Ledare; Förtryck och bistånd
1986
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
LEDARE
Förtryck och bistånd
A
frika, söder om Sahara, befinner sig i kris. Även om de värsta
svältkatastroferna bemästrats
är den ekonomiska utvecklingen fortsatt
dyster. Den genomsnittliga afrikanen är i
dag fattigare än han var 1970 och han
riskerar att vara än fattigare 1990 om
inget görs för att ändra jordbrukspolitik
och ekonomisk politik i mera marknadsekonomisk riktning.
Bilden blir än mörkare om blicken riktas mot statsskick och situationen för de
mänskliga rättigheterna. I en lång rad av
de afrikanska länderna råder diktatur
och militärvälde. Etniska och åsiktsmässiga minoriteter förföljs. I Etiopien genomförs omfattande folkomflyttningar
och tvångskollektivisering av bönder parallellt med pågående inbördeskrig.
I Zimbabwe försöker Mugabe energiskt avskaffa det demokratiska arvet
och införa enpartistat. Rykten gör gällande att den socialistiska kollektiviseringspolitiken också skall drabba Zimbabwe. I Angola och Mozambique rasar
de sydafrikastödda inbördeskrigen samtidigt som de marxistiska regimerna
tycks ha förlorat det mesta av sitt folkliga stöd. Och i södra Afrikas ekonomiska stormakt Sydafrika härskar det avskyvärda apartheidsystemet.
Det svenska biståndets kris
Afrikas kris är också en kris för svenskt
bistånd. Över 60 procent av biståndet
genom Sida går till Afrika. När inte nå-
got av de svenska biståndspolitiska må-
len uppfylls och när utvecklingen snarast
präglas av stagnation och tillbakagång,
då är det nödvändigt att ifrågasätta det
svenska biståndets ändamålsenlighet.
Ett alldeles särskilt problem utgör det
faktum att svenskt bistånd är i så hög
grad regimorienterat. De stora pengarna
utgår i form av luftiga program- och budgetstöd till regeringar. När dessa regeringar för en politik som hindrar folkets
såväl politiska som ekonomiska framsteg
så blir denna regimorientering ett moraliskt dilemma för Sverige.
I Sida:s anslagsäskande för nästa budgetår blir Tanzania största biståndsland
med 51O mkr, Indien 380 mkr, Mozambique 325 mkr och Vietnam 300 mkr. I
ett enda av dessa fyra länder råder demokrati, i de andra härskar diktaturen
och den ekonomiska tillbakagången. Nicaragua som marscherar vidare på vägen
mot partidiktatur föreslås få den största
ökningen på 40 procent.
Den stora biståndspolitiska satsningen
på de s k frontstaterna skall ses som ett
led i kampen mot apartheid. Detta är ett
vällovligt syfte som skulle stå så mycket
starkare om vi också diskuterade den demokratiska utvecklingen hos frontstaterna själva. Ett enda av dessa länder,
Botswana, förblir demokratin trogen.
Botswana har också en gynnsam ekonomisk utveckling. Alla de övriga är i varierande grad hemfallna åt en marxistisk
utvecklingspolitik.
Sverige värnar om demokratins och
människorättens principer i vår officiella
utrikespolitik. Då kan vi inte strunta i
dessa värden i vår biståndspolitik på sätt
som har skett under snart 15 års tid. Villkorslöst stöd till diktaturregimer i den sk
tredje världen komprometterar vår utrikespolitik. Fattigdom får inte bli en ursäkt för förtryck.
Nödvändig nyorientering
Sverige måste nu ta frågan om demokrati
och mänskliga rättigheter i utvecklingsländerna på allvar. En nyorientering av
den svenska utvecklingshjälpen måste
ske. I dialogen med mottagarländerna
måste vår syn på demokrati och marknadsekonomi framhållas. Våra biståndsinsatser måste ges en utformning så att
de medvetet stödjer en utveckling i demokratisk riktning. De stora konturlösa
regimorienterade biståndsprogrammen
bör dras ned. I de fall dessa program i
429
själva verket är en form av katastrofhjälp
bör detta sägas rent ut.
Sverige bör vara berett att ge generös
katastrofhjälp där så behövs oavsett regimernas karaktär. Insatser genom enskilda organisationer är också ett sätt att
hjälpa befolkningen i diktaturländerna.
Den bästa hjälpen är emellertid att medvetet stödja insatser som främjar en demokratisk utveckling. Denna strävan
måste nu bli ett dominerande inslag i
svenskt utvecklingsarbete.
