Ledare; På orätt väg
1985
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
På orätt väg
Kjell-Olof Feldt är socialdemokraternas
främsta tillgång i valet. Han är enligt
mångas uppfattning en skicklig finansminister. Många tror också att statens och
Sveriges finanser under hans ledning nu
är, som det brukar heta, på rätt väg,
även om det nog nu är färre sedan landet
begåvats med statstjänstemannakonflikten.
Om man skall försöka reda ut hur det
förhåller sig med dessa saker kan det
vara bra att dela upp frågeställningen i
flera delfrågor; är Feldt en duktig finansminister, är Sverige nu ett stycke på väg,
och vart leder den väg vi är inne på?
Kjell-Olof Feldt är utan tvivel en i teknisk mening duktig finansminister;
främst vad avser förmåga att manipulera
konsumentprisindex, lyfta utgiftsposter
ur budgeten och ändra statens betalningsterminer så att budgetunderskottet
tillfälligt går ner med ett antal miljarder.
Kjell-Olof Feldt är också duktig på att
anpassa sitt budskap efter sammansättningen hos sitt auditorium. Det gör de
flesta politiker; men Feldt gör det mer
och mer skamlöst än andra.
Feldt har utan tvivel skönmålat vårt
lands ekonomiska läge, i synnerhet i sin
beskrivning i den reviderade finansplanen. Det är inte särskilt lovvärt. Det är
visserligen inte särskilt överraskande.
Det gör regeringar alltid i sina valbudgetar, precis som oppositionen därvid alltid
försöker påpeka detta för valmanskåren.
Men här finns ändå ett moraliskt problem. Politiker får inte ljuga. Om detta
råder enighet. Politiker har visserligen
en sedvanerätt att inte säga hela sanningen, också av det skälet att det i många
fall råder osäkerhet om vad som är sanning. Men någonstans går en gräns som
man som politiker inte får överträda om
man inte skall missbruka det förtroende
som man fått av medborgarna. Överträds den gränsen blir det underlag för
politikerförakt.
En sådan gräns går när man talar mot
eget bättre vetande. Feldt är alltför ofta
snubblande nära den gränsen.
Feldt gör i denna sin reviderade valbudget sitt yttersta för att visa att Sverige har hunnit ett stycke på den väg som
Feldt anser vara den rätta.
Tvivelsutan är det ekonomiska läget i
en del avseenden – just nu – bättre än
det var hösten 1982. Det beror i allt vä-
sentligt på den goda internationella konjunkturen och på de stora devalveringar
som Sverige har gjort de senaste åren.
Feldt har fått en del beröm för sin devalvering. Men det är inte tekniskt svårt
att devalvera. Det gör man med ett telefonsamtal. Det är betydligt svårare att
inte devalvera – i synnerhet om valutamarknaden är av annan mening – något
som den regering som får ansvaret för
Sveriges ekonomi efter valet sannolikt
snabbt kommer att bli varse.
Det kan inte heller ha varit särskilt
intellektuellt svårt för Feldt – eller för
någon annan – att komma fram till att en
devalvering var vad som behövdes – om
det nu inte helt enkelt var framtvingat av
marknaden. l det läge som Sverige befann sig; med dåligt kostnadsläge och
hög arbetslöshet, var en devalvering det
som varje lärobok i nationalekonomi för
nybörjare hade som självklar lösning.
– Exportledd efterfrågan är vad vårt
land behöver, sade Feldt, precis som alla
sina kollegor världen över. Detta·har sedan i Sverige fått den lika högtidliga som
överdrivna beteckningen ”Den Tredje
Vägen”. Men det är inte något speciellt
med den. Inte lär Feldt få något Nobelpris för det strategivalet.
Det är alltså ingen konst att på kort
sikt få upp produktion och därmed också
statsfinanserna en bit genom en rejäl devalvering. Att man lyckas med det visar
inte att man är en duktig finansminister
eller att landet skulle vara på rätt väg.
Det allvarliga är istället att den framgång som devalveringen skapade inte har
utnyttjats bättre. Vi har nu, trots att vi är
på den internationella högkonjunkturens
höjdpunkt och trots att vi redan passerat
toppen på den av devalveringen skapade konkurrenskraftsförbättringen, ändå
högre arbetslöshet och inflation och
sämre bytesbalans än vad vi borde ha
haft om man med en riktig politik hade
utnyttjat det andrum som devalveringen
skapade för en kursomläggning.
