Ledare; Fonderna avgöres
1980
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Fonderna avgöres
Redan inom de närmaste veckorna kommer
måhända lösningen på frågan om löntagarfonderna att vara en politisk realitet. Allan
Lars on, socialisten som av folkpartiregeringen utsågs till ordförande i löntagarfondsutredningen, har siktet inställt på en
nabb uppgörelse mellan socialdemokraterna och folkpartiet och/eller centern.
Folkpartiet har ett beslut taget på landsmötet som binder partiet för införande av
löntagar- eller medborgarfonder. Bakom
det beslutet står den grupp i partiledningen
som vill möjliggöra en kompromiss med socialdemokraterna för att kunna hålla dörren
öppen för en framtida regeringssamverkan
mellan folkpartiet och socialdemokraterna.
Centern har en oklar linje i fondfrågan.
Statsminister Fälldin gick visserligen ut hårt
både i 1976 och 1979 års valrörelser med tal
om den hotande fondsocialismen, men samtidigt har centern uttalat sig för något slags
kooperativa fonder, närmast att likna vid aktiesparklubbar.
För att det är något i görningen inom
fondutredningen talar också det utspel som
nyligen gjordes av Hans Werthen, näringslivets nye man i fond utredningen. Han sade i
en intervju att det skulle vara ”orealistiskt att
under många år framöver kräva återhållsamhet i avtalsrörelserna utan att ge löntagarna något i stället”. Han vill därför ge
löntagarna andel i företagens förmögenhetstillväxt.
Det är ett märkligt re onemang. Problemet i den svenska ekonomin är nämligen
inte att löntagarna får för liten del av kakan
utan att de har fått en för stor del – en så
stor del att lönsamheten i näringslivet har
blivit för låg.
Risken är nu uppenbar att partiernas representanter i fondutredningen redan inom
de närmaste veckorna sent på natten i rökfyllda rum kommer att ena sig om en lösning
av fondfrågan som inte är genomtänkt.
Trots att mycket har skrivits om fonderna
har ju ännu inte något förslag presenterats
som har hållit för en genomlysande debatt.
Det är inte troligt att fondutredarna lyckas
med det nu heller på den korta tid som av
allt att döma återstår.
Partiledarna måste se upp så att de inte
förhastar sig och binder sig och sina partier
vid den lösning som de jäktade och i många
fall nyutnämnda fondutredarna kommer
fram till. Fondfrågan avgör om vi på sikt
skall kunna behålla vår marknadsekonomi
och vårt pluralistiska samhälle. Det är en
fråga som i sällsynt liten grad lämpar sig för
nattliga förhandlingar under tidspress och
utan insyn från allmänheten.
Redan inom de närmaste veckorna kommer
måhända lösningen på frågan om löntagarfonderna att vara en politisk realitet. Allan
Lars on, socialisten som av folkpartiregeringen utsågs till ordförande i löntagarfondsutredningen, har siktet inställt på en
nabb uppgörelse mellan socialdemokraterna och folkpartiet och/eller centern.
Folkpartiet har ett beslut taget på landsmötet som binder partiet för införande av
löntagar- eller medborgarfonder. Bakom
det beslutet står den grupp i partiledningen
som vill möjliggöra en kompromiss med socialdemokraterna för att kunna hålla dörren
öppen för en framtida regeringssamverkan
mellan folkpartiet och socialdemokraterna.
Centern har en oklar linje i fondfrågan.
Statsminister Fälldin gick visserligen ut hårt
både i 1976 och 1979 års valrörelser med tal
om den hotande fondsocialismen, men samtidigt har centern uttalat sig för något slags
kooperativa fonder, närmast att likna vid aktiesparklubbar.
För att det är något i görningen inom
fondutredningen talar också det utspel som
nyligen gjordes av Hans Werthen, näringslivets nye man i fond utredningen. Han sade i
en intervju att det skulle vara ”orealistiskt att
under många år framöver kräva återhållsamhet i avtalsrörelserna utan att ge löntagarna något i stället”. Han vill därför ge
löntagarna andel i företagens förmögenhetstillväxt.
Det är ett märkligt re onemang. Problemet i den svenska ekonomin är nämligen
inte att löntagarna får för liten del av kakan
utan att de har fått en för stor del – en så
stor del att lönsamheten i näringslivet har
blivit för låg.
Risken är nu uppenbar att partiernas representanter i fondutredningen redan inom
de närmaste veckorna sent på natten i rökfyllda rum kommer att ena sig om en lösning
av fondfrågan som inte är genomtänkt.
Trots att mycket har skrivits om fonderna
har ju ännu inte något förslag presenterats
som har hållit för en genomlysande debatt.
Det är inte troligt att fondutredarna lyckas
med det nu heller på den korta tid som av
allt att döma återstår.
Partiledarna måste se upp så att de inte
förhastar sig och binder sig och sina partier
vid den lösning som de jäktade och i många
fall nyutnämnda fondutredarna kommer
fram till. Fondfrågan avgör om vi på sikt
skall kunna behålla vår marknadsekonomi
och vårt pluralistiska samhälle. Det är en
fråga som i sällsynt liten grad lämpar sig för
nattliga förhandlingar under tidspress och
utan insyn från allmänheten.