Ledare; I otakt med folken
1990
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
LEDARE
I otakt med folken
S
upermakternas ledare har mötts,
följda av mångas entusiasm och
någras oro. Vilka historiska överenskommelser skulle slutas? Var detta
grunden till fred i vår tid, för all tid? Vilka
småstatsintressen skulle offras för de storas fred?
Förmodligen var såväl förväntningar
som farhågor överdrivna. Möten, konferenser och fördrag spelar allt mindre roll.
Utvecklingen styrs inte längre av ledarnas
händer med guldpennor och bekräftande
handslag. Den drivs framåt av folkens
krav och ekonomins imperativ.
I detta ligger förvisso osäkerheter och
faror, men i grunden är det positivt.
Moralen har återvänt till europeisk politik, realpolitiken får ge vika.
Realpolitik var länge en täckmantel för
appeasement, för Västs benägenhet att
köpa god nattsömn till priset av att östeuropeerna fick finna sig i att när som
helst väckas av tjekisternas stöveltramp.
Inte minst har detta gällt det officiella
Sverige och den etablerade synen här.
Förvisso har svensk politik haft en moraliserande ton, men det gällde då att hävda
utomeuropeiska diktaturregimers rätt att
i kraft av en socialistisk ideologi suga ut
sina folk och invadera sina grannar. Möjligen ett allmänt småstatsromantiskt förhärligande av neutraliteten som det högsta goda i motsats till egoistiska stormakter
(i synnerhet Väst) och aggressiva militärallianser (i synnerhet NATO).
Men i förhållande till Sovjetunionen och
kommunismen härskade realpolitiken, i
Sverige som i en stor del av Västerlandet.
Den som talade om demokratisering och
mänskliga rättigheter i Öst och om kommunismens framtida undergång var nykarolin
och kalltkrigshetsare, ville kanske rentav
skicka marinkåren till Warszawa eller atombomba Sovjet till stenåldern.
På så sätt försökte vänstern i VästerJandet rättfärdiga sin egen bristande demokratiska vakthållning. Parallellt började man odla föreställningar om att diktaturen i Öst skulle kunna få ett mänskligt
ansikte. Den var ju i alla fall socialistisk!
Konvergensteorin såg dagens ljus: De
båda systemen skulle alltmer komma att
likna varandra, när mänskliga rättigheter
och vissa marknadsmekanismer skulle
vinna insteg i Öst, samtidigt som Väst
tvingades till hårdare interventionism för
att klara sociala och ekologiska problem
och ta tillvara stordriftens fördelar i den
hårdnande teknologiska kapplöpningen.
Så stelnade alltmer synen på det framtida Europa. På vänsterhåll accepterades
tanken på ett evigt kommunistiskt system
i Öst. De svenska socialdemokraterna
började i stället tala om de socialistiska
staterna vilket gjorde tanken på samexistens mindre plågsam. (Nu har språkbruket snabbt växlat till ”kommunistisk”
eller ännu hellre ”stalinistisk”).
Men även mer övertygade anhängare
av demokrati och marknadsekonomi såg
utvecklingen som en långsiktig process,
gärna kopplad till politiska och militära
arrangemang, MBFR,ESSK, etc, etc,som
maktbalans i kombination med långsam
förändring.
Men oavsett vilken teori som omhuldades låg föreställningarna om ett värdigt liv
för halva Europa långt fram i tiden. Viktigast var att det inte gick så fort att regimerna i Öst skrämdes och blev arga.
Hela denna analytiska bråte är nu
obsolet. De skojarregimer som Västerlandet hjälpt till att legitimera genom att
behandla dem som seriösa statsmän eller
ideologiska fränder har välts i rask takt av
pietetslösa medborgare.
Ingenting är mindre förvånande än den
snabba utvecklingen. Ingenting är mer
förvånande än den häpnad den väcker.
Ekonomer har länge vetat om tillståndet i
de socialistiska staterna. De har också talat om det för de få som velat lyssna.
Det är alldeles självklart att man inte i
evighet kan beröva folket dess frihet, dess
värdighet och till sist även dess bröd utan
att väcka dess vrede. Då hjälper inga ideologiska besvärjelser. Och finns inte fria val
finns stämmor, fötter och händer, finns
talkörer, demonstrationståg, flyktvägar,
nävar, obeväpnade eller knutna kring
nyckelknippor, stenar, bomber eller eldvapen. Regimerna väljer duellvapen. Hittills har de oftast valt vettigt och förlorat
på ett mänskligt sätt.
Men inte bara folken är i rörelse.
Andra produktivkrafter trotsar konstlade
gränser. På snabba myntfötter söker sig
valutor och investeringskapital till fruktbara marker. Att skapa denna jordmån,
oftast rent psykologisk, är statsledningarnas stora uppgift i den framtida internationella marknadsekonomin.