Det är också nödvändigt att fundera en
smula över begreppet ”rätt väg”. Att
man har hunnit en bit på vägen är tyvärr
inte något bevis för att man är på rätt
väg. Avgörande är vart den väg man är
inne på leder.
Feldts borgerliga beundrare lever i den
lyckliga och olyckliga föreställningen att
de själva och Feldt innerst inne har samma föreställning om vart den väg vi är
inne på leder.
Feldts socialdemokratiska beundrare
inser att Feldts borgerliga beundrare har
fel på denna springande punkt.
Det var också Kjell-Olof Feldt som
satte sitt namn under regeringens förslag
om löntagarfonder. Tidigare hade han
tillsammans med Rune Molin satt sitt
namn under LO/SAP:s gemensamma
229
löntagarfondsförslag som utan tvivel
klart förespråkade fondsocialism.
De fonder vi nu har fått riskerar att av
en majoritet av valmanskåren upplevas
som ofarliga om de får fortleva. l så fall
kan de med ”ett penndrag” och steg för
steg skärpas till den osynliga gräns är
passerad bortom vilken det inte finns nå-
gon återvändo.
Till detta har Kjell-Olof Feldt medverkat. Denna risk – eller möjlighet – inser
han.
Han inser också – dummare är han
säkert inte – att inflationen inte kommer
att bli några 3% under 1985. Han inser
att prisstopp inte stoppar inflationen.
Men han inser också att ett prisstopp
– och press och övertalning mot kompisarna inom LO – kan få väljarna att tro
att det socialdemokratiska receptet för
att få Sverige ur kristen är på väg att
lyckas.
Kjell-Olof Feldt är en skicklig politiker. Men det räcker inte.
För den avgörande frågan är vart vä-
gen bär. Feldts strategi står och faller
med att inflationen och därmed kostnadsläget fås under kontroll. Men det
kommer inte att lyckas. Inte därför att
Feldt skulle vara tekniskt oskicklig som
finansminister, utan därför att hans politik är felaktig. Det vore en tragedi om det
inte stod klart för väljarna på valdagen.
Om Feldt lyckas med sin efter-osssyndafloden-politik får väljarna tre år till
med Palme och löntagarfonderna. Och
de kommer inte undan åtstramningen.
Den blir bara värre.
Det finns ingen Tredje väg.
Kjell-Olof Feldt är socialdemokraternas
främsta tillgång i valet. Han är enligt
mångas uppfattning en skicklig finansminister. Många tror också att statens och
Sveriges finanser under hans ledning nu
är, som det brukar heta, på rätt väg,
även om det nog nu är färre sedan landet
begåvats med statstjänstemannakonflikten.
Om man skall försöka reda ut hur det
förhåller sig med dessa saker kan det
vara bra att dela upp frågeställningen i
flera delfrågor; är Feldt en duktig finansminister, är Sverige nu ett stycke på väg,
och vart leder den väg vi är inne på?
Kjell-Olof Feldt är utan tvivel en i teknisk mening duktig finansminister;
främst vad avser förmåga att manipulera
konsumentprisindex, lyfta utgiftsposter
ur budgeten och ändra statens betalningsterminer så att budgetunderskottet
tillfälligt går ner med ett antal miljarder.
Kjell-Olof Feldt är också duktig på att
anpassa sitt budskap efter sammansättningen hos sitt auditorium. Det gör de
flesta politiker; men Feldt gör det mer
och mer skamlöst än andra.
Feldt har utan tvivel skönmålat vårt
lands ekonomiska läge, i synnerhet i sin
beskrivning i den reviderade finansplanen. Det är inte särskilt lovvärt. Det är
visserligen inte särskilt överraskande.
Det gör regeringar alltid i sina valbudgetar, precis som oppositionen därvid alltid
försöker påpeka detta för valmanskåren.
Men här finns ändå ett moraliskt problem. Politiker får inte ljuga. Om detta
råder enighet. Politiker har visserligen
en sedvanerätt att inte säga hela sanningen, också av det skälet att det i många
fall råder osäkerhet om vad som är sanning. Men någonstans går en gräns som
man som politiker inte får överträda om
man inte skall missbruka det förtroende
som man fått av medborgarna. Överträds den gränsen blir det underlag för
politikerförakt.
En sådan gräns går när man talar mot
eget bättre vetande. Feldt är alltför ofta
snubblande nära den gränsen.
Feldt gör i denna sin reviderade valbudget sitt yttersta för att visa att Sverige har hunnit ett stycke på den väg som
Feldt anser vara den rätta.
