Ledare; Krigets lärdomar
1973
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Krig~ts lärdomar
Att utvärdera erfarenheterna från Mellanösternkriget är ännu inte möjligt. De kommer att diskuteras under åratal. Men
några lärdomar är så uppenbara, att de
i grova drag kan presenteras redan nu.
De är tre.
Den första rör den israeliska underrättelsetjänsten. Dess uppgift var att genom
olika former av spaning iakttaga den politiska utvecklingen och det militära läget
– ev upptrappning av förband i gränsområdena, onormala rörelser och annat
– och på det viset ge militärledningen
möjlighet att avpassa beredskapen efter
givna förhållanden. Inte minst av ekonomiska och sociala skäl var det angeläget
för Israel att hålla så små styrkor som
möjligt under vapen. Underrättelsetjänsten misslyckades. Enligt tidningsuppgifter
har dess chef gjort gällande, att dess rapportering bort vara tillräcklig. Men den
har ej varit ~å god att den övertygat, i
varje fall inte den politiska ledningen.
För Israel blev krigsutbrottet en överraskning.
Sverige har ett långt bättre läge än Israel, både politiskt och geografiskt, även
om man ej bör stirra sig blind på avståndet över Östersjön. För vår säkerhet är
vi emellertid ’beroende av att vi alltid vet
vad som händer omkring oss. Lyckligtvis
har vi i de flesta fall öppen tillgång till
underrättelser; men inte i alla fall. I dessa
måste vi i likhet med andra länder lita
till spaningsorgan, vilkas metoder väl inte
är obekanta i andra länder. Men deras
sätt att använda metoderna och deras resultat måste hållas hemliga.
Vad har vi kvar i dag av detta? Ea at1
energisk grupp, ledd av en utländsk jour·
nalist, har förstört vad den kunnat. Att fOJ
den genom att publicera statshemligheter an
trott sig kunna krypa bakom tryckfriheu. räl
förordningen och på så sätt undgå följdef 0
na av sin verksamhet skall ej diskutera rac
här, ej heller VPK:s uppenbart varma rer
uppskattning av vad den gjort. ocl
Den andra lärdomen är, att Israel ltl till
onödigt höga initialförluster på grund lag
den låga beredskapen. Det är begriplf sto
att vaksamheten blivit avtrubbad unds. erk
det långa stillestånd, som följt på en öv tin1
tygande seger 1967. Israelerna tilltrod
inte sina motståndare ett initiativ. Viddea
religiösa tvådagarsfesten i oktober lät
allt för många soldater fara hem. Egyp
och Syrien slog till, med stora materie
resurser och under skicklig ledning. F” uni
israelerna blev det inte bara att försv~ tä
en gräns utan att hejda en invasion på Du
råden som de själva besatt, samtidigt SCIII
deras mobilisering skedde under bombh~M.
Sverige har normalt en låg beredskap,
stundom knappt någon alls. Det är
att vi inte håller något omstritt ornrådr
och att vi inte är omgivna av fiender sa1
hatar oss. Men det är också sant, att CD
en skärpning av världsläget snabbt skull
inträffa, kunde vilket som helst av stor·
maktsblocken genom en plötslig invasioo,
för vår svaghets skull, besätta vitala delar
av Sverige. Det strategiska läget vid Öster.
sjön skulle med ett slag förändras till eld
blockets uppenbara fördel. Detta ktmdr
väl i sin tur göra det värt att avlySSII
några klagomål i FN:s säkerhetsråd ad
där avsluta debatten med ett veto.
– Ty den tredje lärdomen är den, att man
lifarande måste vänta sig överraskande
r ~grepp, när vinsten av ett sådant kan helnas ·bli stor. I förekommande fall måste
M~jetunionen anses ha varit väl oriente- 11 om att all den krigsmateriel som leveL Ilats också skulle komma att användas,
ch när. Ett av stormaktsblocken har känt
htt ett krig skulle utbryta och har inte
Jgt hinder i vägen. Svårigheterna att
q>pa araberna har varit stora, det skall
llännas. Men i varje fall gjordes ingenmg. Orsaken bör ha varit att Sovjet såg
megen fördel just i att ingenting göra.
Här gällde det intressen i östra MedelliVet, in på Europas gränser. Nästa gång
i1ll det gälla någon del av Europa. Man
iall vara blind för att tro, att Sovjetminnen, som inte accepterade en självlåndig kommunistregim i Ungern eller en
:Mbcekregering i Tjeckoslovakien, skulle
431
låta t ex Jugoslavien få utvecklas fritt i
västerländsk riktning vid marskalk Titos
bortgång. Eller man kan gå mycket närmare oss och fråga, om Sovjetunionen
egentligen betraktar Nordkalottens säkerhet som stabil och om inte en ändring till
dess fördel skulle vara önskvärd, och därtill tämligen enkel att åstadkomma.
Det vore fel att på lösa grunder beskylla
Sovjetunionen för några onda planer mot
Sverige. Men mycket fortare än vi tror
kan Sveriges säkerhet hotas, nämligen i
ett större sammanhang där stormcentrum
inte från början legat över oss. Med vår
i de flesta fall obetydliga beredskap och
med vår regerings menlösa tilltro till en
”avspänning”, som bara förutsätter att
stormakterna just nu inte avser att bruka
kärnvapen mot varandra, är vårt säkerhetspolitiska läge mindre stabilt än man
vill tro. Sämre blir det, ju mera vår krigsmakt försvagas, var och hur detta än sker.
j
Att utvärdera erfarenheterna från Mellanösternkriget är ännu inte möjligt. De kommer att diskuteras under åratal. Men
några lärdomar är så uppenbara, att de
i grova drag kan presenteras redan nu.
