Ledare; Partierna inför höstens val
1979
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Partierna inför höstens val
1979 blir ett år av stor betydelse för nationen
Sverige. En lång rad viktiga beslut skall fattas av riksdagen. Det gäller energipolitiken
där en proposition är att vänta under våren.
Långsiktiga riktlinjer för näringspolitiken
skall äntligen fastläggas. Regionalpolitiken
blir föremål för omstöpning. Förslag om ny
läroplan för grundskolan skall framläggas
och betygens vara eller icke vara bestämmas.
Alla dessa ställningstaganden påverkar i hög
grad Sveriges utveckling långt in i framtiden.
Även utvecklingen inom de politiska partierna under 1979 är av stort intresse. Hur
kommer centern att hantera kärnkraftsfrå-
gan? Kommer man att genom en kompromisslös attityd förklara sig själv omöjlig som
regeringspartner i en framtida borgerlig regeringskoalition, eller kommer centern att
se ett eventuellt riksdagsbeslut i vår om 11
kärnkraftverk som ett faktum som måste accepteras och anpassa sin politik därefter.
Hur blir utvecklingen inom folkpartiet?
Kommer de krafter som önskar ett närmare
samarbete med socialdemokratin att få överhanden, eller kommer socialdemokratiska
attacker mot fp-regeringen att tvinga folkpartiet till en mera borgerlig hållning? Och
hur klarar Moderata Samlingspartiet sin situation att vara oppositionsparti och samtidigt vara en del av den borgerliga majoriteten i riksdagen? Moderaterna måste klara
balansgången mellan att hårdare föra ut sin
egen politik och samtidigt lägga grunden för
en förnyad borgerlig samverkan. Ett gemensamt problem för m och fp är hanteringen
av centerns krav på folkomröstning i kärnkraftsfrågan.
Socialdemokratins situation är inte mindre osäker eller problemfylld. Vilket av de tre
borgerliga partierna skall rrian utnämna till
sin huvudmotståndare i valet 1979? Folkpartiet är den naturliga huvudopponenten, då
folkpartiet i dag är ensamt regeringsparti.
Men om socialdemokraterna koncentrerar
sina attacker på folkpartiet, äventyras inte
då en eventuell regeringssamverkan efter
valet den 16 september? Och hur skall socialdemokratin agera i löntagarfondsfrågan? Är
det riktigt att fortsätta den nuvarande sopaunder-mattan taktiken för att därmed undvika ett socialiseringsval? Risken med nuvarande vägval är att socialdemokratin kommer att stå utan någon som helst tändande
fråga gentemot de egna leden att gå till val
på. Hur skall då ombudsmän och valarbetare entusiasmeras?
Det viktigaste beslutet för Sveriges framtid som måste fattas under 1979 är det som
ligger i väljarnas händer: vilket parti skall
jag rösta på den 16 september. Beslutar sig
en majoritet av väljarna för att stödja ett
borgerligt parti eller återkommer socialdemokratin till makten. Det finns all anledning
att understryka att valet 1979 är lika viktigt
som valet 1976. 1976 var första gången som
väljarna övertygande visade att de inte önskar ett socialistiskt Sverige och att de var
trötta på socialdemokratins maktfullkomlighet. Det är nödvändigt att väljarna också
1979 avvisar Meidner-land. Förlorar socialdemokratin också 1979 års val finns det all
anledning att vänta sig att en djupgående
omprövning måste ta sin början inom socialdemokratin. SAP blir tvunget att fråga sig
om inte 60-talets radikalisering är orsaken
till 70-talets nederlag. Socialdemokratin får
svårt att undgå att fundera över om det kanske inte är så, att de borgerliga partiernas
politik i dag överensstämmer bättre med vad
en majoritet av medborgarna önskar än socialdemokratins.
Valet 1979 handlar om vilken typ av samhälle vi skall ha i Sverige framöver. Vi kan
söka lösa våra nuvarande svårigheter genom
en aktivering av marknadsekonomin, genom att satsa på enskilda människors initiativlust och skaparförmåga, genom att äterföra kvalitet och arbetsro i skolan, genom att
reformera skattesystemet så att det premierar arbete. Eller också marscherar vi in i
ett alltmera centralstyrt samhälle, där besluten fattas av ett fåtal och resten får rätta sig
därefter.
Glädjande nog har den korta regeringsperioden på tre år räckt till för att de borgerliga skall ha hunnit visa att det går att komma till rätta med Sveriges ekonomiska pro- 51
blem med marknadsekonomiska styrmedel
och utan Meidnerfonder. Under 1979 kommer de positiva resultaten av Gösta Bohmans ekonomiska politik att visa sig med full
kraft. Finansplanen, som denna gång lades
fram av budgetminister Mundebo, berättar
om ett rekordartat uppsving i BNP på 5,4
procent, om växande industri- och bostadsinvesteringar, om en ökande industriproduktion, om ett bytesbalansunderskott som ökar
något men inte mycket jämfört med 1978.
Och kanske det viktigaste: inflationstakten
förväntas att fortsätta att sjunka under 1979.
Inflationsklausulen i löneavtalet skall gott
och väl innehållas.
Med andra ord: 1979 blir ett gott är för
Sverige ekonomiskt sett. Det blir ett gott är
för konsumenterna, och vi får hoppas att det
därmed också blir ett gott år för de borgerliga partier, vars politik har åstadkommit det
ekonomiska uppsvinget.
