Ledare; Hela folkets regering
1977
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Hela folkets regering
l nederlagets ögonblick utlovade hr Palme
en konstruktiv opposition . Därav har som
bekant blivit intet. Vårt land kämpar med ytterst allvarliga ekonomiska svårigheter: sjunkande export, sviktande investeringar och
en fortsatt inflation av tvåsiffrig storleksordning. SAP-LO komplexets recept är större
bördor på fö1·etagen, högre löner, lägre priser och nej till momshöjning. Vi skall alltså
fortsätta att konsumera mer än vi producerar.
Allt detta framställs som en politik i löntagarnas intresse. Regeringen utmålas som ett
redskap för storfinans och SAF och säges vilja lägga bördorna av export- och inflationskrisen på de svaga i samhället.
Förhållandet är naturligtvis det motsatta.
Regeringen, som i själva verket representerar fler löntagare än socialdemokraterna,
försöker rädda sysselsättningen och skapa
förutsättningar för en ekonomisk balans, vilken kan ge möjligheter på längre sikt till en
ekonomisk återhämtning. Men det kommer
att taga många åL Budgetministern, hr
Mundebo, som sannerligen inte är en överordens man, har nämnt siffran 6 år som trolig.
l vår situation skulle oppositionens program snabbt leda till en nationell ekonomisk
katastrof. Den politiska bedömningen av oppositionens vi!ja till konstruktiva insatser blir
inte gynnsammare genom dess uppenbara
strävan att till varje pris skapa konfrontation. SAP har nu trätt fram vid sidan av LO
som programmatisk förkunnare av Meidnerplanen på näringslivets totala konfiskation – med LO-toppen som framtidens
maktkoloss.
i\lot detta sätter regeringen en aktiv nä-
ringspolitik på blandekonomins grund. Den
har inte dragit sig för statsingripanden av
för våra förhållanden enorm omfattning för
att hjälpa utsatta branscher. Hittills har också åtskilligt gjorts för att få fart på det enskilda näringslivet. Mera torde följa allteftersom planer, förberedelser och propositioner
mognar fram. Den nya regeringen kan inte
– en sanning som just nu tycks behövas upprepas – hinna med allt på en gång.
Sedan får man se om dess åtgärder för en
effektivare produktion blir tillräckliga. l
denna tidskrift har vi hävdat att det vill till
drastiska förbättringar av arbetsvillkoren för
enskild företagsamhet, om Sverige skall
komma ur krisen inom uthärdlig tid. Särskilt
har vi framhållit att en expansion av de nu
stillastående medelstora och små företagen
liksom tillkomsten av ett utbrett nyföretagande är livsviktigt. Läget är nu – en sanning som också tål att upprepas- att nyetableringen av småföretag inriktade på innovationer och nyproduktion är obetydlig och
att – något tillspetsat sagt – alla goda småfö-
retag är till salu. Eftersom de verkligt slagkraftiga innovationerna, förutsättningen för
en på intelligenskapital och icke på råvarutillgångar byggd industriproduktion, erfarenhetsmässigt främst kommer just från
småföretagen, är detta utomordentligt farligt för svensk ekonomi. Likaså blir det i
längden förödande att produktionsideerna
strömmar ur landet i stället för att exploateras här. Ty vad får en uppfinnare i dag för
råd av mången patenträttsjurist? Res utomlands, tag patent och exploatera däf! I Sverige är lönsamheten för liten och företagarriskerna för stora.
En aktiv niiringspolitik, vilken i sista hand
inncb;ir överföring av resurser från den prilata konsumtionen och elen offentliga sektorn till industriim’Csteringar, är emellertid
ime nog. ;\liir löntagarna får klan för sig au
de har all viii ja mellan antingen många år av
’junkancle konsumtionsnivå och försvagade
’otiala ,-;iiUirclsanstaher eller en konare penod a1· gemensamma uppofTrinl-{ar, kan de
,;iJI;inkas vara villiga all acceptera vad som
,!r niich·ändigt f’iir e11 industriell kraf’lanmiingning. f\·lcn dc kommer med hög röst
an ställa frågan: vem får äganderällen till de
drden. som kommer au skapas genom våra
uppofTringa1· och ansträngningar?
.\led det nuvarande S)Slemet sku lle viirdc- ’lcgringen i huvudsak tillfalla det LUJJna
’kiktel av nuvarande aktie- och f’örctagsäl-{arc. Kan 1·i inte ändra på det, lär liimagarna
inte st:illa upp i en sam lad kraftansträngning. Dc polil iska fiiruts~ittningarna för en
aktiv industripolitik måste alltså skapas. Så
bn bara ske genom utformandet av ell sy- ”em fiir spridning av äganderäLLen till produktionsmedlen till folkets stora massa.