Tvivelsutan är det ekonomiska läget i
en del avseenden – just nu – bättre än
det var hösten 1982. Det beror i allt vä-
sentligt på den goda internationella konjunkturen och på de stora devalveringar
som Sverige har gjort de senaste åren.
Feldt har fått en del beröm för sin devalvering. Men det är inte tekniskt svårt
att devalvera. Det gör man med ett telefonsamtal. Det är betydligt svårare att
inte devalvera – i synnerhet om valutamarknaden är av annan mening – något
som den regering som får ansvaret för
Sveriges ekonomi efter valet sannolikt
snabbt kommer att bli varse.
Det kan inte heller ha varit särskilt
intellektuellt svårt för Feldt – eller för
någon annan – att komma fram till att en
devalvering var vad som behövdes – om
det nu inte helt enkelt var framtvingat av
marknaden. l det läge som Sverige befann sig; med dåligt kostnadsläge och
hög arbetslöshet, var en devalvering det
som varje lärobok i nationalekonomi för
nybörjare hade som självklar lösning.
– Exportledd efterfrågan är vad vårt
land behöver, sade Feldt, precis som alla
sina kollegor världen över. Detta·har sedan i Sverige fått den lika högtidliga som
överdrivna beteckningen ”Den Tredje
Vägen”. Men det är inte något speciellt
med den. Inte lär Feldt få något Nobelpris för det strategivalet.
Det är alltså ingen konst att på kort
sikt få upp produktion och därmed också
statsfinanserna en bit genom en rejäl devalvering. Att man lyckas med det visar
inte att man är en duktig finansminister
eller att landet skulle vara på rätt väg.
Det allvarliga är istället att den framgång som devalveringen skapade inte har
utnyttjats bättre. Vi har nu, trots att vi är
på den internationella högkonjunkturens
höjdpunkt och trots att vi redan passerat
toppen på den av devalveringen skapade konkurrenskraftsförbättringen, ändå
högre arbetslöshet och inflation och
sämre bytesbalans än vad vi borde ha
haft om man med en riktig politik hade
utnyttjat det andrum som devalveringen
skapade för en kursomläggning.
Det är också nödvändigt att fundera en
smula över begreppet ”rätt väg”. Att
man har hunnit en bit på vägen är tyvärr
inte något bevis för att man är på rätt
väg. Avgörande är vart den väg man är
inne på leder.
Feldts borgerliga beundrare lever i den
lyckliga och olyckliga föreställningen att
de själva och Feldt innerst inne har samma föreställning om vart den väg vi är
inne på leder.
Feldts socialdemokratiska beundrare
inser att Feldts borgerliga beundrare har
fel på denna springande punkt.
Det var också Kjell-Olof Feldt som
satte sitt namn under regeringens förslag
om löntagarfonder. Tidigare hade han
tillsammans med Rune Molin satt sitt
namn under LO/SAP:s gemensamma
229
löntagarfondsförslag som utan tvivel
klart förespråkade fondsocialism.
De fonder vi nu har fått riskerar att av
en majoritet av valmanskåren upplevas
som ofarliga om de får fortleva. l så fall
kan de med ”ett penndrag” och steg för
steg skärpas till den osynliga gräns är
passerad bortom vilken det inte finns nå-
gon återvändo.
Till detta har Kjell-Olof Feldt medverkat. Denna risk – eller möjlighet – inser
han.
Han inser också – dummare är han
säkert inte – att inflationen inte kommer
att bli några 3% under 1985. Han inser
att prisstopp inte stoppar inflationen.
Men han inser också att ett prisstopp
– och press och övertalning mot kompisarna inom LO – kan få väljarna att tro
att det socialdemokratiska receptet för
att få Sverige ur kristen är på väg att
lyckas.
Kjell-Olof Feldt är en skicklig politiker. Men det räcker inte.
För den avgörande frågan är vart vä-
gen bär. Feldts strategi står och faller
med att inflationen och därmed kostnadsläget fås under kontroll. Men det
kommer inte att lyckas. Inte därför att
Feldt skulle vara tekniskt oskicklig som
finansminister, utan därför att hans politik är felaktig. Det vore en tragedi om det
inte stod klart för väljarna på valdagen.
Om Feldt lyckas med sin efter-osssyndafloden-politik får väljarna tre år till
med Palme och löntagarfonderna. Och
de kommer inte undan åtstramningen.
Den blir bara värre.
Det finns ingen Tredje väg.