Ledare; Ofrihet och förfall
1988
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
68
sättningsmässiga konsekvenserna. Parlamentariskt finns det heller inget behov för
regeringen att föreslå en förtida avveckling.
Kärnkraftsavvecklingen är emellertid
inte sakligt betingad. Den har sina rötter i
ett intellektuellt och politiskt förfall inom
socialdemokratin. För att kunna hantera
en intern konflikt och tillmötesgå en liten
marginalväljargrupp, väljer socialdemokratin att frånhända sig ett arv av industriell, trovärdighet man har sedan industrialismens genombrott. Samtidigt gör
man avkall på kravet på intellektuell konsekvens och politisk moral. Hur skall socialdemokratin i fortsättningen kunna fö-
ra en öppen dialog med industrisamhällets eller forskarsamhällets företrädare?
Hur skall man förklara politikens moral
för den som väntar sig att politiken skall
ha sin grund i verkligheten och ej blott i
den politiska taktiken?
Denna politikens inåtvändhet är inte
ny. Inåtvändheten förklarar den bristande
verklighetsförankring som under många
år tagit sig uttryck i försvarets nedrustning, kriminalvårdens utveckling samt i
familje- och utbildningspolitiken. Propositionen om den förtida avvecklingen är
emellertid alarmerande, eftersom den inte ens gör anspråk på att vara något annat
än politik för politiken.
Ofrihet och förfall
••
O
ver världen drar en våg av privatiseringar och avregleringar fram. I
fotspåren på de konservativa i
England följer liberalerna i Japan, socialisterna i Spanien och Nya Zeeland och
kommunisterna i Kina. Det är få regeringar i världen i dag som inte söker förbättra
ekonomin och välfärden genom en ökad
marknadsanpassning.
Sverige är ett av de länder där det är
trögt portföre. Den ideologiska ortodoxin
ges ännu företräde. I inrikespolitiken försvaras och hävdas de offentliga monopolen ihärdigt och outtröttligt och i utrikespolitiken fortsätter stödet och det flitiga
umgänget med socialistiska regimer.
Det är märkligt att bevittna hur svensk
utrikespolitik – för biståndspolitiken är
en del av utrikespolitiken – i så hög grad
har kommit att bli ett stöd för diverse regimer runt om i världen som för en både
förtryckande och utvecklingsfientlig politik.
Socialdemokratin som står för folkstyre här hemrna är inte så säker på att detta
är en lämplig styrelseform i de fattiga länderna. Likt forna tiders kolonialmakter
menar svensk socialdemokrati att folken
befinner sig på olika utvecklingsnivå, att
förutsättningarna för en demokratisk utveckling är olika.
Och visst är det så, men samtidigt är
människans krav på handlingsfrihet och
inflytande över den egna vardagstillvaron
överallt densamma. De drivkrafter som
frigör vanliga människors initiativ och
skaparkraft är likartade världen över. Friheten har ett universellt värde.
Om det är något utvecklingen i såväl
den industrialiserade som den fattiga delen av världen under de senaste tjugo åren
visar oss så är det att politiska och ekonomiska system som förvägrar människor
grundläggande fri- och rättigheter inte leder till framåtskridande utan till stagnation och tillbakagång. Jämför utvecklingen i Öst- och Västtyskland, i Kenya och
Tanzania, i Kina och Taiwan. Den genomsnittliga taiwanesen har i dag 20
gånger högre inkomst än kinesen på fastlandet och han ställer nu också kravet på
politisk demokrati såsom också sker i
Sydkorea.
På inget område är den socialistiska
ofrihetens misslyckande så uppenbart
som på jordbrukets. Oavsett goda jordbruksförutsättningar blir alla de länder
som inför den socialistiska jordbrukspolitiken och kollektiviserar landsbygden
nettoimportörer av livsmedel.
I Afrika har den socialistiska politiken
lett till en tragedi. Nöd och svält följer i
tvångskollektiviseringarnas och statsfarmarnas spår.
Det är genant och upprörande att
svensk utrikes- och biståndspolitik i så
69
hög grad fortfarande ger sitt stöd till socialistiska regimer, vilka för en för den egna befolkningens framåtskridande destruktiv politik.
Det är bra att vi står upp för friheten
och de mänskliga rättigheterna i Pinochets Chile och Bothas Sydafrika. Det är
klandervärt att vi okritiskt stöder Castro,
Ortega och MPIA i Angola. Det svenska
stödet till den komuunistiska totalitära regimen i Hanoi äroland västländer unikt i
sin uthållighet och förbehållslöshet.
I förtryckets spår följer de inbördes
stridigheterna. Det är ingen tillfällighet att
det råder inbördes konflikter i så många
av mottagarländerna för svenskt bistånd.
De inbördes konfliktema förhindrar i sin
tur det mesta av möjlig utveckling och leder till svåra lidanden för civilbefolkningen.
Sverige måste stå upp för friheten och
demokratin i alla de länder med villka vi
samarbetar. Demokratins principer och
dess metoder att via kompromisser fredligt söka lösa konflikter är universella.
Varje människa har samrna rätt till frihet
och värdighet.
Utan respekt för de mänskliga rättigheterna och större frihet i de politiska och
ekonomiska systemen är det risk för att
fattigdom aldrig brytes. Svensk utrikesoch biståndspolitik skulle vinna på om socialdemokratin förmåddes inse det starka
sambandet mellan utveckling och frihet.
