Ledare; Folkpartiets väg
1983
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
/
Folkpartiets väg
Efter valet inträffade en markant högervridning i folkpartiet. Man väntade sig
nog allmänt att högervridningen skulle
vara avklarad och möjlig att bedöma efter landsmötet i början av januari. Må-
hända är den det också. Mycket tyder på
att partiet har vridits 360° och därmed är
tillbaka i utgångsläget. Ola Ullsten är
partiordförande och han har Birgit Friggebo och Ingemar Eliasson vid sin sida.
Lars Leijonborg och Thomas Berglund
har lämnat partiledningen och dess
grannskap. Fråga är t o m om det inte vill
en välvillig tolkning till för att säga att
partiet är tillbaka i utgångsläget.
För folkpartiet var under 60-talet socialliberalism lika med mittenpolitik. Socialliberalismen definierades av att man
sa nej till högerns ”antistatliga” dogmer
som Ola Ullsten uttryckte det i en uppsats frän 1965. Men den krävde också att
man sa nej till socialdemokraternas uppfattning att en stor offentlig sektor har ett
värde i sig. Socialliberalismen blev i Ullstens tappning den politiska beteckningen för pragmatismen.
Förvisso var det ingen särskilt uppseendeväckande eller klandervärd ståndpunkt. Tingsten formulerade vid samma
tidpunkt sina teser om ideologiernas
död. Ullstens socialliberalism hade på-
tagliga likheter med Tingstens ideologiska lik. Enligt Tingsten var det förnuftstro
och anhängigheten till demokratin som
tagit död på ideologierna. Och det var
inte – och är inte – klandervärt att vara
en förnuftig demokrat.
Problemet är att de senaste femton
åren visat på avgörande brister i den socialliberalism som låter sig definieras av
en allmänt förnuftig mittenpolitik. I
själva verket visar de senaste åren att
kärnan i det liberala arvet just är ” anti·
statlig” och den kärnan måste rimligen
finnas i varje liberalism.
För vad är det för liberalism som leder
till att den offentliga sektorn uppgår til
67 % av BNP, inflationen stadigt ligger
omkring 10 %, brottsbekämpningea
främst inriktas mot brott mot staten,
kontrollsamhället byggs ut med hjälp av
generalklausuler och angiverisystem,
osv. Intet av detta har i någon rimtia
mening med liberalism att göra, ej ens
med en socialliberalism.
Om folkpartiet skall överleva krä
det en nyorientering. Problemet är
denna nyorientering framför allt in•
krävs av folkpartiet som parti för där
hela tiden den liberala kärnan fun ·
kvar. Nyorienteringen krävs hos de
personer som numera leder folkparti
De måste i viktiga avseenden förän
sina attityder och uppfattningar. Det
en illa dold hemlighet att ingen av d
tillhörde regeringens liberala kraftet
Ingemar Eliasson hade nästan oavbru
ansvar för arbetsmarknadspolitiken
AMS. Var fanns det starkare skäl
bryta ned maktmonopol och sk
mångfald och konkurrens än inom •
betsmarknadspolitiken? Och var gjor
det mindre?
Birgit Friggebo – som av något svii
förståeliga skäl blivit krisgruppens fim
lady – tillhörde ju inte direkt marknadt.
lösningarnas främsta supporterskara r.;
det gällde mark- och bostadspolitik
något annat sysslade hon inte med. H
nes famösa motstånd mot ägarlägenhelll
grundades exempelvis just på att d
institut skulle främja handel med bo
der – det som vanligen kallas markn
Med detta är inte sagt att folkparf
r
s
bAda nya viceordföranden är för all framlkl inlästa i något slags mittenpragmatism med evigt förord för offentlig makt
och statliga regleringar. Båda är i grunån liberaler. Men det är självbedrägeri
a~m folkpartiet om man tror att man
lppnat för en nyorientering genom de
ftl som skedde på landsmötet. Denna
ayorientering måste snarare ske trots valen än till följd av dem.
Nyorienteringen är besvärlig därför att
ån förutsätter att folkpartiet och dess
aya ledning gör upp med sitt högerkomplex. Detta högerkomplex består i att
folkpartiet aldrig vill vidgå att man i
svensk mening är ett högerparti samti- ’at som man så helt uppenbart är det.
Detta blir om inte förr uppenbart om
JDal1 jämför folkpartiets traditioner, attityder och politik med socialdemokratins.
Folkpartiet står helt främmande för den
rorelseanknytning och den verkligt genuina kollektivism som ändå kännetecknar
59
både dagens ledande socialdemokrater
och deras föregångare. En folkpartist är
lika hemtam på ett villaägarmöte som
diskuterar skattetrycket som han är
främmande på ett möte i hyresgäströrelsen där fritidsombudsmannen organiserar barnens lekar medan föräldrarna
går på arbetarkommunens årsmöte.
Folkpartiet må låta sociala hänsyn
leda till fler kompromisser med marknadsekonomin än moderata samlingspartiet. Men skall partiet överleva måste det
erkänna att det är liberalt. Att det befinner sig i frontställning mot den kollektivistiska socialdemokratin och att kärnan
i de egna ideerna utgörs av rädslan för
den enda övermakt som kan bli övermäktig – statens makt. Att detta sedan
råkar sammanfalla i långa stycken med
moderat politik får inte spela någon roll.
Just däri ligger uppgörelsen med högerkomplexet.