Det 1 ittnar gollom Thorbjörn Fälldins politiska intuil ion all han nyligen tog upp problemet och utlovade experimem i stor skala
med löncsparandct som metod. Socialdemokratcma har naturligtvis skyndat sig all
tllm1’tla dc indi,·iduelh iigda fonder, vilka
skulle komma till stånd genom en sådan metod. som ”arbetsgivarfonder”. Della är onekligen au vända upp och ned på saken. Meidners ”lömagarfonder” kan med bokstavlig
korrekthet betecknas som LO-fonder. Men
icke i någon rimlig mening kan fonder, upp- 193
komna genom personligt sparande och ägda
i form av individ ueIla andelar, kallas för arbctsgivarfonder. Det blir inte arbetsgivarna
utan de enskilda löntagarna var för sig, som
~iger dem.
H1· Fälldins uualande är glädjande därför
au det ger utl!’)ck för en vilja all än tydligare
visa v;il_jarna all regeringen är en hela folkets
rege1·ing och inte -som SAP-LO komplexet
– föret räder snäva och trångsynta gruppintressen. Regeringen måste så nan det nå-
gonsin är möjligt presentera ell enkelt, liksom i sina funktioner och rördelar för den
enskilde läufauligt program för individuellt
ägda sparfonder. Särskilt angeläget är det
au visa hur förde laktigt ell sådant system
kan bli genom räu avvägda skattesubvemioner av lönesparande. Man måste också visa
att systemet även täcker de anställda inom
den offentliga sektorn. Vinstandelssystem är
inte svaret på Meidnerfonderna. De ställer
dessa löntagare utanför möjligheten till
ägarandel i den industriella värdestegringen, som de dock själva skall vara med om att
skapa genom ökad effektivitet och större
sparsamhet med allmänna medel. Ty även
detta måste ingå i en nationell kraftsamling.
En ligt uppgift får vi nu till hösten se ett
första delbetänkande från utredningen av
dessa frågor. Det är i sista laget. Regeringen
borde senast i höst taga över initiativet genom att formulera sina riktlinjer för en lösning. I så fall har man goda möjligheter att
tvinga socialdemokraterna på defensiven.
Ty när allt kommer omkring: initiativ till
samlande lösningar är alltid en regerings
bästa vapen mot en opposition, som sviker
sitt ansvar.
l nederlagets ögonblick utlovade hr Palme
en konstruktiv opposition . Därav har som
bekant blivit intet. Vårt land kämpar med ytterst allvarliga ekonomiska svårigheter: sjunkande export, sviktande investeringar och
en fortsatt inflation av tvåsiffrig storleksordning. SAP-LO komplexets recept är större
bördor på fö1·etagen, högre löner, lägre priser och nej till momshöjning. Vi skall alltså
fortsätta att konsumera mer än vi producerar.
Allt detta framställs som en politik i löntagarnas intresse. Regeringen utmålas som ett
redskap för storfinans och SAF och säges vilja lägga bördorna av export- och inflationskrisen på de svaga i samhället.
Förhållandet är naturligtvis det motsatta.
Regeringen, som i själva verket representerar fler löntagare än socialdemokraterna,
försöker rädda sysselsättningen och skapa
förutsättningar för en ekonomisk balans, vilken kan ge möjligheter på längre sikt till en
ekonomisk återhämtning. Men det kommer
att taga många åL Budgetministern, hr
Mundebo, som sannerligen inte är en överordens man, har nämnt siffran 6 år som trolig.
l vår situation skulle oppositionens program snabbt leda till en nationell ekonomisk
katastrof. Den politiska bedömningen av oppositionens vi!ja till konstruktiva insatser blir
inte gynnsammare genom dess uppenbara
strävan att till varje pris skapa konfrontation. SAP har nu trätt fram vid sidan av LO
som programmatisk förkunnare av Meidnerplanen på näringslivets totala konfiskation – med LO-toppen som framtidens
maktkoloss.
i\lot detta sätter regeringen en aktiv nä-
ringspolitik på blandekonomins grund. Den
har inte dragit sig för statsingripanden av
för våra förhållanden enorm omfattning för
att hjälpa utsatta branscher. Hittills har också åtskilligt gjorts för att få fart på det enskilda näringslivet. Mera torde följa allteftersom planer, förberedelser och propositioner
mognar fram. Den nya regeringen kan inte
– en sanning som just nu tycks behövas upprepas – hinna med allt på en gång.