Tyvärr är regeringarna inte helt överspelade. Sedan de hämtat sig från chocken över förändringarna försöker de nu
springa ikapp och ordna till nya hanterbara statiska system, som även de snart
kommer att vara obsoleta.
I öst ökar frestelsen att bromsa. Systemskiftet i Sovjetunionen fördröjs av en
regering som klamrar sig fast vid resterna
av föråldrad ideologi och ett fallfärdigt
imperium. Vilka maktmedel kommer
man att utnyttja, vilka ytterligheter är man
beredd att gå till när rösterna höjs alltmer,
när miljoner människor börja röra på sig,
237
när alltfler nationalister beväpnar sig?
Västs statsmän klamrar sig fast vid illusionen om att kontrollera den säkerhetspolitiska utvecklingen genom balanserade styrkereduktioner och nya säkerhetsarrangemang.
Sverige står uppenbarligen inför ett antal utmaningar. Dess ungdom, dess innovatörer, dess entreprenörer, dess forskare
och dess kapital kastar lystna blickar på
det nya Europa som skall byggas. Samtidigt kan vad som helst hända kring
Östersjön, från fredlig sovjetisk revolution till en ny folkvandringstid, inbördeskrig eller militaristisk revanschism. Och vi
ligger oförändrat i ett geostrategiskt alltmer viktigt område, och ubåtar opererar
fortfarande på vårt territorium.
Den svenska politiken är fjärran från
att försöka hantera denna situation. Frånsett några pliktskyldiga bedyranden om
bibehållen gard finns en tendens att ånyo
inteckna avspänningen. Av de många
tänkbara – och lika troliga eller otroliga
– säkerhetspolitiska framtidsscenarierna
väljer man med viss förkärlek ut det mest
positiva som grund för säkerhets- och försvarspolitik. De som förr betecknade
krigsrisker i Europa som fantasifo~ter på
grund av pakter, masshärar och kärnvapen, avfärdar nu krigsriskerna med
motivet att dessa faktorer försvinner.
Medan försvarspolitiken baseras på de
mest optimistiska förutsägelserna grundas vår inställning till den europeiska enhetsprocessen på de mest pessimistiska.
Här görs några sista desperata försök att
avskärma oss från det dynamiska Europa.
När Europa är i rörelse har svensk politik
gått i stå. När folken röstar med fötterna
sätter centerpartiet hovarna och socialdemokraterna Foten i marken.
I otakt med folken
S
upermakternas ledare har mötts,
följda av mångas entusiasm och
någras oro. Vilka historiska överenskommelser skulle slutas? Var detta
grunden till fred i vår tid, för all tid? Vilka
småstatsintressen skulle offras för de storas fred?
Förmodligen var såväl förväntningar
som farhågor överdrivna. Möten, konferenser och fördrag spelar allt mindre roll.
Utvecklingen styrs inte längre av ledarnas
händer med guldpennor och bekräftande
handslag. Den drivs framåt av folkens
krav och ekonomins imperativ.
I detta ligger förvisso osäkerheter och
faror, men i grunden är det positivt.
Moralen har återvänt till europeisk politik, realpolitiken får ge vika.
Realpolitik var länge en täckmantel för
appeasement, för Västs benägenhet att
köpa god nattsömn till priset av att östeuropeerna fick finna sig i att när som
helst väckas av tjekisternas stöveltramp.
Inte minst har detta gällt det officiella
Sverige och den etablerade synen här.
Förvisso har svensk politik haft en moraliserande ton, men det gällde då att hävda
utomeuropeiska diktaturregimers rätt att
i kraft av en socialistisk ideologi suga ut
sina folk och invadera sina grannar. Möjligen ett allmänt småstatsromantiskt förhärligande av neutraliteten som det högsta goda i motsats till egoistiska stormakter
(i synnerhet Väst) och aggressiva militärallianser (i synnerhet NATO).
Men i förhållande till Sovjetunionen och
kommunismen härskade realpolitiken, i
Sverige som i en stor del av Västerlandet.
Den som talade om demokratisering och
mänskliga rättigheter i Öst och om kommunismens framtida undergång var nykarolin
och kalltkrigshetsare, ville kanske rentav
skicka marinkåren till Warszawa eller atombomba Sovjet till stenåldern.
På så sätt försökte vänstern i VästerJandet rättfärdiga sin egen bristande demokratiska vakthållning. Parallellt började man odla föreställningar om att diktaturen i Öst skulle kunna få ett mänskligt
ansikte. Den var ju i alla fall socialistisk!
Konvergensteorin såg dagens ljus: De
båda systemen skulle alltmer komma att
likna varandra, när mänskliga rättigheter
och vissa marknadsmekanismer skulle
vinna insteg i Öst, samtidigt som Väst
tvingades till hårdare interventionism för
att klara sociala och ekologiska problem
och ta tillvara stordriftens fördelar i den
hårdnande teknologiska kapplöpningen.