)
/
Folkpartiets väg
Efter valet inträffade en markant högervridning i folkpartiet. Man väntade sig
nog allmänt att högervridningen skulle
vara avklarad och möjlig att bedöma efter landsmötet i början av januari. Må-
hända är den det också. Mycket tyder på
att partiet har vridits 360° och därmed är
tillbaka i utgångsläget. Ola Ullsten är
partiordförande och han har Birgit Friggebo och Ingemar Eliasson vid sin sida.
Lars Leijonborg och Thomas Berglund
har lämnat partiledningen och dess
grannskap. Fråga är t o m om det inte vill
en välvillig tolkning till för att säga att
partiet är tillbaka i utgångsläget.
För folkpartiet var under 60-talet socialliberalism lika med mittenpolitik. Socialliberalismen definierades av att man
sa nej till högerns ”antistatliga” dogmer
som Ola Ullsten uttryckte det i en uppsats frän 1965. Men den krävde också att
man sa nej till socialdemokraternas uppfattning att en stor offentlig sektor har ett
värde i sig. Socialliberalismen blev i Ullstens tappning den politiska beteckningen för pragmatismen.
Förvisso var det ingen särskilt uppseendeväckande eller klandervärd ståndpunkt. Tingsten formulerade vid samma
tidpunkt sina teser om ideologiernas
död. Ullstens socialliberalism hade på-
tagliga likheter med Tingstens ideologiska lik. Enligt Tingsten var det förnuftstro
och anhängigheten till demokratin som
tagit död på ideologierna. Och det var
inte – och är inte – klandervärt att vara
en förnuftig demokrat.
Problemet är att de senaste femton
åren visat på avgörande brister i den socialliberalism som låter sig definieras av
en allmänt förnuftig mittenpolitik. I
själva verket visar de senaste åren att
kärnan i det liberala arvet just är ” anti·
statlig” och den kärnan måste rimligen
finnas i varje liberalism.
För vad är det för liberalism som leder
till att den offentliga sektorn uppgår til
67 % av BNP, inflationen stadigt ligger
omkring 10 %, brottsbekämpningea
främst inriktas mot brott mot staten,
kontrollsamhället byggs ut med hjälp av
generalklausuler och angiverisystem,
osv. Intet av detta har i någon rimtia
mening med liberalism att göra, ej ens
med en socialliberalism.
Om folkpartiet skall överleva krä
det en nyorientering. Problemet är
denna nyorientering framför allt in•
krävs av folkpartiet som parti för där
hela tiden den liberala kärnan fun ·
kvar. Nyorienteringen krävs hos de
personer som numera leder folkparti
De måste i viktiga avseenden förän
sina attityder och uppfattningar. Det
en illa dold hemlighet att ingen av d
tillhörde regeringens liberala kraftet
Ingemar Eliasson hade nästan oavbru
ansvar för arbetsmarknadspolitiken
AMS. Var fanns det starkare skäl
bryta ned maktmonopol och sk
mångfald och konkurrens än inom •
betsmarknadspolitiken? Och var gjor
det mindre?
Birgit Friggebo – som av något svii
förståeliga skäl blivit krisgruppens fim
lady – tillhörde ju inte direkt marknadt.
lösningarnas främsta supporterskara r.;
det gällde mark- och bostadspolitik
något annat sysslade hon inte med. H
nes famösa motstånd mot ägarlägenhelll
grundades exempelvis just på att d
institut skulle främja handel med bo
der – det som vanligen kallas markn
Med detta är inte sagt att folkparf
r
s
bAda nya viceordföranden är för all framlkl inlästa i något slags mittenpragmatism med evigt förord för offentlig makt
och statliga regleringar. Båda är i grunån liberaler. Men det är självbedrägeri
a~m folkpartiet om man tror att man
lppnat för en nyorientering genom de
ftl som skedde på landsmötet. Denna
ayorientering måste snarare ske trots valen än till följd av dem.
Nyorienteringen är besvärlig därför att
ån förutsätter att folkpartiet och dess
aya ledning gör upp med sitt högerkomplex. Detta högerkomplex består i att
folkpartiet aldrig vill vidgå att man i
svensk mening är ett högerparti samti- ’at som man så helt uppenbart är det.
Detta blir om inte förr uppenbart om
JDal1 jämför folkpartiets traditioner, attityder och politik med socialdemokratins.
Folkpartiet står helt främmande för den
rorelseanknytning och den verkligt genuina kollektivism som ändå kännetecknar
59
både dagens ledande socialdemokrater
och deras föregångare. En folkpartist är
lika hemtam på ett villaägarmöte som
diskuterar skattetrycket som han är
främmande på ett möte i hyresgäströrelsen där fritidsombudsmannen organiserar barnens lekar medan föräldrarna
går på arbetarkommunens årsmöte.
Folkpartiet må låta sociala hänsyn
leda till fler kompromisser med marknadsekonomin än moderata samlingspartiet. Men skall partiet överleva måste det
erkänna att det är liberalt. Att det befinner sig i frontställning mot den kollektivistiska socialdemokratin och att kärnan
i de egna ideerna utgörs av rädslan för
den enda övermakt som kan bli övermäktig – statens makt. Att detta sedan
råkar sammanfalla i långa stycken med
moderat politik får inte spela någon roll.
Just däri ligger uppgörelsen med högerkomplexet.
)
/