—…..___ – ~… —
sättningsmässiga konsekvenserna. Parlamentariskt finns det heller inget behov för
regeringen att föreslå en förtida avveckling.
Kärnkraftsavvecklingen är emellertid
inte sakligt betingad. Den har sina rötter i
ett intellektuellt och politiskt förfall inom
socialdemokratin. För att kunna hantera
en intern konflikt och tillmötesgå en liten
marginalväljargrupp, väljer socialdemokratin att frånhända sig ett arv av industriell, trovärdighet man har sedan industrialismens genombrott. Samtidigt gör
man avkall på kravet på intellektuell konsekvens och politisk moral. Hur skall socialdemokratin i fortsättningen kunna fö-
ra en öppen dialog med industrisamhällets eller forskarsamhällets företrädare?
Hur skall man förklara politikens moral
för den som väntar sig att politiken skall
ha sin grund i verkligheten och ej blott i
den politiska taktiken?
Denna politikens inåtvändhet är inte
ny. Inåtvändheten förklarar den bristande
verklighetsförankring som under många
år tagit sig uttryck i försvarets nedrustning, kriminalvårdens utveckling samt i
familje- och utbildningspolitiken. Propositionen om den förtida avvecklingen är
emellertid alarmerande, eftersom den inte ens gör anspråk på att vara något annat
än politik för politiken.
Ofrihet och förfall
••
O
ver världen drar en våg av privatiseringar och avregleringar fram. I
fotspåren på de konservativa i
England följer liberalerna i Japan, socialisterna i Spanien och Nya Zeeland och
kommunisterna i Kina. Det är få regeringar i världen i dag som inte söker förbättra
ekonomin och välfärden genom en ökad
marknadsanpassning.
Sverige är ett av de länder där det är
trögt portföre. Den ideologiska ortodoxin
ges ännu företräde. I inrikespolitiken försvaras och hävdas de offentliga monopolen ihärdigt och outtröttligt och i utrikespolitiken fortsätter stödet och det flitiga
umgänget med socialistiska regimer.
Det är märkligt att bevittna hur svensk
utrikespolitik – för biståndspolitiken är
en del av utrikespolitiken – i så hög grad
har kommit att bli ett stöd för diverse regimer runt om i världen som för en både
förtryckande och utvecklingsfientlig politik.
Socialdemokratin som står för folkstyre här hemrna är inte så säker på att detta
är en lämplig styrelseform i de fattiga länderna. Likt forna tiders kolonialmakter
menar svensk socialdemokrati att folken
befinner sig på olika utvecklingsnivå, att
förutsättningarna för en demokratisk utveckling är olika.
Och visst är det så, men samtidigt är
människans krav på handlingsfrihet och
inflytande över den egna vardagstillvaron
överallt densamma. De drivkrafter som
frigör vanliga människors initiativ och
skaparkraft är likartade världen över. Friheten har ett universellt värde.
Om det är något utvecklingen i såväl
den industrialiserade som den fattiga delen av världen under de senaste tjugo åren
visar oss så är det att politiska och ekonomiska system som förvägrar människor
grundläggande fri- och rättigheter inte leder till framåtskridande utan till stagnation och tillbakagång. Jämför utvecklingen i Öst- och Västtyskland, i Kenya och
Tanzania, i Kina och Taiwan. Den genomsnittliga taiwanesen har i dag 20
gånger högre inkomst än kinesen på fastlandet och han ställer nu också kravet på
politisk demokrati såsom också sker i
Sydkorea.
På inget område är den socialistiska
ofrihetens misslyckande så uppenbart
som på jordbrukets. Oavsett goda jordbruksförutsättningar blir alla de länder
som inför den socialistiska jordbrukspolitiken och kollektiviserar landsbygden
nettoimportörer av livsmedel.
I Afrika har den socialistiska politiken
lett till en tragedi. Nöd och svält följer i
tvångskollektiviseringarnas och statsfarmarnas spår.
Det är genant och upprörande att
svensk utrikes- och biståndspolitik i så
69
hög grad fortfarande ger sitt stöd till socialistiska regimer, vilka för en för den egna befolkningens framåtskridande destruktiv politik.
Det är bra att vi står upp för friheten
och de mänskliga rättigheterna i Pinochets Chile och Bothas Sydafrika. Det är
klandervärt att vi okritiskt stöder Castro,
Ortega och MPIA i Angola. Det svenska
stödet till den komuunistiska totalitära regimen i Hanoi äroland västländer unikt i
sin uthållighet och förbehållslöshet.
I förtryckets spår följer de inbördes
stridigheterna. Det är ingen tillfällighet att
det råder inbördes konflikter i så många
av mottagarländerna för svenskt bistånd.
De inbördes konfliktema förhindrar i sin
tur det mesta av möjlig utveckling och leder till svåra lidanden för civilbefolkningen.
Sverige måste stå upp för friheten och
demokratin i alla de länder med villka vi
samarbetar. Demokratins principer och
dess metoder att via kompromisser fredligt söka lösa konflikter är universella.
Varje människa har samrna rätt till frihet
och värdighet.
Utan respekt för de mänskliga rättigheterna och större frihet i de politiska och
ekonomiska systemen är det risk för att
fattigdom aldrig brytes. Svensk utrikesoch biståndspolitik skulle vinna på om socialdemokratin förmåddes inse det starka
sambandet mellan utveckling och frihet.
—…..___ – ~… —