Så stelnade alltmer synen på det framtida Europa. På vänsterhåll accepterades
tanken på ett evigt kommunistiskt system
i Öst. De svenska socialdemokraterna
började i stället tala om de socialistiska
staterna vilket gjorde tanken på samexistens mindre plågsam. (Nu har språkbruket snabbt växlat till ”kommunistisk”
eller ännu hellre ”stalinistisk”).
Men även mer övertygade anhängare
av demokrati och marknadsekonomi såg
utvecklingen som en långsiktig process,
gärna kopplad till politiska och militära
arrangemang, MBFR,ESSK, etc, etc,som
maktbalans i kombination med långsam
förändring.
Men oavsett vilken teori som omhuldades låg föreställningarna om ett värdigt liv
för halva Europa långt fram i tiden. Viktigast var att det inte gick så fort att regimerna i Öst skrämdes och blev arga.
Hela denna analytiska bråte är nu
obsolet. De skojarregimer som Västerlandet hjälpt till att legitimera genom att
behandla dem som seriösa statsmän eller
ideologiska fränder har välts i rask takt av
pietetslösa medborgare.
Ingenting är mindre förvånande än den
snabba utvecklingen. Ingenting är mer
förvånande än den häpnad den väcker.
Ekonomer har länge vetat om tillståndet i
de socialistiska staterna. De har också talat om det för de få som velat lyssna.
Det är alldeles självklart att man inte i
evighet kan beröva folket dess frihet, dess
värdighet och till sist även dess bröd utan
att väcka dess vrede. Då hjälper inga ideologiska besvärjelser. Och finns inte fria val
finns stämmor, fötter och händer, finns
talkörer, demonstrationståg, flyktvägar,
nävar, obeväpnade eller knutna kring
nyckelknippor, stenar, bomber eller eldvapen. Regimerna väljer duellvapen. Hittills har de oftast valt vettigt och förlorat
på ett mänskligt sätt.
Men inte bara folken är i rörelse.
Andra produktivkrafter trotsar konstlade
gränser. På snabba myntfötter söker sig
valutor och investeringskapital till fruktbara marker. Att skapa denna jordmån,
oftast rent psykologisk, är statsledningarnas stora uppgift i den framtida internationella marknadsekonomin.
Tyvärr är regeringarna inte helt överspelade. Sedan de hämtat sig från chocken över förändringarna försöker de nu
springa ikapp och ordna till nya hanterbara statiska system, som även de snart
kommer att vara obsoleta.
I öst ökar frestelsen att bromsa. Systemskiftet i Sovjetunionen fördröjs av en
regering som klamrar sig fast vid resterna
av föråldrad ideologi och ett fallfärdigt
imperium. Vilka maktmedel kommer
man att utnyttja, vilka ytterligheter är man
beredd att gå till när rösterna höjs alltmer,
när miljoner människor börja röra på sig,
237
när alltfler nationalister beväpnar sig?
Västs statsmän klamrar sig fast vid illusionen om att kontrollera den säkerhetspolitiska utvecklingen genom balanserade styrkereduktioner och nya säkerhetsarrangemang.
Sverige står uppenbarligen inför ett antal utmaningar. Dess ungdom, dess innovatörer, dess entreprenörer, dess forskare
och dess kapital kastar lystna blickar på
det nya Europa som skall byggas. Samtidigt kan vad som helst hända kring
Östersjön, från fredlig sovjetisk revolution till en ny folkvandringstid, inbördeskrig eller militaristisk revanschism. Och vi
ligger oförändrat i ett geostrategiskt alltmer viktigt område, och ubåtar opererar
fortfarande på vårt territorium.
Den svenska politiken är fjärran från
att försöka hantera denna situation. Frånsett några pliktskyldiga bedyranden om
bibehållen gard finns en tendens att ånyo
inteckna avspänningen. Av de många
tänkbara – och lika troliga eller otroliga
– säkerhetspolitiska framtidsscenarierna
väljer man med viss förkärlek ut det mest
positiva som grund för säkerhets- och försvarspolitik. De som förr betecknade
krigsrisker i Europa som fantasifo~ter på
grund av pakter, masshärar och kärnvapen, avfärdar nu krigsriskerna med
motivet att dessa faktorer försvinner.
Medan försvarspolitiken baseras på de
mest optimistiska förutsägelserna grundas vår inställning till den europeiska enhetsprocessen på de mest pessimistiska.
Här görs några sista desperata försök att
avskärma oss från det dynamiska Europa.
När Europa är i rörelse har svensk politik
gått i stå. När folken röstar med fötterna
sätter centerpartiet hovarna och socialdemokraterna Foten i marken.