Ledare; Maktfördelningen
1978
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Maktfördelningen
Alltsedan Aristoteles har frågorna om maktfördelningen i samhället tillhört ett av de
centrala diskussionsämnena i västerländskt
statsliv. När Montesquieu förnyade antikens
maktfördelningslära, stannade han, som naturligt var på 1700-talet, inom statsrättens
ram. Hans bekanta recept – tillkommet genom att han missförstod Englands konstitutionella förhållanden – var en fördelning
mellan lagstiftande, verkställande och dömande maktinstanser. De förutsattes vara
självständiga i förhållande till varandra och
därigenom balansera varandra.
På det ena eller andra sättet har denna
maktfördelningstanke kommit att sätta sin
prägel på de västerländska demokratiernas
författningar. Man har däri sett en garanti
mot diktatoriskt maktmissbruk.
Men sedan l 700-talet har problemet om
maktfördelningen i samhället blivit ofantligt
mycket mer komplicerat. I vår tid är statens
politiska styre bara en del av problemet. Nya
maktinstanser med offentligrättsligt reglerad position har tillkommit som medtävlare
till statschefer och partier. Moderna massmedia – i demokratins namn med rätta arbetande i en fri ställning, fast de i stor utsträckning betalas med allmänna medel – är en ny
maktfaktor. En annan är de fackliga organisationerna. Ursprungligen tillkom de för att
balansera de privata arbetsgivarnas ekonomiska makt, som hade sin bas i äganderätten
till produktionsmedlen.
Genom sitt monopol på arbetskraften har
de i dag en starkare ekonomisk makt än
arbetsgivarna inom den enskilda sektorn
och genom möjligheten att medelst strejk
lamslå samhället också en betydande politisk
makt. Eftersom all faktisk makt förr eller
senare kanaliseras i rättsliga former, har detta system givit upphov till ett nytt rättsområ-
de, arbetsrätten, där de fackliga organisationerna i politiskt förbund med socialdemokratin förskaffat sig positioner, som tränger
långt in i själva ledningen av beslutsprocesserna inom både den allmänna och den enskilda sektorn.
Dessa positioner är numera så långt
framskjutna, att fråga är om det längre överhuvudtaget går att hejda en glidning in i ett
korporativt samhälle. För det krävs ett allmänt uppvaknande hos medborgarnas stora
massa – en medvetenhet om att den politiska demokratin kommer att gå förlorad om
inte de fackliga organisationernas maktanspråk kan visas tillbaka.
Hur skall det gå till? Det vore att ställa för
stora krav på medborgarnas tid och förmåga
till engagemang om de politiska partierna
här avvaktade spontana medborgarreaktioner. De måste i stället beslutsamt taga ledningen i uppgiften att begränsa ”fackets”
makt. Eljest kommer partierna efter hand
att upptäcka att de i realiteten bara fungerar
som namnstämplar på de beslut, som fattats
inom de fackliga organisationernas ledningar.
De socialdemokratiska partipolitikerna,
som så länge med välbehag betraktat LO:s
ökade politiska, arbetsrättsliga och ekonomiska styrka, sitter för närvarande i den
mest utsatta positionen därvidlag. De ha
nyligen upplysts av LO-chefen Gunnar Nilsson att de inte får dröja för länge med att
ansluta sig till LO-kravet på fackföreningsstyrda fonder, avsedda att taga den total
makten över det enskilda näringslivet. Man
kan undra om det inte gick kalla kårar efter
ryggen inom gruppen av ledande socialdemokratiska partipolitiker inför Gunnar Nilssons fryntliga försäkran nyligen att partiet
nog snart skulle komma med. Hr Nilsson
talade med husbondens röst – och han
visste om det.
På något längre sikt avtecknar sig här troligen en klyfta inom det hittills åtminstone
utåt så homogena SAP-LO-komplexet. Ty i
längden kan inte de utanför LO-apparaten
rekryterade socialdemokratiska politikerna
finna sig i att vara nickedockor åt LO:s och
fackförbundens sekretariat. Själva har de i
regel kommit fram på demokratiskt legitim
väg genom provvalsnomineringar och allmänna val. De ledande i de fackliga organisationerna däremot har inte sällan arbetat
sig mot höjderna genom inbördes hjälp
inom små fast sammanhållna juntor. När en
sådan junta nått maktens tinnar, ser den
noga till att rekryteringen i fortsättningen
sker genom urval uppifrån.