De är tre.
Den första rör den israeliska underrättelsetjänsten. Dess uppgift var att genom
olika former av spaning iakttaga den politiska utvecklingen och det militära läget
– ev upptrappning av förband i gränsområdena, onormala rörelser och annat
– och på det viset ge militärledningen
möjlighet att avpassa beredskapen efter
givna förhållanden. Inte minst av ekonomiska och sociala skäl var det angeläget
för Israel att hålla så små styrkor som
möjligt under vapen. Underrättelsetjänsten misslyckades. Enligt tidningsuppgifter
har dess chef gjort gällande, att dess rapportering bort vara tillräcklig. Men den
har ej varit ~å god att den övertygat, i
varje fall inte den politiska ledningen.
För Israel blev krigsutbrottet en överraskning.
Sverige har ett långt bättre läge än Israel, både politiskt och geografiskt, även
om man ej bör stirra sig blind på avståndet över Östersjön. För vår säkerhet är
vi emellertid ’beroende av att vi alltid vet
vad som händer omkring oss. Lyckligtvis
har vi i de flesta fall öppen tillgång till
underrättelser; men inte i alla fall. I dessa
måste vi i likhet med andra länder lita
till spaningsorgan, vilkas metoder väl inte
är obekanta i andra länder. Men deras
sätt att använda metoderna och deras resultat måste hållas hemliga.
Vad har vi kvar i dag av detta? Ea at1
energisk grupp, ledd av en utländsk jour·
nalist, har förstört vad den kunnat. Att fOJ
den genom att publicera statshemligheter an
trott sig kunna krypa bakom tryckfriheu. räl
förordningen och på så sätt undgå följdef 0
na av sin verksamhet skall ej diskutera rac
här, ej heller VPK:s uppenbart varma rer
uppskattning av vad den gjort. ocl
Den andra lärdomen är, att Israel ltl till
onödigt höga initialförluster på grund lag
den låga beredskapen. Det är begriplf sto
att vaksamheten blivit avtrubbad unds. erk
det långa stillestånd, som följt på en öv tin1
tygande seger 1967. Israelerna tilltrod
inte sina motståndare ett initiativ. Viddea
religiösa tvådagarsfesten i oktober lät
allt för många soldater fara hem. Egyp
och Syrien slog till, med stora materie
resurser och under skicklig ledning. F” uni
israelerna blev det inte bara att försv~ tä
en gräns utan att hejda en invasion på Du
råden som de själva besatt, samtidigt SCIII
deras mobilisering skedde under bombh~M.
Sverige har normalt en låg beredskap,
stundom knappt någon alls. Det är
att vi inte håller något omstritt ornrådr
och att vi inte är omgivna av fiender sa1
hatar oss. Men det är också sant, att CD
en skärpning av världsläget snabbt skull
inträffa, kunde vilket som helst av stor·
maktsblocken genom en plötslig invasioo,
för vår svaghets skull, besätta vitala delar
av Sverige. Det strategiska läget vid Öster.
sjön skulle med ett slag förändras till eld
blockets uppenbara fördel. Detta ktmdr
väl i sin tur göra det värt att avlySSII
några klagomål i FN:s säkerhetsråd ad
där avsluta debatten med ett veto.
– Ty den tredje lärdomen är den, att man
lifarande måste vänta sig överraskande
r ~grepp, när vinsten av ett sådant kan helnas ·bli stor. I förekommande fall måste
M~jetunionen anses ha varit väl oriente- 11 om att all den krigsmateriel som leveL Ilats också skulle komma att användas,
ch när. Ett av stormaktsblocken har känt
htt ett krig skulle utbryta och har inte
Jgt hinder i vägen. Svårigheterna att
q>pa araberna har varit stora, det skall
llännas. Men i varje fall gjordes ingenmg. Orsaken bör ha varit att Sovjet såg
megen fördel just i att ingenting göra.
Här gällde det intressen i östra MedelliVet, in på Europas gränser. Nästa gång
i1ll det gälla någon del av Europa. Man
iall vara blind för att tro, att Sovjetminnen, som inte accepterade en självlåndig kommunistregim i Ungern eller en
:Mbcekregering i Tjeckoslovakien, skulle
431
låta t ex Jugoslavien få utvecklas fritt i
västerländsk riktning vid marskalk Titos
bortgång. Eller man kan gå mycket närmare oss och fråga, om Sovjetunionen
egentligen betraktar Nordkalottens säkerhet som stabil och om inte en ändring till
dess fördel skulle vara önskvärd, och därtill tämligen enkel att åstadkomma.
Det vore fel att på lösa grunder beskylla
Sovjetunionen för några onda planer mot
Sverige. Men mycket fortare än vi tror
kan Sveriges säkerhet hotas, nämligen i
ett större sammanhang där stormcentrum
inte från början legat över oss. Med vår
i de flesta fall obetydliga beredskap och
med vår regerings menlösa tilltro till en
”avspänning”, som bara förutsätter att
stormakterna just nu inte avser att bruka
kärnvapen mot varandra, är vårt säkerhetspolitiska läge mindre stabilt än man
vill tro. Sämre blir det, ju mera vår krigsmakt försvagas, var och hur detta än sker.
j