Förtryck och bistånd
A
frika, söder om Sahara, befinner sig i kris. Även om de värsta
svältkatastroferna bemästrats
är den ekonomiska utvecklingen fortsatt
dyster. Den genomsnittliga afrikanen är i
dag fattigare än han var 1970 och han
riskerar att vara än fattigare 1990 om
inget görs för att ändra jordbrukspolitik
och ekonomisk politik i mera marknadsekonomisk riktning.
Bilden blir än mörkare om blicken riktas mot statsskick och situationen för de
mänskliga rättigheterna. I en lång rad av
de afrikanska länderna råder diktatur
och militärvälde. Etniska och åsiktsmässiga minoriteter förföljs. I Etiopien genomförs omfattande folkomflyttningar
och tvångskollektivisering av bönder parallellt med pågående inbördeskrig.
I Zimbabwe försöker Mugabe energiskt avskaffa det demokratiska arvet
och införa enpartistat. Rykten gör gällande att den socialistiska kollektiviseringspolitiken också skall drabba Zimbabwe. I Angola och Mozambique rasar
de sydafrikastödda inbördeskrigen samtidigt som de marxistiska regimerna
tycks ha förlorat det mesta av sitt folkliga stöd. Och i södra Afrikas ekonomiska stormakt Sydafrika härskar det avskyvärda apartheidsystemet.
Det svenska biståndets kris
Afrikas kris är också en kris för svenskt
bistånd. Över 60 procent av biståndet
genom Sida går till Afrika. När inte nå-
got av de svenska biståndspolitiska må-
len uppfylls och när utvecklingen snarast
präglas av stagnation och tillbakagång,
då är det nödvändigt att ifrågasätta det
svenska biståndets ändamålsenlighet.
Ett alldeles särskilt problem utgör det
faktum att svenskt bistånd är i så hög
grad regimorienterat. De stora pengarna
utgår i form av luftiga program- och budgetstöd till regeringar. När dessa regeringar för en politik som hindrar folkets
såväl politiska som ekonomiska framsteg
så blir denna regimorientering ett moraliskt dilemma för Sverige.
I Sida:s anslagsäskande för nästa budgetår blir Tanzania största biståndsland
med 51O mkr, Indien 380 mkr, Mozambique 325 mkr och Vietnam 300 mkr. I
ett enda av dessa fyra länder råder demokrati, i de andra härskar diktaturen
och den ekonomiska tillbakagången. Nicaragua som marscherar vidare på vägen
mot partidiktatur föreslås få den största
ökningen på 40 procent.
Den stora biståndspolitiska satsningen
på de s k frontstaterna skall ses som ett
led i kampen mot apartheid. Detta är ett
vällovligt syfte som skulle stå så mycket
starkare om vi också diskuterade den demokratiska utvecklingen hos frontstaterna själva. Ett enda av dessa länder,
Botswana, förblir demokratin trogen.
Botswana har också en gynnsam ekonomisk utveckling. Alla de övriga är i varierande grad hemfallna åt en marxistisk
utvecklingspolitik.
Sverige värnar om demokratins och
människorättens principer i vår officiella
utrikespolitik. Då kan vi inte strunta i
dessa värden i vår biståndspolitik på sätt
som har skett under snart 15 års tid. Villkorslöst stöd till diktaturregimer i den sk
tredje världen komprometterar vår utrikespolitik. Fattigdom får inte bli en ursäkt för förtryck.
Nödvändig nyorientering
Sverige måste nu ta frågan om demokrati
och mänskliga rättigheter i utvecklingsländerna på allvar. En nyorientering av
den svenska utvecklingshjälpen måste
ske. I dialogen med mottagarländerna
måste vår syn på demokrati och marknadsekonomi framhållas. Våra biståndsinsatser måste ges en utformning så att
de medvetet stödjer en utveckling i demokratisk riktning. De stora konturlösa
regimorienterade biståndsprogrammen
bör dras ned. I de fall dessa program i
429
själva verket är en form av katastrofhjälp
bör detta sägas rent ut.
Sverige bör vara berett att ge generös
katastrofhjälp där så behövs oavsett regimernas karaktär. Insatser genom enskilda organisationer är också ett sätt att
hjälpa befolkningen i diktaturländerna.
Den bästa hjälpen är emellertid att medvetet stödja insatser som främjar en demokratisk utveckling. Denna strävan
måste nu bli ett dominerande inslag i
svenskt utvecklingsarbete.