklingarna. Och i de mer hotfulla scenarierna riskerar vi att stå mycket
ensamma. I stället for att ducka for dessa
problem och låtsas som om vi kunde
återvända till den gamla goda Undentiden bör vi svara på de inledningsvis
nämnda frågorna när de ställs av de ängsliga:
1. Förhoppningsvis, ju förr dess bättre.
2. Det bör vi verkligen inte göra,
tvärtom. Och det är speciellt viktigt att
vår region omfattas av en sådan allians.
3. Visst kan vi stå utanför, men vi gör
det på egen risk. Vi tar dessutom på oss
ett stort ansvar, eftersom vår medverkan
kan vara avgörande. Och tro inte att vi
som säkerhetspolitiska fripassagerare kan
få njuta av komforten och lyxen ombord.
SVENSK TIDSKRIFT 143
——– ~ – — … —-