Sedan får man se om dess åtgärder för en
effektivare produktion blir tillräckliga. l
denna tidskrift har vi hävdat att det vill till
drastiska förbättringar av arbetsvillkoren för
enskild företagsamhet, om Sverige skall
komma ur krisen inom uthärdlig tid. Särskilt
har vi framhållit att en expansion av de nu
stillastående medelstora och små företagen
liksom tillkomsten av ett utbrett nyföretagande är livsviktigt. Läget är nu – en sanning som också tål att upprepas- att nyetableringen av småföretag inriktade på innovationer och nyproduktion är obetydlig och
att – något tillspetsat sagt – alla goda småfö-
retag är till salu. Eftersom de verkligt slagkraftiga innovationerna, förutsättningen för
en på intelligenskapital och icke på råvarutillgångar byggd industriproduktion, erfarenhetsmässigt främst kommer just från
småföretagen, är detta utomordentligt farligt för svensk ekonomi. Likaså blir det i
längden förödande att produktionsideerna
strömmar ur landet i stället för att exploateras här. Ty vad får en uppfinnare i dag för
råd av mången patenträttsjurist? Res utomlands, tag patent och exploatera däf! I Sverige är lönsamheten för liten och företagarriskerna för stora.
En aktiv niiringspolitik, vilken i sista hand
inncb;ir överföring av resurser från den prilata konsumtionen och elen offentliga sektorn till industriim’Csteringar, är emellertid
ime nog. ;\liir löntagarna får klan för sig au
de har all viii ja mellan antingen många år av
’junkancle konsumtionsnivå och försvagade
’otiala ,-;iiUirclsanstaher eller en konare penod a1· gemensamma uppofTrinl-{ar, kan de
,;iJI;inkas vara villiga all acceptera vad som
,!r niich·ändigt f’iir e11 industriell kraf’lanmiingning. f\·lcn dc kommer med hög röst
an ställa frågan: vem får äganderällen till de
drden. som kommer au skapas genom våra
uppofTringa1· och ansträngningar?
.\led det nuvarande S)Slemet sku lle viirdc- ’lcgringen i huvudsak tillfalla det LUJJna
’kiktel av nuvarande aktie- och f’örctagsäl-{arc. Kan 1·i inte ändra på det, lär liimagarna
inte st:illa upp i en sam lad kraftansträngning. Dc polil iska fiiruts~ittningarna för en
aktiv industripolitik måste alltså skapas. Så
bn bara ske genom utformandet av ell sy- ”em fiir spridning av äganderäLLen till produktionsmedlen till folkets stora massa.
Det 1 ittnar gollom Thorbjörn Fälldins politiska intuil ion all han nyligen tog upp problemet och utlovade experimem i stor skala
med löncsparandct som metod. Socialdemokratcma har naturligtvis skyndat sig all
tllm1’tla dc indi,·iduelh iigda fonder, vilka
skulle komma till stånd genom en sådan metod. som ”arbetsgivarfonder”. Della är onekligen au vända upp och ned på saken. Meidners ”lömagarfonder” kan med bokstavlig
korrekthet betecknas som LO-fonder. Men
icke i någon rimlig mening kan fonder, upp- 193
komna genom personligt sparande och ägda
i form av individ ueIla andelar, kallas för arbctsgivarfonder. Det blir inte arbetsgivarna
utan de enskilda löntagarna var för sig, som
~iger dem.
H1· Fälldins uualande är glädjande därför
au det ger utl!’)ck för en vilja all än tydligare
visa v;il_jarna all regeringen är en hela folkets
rege1·ing och inte -som SAP-LO komplexet
– föret räder snäva och trångsynta gruppintressen. Regeringen måste så nan det nå-
gonsin är möjligt presentera ell enkelt, liksom i sina funktioner och rördelar för den
enskilde läufauligt program för individuellt
ägda sparfonder. Särskilt angeläget är det
au visa hur förde laktigt ell sådant system
kan bli genom räu avvägda skattesubvemioner av lönesparande. Man måste också visa
att systemet även täcker de anställda inom
den offentliga sektorn. Vinstandelssystem är
inte svaret på Meidnerfonderna. De ställer
dessa löntagare utanför möjligheten till
ägarandel i den industriella värdestegringen, som de dock själva skall vara med om att
skapa genom ökad effektivitet och större
sparsamhet med allmänna medel. Ty även
detta måste ingå i en nationell kraftsamling.
En ligt uppgift får vi nu till hösten se ett
första delbetänkande från utredningen av
dessa frågor. Det är i sista laget. Regeringen
borde senast i höst taga över initiativet genom att formulera sina riktlinjer för en lösning. I så fall har man goda möjligheter att
tvinga socialdemokraterna på defensiven.
Ty när allt kommer omkring: initiativ till
samlande lösningar är alltid en regerings
bästa vapen mot en opposition, som sviker
sitt ansvar.