Förklaringen till att detta varit möjligt är
naturligtvis att den enskilde medborgaren
inte orkar med att göra en insats både inom
politiken och inom facket. Vi har under de
senaste decennierna fått en breddning och
fördjupning i det politiska arbetet inom det
moderna partiväsendet, som man knappast
vågade tro på i dess begynnelse. Må vara att
det ibland kan bli för mycket protokoll och
formaliteter – vi svenskar har nu en gång en
stark legalistisk tradition – men summan av
193
arbetsinsatserna på gräsrotsplanet är ändock
imponerande. Bakom denna utveckling ligger ett energiskt faltarbete från partiernas
sida liksom sannolikt ett vaknande demokratiskt patos, som givits inspiration av det andra världskrigets erfarenheter av hur illa det
kan gå om de enskilda människorna inte
bryr sig om samhällsstyret. Naturligtvis är
det ännu långt kvar innan vi nått en generell
nivå av medborgerlig aktivitet i politiken,
som kan betraktas såsom betryggande för de
demokratiska institutionernas försvar. Men
vi är på god väg att nå dit.
Det vore inte bara djupt tragiskt utan en
verklig katastrof om denna lovande utveckling skulle brytas genom de starka strömningar i korporativistisk riktning, som de
fackliga organisationerna – med eller mot
sin vilja – är bärare av.
Mycket av deras krav på medinflytande
och medansvar har otvivelaktigt varit berättigat – nämligen inom det strängt fackliga
området, d vs där de uppträder som företrä-
dare för organiserade gruppintressen. Men
att i det egoistiska gruppintressets namn
göra anspråk på att företräda allmänna samhällsintressen är orimligt. Detta är dock vad
som faktiskt sker. Denna ”fackets” i grunden
antidemokratiska ideologi borde föranleda
en prövning från alla partiers sida av frågan
hur fackorganisationernas makt skall begränsas för att de skall bli demokratins tjänare och icke dess herrar. Detta är vår tids
avgörande maktfördelningsproblem.
Alltsedan Aristoteles har frågorna om maktfördelningen i samhället tillhört ett av de
centrala diskussionsämnena i västerländskt
statsliv. När Montesquieu förnyade antikens
maktfördelningslära, stannade han, som naturligt var på 1700-talet, inom statsrättens
ram. Hans bekanta recept – tillkommet genom att han missförstod Englands konstitutionella förhållanden – var en fördelning
mellan lagstiftande, verkställande och dömande maktinstanser. De förutsattes vara
självständiga i förhållande till varandra och
därigenom balansera varandra.
På det ena eller andra sättet har denna
maktfördelningstanke kommit att sätta sin
prägel på de västerländska demokratiernas
författningar. Man har däri sett en garanti
mot diktatoriskt maktmissbruk.
Men sedan l 700-talet har problemet om
maktfördelningen i samhället blivit ofantligt
mycket mer komplicerat. I vår tid är statens
politiska styre bara en del av problemet. Nya
maktinstanser med offentligrättsligt reglerad position har tillkommit som medtävlare
till statschefer och partier. Moderna massmedia – i demokratins namn med rätta arbetande i en fri ställning, fast de i stor utsträckning betalas med allmänna medel – är en ny
maktfaktor. En annan är de fackliga organisationerna. Ursprungligen tillkom de för att
balansera de privata arbetsgivarnas ekonomiska makt, som hade sin bas i äganderätten
till produktionsmedlen.
Genom sitt monopol på arbetskraften har
de i dag en starkare ekonomisk makt än
arbetsgivarna inom den enskilda sektorn
och genom möjligheten att medelst strejk
lamslå samhället också en betydande politisk
makt. Eftersom all faktisk makt förr eller
senare kanaliseras i rättsliga former, har detta system givit upphov till ett nytt rättsområ-
de, arbetsrätten, där de fackliga organisationerna i politiskt förbund med socialdemokratin förskaffat sig positioner, som tränger
långt in i själva ledningen av beslutsprocesserna inom både den allmänna och den enskilda sektorn.
