Ledare; Fondstyrelserna
1984
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Fondstyrelserna
Nu skall det sägas rakt och tydligt:
Svensk Tidskrift tycker inte att de människor som tror på och vill kämpa för ett
fritt näringsliv skall ställa sig till förfogande i fondstyrelserna. Löntagarfonderna är ett politiskt instrument för att
förverkliga socialismen. Svensk Tidskrift anser sig ha rätt att i enlighet med
principerna för en fri och demokratisk
opinionsbildning uttrycka denna åsikt.
Förra gången Svensk Tidskrift sade
samma sak var det i satirens form. Detta
har väckt stor upprördhet på vissa ledarsidor. Att socialistiska tidningar skriker
tar Svensk Tidskrift med ro. Tydligen är
socialdemokratin och fackföreningsrö-
relsen skräckslagna inför tanken att behöva klara jobbet i fondstyrelserna utan
näringslivets hjälp.
Förvånande är däremot reaktionen
hos en rad ansedda liberala tidningar.
Är detta ett eko från folkpartiets egen
vacklan på fondstråten? Den liberala
pressen bör erinra sig att folkpartiet för
inte så länge sedan under Gunnar Helens
ledning beslöt sig för att folkpartistiska
riksdagsmän inte skulle stå till förfogande när det gällde att besätta de nytiiiskapade statliga platserna i bankstyrelserna.
Pressdebatten förutan hade säkert så
gott som alla företagsledare ändå insett
att de genom att sitta i någon löntagar·
fondstyrelse skulle legitimera fonderna i
medborgarnas och väljarnas ögon.
Väljarna skulle dra slutsatsen att fondmotståndet nog inte var så allvarligt me·
nat, om fondmotståndarna, bara någ11
veckor efter det att riksdagens lag om
fonder hade trätt i kraft, accepterade
dem och ville ”göra det bästa möjliga’
av dem. Det skulle bana väg för att fonderna blir ett permanent inslag i det
svenska samhället och byggs ut till den
fondsocialism som en stor folkmajoritet
bestämt avvisar.
Man har rätten att tacka nej. Man har
också rätten att försöka övertyga and
om att de, som fondmotståndare, ock
bör tacka nej. Det hör till den åsikts- oc
yttrandefrihet som är omistlig, likso
rätten att propagera för att näringslivets
företrädare skall acceptera ett erbjudande om att ta plats i fondstyrelserna.
Det är bra att det är så många SOII
värnar om friheten. Det vore bra om de
också klarare kunde skilja mellan det hit
mot friheten som fondsocialismen utg·
och det hot mot friheten som består
syrliga kommentarer på en Rota
lunch.
Det vore också bra om flera hade litet
mera humor.
Nu skall det sägas rakt och tydligt:
Svensk Tidskrift tycker inte att de människor som tror på och vill kämpa för ett
fritt näringsliv skall ställa sig till förfogande i fondstyrelserna. Löntagarfonderna är ett politiskt instrument för att
förverkliga socialismen. Svensk Tidskrift anser sig ha rätt att i enlighet med
principerna för en fri och demokratisk
opinionsbildning uttrycka denna åsikt.
Förra gången Svensk Tidskrift sade
samma sak var det i satirens form. Detta
har väckt stor upprördhet på vissa ledarsidor. Att socialistiska tidningar skriker
tar Svensk Tidskrift med ro. Tydligen är
socialdemokratin och fackföreningsrö-
relsen skräckslagna inför tanken att behöva klara jobbet i fondstyrelserna utan
näringslivets hjälp.
Förvånande är däremot reaktionen
hos en rad ansedda liberala tidningar.
Är detta ett eko från folkpartiets egen
vacklan på fondstråten? Den liberala
pressen bör erinra sig att folkpartiet för
inte så länge sedan under Gunnar Helens
ledning beslöt sig för att folkpartistiska
riksdagsmän inte skulle stå till förfogande när det gällde att besätta de nytiiiskapade statliga platserna i bankstyrelserna.
Pressdebatten förutan hade säkert så
gott som alla företagsledare ändå insett
att de genom att sitta i någon löntagar·
fondstyrelse skulle legitimera fonderna i
medborgarnas och väljarnas ögon.
Väljarna skulle dra slutsatsen att fondmotståndet nog inte var så allvarligt me·
nat, om fondmotståndarna, bara någ11
veckor efter det att riksdagens lag om
fonder hade trätt i kraft, accepterade
dem och ville ”göra det bästa möjliga’
av dem. Det skulle bana väg för att fonderna blir ett permanent inslag i det
svenska samhället och byggs ut till den
fondsocialism som en stor folkmajoritet
bestämt avvisar.
Man har rätten att tacka nej. Man har
också rätten att försöka övertyga and
om att de, som fondmotståndare, ock
bör tacka nej. Det hör till den åsikts- oc
yttrandefrihet som är omistlig, likso
rätten att propagera för att näringslivets
företrädare skall acceptera ett erbjudande om att ta plats i fondstyrelserna.
Det är bra att det är så många SOII
värnar om friheten. Det vore bra om de
också klarare kunde skilja mellan det hit
mot friheten som fondsocialismen utg·
och det hot mot friheten som består
syrliga kommentarer på en Rota
lunch.
Det vore också bra om flera hade litet
mera humor.