1979 blir ett år av stor betydelse för nationen
Sverige. En lång rad viktiga beslut skall fattas av riksdagen. Det gäller energipolitiken
där en proposition är att vänta under våren.
Långsiktiga riktlinjer för näringspolitiken
skall äntligen fastläggas. Regionalpolitiken
blir föremål för omstöpning. Förslag om ny
läroplan för grundskolan skall framläggas
och betygens vara eller icke vara bestämmas.
Alla dessa ställningstaganden påverkar i hög
grad Sveriges utveckling långt in i framtiden.
Även utvecklingen inom de politiska partierna under 1979 är av stort intresse. Hur
kommer centern att hantera kärnkraftsfrå-
gan? Kommer man att genom en kompromisslös attityd förklara sig själv omöjlig som
regeringspartner i en framtida borgerlig regeringskoalition, eller kommer centern att
se ett eventuellt riksdagsbeslut i vår om 11
kärnkraftverk som ett faktum som måste accepteras och anpassa sin politik därefter.
Hur blir utvecklingen inom folkpartiet?
Kommer de krafter som önskar ett närmare
samarbete med socialdemokratin att få överhanden, eller kommer socialdemokratiska
attacker mot fp-regeringen att tvinga folkpartiet till en mera borgerlig hållning? Och
hur klarar Moderata Samlingspartiet sin situation att vara oppositionsparti och samtidigt vara en del av den borgerliga majoriteten i riksdagen? Moderaterna måste klara
balansgången mellan att hårdare föra ut sin
egen politik och samtidigt lägga grunden för
en förnyad borgerlig samverkan. Ett gemensamt problem för m och fp är hanteringen
av centerns krav på folkomröstning i kärnkraftsfrågan.
Socialdemokratins situation är inte mindre osäker eller problemfylld. Vilket av de tre
borgerliga partierna skall rrian utnämna till
sin huvudmotståndare i valet 1979? Folkpartiet är den naturliga huvudopponenten, då
folkpartiet i dag är ensamt regeringsparti.
Men om socialdemokraterna koncentrerar
sina attacker på folkpartiet, äventyras inte
då en eventuell regeringssamverkan efter
valet den 16 september? Och hur skall socialdemokratin agera i löntagarfondsfrågan? Är
det riktigt att fortsätta den nuvarande sopaunder-mattan taktiken för att därmed undvika ett socialiseringsval? Risken med nuvarande vägval är att socialdemokratin kommer att stå utan någon som helst tändande
fråga gentemot de egna leden att gå till val
på. Hur skall då ombudsmän och valarbetare entusiasmeras?
Det viktigaste beslutet för Sveriges framtid som måste fattas under 1979 är det som
ligger i väljarnas händer: vilket parti skall
jag rösta på den 16 september. Beslutar sig
en majoritet av väljarna för att stödja ett
borgerligt parti eller återkommer socialdemokratin till makten. Det finns all anledning
att understryka att valet 1979 är lika viktigt
som valet 1976. 1976 var första gången som
väljarna övertygande visade att de inte önskar ett socialistiskt Sverige och att de var
trötta på socialdemokratins maktfullkomlighet. Det är nödvändigt att väljarna också
1979 avvisar Meidner-land. Förlorar socialdemokratin också 1979 års val finns det all
anledning att vänta sig att en djupgående
omprövning måste ta sin början inom socialdemokratin. SAP blir tvunget att fråga sig
om inte 60-talets radikalisering är orsaken
till 70-talets nederlag. Socialdemokratin får
svårt att undgå att fundera över om det kanske inte är så, att de borgerliga partiernas
politik i dag överensstämmer bättre med vad
en majoritet av medborgarna önskar än socialdemokratins.
Valet 1979 handlar om vilken typ av samhälle vi skall ha i Sverige framöver. Vi kan
söka lösa våra nuvarande svårigheter genom
en aktivering av marknadsekonomin, genom att satsa på enskilda människors initiativlust och skaparförmåga, genom att äterföra kvalitet och arbetsro i skolan, genom att
reformera skattesystemet så att det premierar arbete. Eller också marscherar vi in i
ett alltmera centralstyrt samhälle, där besluten fattas av ett fåtal och resten får rätta sig
därefter.
Glädjande nog har den korta regeringsperioden på tre år räckt till för att de borgerliga skall ha hunnit visa att det går att komma till rätta med Sveriges ekonomiska pro- 51
blem med marknadsekonomiska styrmedel
och utan Meidnerfonder. Under 1979 kommer de positiva resultaten av Gösta Bohmans ekonomiska politik att visa sig med full
kraft. Finansplanen, som denna gång lades
fram av budgetminister Mundebo, berättar
om ett rekordartat uppsving i BNP på 5,4
procent, om växande industri- och bostadsinvesteringar, om en ökande industriproduktion, om ett bytesbalansunderskott som ökar
något men inte mycket jämfört med 1978.
Och kanske det viktigaste: inflationstakten
förväntas att fortsätta att sjunka under 1979.
Inflationsklausulen i löneavtalet skall gott
och väl innehållas.
Med andra ord: 1979 blir ett gott är för
Sverige ekonomiskt sett. Det blir ett gott är
för konsumenterna, och vi får hoppas att det
därmed också blir ett gott år för de borgerliga partier, vars politik har åstadkommit det
ekonomiska uppsvinget.