Dessa positioner är numera så långt
framskjutna, att fråga är om det längre överhuvudtaget går att hejda en glidning in i ett
korporativt samhälle. För det krävs ett allmänt uppvaknande hos medborgarnas stora
massa – en medvetenhet om att den politiska demokratin kommer att gå förlorad om
inte de fackliga organisationernas maktanspråk kan visas tillbaka.
Hur skall det gå till? Det vore att ställa för
stora krav på medborgarnas tid och förmåga
till engagemang om de politiska partierna
här avvaktade spontana medborgarreaktioner. De måste i stället beslutsamt taga ledningen i uppgiften att begränsa ”fackets”
makt. Eljest kommer partierna efter hand
att upptäcka att de i realiteten bara fungerar
som namnstämplar på de beslut, som fattats
inom de fackliga organisationernas ledningar.
De socialdemokratiska partipolitikerna,
som så länge med välbehag betraktat LO:s
ökade politiska, arbetsrättsliga och ekonomiska styrka, sitter för närvarande i den
mest utsatta positionen därvidlag. De ha
nyligen upplysts av LO-chefen Gunnar Nilsson att de inte får dröja för länge med att
ansluta sig till LO-kravet på fackföreningsstyrda fonder, avsedda att taga den total
makten över det enskilda näringslivet. Man
kan undra om det inte gick kalla kårar efter
ryggen inom gruppen av ledande socialdemokratiska partipolitiker inför Gunnar Nilssons fryntliga försäkran nyligen att partiet
nog snart skulle komma med. Hr Nilsson
talade med husbondens röst – och han
visste om det.
På något längre sikt avtecknar sig här troligen en klyfta inom det hittills åtminstone
utåt så homogena SAP-LO-komplexet. Ty i
längden kan inte de utanför LO-apparaten
rekryterade socialdemokratiska politikerna
finna sig i att vara nickedockor åt LO:s och
fackförbundens sekretariat. Själva har de i
regel kommit fram på demokratiskt legitim
väg genom provvalsnomineringar och allmänna val. De ledande i de fackliga organisationerna däremot har inte sällan arbetat
sig mot höjderna genom inbördes hjälp
inom små fast sammanhållna juntor. När en
sådan junta nått maktens tinnar, ser den
noga till att rekryteringen i fortsättningen
sker genom urval uppifrån.
Förklaringen till att detta varit möjligt är
naturligtvis att den enskilde medborgaren
inte orkar med att göra en insats både inom
politiken och inom facket. Vi har under de
senaste decennierna fått en breddning och
fördjupning i det politiska arbetet inom det
moderna partiväsendet, som man knappast
vågade tro på i dess begynnelse. Må vara att
det ibland kan bli för mycket protokoll och
formaliteter – vi svenskar har nu en gång en
stark legalistisk tradition – men summan av
193
arbetsinsatserna på gräsrotsplanet är ändock
imponerande. Bakom denna utveckling ligger ett energiskt faltarbete från partiernas
sida liksom sannolikt ett vaknande demokratiskt patos, som givits inspiration av det andra världskrigets erfarenheter av hur illa det
kan gå om de enskilda människorna inte
bryr sig om samhällsstyret. Naturligtvis är
det ännu långt kvar innan vi nått en generell
nivå av medborgerlig aktivitet i politiken,
som kan betraktas såsom betryggande för de
demokratiska institutionernas försvar. Men
vi är på god väg att nå dit.
Det vore inte bara djupt tragiskt utan en
verklig katastrof om denna lovande utveckling skulle brytas genom de starka strömningar i korporativistisk riktning, som de
fackliga organisationerna – med eller mot
sin vilja – är bärare av.
Mycket av deras krav på medinflytande
och medansvar har otvivelaktigt varit berättigat – nämligen inom det strängt fackliga
området, d vs där de uppträder som företrä-
dare för organiserade gruppintressen. Men
att i det egoistiska gruppintressets namn
göra anspråk på att företräda allmänna samhällsintressen är orimligt. Detta är dock vad
som faktiskt sker. Denna ”fackets” i grunden
antidemokratiska ideologi borde föranleda
en prövning från alla partiers sida av frågan
hur fackorganisationernas makt skall begränsas för att de skall bli demokratins tjänare och icke dess herrar. Detta är vår tids
avgörande maktfördelningsproblem.